Årets repriskalender

❅      ❅      ❅  
 
 
 
 
Eftersom julkalendrar är bland det mysigaste som finns, ser jag alltid (minst) två per år. Det vill säga jag följer årets kalender och ser samtidigt en gammal i samma takt (alltså ett avsnitt per dag). Detta löser så många problem. Det löser problemet med att ett avsnitt är för kort. Det löser problemet med att behöva välja om man ska se ett avsnitt på morgonen eller kvällen. Det löser problemet med att gamla kalendrar glöms bort. Och när årets kalender är dålig, kan det även lösa det problemet genom att väga upp.
 
 
 
Det sistnämnda känns dock inte aktuellt i år. Tycker verkligen att årets kalender verkar otroligt mysig - en lagom blandning mellan nu och då, samt fantasi och verklighet. Men trots det vill jag förstås se ännu en, och i år blev det "Ronny och Julia".
 

Det finns något vackert

✻                    

 

 

Det finns något vackert i det. Övertygar du dig själv. Ett enkelt ljus. En enkel morgon. Vackert i all sin enkelhet. Allt är upp till dig. Ljuset kan brinna hur länge du vill. Det finns ingen annan som kommer säga att det nog är dags att släcka det snart. Att det inte blir snyggt annars.

 

 

Det finns något vackert i det. Att allt kan få vara osnyggt. Om du vill. Rustikt skulle det väl kunna kallas. Lite snett. Lite kantstött. Du är kantstött.

 

 

Du försöker övertyga dig själv om att det är vackert. Det är vackert att vara kantstött. Det är unikt. Alla dina repor har hamnat där de hamnat på grund av allt du varit med om. Det spelar ingen roll om allt målas över. Reporna syns ändå.

 

 

Det finns något vackert i det. Försöker du övertyga dig själv om. Utan att lyckas. Du vill bara måla över allt. Skapa en vacker tavla som kan dölja allt som lagts på dig. Nej förresten, inte dölja. Helt sudda ut. Slipa bort alla ojämnheter från ytan innan den målas. Bli något helt nytt.

 

 

Det vore så vackert. Att få sitta där. En enkel morgon. Med ett enkelt ljus. Utan repor. Med någon som säger att det nog är dags att släcka det snart. Det vore så vackert att inte vara kantstött. Det vore vackert att vara hel.

 

 


Julmatsinspiration (Del 1 av 5) - Julbak

 
❄     ❄     ❄
 
 
Äntligen är första advent här och därmed också första inlägget i denna julserie. Låt oss börja med något av det bästa med julen: julbak. Fram med kaveln och pepparkaksmåttet, så kör vi igång! 
 
 
Ugnspannkaka med saffran, Foto: Atilio
 
 
 
• Lussekatter, från Oatly || Att den här listan skulle börja med lussekatter kändes som en självklarhet. Detta är det recept jag kommer testa i år - gillar inte minst att det ska i hela två påsar saffran.
 
• Långpannebullar med saffran och apelsin, från Vegomagasinet || Om man är sugen på att testa något annat än lussekatter, men i liknande stil, kan det här receptet vara bra att ha. Det verkar enkelt och spännande med tanke på apelsinen.
 
• Saffransmuffins med lingon, från Lisa och Erik || Alltså. Kombinationen saffran och lingon. Kan verkligen inte bli dåligt.
 
• Saffransbiskotti med mandel, från Det gröna skafferiet || Utöver att saffransbiskotti verkar väldigt gott tänker jag att det kan vara en perfekt hemmagjord julklapp.
 
• Saffransbiskvier, från Vegokoll || Känner man för att testa något lite mer avancerat kanske detta recept kan vara något. Biskvier kan ju vara lite krångligt, men lär också vara värt jobbet.
 
• Ugnspannkaka med saffran, från Atilio || Erkänner att jag hade svårt att placera det här receptet. Det känns tveksamt om en ugnspannkaka kan klassas som ett "bakverk", men eftersom det är den mest lämpliga av de fem kategorierna fick den hamna här (ville nämligen absolut dela med mig av det här receptet)
 
 
 
1) Lussekatter, Foto: Oatly  2) Julig valnötskaka med lingon och citronglasyr, Foto: Oatly  3) Bars med vit choklad och tranbär,  Foto: hot for food
 
 
 
 
• Pepparkakor , från Vegankrubb || Utöver lussekatter var förstås pepparkakor ett självklart val till denna listan. Har faktiskt inte gjort egen pepparkaksdeg sen jag blev vegan, men tycker att detta verkar som ett bra och "klassiskt" recept.
 
• Mjuk pepparkaka, från Bake my day || Insåg precis hur mycket jag saknar mjuk pepparkaka. Alltså verkligen verkligen jättemycket. Hur kan det komma sig att jag inte ätit det på jag vet inte hur många år?
 
• Pepparkakscheesecake, från Hanna Elisabeth Öhman || Det bästa av två världar - pepparkaka + cheesecake
 
 
 
 
 
• Julig valnötskaka med lingon och citronglasyr, från Oatly || Känner mig något tveksam till "citronglasyr", men tänker att det egentligen handlar om en vanlig florsockerglasyr - och det är ju gott. Så sannolikt är den här jättegod.
 
• Drömmar, från The Blonde Vegan || Det slog mig att jag inte vet om drömmar faktiskt är klassiska julkakor, eller om de bara är det för mig. Tror verkligen att det är det rent generellt, men kan samtidigt inte minnas att någon någonsin pratat om drömmar vid jul. Oavsett borde man det, för drömmar är fantastiska!
 
• Cookies med vit choklad och tranbär, från Cashew Kitchen || På tal om småkakor är jag också väldigt sugen på att testa dessa!
 
• Bars med vit choklad och tranbär, från hot for food || Sist men absolut inte minst har vi ett recept från Hot for food. Vill verkligen verkligen testa det, för alltså hallå, hur vintrigt fina är de inte? Tänker dock att det kan vara en bra idé att göra en liten "fuskvariant". Detta eftersom de gör egen vit choklad, vilket kräver sojamjölkspulver, vilket jag inte vet hur man får tag på. Ett bättre alternativ är nog därför att köpa färdig vegansk vit choklad.
 
 
 
❄     ❄     ❄
 

Filterfri poesi #5

 ∞
 
 
Vem vet ens
vad kärlek är?
Skillnaden på att gilla
och älska
Skillnaden på att älska
och älska
 

Nya lägenheten: Saker jag längtar orimligt mycket efter

✴     ✴     ✴
 
Ugnen! Ja den måste helt klart komma först. Efter ett och ett halvt år utan ugn är det nog ändå den jag längtar efter mest. 
 
• Köket! Insåg att det skulle bli allt för många punkter om jag nämner allt jag längtar efter med mitt kök. Så därför får det räcka med att jag nämner just bara det - men åh så mycket jag längtar efter mycket!
 
• Utrymmet! Tänk att ha plats! Att ha plats att dansa runt i lägenheten. Att ha plats att vara flera hemma hos mig samtidigt. Tänk att kunna införskaffa en bok utan känslan av det inte finns plats för den.
 
 
Längtar förstås också efter alla frukostar - kanske något i stil med den här | Foto: Brooke Lark
 
 
• Knoppar till köksluckorna! Okej det här låter märkligt, jag vet, men saken är den att jag är så himla pepp på att göra egna knoppar. Vet inte hur de ska se ut än, men det finns så många fina DIY på exempelvis Pinterest att problemet snarare lär bli att välja!
 
• Balkongen! Kan ni fatta, jag ska få en balkong! Tänk att få inreda den och tänk att ha möjligheten att faktiskt odla en massa massa massa.
 
• Rum! Den här borde verkligen kommit högre upp på listan, även om jag kan passa på att påpeka att jag nämner allt utan inbördes ordning. För alltså rum (dvs i plural). Hur bra är inte det? Att slippa sova, äta, diska, plugga, sjunga, läsa, pyssla, umgås i ett och samma rum sak bli sååååå himla skönt! 
 
• Inredningen! Ser verkligen fram emot att få inreda min lägenhet - även om jag kan erkänna att det inkluderar otroliga mängder beslutsångest. För trots att det är svårt att välja t.ex. soffa (ja, det är verkligen det svåraste) så är det så kul att hoppa från soffa till soffa på IKEA och tänka att jag gör det för att jag FAKTISKT behöver en soffa.
 
• Framtiden! Ja varför inte avsluta med en punkt som verkligen osar "klyscha". För det gör inget att det är klyschigt, när det faktiskt är så jag känner. Längtar nämligen så mycket till den framtid som till stor del kommer utspelas i min nya lägenhet. Vad kommer hända där? Vilka kommer komma dit? Vem kommer jag bli under den tid jag bo där? Oklart. Än så länge.
 

Årets julkalender - Julmatsinspiration

❄     ❄     ❄
 
Julkalender, hur blir det med det i år? Det var ganska länge som jag inte visste svaret på det själv. En julkalender i stil med "Godhetskalendern" 2014 kändes inte aktuell, dels eftersom jag inte har tid och dels eftersom jag faktiskt inte vill ha en julkalender som tar över hela min blogg - det var bra då, men inte just nu. 
 
 
Men inte heller något i stil med förra årets jultävling kändes som något jag ville satsa på i år. Det kändes istället som något "för litet". Jag vill gärna göra något som blir mer än bara ett enstaka inlägg - för hur kul är det inte med följetonger?! 
 
 
Det jag är ute efter i år är alltså ett mellanting, och faktum är att jag tror att jag kommit på ett sådant:
 
 
EN SERIE INLÄGG MED JULMATSINSPIRATION! 
 
 
 
 
Så hur tänker jag? Jo, varje söndag i advent och den 22a december (eftersom det är så långt mellan fjärde advent och julafton) kommer det komma ett  inspirations-inlägg med ett visst jultema. Närmare bestämt kommer det se ut så här:
 
 
Första advent: Julbak
Andra advent: Julinspirerad vardagsmat
Tredje advent: Julgodis
Fjärde advent: Julbord
22a december: Julfrukost och juldryck
 
 
Tanken är att det ska bli en blandning av traditionellt och nymodigt, och självklart kommer allt vara veganskt. Tanken är också att mycket ska vara saker som jag inte testat ännu, då detta ockå ska vara inspirerande för mig. 
 
 
Hoppas på att detta blir något ni kommer uppskatta och något som gör er jul lite godare. Ska verkligen göra mitt bästa för att leta fram gulkornen åt er!
 
 
P.S. Har ni tips på något som borde vara med i inspirationsinläggen, kommentera gärna!

På kvällen blir tiden en annan

✯   ☽   ✯
 
Det här är inte bra. Det här är helt onödigt. Ända fram till klockan åtta skriker allt inom mig att jag behöver sova. Men sen händer något. Tiden blir en annan. Annorlunda. Och bara kort efter klockan åtta passerar klockan tolv och jag inser att jag inte lyckades ikväll heller. Varför har jag inte bara bestämt mig för att sova?
 
Det här är inte bra. Det här är helt onödigt. För det finns ingenting som gör det rimligt att jag får för lite sömn. Har inte svårt att sova när jag väl släcker. Är inte heller i en fas av överdriven energi och kreativetet - vilket när det förekommer gör mig för speedad för att sova. Jag och sömn borde helt enkelt vara vänner just nu.
 
 
Foto: Viktoria Hall-Waldhauser 
 
Visst, det är mycket tankar som bubblar inom mig. Det är inte som att jag inte inser att det är förklaringen. Det är klart att mitt beroende av IKEAs hemsida (vilket är en av alla saker som bidrar till att jag nedprioriterar sömn) har att göra med att jag är exhalterad över att jag fått en lägenhet. Till exempel. Men det här är inte bra. Det är helt onödigt. För sömnbrist kan trigga igång så mycket.
 
Jag känner verkligen hur sömnbristen börjar påverka mig. Det är verkligen ingen fara nu, är mest bara trött och har ont i huvudet, men vet att att brist på sömn kan vara en faktor som leder mig in i en känslomässig svacka. Det är verkligen inte bra. Det är helt onödigt. Så ska verkligen försöka sova nu.
 

En halvt avslöjad julöverraskning

 
I förra månadslistan hintade jag om ett litet projekt jag hade på gång till min vän Sandra. Faktum är att det nu är klart och att jag därför äntligen kan berätta vad det handlade om. Eller åtminstone till viss del. 
 
Det jag höll på med var en... "trummviiiirvel...." ... JULKALENDER!! Sooom jag har grejat med den och sooom jag har haft problem att hålla den hemlig för Sandra! Kan ni förstå att jag faktiskt lyckats prata om den med henne i sisådär fyra månader (eftersom jag i princip inte kan hålla någonting alls inom mig) utan att faktiskt avslöja vad det är?! Galet! 
 
Under en lång mysfrukost i måndags fick jag äntligen ge den till henne. Tidigt tänker ni, och ja, det håller jag med om, men det gick helt enkelt inte att vänta mer. Och dessutom var den ju klar så egentligen kunde den ju lika gärna ligga hemma hos henne. På frukostbordet lade jag därför fram paketen en stund innan jag gömde dem. Det var nämligen en liten inplanerad twist på det hela - att paketen skulle gömmas runt om i hennes lägenhet och att hon om hon hittar något paket inte får flytta det (och än mindre öppna det) innan det är "rätt dag". Hon får helt enkelt försöka memorera dem hon hittar så hon vet var hon ska leta när rätt dag är inne.
 
 
 
 
Är verkligen så himla nöjd med kalendern. Mest nöjd är jag dock med temat. Men eftersom Sandra fortfarande inte har fått reda på det får inte heller ni det - vi kan ju inte riskera att förstöra en överraskning nu när det har gått så bra hittils. 
 

Ä n t l i g e n

 
Vet ni vad? Just nu vill jag tända alla världens tomtebloss. Och trots det tror jag inte att det vackra sprakandet helt hade kunnat spegla den lycka jag känner just nu. Just nu känns det inte som att det finns något som kan mätas med den. Den får min kropp att fullständigt balla ut. 
 
För vet ni vad?! Jag har fått en lägenhet!!! Va?! Har Cecilia fått en lägenhet?! En RIKTIG lägenhet? Och kommer Cecilia äntligen sluta tjata om att hon vill ha en lägenhet?! Svar: JA!!!
 
 
Foto: Ian Schneider 
 
Har inte så mycket mer än så att säga just nu. För även om jag är cirka lyckligast i världen just nu kan jag knappt förstå detta. Så jag ska försöka landa på något sätt. Och kanske möjligtvis lyckas plugga lite.
 

Ett helgavslut på ettans spårvagn

 

Jag sitter på ettans spårvagn. Det har blivit en fin del av min vardag. Det är en paus för andning. Att sitta på ettans spårvagn.

Det kan behövas små pauser ibland. Speciellt när livet går i ett. När livet känns svårt. Men även när glädjen är större än på länge. Det sistnämnda är aktuellt idag.

 

 

 

Den här helgen har nämligen gått i ett på grund av glädjefyllda saker. Körhelg med körkonsert och gudstjänst. Ovanligt mycket tid med en relativt nyfunnen vän. Kvalitetstid med en inte så nyfunnen vän. Och slutligen en kväll med poetry slam. Då kan det behövas en stund att andas in allt som hänt. Då kan det behövas en stund på ettans spårvagn.

 

 

Filterfri poesi #4

 
 ∞
 
 
Kära framtida barn
Jag är ledsen
över vad du kommer läsa
i historieböckerna
Jag är ledsen 
över allt
vi gör
 
 
 

Låt oss stoppa slagen

 
 
 
90% av världens barn lever i ett land där våld mot barn fortfarande är tillåtet. Våldet är i vissa fall en norm, en del av en uppfostran, helt utan hänsyn till barns rätt till en trygg uppväxt - inte minst utan våld. 
 
Som enskild individ kan det kännas som att det är lite man kan göra. Och i viss mån är det sant. Men faktum är ändå att det lilla ändå spelar roll. Stor roll. Därför ber jag dig att klicka här, skrolla ner till uppropet mot barnmisshandel och skriva på. Det är otroligt viktigt för att kunna visa världens ledare att det här är viktigt!
 
 
 
Obs. Detta inlägg är inte på något sätt sponsrat. Jag väljer att skriva om detta för att jag vill det.
 

När Lund visade sig vara Helsingborg

I fredags gick jag hemifrån kl. 06.00 för att ta en buss till Lund. Hade peppat det så mycket. Mest för att jag såg fram emot att träffa min vän Alice, men också för att faktiskt få se Lund. Men så blev det aldrig. För på bussen fick jag reda på att det var till Helsingborg jag skulle.
 
Det hela var alltså ett komiskt missförstånd. Alice pluggar nämligen på Lunds univeristet I HELSINGBORG och bor därför också där, men i min Lund-iver hade jag glömt den lilla detaljen. Komiskt. Men väldigt tur att bussen åkte via just Helsingborg.
 
 
 
 
Hur som helst blev vår helg väldigt fin. Som vanligt kretsade den runt mat (brukar bli så när vi träffas) -  exempelvis en otroligt god burgare på Raw Food House i Malmö. Där unnade vi oss dessutom efterrätt i form av kanel och apelisincheesecake och en brownie som visade sig vara kryddad med nejlika. Kryddningen är en viktig detalj för det var just den som triggade igång någonting väldigt fantastiskt - julkänslorna! 
 
Ja, trots regnet fick vi julstämning och det var också därför som vi fuldansade till julmusik, kokade och åt risgrynsgröt, och såg på Polarexpressen. Kunde inte bli mycket bättre. Julkänslan är igångsatt och min tanke är att låta den hålla i till och med cirka tjugosjunde december. Skulle gissa att det inte lär bli något problem.
 

Pannkakspåminnelse

 
Eftersom jag och lillebror gjorde relativt misslyckade pannkakor härom dagen, tänkte jag påminna er om det som vi hade behövt bli påminda om:
det bästa pannkaksreceptet hittas HÄR.

Gråtande skratt

 
Vissa dagar blir det lite mycket. Av allt. Allt blir lite roligare än normalt. Och allt roligt bygger upp till ett enda stort bubblande glädjerus inom mig. Det är fantastiskt härligt. Alltså verkligen. Men när en liten obetydlig felsägning får det roliga att rinna över så pass mycket att jag börjar gråta, då blir jag lite trött på mig. Nej jag menar, av mig. 
 
 
Foto: Austin Ban
 
 
För att tydliggöra, vi pratar inte om skratt som får ögonen att tåras, utan skratt som får mig att börja gråta, och när det händer är läget ytterst oklart. Jag påminner omgivningen (men kanske mest mig själv) om att jag är glad, och jag känner verkligen verkligen att det vad jag är, samtidigt som jag frågar mig vad som egentligen är på gång. Jag är så himla mycket. Så himla mycket hela tiden. 
 
Men förstå mig rätt, till stor del uppskattar jag det. Jag uppskattar att i princip alla mina känslor är stora och i princip alltid får ta plats. Men det är så dubbelt. Det är dubbelt eftersom jag känner mig så energisk, samtidigt som jag är så himla trött på att vara just energisk. Svårt att beskriva, men ungefär så ligger det till. 
 
Ungefär så ligger det till just nu när jag skriver det här. 
 

Månadslistan #10

 
• Månadens nya syssla: Gå på lägenhetsvisningar
Tre stycken på en månad är ändå rekord för min del. Härligt att äntligen vara så pass nära att få en lägenhet att jag faktiskt få gå på visningar, men irriterande att gå på visningar utan att få någon lägenhet. Har dock inte fått reda på hur det blir med den jag kikade på senast. Hade ändå plats två, så hoppas att den före mig i kön kom på andra tankar.
 
• Månadens oväntat fina stund: När jag om min vän Sandra gick tidigare från en föreläsning och istället låg under filtar i skolans vilorum i två timmar. 
Har inte så mycket mer att kommentera kring det. Det var fint. 
 
• Månadens plugg: Familj och etnicitet
Är så glad över att jag har fått läsa den här kursen. Även om jag tycker att det har varit synd att det funnits för lite tid att läsa allt jag hade velat läsa, så har jag lärt mig så himla mycket. Men det allra bästa har nog varit att jag har fått mer ord, och en större bekvämlighet, med att prata om sådana frågor. 
 
 
 
 
• Månadens projekt: Sandras överraskning
Kan tyvärr inte berätta så mycket eftersom Sandra möjligtvis läser det här, men jag måste ändå påpeka hur himla roligt det här projektet är att greja med. Påbörjade det för ca tre månader sedan (inte för att så mycket tid behövs, men det är skönt att ha gott om tid), men det är först nu det börjar hända saker. Under november ska hon få den, så berättar mer för er efter det. 
 
• Månadens kärlek: Började med tinder igen
Japp, så pass länge kunde jag hålla mig borta från dejtande. Hehe.. Hur som helst tycker jag att det är väldigt kul (och spännande!) men hur det går är ytterst oklart. Skulle vilja säga bra (inte dåligt i alla fall), men vad "bra" egentligen innebär har jag ingen aning om. 
 
• Månadens tips: Smula tofu över sallad
Alltså ja. Gör en matig sallad och smula tofu över, lite som om det vore fetaost. Så himla gott!
 

Ordflödet

 
Det här var en dag då jag trodde att jag skulle ha mycket att skriva. Jag väntade med att skriva det här inlägget eftersom jag tänkte att orden snart skulle komma till mig. Det skulle komma många ord. Men så var inte fallet.
 
 
Jag är alldeles tom. Tom på ord. Men det känns alldeles okej. Det känns faktiskt jättebra just idag, och därför väljer jag att dela med mig av någon annans ord. Så lyssna gärna på Taz. Hon berör. Så himla mycket.
 
 
 

Ursprungsfoto: Anders Jildén
 
 

En fjärdedels psykolog

 
 
Vet inte varför jag är så besatt av att konstatera det. Att på fredag är vi (dvs jag och mina klasskompisar) till 25% psykologer. Det är inte jag som har koll, men när någon som har det belyser mig om sådant, fylls jag av en wow-känsla. 
 
Förstår inte varför. Kanske är det för att det känns så långt bort. Tanken på att vi ska vara psykologer ganska så snart ändå, känns så främmande att blotta tanken på att vi skulle ha kommit en hel fjärdedel på vägen blir näst intill overklig. Men så ligger det till, och i grund och botten är det så verkligt det bara går.

Tårar i skolbänken

 
Jag gråter och ler om vartannat Vad jag gör? Läser en avhandling. Skriver ett fördjupningsarbete. 
 
Trots det vetenskapligt torra språket kommer så mycket känslor igenom. I berättelserna om människorna som flytt sina länder på grund av vem de älskar. Människor som känt sig välkomna i Sverige tack vare att de välkomnats i HBTQ-kretsar. Människor som möts av främlingsfientlighet i Sverige - inklusive HBTQ-kretsar. Människor som tvingas lämna Sverige eftersom utsatthet på grund av homosexualitet inte ses som allvarligt nog - trots att vissa riskerar dödsstraff. Människor som tidigare hade kunnat stanna i Sverige eftersom de har en partner i just Sverige, men som nu inte kan det på grund av den nya lagstiftningen. 
 
 
Foto: Christiane Nuetzel
 
 
Det är mest tårar alltså. Trots att det finns mycket annat positivt i berättelserna också. Jag blir så upprörd, jag blir så arg. För även om det förkommer saker som är positivt, känns hela världen både upp och ner och ut och in. 
 

Julkalendern 2016

 
Ja jag gjorde det. Jag tryckte på play, så nu fylls hela min lilla lägenhet med julmusik. Det i kombination med en värmefläkt på högsta effekt är verkligen allt jag vill ha just nu. 
 
Nej, jag har inte börjat. Julen får egentligen vänta ett litet tag till, men jag kan bara inte låta bli att göra ett litet undantag just för ikväll. 
 
 
 
 
För kanske har ni hört, eller inte, men oavsett kan jag berätta att årets julkalender heter Selmas saga. Det beskrivs som ett magiskt juläventyr som utspelar sig under sent 1800-tal och handlar om en Saga som beger sig iväg på en luftskeppsexpedition för att ta reda på om tomten finns. Hur bra låter inte det? Aftonbladet skrev att alla julnostalgiker lär bli nöjda, så jag känner mig nöjd. 
 
❄ Mycket mer info finns inte att hitta än, men lite till går att läsa här

Kära Göteborg

 
 
•  Kära Göteborg. Jag trodde aldrig att jag skulle säga det. Men jag tycker om dig även när du är grå  •
 

Dikter om dig

 
Jag har skrivit så många små dikter om dig.
Idag slår jag ihop några av dem.
För dig.
Till dig.
 
 
-     -     -     -     -     -     -
 
 
J a g    k a n    v a r a    n o r m a l
m e d    d i g
I n t a l a r    j a g    m i g
 
 
M e n    o a v s e t t    a l l t
h ä n d e r    n å g o t    d ä r 
D ä r    f r a m f ö r    d i g
 
 
D e t    r ä c k e r    a t t    d u    ä r
f ö r    a t t    j a g
s k a    l y s a    u p p
 
 
 
 
 
E n    d a g
s k a    j a g    b e r ä t t a
o m   a l l t
d u    ä r
f ö r    m i g
 
 
A t t   j a g
v i l l    g e    d i g
m e r
ä n    a l l t
j a g    h a r
 
 
I d a g   s ä g e r    j a g
i n g e t    a l l s
 
 

Ett urklipp från mitt liv

När jag skriver det här är det fredag och på andra våningen av hundrabussen sitter vi. Jag och ångesten.
 
Det var längesedan. Det var längesedan jag satt på en hundrabuss. Det var längesedan jag hade ångest. Det var längesedan jag hade ångest på en hundrabuss. Mest är det irriterande. Trycket över bröstet alltså. För även om det kan vara jobbigt så vet jag ju att det går över. Frågan är när. 
 
 
 
 
Helgen är helt och hållet planerad. Vara hos farmor och farfar med lillebror, äta tackos hemma, se på idol, ha syskonmys, bila till Upplands Väsby, hälsa på mormor och morfar, äta på fin restaurang, kväll + natt hos mormor och morfar, bila till Borås och åka buss hem till Göteborg. Däremellan ska jag läsa en avhandling om hur det är att som lesbisk invandra till Sverige (då jag snart ska skriva ett fördjupningsarbete om det) och kanske hinna ta det lite lugnt också. Hinna andas bort ångesten. 
 
Samtidigt tänker jag på så himla mycket. Världen, livet, vänner, kärlek, lägenheter. Känns som att jag hade kunnat nämna allt. Samtidigt som det känns som att jag inte tänker klart en endaste tanke. Men det är okej att det är så ibland. Till och med jätteokej. 
 

I rymden finns inga gränser

 

Kan vi inte bara skicka ut alla i rymden? Skicka ut mig. Skicka ut dig. Och skicka ut alla som är besatta av gränser. Ja, skicka ut alla som låter sin världsbild påverkas av de osynliga linjerna vi dragit. Gränserna mellan Sverige och allt annat. Gränserna mellan oss och dem.

 

Det händer nämligen något speciellt där. Där i rymden. Man överväldigas. Hävdar astronauter och kosmonauter. Man chockeras menar de vidare. Man får en ny syn av att se vår planet från ovan.

 

 

 

 

 

Därifrån verkar jorden så liten. Den verkar så skör. Därifrån verkar den vara precis vad den är. En liten del av något oändligt. 

 

Men inte minst blir det tydligt att den är en. Jorden är EN planet. Det är ETT klot vi alla vandrar på. Allt annat är en illusion. 

 

För från rymden ser man inga gränser. Man kan inte se dem, för de finns inte.

 

 

 

Så kan vi inte bara skicka ut alla i rymden. Bara en stund. Skicka ut mig. Skicka ut dig. Och skicka ut alla som är besatta av gränser. Skicka ut oss så att vi på riktigt kan förstå, att gränser bara är något vi hittat på.

 

 


Studiegångsdrömmar

 
Det vore en fantastisk för tidig julklapp. Att behöva korrigera några siffror i min adress. Att behöva kånka på möbler och småsaker till huset bredvid. Att behöva vänja sig vid att ha en riktig lägenhet.
 
 
Foto: Kirsty TG
 
Ja tänk att få möjligheten att sova längre än två meter från ett brummande kylskåp. Tänk att få ha en ugn. Tänk att på riktigt få plats med flera människor samtidigt. Tänk att få ha något som på riktigt känns som ett hem.
 
Det vore en dröm. Så jag vågar inte tro på att det kommer hända. Åtminstone inte än. Jag vågar inte tro att lägenheten jag ska på visning av idag kommer bli min den första december. För jag tror verkligen inte att den kommer det.
 
Men det är ju härligt att drömma. Och det är skönt att känna att jag åtminstone kommer närmare. Drömmen blir allt mer verklig för varje köpoäng som jag samlar på mig och tids nog kommer jag stå där och korrigera några siffror. Tids nog kommer jag kunna säga att jag bara flyttat några meter längst med Studiegången.
 

Något jag vågat

 
Som kontrast till förra inlägget vill jag idag berätta om något helt annat. Något jag vågat.
 
 
Det är så mycket som varit ingrott i mig. Vissa mönster som verkat omöjliga att bryta. Jag hade börjat accepterat det. Hade börjat tänka att jag aldrig skulle klara av att bryta mig loss från vissa saker. Men jag tror att jag hade fel.
 
För trots att det varit en sommar då ätstörningsmonster varit på en ovanligt lång och otrevlig visit. Och trots att jag kommit upp i en vikt som jag inte vägt på väldigt många år. Trots det har jag slutat väga mig
 
Egentligen har det inte varit ett beslut - vilket förvånar mig. Det förvånar mig eftersom jag brukar göra "allt eller inget". Förlita mig på min självdiciplin. Och för det krävs ett beslut.  
 
Men denna gången har det bara blivit så här. Antagligen till stor del eftersom jag upptäckte att jag i stort trivdes bra i min kropp, men mådde dåligt av att se siffrorna. Lösningen på det var att helt enkelt inte titta på siffrorna. 
 
 
 
 
Eller okej, så enkelt var det förstås inte. Men i princip. Att inte ha haft siffror att förhålla mig till har verkligen varit bra för mig. Även om jag till och från haft ångest av att inte veta, och min kroppsuppfattning har gett mig väldigt olika bilder av hur jag ser ut, så känns det lättare att börja trivas i min kropp när jag inte har några siffror som spelar in i bedömningen. Dessutom leder det till att jag mer och mer lyssnar på min kropp och därmed lär känna dess signaler (det är nästan så att jag möjligtvis börjar ana att en liten mättnadskänsla är på väg att komma tillbaka). 
 
Jag säger dock inte att jag aldrig någonsin kommer ställa mig på en våg igen. Nej, påhittade förbud har jag redan haft för många av i mitt liv. Men jag tänker att det helt klart är en bra grej att låta det förbli ett sällsynt inslag i mitt liv, istället för något som hela mitt liv påverkas av.
 

Hur ska jag våga?

Det har hänt för många gånger nu. För många gånger har jag hänvisat till en framtid. Sagt att det finns saker jag vill göra, men inte vågar. Just nu. Men jag har gått för länge och väntat på mod. Jag har tänkt att det bara ska komma. Om jag bara väntar. Men tiden skapar bara större steg. Med tiden krävs allt mer mod för att våga. Ta stegen. Så jag borde börja nu. Jag borde verkligen försöka våga.

 

 

Fyra saker jag vill men inte vågar:

 

• Jag vill ställa upp i ett poetry slam

• Jag vill prata under andakten på körövningen

• Jag vill sjunga solo i kören

• Jag vill gå på ett ”sångprov” för en något mer avancerad kör

 

 
 

 

I huvudsak tror jag att det finns två anledningar till att jag inte vågar:

 

 

Den första och största anledningen är att allt handlar om saker som är väldigt viktiga för mig. För mig blir det därför som om jag har något att bevisa. Jag måste bevisa att jag är bra på att framföra poesi och musik och jag måste bevisa att jag har något vettigt att säga. Inte för att jag sagt att jag är eller har det. Nej, det har jag inte påstått. Men om jag inte är ”bra” så borde det väl inte kunna vara så viktigt för mig? Och om det inte kan vara viktigt för mig då, vem är jag då om jag inte är bra?

 

Att inte ”visa upp” mig själv på det sätt som de här situationerna faktiskt innebär, blir ett sätt att undvika risken att hamna i det dilemmat. Det blir ett sätt att skydda den del av min identitet som består av att jag är en som skriver, en som sjunger och en som tycker om att prata inför folk. Att inte visa upp det, innebär att ingen kan ifrågasätta den delen av mig. Eller åtminstone inte förneka den. Men det gör också att jag undviker saker jag tycker om.

 

 

 

Den andra anledningen är min nervositet. Jag blir verkligen otroligt nervös inför saker som dessa, vilket förstås har att göra med just det faktum att det är så viktigt för mig. Men problemet är att min nervositet har blivit allt mer ”fysisk” den senaste tiden. Det är nästan obeskrivligt hur mycket jag till exempel skakar. Och hur hårt och snabbt mitt hjärta slår. Och hur säker jag känner mig på att jag när som helst kommer svimma. 

 

Detta leder förstås till en ond spiral. Inte minst eftersom det handlar om prestationer. Jag blir nervös över vad nervositeten ska orsaka (inte minst eftersom den faktiskt orsakat en hel del) och därmed får jag ännu en anledning att låta bli. Men samtidigt ger jag mig inte möjligheten att vänja mig vid situationer som gör mig nervös. Och det är verkligen inte något jag känner mig nöjd över.

 

 

 

Det jag nu borde komma in på är en lösning. Hur ska jag våga? Men ärligt talat vet jag inte det. Jag har ingen aning om vad jag ska göra åt det här. Men att jag åtminstone kommit fram till att jag vill göra något åt det känns som ett framsteg. Nu vill jag verkligen börja våga.

 


Filterfri poesi #3

 ∞
 
Jag är bara
hoplimmade skärvor
En illusion 
av att vara hel
 
 

Det du är

Du. Det räcker med att du är för att jag ska lysa upp. Är i samma rum som jag. Är den du är. Allt du är får mig att falla. Falla in i något jag aldrig vill falla ur. Glömma bort att annat än du existerar.

 
 

Egentligen är det allt jag vet. Jag vet att du är något viktigt, men varför är en fråga jag inte har svar på. Trots att jag ständigt ställer den. Tror mig behöva bestämma. Vill inte bestämma. Vill bara vara där du är. 

 

Jag tänker att du är levande nostalgi. Du är ett minne av en vår full av frihetskänslor. Men kanske är du samtidigt något mer. Kanske har inte allt hunnit bli något som fanns då. Kanske finns något i det du är nu.


Ditt namn eller något annat som förklarar bilden

Det här är Famla Fint. En plats för tankar. En plats för känslor. En plats för brutal ärlighet. Här får allt plats. Det jobbiga. Det lättsamma. Jag. Och förhoppningsvis du. För även om jag förstås skriver utifrån mig själv hoppas jag på att du också kan hitta något. Kanske igenkänning. Tankar. Inspiration. Eller kanske ett recept. Jag som skriver heter Cecilia och jag önskar dig varmt välkommen!









Matbloggstoppen



RSS 2.0