Dagen före dagen

Äntligen äntligen är det nästan nästan dags. Hela jag jublar över att skolan äntligen drar igång imorgon. Vill lära mig mer om hur vi skapar ett första intryck av människor. Vill lära mig mer om fördomar och hur de uppstår. Vill lära mig mer om vad kärlek är.
 
Men inte minst vill jag träffa mina fina klassvänner, för åh va jag saknat dem! Jag har saknat att träffa dem jag inte brukar träffa utanför skolan och jag har saknat att träffa mina närmsta på ett mer vardagligt sätt. Vardagen är en så stor trygghet för mig. Det är så tryggt att veta att människor som betyder mycket för en finns tillgängliga och inte, till exempel, är så långt bort som i Norrköping. 
 
 
Men min plan är att behålla de delarna av sommaren som jag ändå uppskattat. Långa frukostar till exempel. Ska verkligen dra nytta av att mitt schema allt som oftast faktiskt är långfrukost-kompatibelt. (Hur klarade jag egentligen av att börja kl 8 och dessutom pendla, under gymnasiet??)

Precis bakom och långt bort

Foto: Clem Onojeghuo
 

Allt ligger precis bakom. Bakom något. Tårarna når allt som oftast inte fram, utan ligger precis bakom ögongloberna. Trycker på. Likt ångesten. Som trycker på precis bakom bröstbenet. Skapar ett tryck likt allt annat. Allt som ligger precis bakom något. 

 

Näst intill inget kommer ut. Utan bakom något byggs allt upp. Fångar in mig i mig själv. Det är som om någon spänt fast en kikare vid mina ögon. På fel håll. Är så medveten om att jag ser på världen genom något. Jag ser så mycket som verkar så långt borta.


Det är inte svårare nu

♥     ♥     ♥

 

Jag har gjort det här förut. Tryckt undan allt jag känner för dig. Lärt mig att se dig som min vän. Inget mer.

 

Jag trodde att det skulle innebära att det skulle vara svårare nu. Jag skulle inte klara av det en gång till, tänkte jag och hoppades på att det faktiskt skulle bli någonting av oss. 

 

Så blev det inte. Men nu när jag står här är det inte så jobbigt. Även om det gör ont, är jag så lättad över att veta. Nu behöver jag inte balansera på ett jobbigt mellanläge där jag nästan släppt dig men alltid är beredd på att fånga dig igen. 

 

Det stora jobbet var redan gjort. Hade nog inte släppt taget om det. Med dig såg jag mig fortfarande som chanslös. Allt var på riktigt, fast ändå inte helt. Det är därför inte så svårt att ta ett steg tillbaka. Placera mig i läget jag var innan denna sommaren drog igång.

 

Med det inte sagt att jag ska glömma det här. För även om jag inte kallar det för en sommarflört så ser jag det som något i den stilen. Och det känns fint att ha en sådan historia i bagaget.


Happy Vegan - Ny vegansk livsmedelsbutik i Göteborg

För er som på något vis har missat det, så måste jag berätta att det i Göteborg händer roliga saker på veganfronten. Den stora nyheten är Happy Vegan - en helt vegansk livsmedelsbutik som öppnat i Linné. Eller öppnat och öppnat. Den officiella öppningsdagen har inte varit än, men folk har varit så nyfikna att de öppnat upp dörrarna ändå, trots att inte riktigt allt är färdigfixat ännu. 
 
En av de där nyfikna var förstås jag, som häromdagen tog mig dit med en vän. Och ja, det var så fantastiskt som det låter. På en relativt liten yta kändes det som att de fått plats med allt; äggersättning, det veganska i karamellkungens sortiment, nötter, superfoods, hela Astrid och Apornas sortiment och mängder av vegansk ost - för att bara ta några exempel. Var i veganhimlen. Helt klart.
 
 
Men även om jag är alldeles överväldigad över hur bra det här är just nu, så är det verkligen ännu roligare att höra om de tre grundarnas visioner. De vill ha ett större sortiment. De vill ha en större lokal. De vill pressa priserna ner till de som de stora mataffärerna har. De vill ha event. De vill möjligtvis ha ett café. Och hallå, de kämpar med att få vegansk Ben & Jerry´s till Sverige! 
 
Det finns så himla mycket som är bra med det här! Men inte minst tänker jag på tillfällen som julen (förstås, julbesatt som jag är). Att ha en butik där man kan köpa i princip allt kommer ju verkligen både underlätta och göra det roligare - till skillnad från förra året då jag fick flyga runt halva stan för att försöka hitta det jag ville ha till julbordet (vilket jag trots det inte lyckades med fullt ut). Åh, det gör mig så glad! 
 
Personligen lär jag verkligen bli stammis, inte minst eftersom butiken bara ligger några hundra meter från Psykologiska institutionen där jag pluggar. Alltså. Det är verkligen overkligt bra. 
 
Så, det jag vill komma till är förstås att jag tycker att ni borde ta er dit. Så snart som möjligt! Men tills dess kan ni kolla in t.ex. deras facebooksida och deras hemsida. Där kommer inte minst mer information komma om den officiella öppningen, då det bland annat kommer finnas smakprov och rabatter. Missa inte det! 
 
 
Bilderna är lånade från Happy Vegan och finns även på deras facebooksida

En kväll på Götaplatsen

 
Det saknas ord i mig. Vill säga att gårdagen var overkligt magisk, men orden känns inte rätt. Åtminstone inte tillräckligt rätt.
 
Igår såg och hörde jag Miriam Bryant och Göteborgs symfoniker. Det var i grund och botten vad som hände. Men utöver det hände så mycket annat. I mig.
 
Kan inte ens själv förstå hur mycket hennes musik betytt för mig. Hur mycket den betyder. Och än mindre vad det innebar för mig att få stå där på Götaplatsen. Så nära. Uppleva allt på riktigt. Jag pendlade mellan att le så att mungiporna värkte och att känna hur ögonen fylldes med vätska. Så himla mycket känslor. 

Sommarsår

Jovisst. Det är härligt med somrar. Men de blir lätt lite för mycket. Eller snarare för lite. För lite rutiner. 

 

Jag tänker inte skylla på sommaren. Det är inte sommarens fel att jag mår dåligt ibland. Allt går i skov. Året runt. Men på sommaren blir det annorlunda. Visserligen finns inte stressen där, men samtidigt finns för mycket tid. För mycket tid att känna.

 

 

Visst gillar jag att känna. Men jag känner mycket som det är. Och när jag är i en svacka har jag extra litet behov av överdrivet med tid att just känna. Behöver balans. Inte förtränga känslorna, men inte heller känna dem extra mycket. 

 

När jag är i en svacka behöver jag vardagen. Jag behöver fasta mattider. Schemalagda lektioner. Jag behöver en riktning. Jag behöver lära mig saker. Jag behöver människorna. Vännerna. Jag behöver mindre ensamtid. Men inte för mycket socialt. Behöver kunna säga att jag behöver en kram och också få en sådan. Inom en timme eller så.

 

Så just nu saknar jag den. Vardagen. Men inte bara för att jag behöver den, utan också för att jag tycker om den. Jag tycker så himla mycket om den.


Allt för dig

Det är så svårt. Att jag vill göra allt för dig.

 

Jag är beredd att kasta mig ut. Eller kanske snarare in i något. Något jag vanligtvis skulle tänka åtminstone sju gånger kring. Men som jag nu kan tänka mig att göra utan att tveka. 

 

Foto: Julia Caesar 

 

Men jag är också beredd att vänta. Låta dig ta din tid för att leta dig fram och se vad som känns rätt för dig. Och landar du där jag har landat nu ska jag äntligen omfamna dig fullt ut.

 

Det är som om jag är beredd att offra mig själv. Glömmer att jag också ska leva. Medan vi experimenterar. Medan jag väntar.


Nästa station: Uppsala

Jag blev förvånad. Förundrades över att jag inte kände mer. Jag som hade längtat så efter att gå på de där gatorna igen, gick nu där och upplevde inte mycket alls. Mer än turistkänslan. Hos mig och de som jag mötte. Och känslan av att vara klar.
 
Jag säger inte att jag aldrig kommer bo i Uppsala igen. Nej, vid det här laget har jag lärt mig att jag aldrig kan veta var jag hamnar. Jag står fortfarande i bostadskö i Uppsala. Precis som i Lund. Och Varberg. Och Halmstad. Och Stenungssund. Och en mängd andra städer som jag inte vet om jag någonsin kommer vilja bosätta mig i. Men tänker att mitt framtida jag kommer tacka mig. 
 
 
Jag gillade verkligen Uppsala. Att flytta därifrån var som att skiljas från en väldigt god vän. En som lärt en så mycket. Hjälpt en. Och som man upplevt så mycket med. Men vid en återförening kan det bli uppenbart att man växt ifrån varandra. Och så blev det den här gången. 
 
Livet har tagit så många vändningar sen jag flyttade därifrån och jag har fått en ny trygg plats. Göteborg har blivit mitt hem. På riktigt. Och när jag gick runt i Uppsala blev det tydligare än någonsin. Jag och Göteborg har skapat något fint tillsammans, något jag verkligen vill bygga vidare på. Är så enormt tacksam över det. Att jag i Göteborg inte längtar bort.

Andra livnär sig på kärlek, men du frodas utav hat

 
Jag tänker mycket på ätstörningsmonster. Kan inte bedömma avståndet till dem. Om jag tänker kring ärr eller fortfarande öppna sår. Inga nya sår bara. "Snälla ge mig inga nya sår", tänker jag och sätter dörren på glänt.
 
Det är verkligen magiskt ute. Kvällssolen letar sig fram mellan välklädda grenar och genom den friska luften springer jag. Eller snarare flyger. Känslan av att det nästan är en höstkväll får mig att flyga fram på grusvägarna. Jag tänker att jag älskar det. Konstigt att jag inte springer oftare än jag gör. 
 
 
Foto: Kristian Olsen
En ny låt sätts på i lurarna.
 
♫ "Jag hatar att du existerar när du pratar ännu mera. Ditt extrema sätt att resonera. Allt du gör och att du finns."
 
Det blir tankekaos inom mig. Eller kanske känslokaos. Vet inte. Oavsett fortsätter låten.
 
♫ "Din brist på humor och avsaknad av logik, får dig att ej vara som någon annan. Nej du måste vara helt unik. Då andras lycka gör dig ledsen, andras sorger gör dig glad. Andra livnär sig på kärlek, men du frodas utav hat."
 
Jag inser att jag är arg. Åh, så arg jag är på dig. Vill ta vartenda ord i låten och skicka som ett brev till dig. Kära ätstörningsmonster. Jag har så mycket jag vill säga dig.
 
♫ "Aldrig har jag träffat någon så trångsynt och korkad. Någon som ljuger så mycket, fattar ej hur du orkar. Så full av lögner och så full av svek. Helt tom på, helt tom på, helt tom på självmedvetenhet. Agerande utan reson, subjektiv utan funktion."
 
Ilskan ger mig energi. Får mig att springa allt snabbare fram. Det hela känns motsägelsefullt. Varför springer jag ens? Det känns som att kraftansträngningen är ett sätt att bevisa att jag är starkare än du. Men kanske är det snarare tvärt om. 
 
♫ "Jag hatar att du existerar när du pratar ännu mera. Ditt extrema sätt att resonera. Allt du gör och att du finns."

Du är den enda vännen jag vill bryta upp med

När jag under första året på gymnasiet kämpade mig upp för skolans många trappor, då var jag glad att jag hade dig. Jag hade ingen energi för andra.  Och lika lite som jag såg andra, lade andra märke till mig. Det gjorde ingenting alls. Det gjorde inget att jag inte lärt känna någon i klassen. Jag behövde inga vänner. Du var min bästa och enda vän. 

 

Foto: Jean Kleisz
 

Jag insåg inte att du levde på min ensamhet. Du behövde att jag isolerades, att alla som möjligtvis kunde bry sig hölls på så långt avstånd som möjligt. Mitt självhat var din näring och jag älskade hur du gjorde att jag försvann. 

 

Men du var ingen vän. Inte ens om du varit mänsklig hade du varit det. Du var bara ett ätstörningsmonster och även om jag älskade dig så hatade jag att jag älskade dig så mycket.


Så överlevde mina växter under sommaren

Okej, först och främst bör jag säga att alla faktiskt inte överlevde. Men alla utom en åtminstone, och det är antagligen så mycket bättre än om jag inte hade gjort något speciellt alls för att mina växter skulle klara sig medan jag åkte fram och tillbaka i vårt avlånga land. Jag brukar nämligen vattna flera av dem varannan dag, så att jag var iväg en hel vecka blev lite problematiskt (inte minst eftersom sommarvärmen förvandlade min mini-lägenhet till ett växthus). Men som sagt, de flesta mår trots allt fint nu, så här kommer lite tips kring hur man kan lyckas med det.

 
Flaskor
Tips nummer ett är att samla på sig ett gäng plastflaskor och göra ett litet hål i korkarna, så att vatten långsamt kan droppa ut när man ställer dem upp och ner i krukan. Exakt hur stort hålet bör vara är jättesvårt att avgöra och beror bl.a. på hur mycket vatten växten behöver, så man får testa sig fram - förslagsvis innan man reser iväg.
 
Jag valde att ställa flaskorna lite på sned - istället för att trycka ner dem i jorden - så att luft också kunde komma in genom hålet och underlätta droppningen. Ett annat alternativ är att göra några hål i botten av flaskan, så att luft kan komma in den vägen. Väljer man att trycka ner dem i jorden kan dock ett större/fler små hål i korken behövas.
 
Plastpåsar
För mina små växter som egentligen inte behöver vattnas särskilt ofta, satte jag på plastpåsar som jag gjorde små lufthål i. På detta sätt minskade jag risken för uttorkning på grund av värmen, i och med att vattnet som avdunstade "stannade" i påsen och droppade ner på växten igen. Detta fungerade verkligen bra, men tyvärr även för små skadedjur/mögel som frodas i den instängda miljön. Så dubbelkolla att dina växter inte är drabbade av något sådant innan du klär dem i en påse, så du slipper komma hem till mindre roliga överraskningar (det var det som hände den av mina växter som inte överlevde)
 
Skugga
Självklart är det också en bra idé att flytta dina växter från fönster och andra soliga platser, till skuggiga delar av ditt hem. Det finns ingen anledning att dina växter ska sola, och därmed växa extra snabbt och bli extra törstiga, just precis när du är iväg. Spara det till någon annan gång.
 
Vänner
För min del var inte detta ett alternativ just den här gången, men har man någon vän (eller annan mänsklig varelse) som kan hålla koll på ens växter medan man är borta, är det förstås optimalt. Det slår alla flaskor och påsar i världen!

Tack till dig

Tack du fina människa som stoppade mig för att säga att jag har ett fint leende och önska mig en fin dag. 

 

Foto: Fritz Bielmeier 
 

Du kunde inte veta det, men en fin dag var verkligen inte något jag hade. Det hade varit en dag då jag struntat i att äta fast jag var hungrig. Det hade varit en dag då jag ifrågasatt mitt motstånd till att ta antidepressiva.  Det hade varit en dag då jag inte hade lett. Inte på riktigt i alla fall. 

 

Inte ens leendet jag gav dig när vi möttes var äkta. Jag log för att det är vad jag brukar göra när de sociala koderna är otydliga. När det känns som att man nog inte ”ska” säga hej eftersom man promenerar runt i en storstad, men när det ändå är så pass få på gatan att man inte bara vill ignorera den man möter. Då försöker jag få ögonkontakt och sen ler jag.

 

Men leendet jag gav dig sen, efter att du sagt de där orden, det var så äkta det bara går. Du lyste upp min dag. På riktigt.


Vi skapar minnen i din hemstad

 
För en vecka sedan begav jag mig till Norrköping för andra gången den här sommaren. Kändes speciellt. Att åka till en plats jag aldrig tidigare hade besökt vid två tillfällen så tätt inpå varandra. Och tycker fortfarande att det känns speciellt att gå runt bland de fina husen och tänka att det är just på de gatorna som min vän Sandra gått runt under hela sin uppväxt. Gillar Norrköping för det, men också för att det råkar vara en väldig fin och precis lagom stad.
 
Denna gången träffade jag dock på betydligt fler människor än förra gången, bl.a. några av Sandras vänner, men inte minst också Ellinor som rullade in på perrongen ungefär samtidigt som jag. Så underbart att ha psykologtrion samlad! Tillsammans var vi på utebio med sing along, åt vi väldigt mycket popcorn, cyklade vi runt i regn, råkade vi (fast mest Sandra) ut för att ett cykelhjul sprängdes, besökte vi second hand-butiker, åt vi lunch bestående av bl.a. jordnötter och jordnötssmör under ett träd utanför ICA, låg vi på ett berg och pratade om hur små vi människor egentligen är, spelade vi ett otroligt roligt spel tills vi somnade i varandras famnar och så gjorde vi en mängd andra saker som innebar att vi hade det bra tillsammans.

Ovissheten

Jag slås av hur ovisst livet är. Det är så mycket som händer som jag inte förstår. Aldrig kunnat förutse. Varför är jag ens här? Och varför lever just jag det här livet?
 
Jag trodde mig ha en klar bild av stora delar av min framtid, men här är jag nu, helt omkullkastad av livet. Jag menar hallå, jag är i full färd med att bli psykolog - bara det! Men det är så mycket annat också - stort som smått - som förvånar mig. Händer allt det här mig? Hur hände det?
 
Foto: Lukasz Szmigiel
 
Inte minst därför känns den kommande hösten så spännande. Jag vet i princip ingenting mer om livet än vilka kursböcker jag behöver (och till och med det är jag osäker på) och även om det kan skrämma kontrollfreaket i mig så gör det mig mest nyfiken. Nyfiken på vad det ska bli av allt.

Månadslistan #7

✳ Månadens städer: Göteborg, Fritsla, Örebro, Upplands Väsby, Stockholm, Uppsala och Norrköping
Tror inte att jag missat någon stad som jag befunnit mig i den här månaden. Men oavsett kan det ju konstateras att juli verkligen präglats av runtresande i vårt avlånga land. Har uppskattat det väldigt mycket, men ser nu fram emot att få vara hemma i Göteborg ett tag. 
 
✳ Månadens kommentar: Va?! Du som verkar vara en så kissnödig person!
Känner att den här kräver sin förklaring. Fast samtidigt att jag nog inte kan ge en som på riktigt kan förklara att den här kommentaren var helt rimlig. Lite komisk, men helt berättigad. Så jag lämnar det här.
 
 
 Månadens besvär: Mat
Gillar inte att jag behöver skriva det, men det är så det har varit. Har haft mycket matångest och pendlat mellan att tröstäta och äta för lite. Det är inte bra, men hoppas och tror att det bara är en liten svacka. Det kan vara jobbigt, men också okej.
 
 Månadens överraskning: Att blogg.se valde att dela med sig av mitt "komma ut-inlägg"
Att se mitt inlägg länkat på t.ex. startsidan för blogg.se var stort för mig. Blev så glad av det och kommentarerna som tack vare det trillade in värmde verkligen så otroligt. 
 
✳ Månadens tips: Ta vara på vildhallonen!
Det är verkligen hallon-år i år och åtminstone här i Göteborg, åtminstone i den delen som jag bor, växer mängder av hallon i vartenda dike. Om det skulle göra det nära er också, så tycker jag att ni ska ta vara på det. Gå ut och plocka hallon till frukosten eller ät direkt från busken. Oavsett - njut!

Filterfri poesi #1

 ∞
 
 
 

Inget värt en livskris

Saknar barns vishet
Att kunna inse
att tristess är just tristess
Inget värt en livskris
 
•     •     •
 
Jag önskar så att jag inte hade så svårt att acceptera den. Eller snarare hantera den. Tristessen. För över ett år sedan skrev jag ju ett inlägg om att jag trodde att den var utrotad. Kanske ur hela samhället. Men åtminstone ur mitt liv. Jag skrev om att jag sörjde det. Att jag i min stressiga vardag längtade efter att ha så pass mycket tid att jag till och med skulle kunna känna mig uttråkad. Att inte ha något alls att göra. Och ja, det var också något jag hade i åtanke när jag denna sommaren valde att inte jobba.
 
Men sanningen är att jag inte kan hantera den. När tristessen närmar sig, trillar jag direkt in i oönskade tankebanor. Känslan av att vara uttråkad infinner sig aldrig, utan istället hamnar jag i en existentiell kris. Jag tänker att hela livet är meningslöst.
 
Foto: James Ballard
 
När jag tänker efter har jag nog varit så väldigt länge. Kanske är det också därför jag blivit så bra på att underhålla mig själv. Och kanske har det i sin tur bidragit till att jag extremt sällan faktiskt hamnar i tristess. Kanske har det inte bara berott på stress och kanske har det inte varit tristess jag saknat när jag varit stressad. 
 
Jag borde göra efterforskning. Känner sig folk uttråkade någon gång? Hörde nämligen en forskare som sa att det kan vara bra att göra det ibland. Åtminstone verkar det som ett bättre alternativ än att känna att livet är meningslöst de gånger man inte har något att göra. 

Acceptansproblematik

Det gör ont att läsa det här. Jag kan inte förstå att samhällets normer hade grott sig så djupt in i mig att till och med min kropp rent fysiskt reagerade så starkt. Jag kan inte förstå att det skulle vara så svårt att acceptera.
 
•     •     •
 
Det började med en ”feelgood-film”. En film som på alla sätt var så där klyschig, men ändå fin, som en feelgood-film brukar vara. Och visst gjorde den mig glad. Fast samtidigt inte.

 

När den ena tjejen hade ”blivit av” med sin pojkvän och den andra tjejen var på väg bort därifrån (men alltså klyschigt nog stoppades av tjejen som nu var singel) började tårarna rinna ner för min kind. Rent konkret kunde jag inte förklara varför. För att det var fint? Ja kanske, men kanske mest för att jag tänkte att jag minsann aldrig kommer få ett sådant ögonblick.

 

Jag var så avundsjuk. Jag ville också hitta en tjej som var så där fantastisk på alla sätt och vis och som uppriktigt älskade mig. Jag tänkte att det då skulle vara lättare. Lättare att acceptera den jag är.

 

Men eftersom jag (dumt nog) antog att det aldrig kommer hända, var det så otroligt svårt för mig att acceptera att jag är den jag är. Och det gjorde så ont. Tårarna fortsatte rinna och jag lade mig i fosterställning kramandes ett mjukt gosedjur. 

 

Sen gick det fort. Plötsligt satt jag där i sängen med gråten i halsen och kunde inte andas. Det stack i händer, fötter och öron (!) och för varje sekund domnade händerna bort mer och mer. Efter en liten stund kunde jag inte röra fingrarna alls, men försökte ändå knappa in ”panikångest hjälp” i googles sökfält.

 

Jag hittade några tips. Jag testade att sätta mig på sängkanten och trycka fötterna mot golvet och fokusera på hur det kändes. Jag testade att kupa händerna och sätta dem över munnen, för att på så sätt inte andas ut så mycket koldioxid. Jag testade allt möjligt, men inget fungerade.

 

Jag insåg att det var andra gången jag fick en riktig panikångestattack. Först trodde jag att det var den första, men sen insåg jag att en episod för länge sedan måste ha varit det också. För det kändes som det här, och det här måste vara panikångest. 

 

Det var bara att härda ut och efter en halvtimme glädjas åt att kunna andas ut. 

 

Det känns som att det är meningen att en sådan upplevelse ska ge en något och kanske gjorde den det. Kanske gav den mig en insikt i hur jag verkligen - på riktigt - känner. Trots det är det så himla svårt. Så svårt att acceptera. 

 

Men jag frågar mig varför. Varför kan jag inte tillåta mig själv att älska den jag älskar??

 

- Från oktober 2015


Min lilla syster

 
Äntligen har jag sett filmen "Min lilla syster" och precis som jag anade var den otroligt bra. Få filmer (om ens någon) lyckas skildra ätstörningsproblematik på ett så genuint sätt som den gjorde. Oftast romantiseras och förminskas sjukdomen - antagligen på grund av okunskap - och riskerar då att vara triggande på olika sätt för personer som själva har en ätstörning och/eller bidra till att personer faller in i ett ätstört beteende. Men i "Min lilla syster" gjordes inte det.  Är så glad över det. För en film som den behövdes. Och antagligen behöver egentligen alla se den.

Flytande lycka

När jag fick reda på att den här månadens tema till Monthly Makers var "saga", var mitt val förstås självklart. Något Harry Potter-inspirerat skulle det helt klart bli! Men så var det ju det där med glasflaskan jag ville göra något med. Gick det att kombinera? Klart det gjorde!
 
 
Resultatet blev det här.  En flaska med "Felix Felicis" - också känt som "Liquid Luck" - från Harry Potter och halvblodsprinsen. För er som inte är så insatta i Harry Potters värld så är det helt enkelt en trolldryck som gör en oootroligt lycklig i några timmar. Tänkte att det kunde vara en bra grej. När vardagen blir för stressig, eller när det känns tungt av någon annan anledning, kan jag behöva lite Felix Felicis. 

Saker som gör mig orimligt glad

Eftersom jag just nu verkar vara på väg ur en känslomässig svacka och upp på en glädjefylld topp (tack för det!) fick jag för mig att lista några av de vardagliga ting som på sådana toppar gör mig näst intill orimligt glad. Så här kommer det:
 
 

Perfekt synkade spårvagnsbyten      Blogg-kommentarer    ✳   Kramar   ✳   Avokado på extrapris   ✳   Regnbågar   ✳   Varma täcken   ✳   Fina ord      Oväntade samtal med personer jag inte känner   ✳   Kaffe vid kaffesug   ✳   Godkända tentor   ✳   Vackra hus   ✳   Långa djupa pratstunder      Vildhallon   ✳   Kärlek   ✳   Fängslande musik      Frukostar   ✳   Julen   ✳   Vintern   ✳   Våren   ✳   Sommaren   ✳   Hösten


Bortglömd glömska

Foto: Tom Skarbek-Wazynski 

 

När det blir mörkt blir jag glömsk. Jag glömmer bort att det är så livet är ibland. Att det är så mitt liv är. Jag glömmer bort att allt som skapas inom mig är en mängd lögner; jag kommer aldrig ta mig ur det, jag kommer aldrig kunna tänka, känna eller se på världen på ett annat sätt. 

 

Jag glömmer att det faktiskt går över. Att jag är en person som kort efter jag vridit mig i ångest och känt att allt är meningslöst, gläds orimligt mycket av vildhallon. Plötslig far ett glädjerus genom kroppen på grund av en sol som spricker upp. Eller härlig luft. Eller en bra serie. 

 

Varje gång det går över tänker jag att jag borde förstå det. Minnas det för framtiden. Jag glömmer hur glömsk jag blir när det blir mörkt.


Portens Bageri - Caférecension

Klockan 13.15 en gråmulen sommaronsdag, kliver jag in på Portens Bageri på Munkebäckstorget 8 i Göteborg. Jag hade tänkt att det var dags. Dags att kika in det där cafét som jag visste låg nära "min" fruktaffär, men som jag aldrig sett skymten av. Antagligen eftersom jag varit för fokuserad på frukt (cafét och fruktaffären visade sig nämligen ligga vägg i vägg). 
 
 
Ljud: Det första jag hör när jag kommer in är Ed Sheeran. Jag tänker "det var värst vad hans låtar förföljer mig", men blir ändå glad. Gillar ju den sortens musik. Dessutom ansåg jag att volymen var precis lagom (vilket den ju verkligen inte alltid är på fik). I övrigt hördes personalen som pratade lite med varandra, samt tystnaden från caféts gäster. Även om det kom lite fler gäster (var bara totalt fyra när jag kom), blev det aldrig särskilt livat. Den lugna stämningen bidrog nog till att de som inte satt ensamma (vilket var majoriteten), pratade relativt tyst. 
 
Stil: Likt da Matteo är Portens Bageri inrett i en modern och rustik stil, med övervägande brunt och svart. Mycket fina tavlor, plansher och andra dekorativa detaljer dessutom. I jämförelse med da Matteo upplevs inredningen dock som något "billigare", men det tycker jag bara bidrar till en charm som jag tycker om hos caféer.   
 
Kaffet: För 26 kr fick jag en relativt stor kopp bryggkaffe, inklusive påtår. Den var god. Inte mer än så. Men inte mindre heller för den delen.Till kaffet fick jag Oatlys vanliga havredryck, vilket förstås är bättre än ingen växtmjölk alls, men skär sig i kaffet. Undrar varför de inte ställde fram iKaffe, då jag efteråt skymtade den i kylen. 
 
 
Pluggvänlighet: Ganska god. Om man gillar att plugga med lugn musik och någon enstaka person som pratar i bakgrunden (vilket jag kan göra ibland), är det perfekt atomosfär. Eluttag fanns det några få här och där, men tänker att det antagligen är tillräckligt, att man vid behov får sätta sig på en plats nära ett. WiFi däremot verkade inte finnas, så behöver man det är det förstås ett problem.
 
Djupsamtalslämplighet: Ganska dålig. Så länge man inte viskar kan varje ord som sägs höras. Denna gången inte för att det var särskilt lyhört, utan för att det var så litet. Man kan självklart prata där, men kanske att alla inte känner för att prata om det allra djupaste. 
 
Oväntad favorit: Människor som köper bröd. Märklig detalj kanske, men åh vad jag uppskattade det. Det var så himla fint när folk kom in och funderade över vilket av alla goda bröd de skulle ha till morgondagens frukost. Eller kvällens soppa. Det var verkligen en detalj som bidrog enormt till caféts charm. 
 
Tips: Passa på att köpa bröd du också om du går dit. De hade verkligen enormt många sorter som såg otroligt goda ut!
 

Veganboxen

 
Det är egentligen väldigt märkligt att jag inte testat på Veganboxen tidigare. Har nämligen egentligen "varit med" från början då jag följer Sofia von Porat - grundaren av Veganboxen - i olika sociala medier, och får hennes veckobrev (tror de kommer en gång i veckan, men vet inte riktigt, blir positivt överraskad varje gång) på mailen. Trots det har jag aldrig beställt den. Varför? Att en gång i månaden bli överraskad med en låda med veganska snacks, låter väl fantastiskt? Jovisst, men jag har nog varit lite snål mot mig själv. Inte tänkt att jag ska unna mig det.
 
Så, att få en tre-månaders prenumeration på Veganboxen i födelsedagspresent var verkligen  u-n-d-e-r-b-a-r-t ! När jag igår gick till posten och hämtade ut min första box var jag näst intill överdrivet exalterad. Vardagslyx på hög nivå. Det känns redan som att det är ganska stor chans att jag påbörjar en ny prenumeration när den här är över.
 
 
Vill du läsa mer om Veganboxen kan du göra det HÄR
 

Tack för människorna

 
Är så tacksam. Tänk att jag har turen att ha så många fantastiska människor i mitt liv ( till exempel denna ↑ ) Försöker uttrycka den till dem. Tacksamheten. Men gör det aldrig tillräckligt. Det är nog inte möjligt.

På resande fot

 
Ännu en gång är jag på resande fot. Denna gången har jag flytt till Örebro. In i en vänskapsbubbla. 
 
Uppskattar det så otroligt mycket. Även om det är många jag hade velat vara närmre - rent geografiskt - är det fint att ha vänner att resa till.

Känslostorm och ångestklump

Så här några dagar efter jag kommit hem från skrivarkursen, inser jag hur påfrestande den var. Eller egentligen inte kursen som sådan, utan snarare tiden jag var där. Mycket berodde nog på att jag åkte dit med ett känsloläge som var väldigt tveksamt. Det var inget som hänt och jag hade inget som jag kunde peka ut som "problemet", men jag kände mig skör. Som om jag var på väg in i en svacka.  
 
På grund av det blev redan stora känslor större i mig. Att skriva kändes, texterna och minnena de grävde upp kändes, att dela med mig av mina texter kändes, att höra andras tankar om mina texter kändes, att höra andras historier kändes, att vara där kändes. 
 
Men samtidigt hade jag inte tid att känna. Det var så intensivt - vi bara skrev och skrev, och när vi inte gjorde det pratade vi med varandra. Det var fantastiskt! Men otroligt krävande för en som jag, som (trots att jag älskar det) blir så otroligt utröttad av sociala sammanhang. 
 
 
Allt detta var dock inte något som "överskuggade" mina dagar på folkhögskolan. Verkligen inte! Det snarare bidrog till att jag kunde gå in i skrivandet ordentligt och till att jag fick insikter som jag kanske inte fått annars.
 
Mina dagar där var fantastiska. Det var när jag åkte hem som jag kände att allt tagit på krafterna. 
 
Det började på tåget med att jag tänkte kring luften. Jag räknade ner minuterna tills jag skulle få gå ut i friska luften där det fanns syre. Räknade ner tills jag skulle kunna andas. Och sen kom trycket över bröstet. 
 
Det var längesedan jag hade sådan ångest. Åtminstone mer än en månad sedan och det är för mig en lång tid. Men det slog mig att jag inte kände mig förvånad. Det var som om hela denna månadens känslor samlats i en stor klump som nu gjorde så att varje inandning värkte. Det var logiskt på något sätt och därför inte så jobbigt som det skulle kunnat vara.
 
Det jag behövde var att vara själv, lyssna på hög musik, sjunga, promenera långt, äta ordentligt, duscha länge och varmt och gråta tills tårarna tog slut.
 
Så det gjorde jag. 

Vi kan kalla det en kärleksdikt

(Från en tid då jag var fullständigt innesluten i en bubbla)
 
 
 

När jag inser att det är jag väcks besvikelsen

Det är som om jag ser någon annan. Till viss del.

 

Jag ser någon som har det jobbigt. Någon som inte kan tolka sin kropps signaler. Någon som inte vill ge sin kropp vad den behöver. Någon som har lurats att tro att det där med utseende är så pass viktigt att det är värt att hänga upp hela sitt liv på det. Jag ser någon ångestfylld. Någon som går runt med en klump i magen som ibland kan förklaras, men som oftast är obegriplig. Någon som är rädd för sitt eget huvud. Någon som tycker att det där med att leva kan vara väldigt svårt ibland.

 

Jag ser denne någon och tycker synd om henne. Hon är en av alla individer som fastnat i ätstörningens klor, och även om hon till stor del är fri sitter spåren kvar. Det är ingrodda mönster. Inristade. Inbrända. De verkar aldrig gå att sudda ut.

 

Men när jag inser att denne någon är jag ändras känslan. Plötsligt blir jag besviken. Har jag inte kommit längre? Är jag inte någon som lyssnar på min egen kropp? Någon som vill ge den vad den behöver? Någon som insett att det där med utseende inte är så viktigt trots allt? Är jag inte någon som sagt hejdå till matångest? Någon som blivit vän med mitt eget (om än svårbegripliga) huvud? Någon som tycker att det där med att leva är mestadels fantastiskt? 

 

Jo. Men samtidigt nej. Just nu är jag båda sidorna. När jag funderar kring huruvida jag ska ta en kvällssmörgås finns det   b å  d e   en röst i huvudet som säger att den är onödig och en som säger att jag behöver den. Jag blir förvirrad. Ena sekunden kopplar jag bort min kropps signaler, andra sekunden överanalyserar jag dem. Ibland får jag ångest över en banan och ibland kan jag äta en stor bit tårta och enbart tänka att det är fantastiskt. Detta mellanläge är svårhanterligt. Ögonblicken det går bra tänker jag att jag är så frisk som det bara går medan jag i ögonblicken då det går mindre bra klandrar mig själv. När ätstörningsmonsterna dyker upp känner jag mig falsk; jag frågar mig hur jag kan gå runt och ”predika” om hur man bör tänka, hur man bör leva, när jag inte ens kan leva efter det själv.

 

När ätstörningsmonstrena invaderar mig glömmer jag att de är just monster. Resultat av en sjukdom. Det är inte jag som är dålig. Och jag är verkligen inte falsk. Allt jag säger menar jag och vill jag leva efter, men jag drabbas fortfarande av sjukdomens mörker.

 

Det händer inte lika ofta, eller lika mycket som förut, men det händer. Och när det händer är det fortfarande jobbigt.

 

Det gör mig inte till en sämre människa.


Månadslistan #6

Att summera den här månaden känns som en omöjlighet. Så mycket har hänt. Så mycket har känts. Så hur jag än gör finns det saker jag missar. Men jag gör ändå ett försök. Lyfter fram några saker som betytt något.
 
 
✳ Månadens händelse: Födelsedagspicknick, PRIDE, Norrköpingsutflykt och Skrivarkurs
Nej, jag kan inte välja. Faktum är att jag skulle vilja nämna betydligt fler. Denna månad har bjudit på så många händelser som gjort mig överväldigad. Av allt möjligt.
 
 Månadens sorgligaste: Dådet i Orlando
Fäller fortfarande tårar över de som drabbades. Och hela vår värld. Hur kan det finnas så mycket hemskt i den?
 
 
 
 
 Månadens kärleksfråga: Finns känslor jag förträngt fortfarande kvar?
Det har hänt saker som tvingat mig att ställa den frågan. Saker som gjort allt upp och ner och spegelvänt. I princip. Det är både fantastiskt och skrämmande. För det finns en anledning att man förtränger saker. Man vill inte lyfta fram förträngda känslor för att sedan förtränga dem igen.
 
✳ Månadens insikt: Jag skriver poesi
Det är som om jag aldrig vågat erkänna det. Som om poesi vore något "finare", något jag aldrig skulle kunna befatta mig med. Men det är ju faktiskt det jag ofta skriver. Mest prosadikter, men numer även andra typer av dikter. Jag tackar skrivarkursen för att jag insett det.
 
✳ Månadens tips: Känner du dig tveksam över att göra något, gör det!
Att du velar betyder antagligen att något i dig vill det, men även att något blir skrämt. Ofta är det just sådant, som ger sådana känslor, som blir till något speciellt. Om man nu vågar. Gå emot det som skräms. 

Ditt namn eller något annat som förklarar bilden

Om vi alla skulle ha våra liv i genomskinliga påsar skulle ingen vilja byta. För vi alla har fint, men även en del tungt att bära på. Hade vi kunnat vara mer öppna med det hade vi antagligen kunnat hjälpa varandra mer, avundats mindre, men även lärt oss mer av varandra. Därför tror jag på öppenhet. Och därför ser jag denna blogg som en av mina genomskinliga påsar.









Matbloggstoppen



RSS 2.0