(på sätt och vis) TILLBAKA!!

•         •         •
 
Hej på er! Nu är jag tillbaka som jag lovade och kan avslöja vad det är som är på gång!
 
Det är lika bra att gå rakt på sak: JAG SKA FLYTTA! Alltså inte rent fysiskt, men i cyperrymden. Att det ekat tomt här har alltså inte betytt att jag tappat lusten för att skriva, snarare tvärt om. Istället har jag skaffat mig en egen domän på ett webbhotell och filat på designen och funderat kring mitt nya ställe. OCH JAG ÄR SÅ NÖJD!
 
Mitt nya ställe är på sätt och vis ganska olikt Famla Fint. Jag har nämligen funderat kring vad som är det viktiga för mig och kommit fram till att det främst är all form av poesi, filosofiska funderingar kring livet, samt texter om det som jag anser "viktig på riktigt". Därmed är det enbart detta som det nya stället kommer innehålla, vilket innebär att jag kommer ha mer av en "kvalitet framför kvantitet" inställning och sträva efter att texterna inte ska ha ett "bäst före-datum", utan kunna läsas långt efter det skrivits och fortfarande vara relevanta. Det nya stället har dessutom en design som är mer av en hemsida än blogg, vilket innebär att det blir mer av ett textarkiv än ett bloggflöde.
 
Foto: Glenn Carstens-Peters 
 
En annan stor skillnad är att jag kommer skriva under pseudonym. För några inlägg sedan skrev jag ju om att det finns en hel del som är problematiskt med att blogga som psykolog och efter en hel del funderande har jag insett att pseudonym är bästa alternativet. Jag vill inte behöva kompromissa med min ärlighet, jag vill kunna skriva om allt jag känner och tänker, och det funkar inte att göra det helt öppet som psykolog.
 
Så varför inte blogga anonymt? Helt enkelt för att jag inte vill att det ska framstå som att jag vill vara anonym. Allt jag skriver kan jag ju stå för och hela grejen är ju att jag vill visa att jag vill vara öppen även med det som kan vara jobbigt att vara öppen med. Hade det inte varit för att jag ska bli psykolog hade jag inte tvekat på att vara tydlig med vem jag är Men egentligen - för någon som inte känner mig spelar det ju faktiskt ingen roll vilket namn jag skriver under med. 
 
MEN jag vill ju förstås att alla ni som följer mig här ska få följa med dit! Så för att lösa det utan att skriva adressen till mitt nya ställe kan ni klicka HÄR och fylla i er mailadress. Därefter kommer ni få ett välkomstmail med en länk till det nya stället (obs kan dock dröja ett tag eftersom jag kommer skicka mailet manuellt). Hoppas verkligen att ni hänger på!
 
 
Jag kan även tillägga att jag fortfarande inte bestämt mig hur jag ska göra med Famla Fint. Vill jag ha detta som ett ställe att dela med mig av allt som inte kommer finnas på det nya stället? (t.ex. recept, musiktips, listor, caférecensioner m.m.) Är det okej att den ligger kvar som den är? Behöver jag ta bort mitt namn även här då, samt alla bilder på mig? Eller är det bäst att lösenordslåsa bloggen? => jag vet inte riktigt än, så tills vidare säger vi att den här bloggen är vilande så som en är, men att jag i högsta grad kommer vara aktiv på det nya stället.
 

Jag lovar, jag finns

•          •           •
 
Jag vill mest bara säga att jag fortfarande finns. Och egentligen har jag så mycket som bubblar inom mig, som jag så himla gärna vill dela med mig av. Men just nu går inte det. Av många anledningar. Och tyvärr kan jag inte säga så mycket mer om det just nu. 
 
Men det jag däremot kan säga är att jag kommer tillbaka. Troligtvis inte ordentligt förrän om sisådär fyra veckor, men då ni, då är det ganska stora förändringar som ska dra igång. Kan knappt bärga mig att börja med det, men som sagt, just nu måste jag (och ni) vänta. 
 
Allt har sin tid.

En natt då inget blev allt

•          •          •
 
Ska för alltid minnas minnena vi skapat.
Det är för alltid speciellt. Du är för alltid speciell.
 
Foto: JOHN TOWNER 

 

Det gör inget att jag är vaken. Det gör ingenting alls, för allt jag vill är att vara just där. Vill inte sova bort natten. Vill kunna njuta av varje liten sekund. 

 

Jag ligger så stilla jag kan. Vill inte väcka den jag fallit för. För även om jag långt inne vet att det som händer aldrig kommer hända igen, finns en del av mig som fortfarande hoppas. Låt henne sova gott, så att hon vill somna intill mig igen. 

 

Jag ligger så stilla jag kan och är helt okej med det. För varför skulle jag vilja flytta mig när min arm vilar mot hennes. Hud mot hud. Aldrig så nära. 

 

Den jag fallit för andas lugnt. Tungt. Och jag super in varje andetag. Samlar allt på en plats inom mig som inget kan komma åt. En plats som för evigt ska få vara fin. Trots all smärta som väntar.


Blogga som psykolog?

 
•          •          •
 
Det har varit lite tystare här den senaste tiden. Jag har bestämt mig för att det ska få vara okej. Det får gå upp och ner. Hellre det och att inläggen som kommer är genuina, än att jag tvingar ur mig något som inte vill ut. 
 
Därför är det inte första gången det blir så. I en fullspäckad vardag kan det lätt bli svårt att hitta tid. Och man skulle kunna tänka att så är fallet även nu. Att jag har så fullt upp med praktik och är alldeles överväldigad av alla intryck att bloggen inte riktigt prioriteras. Och det är visserligen sant. Men samtidigt inte hela sanningen. 
 
Praktiken har nämligen inneburit lite av en bloggkris. För det går inte att undgå: det är inte helt oproblematiskt att blogga som psykolog - speciellt inte på det ärliga och känslofyllda sätt som jag gör och vill göra. Det är visserligen inte nu jag insett det. Jag har tänkt på det mycket och också blivit ifrågasatt ett flertal gånger. Men det är nu det kommit ikapp mig. Ju närmre själva psykologyrket jag kommer desto mer blir de problematiska aspekterna påtagliga. 
 
Jag ska dock inte gå in på allt problematiskt i det här inlägget, för just nu är jag snarare i processen att reda i vad jag själv anser är problematiskt och inte, hur jag vill vara som psykolog och hur jag kan hitta en väg som funkar så bra som möjligt. För jag vägrar att tro att allt jag brinner för skapar en olöslig ekvation.  Jag vill tro att allt går att få ihop, men kanske kräver lite jobb, kompromisser och till viss del förändring. 
 
Foto: Tim Wright 
 
Det jag tycker är svårt att reda i är vad jag tänker faktiskt kan bli problematiskt "på riktigt" och vad som bara är problematiskt enligt en för mig föråldrad syn på hur psykologer bör vara. Förr och till viss del fortfarande fanns/finns det nämligen en tanke om att psykologer måste vara helt och hållet neutrala och som personer inte bör sända ut några som helst signaler som kan väcka något i patienten. Detta kan dras så långt som till kläder, då vissa menar att man bör ha så intetsägande kläder som möjligt så att patienten inte störs av det, och så att patientent kan projicera vad som helst på en.  
 
Numera menar dock många (inklusive jag själv) att det för det första inte är möjligt att skala bort så mycket av en själv som psykolog. Hur man än är och hur mycket man än försöker undvika att genom sin person väcka något i patienten, kommer man alltid både genom hur man ser ut och hur man är signalera en himla massa. Och för det andra så är det kanske inte ens att föredra att vara så neutral som möjligt. Även ett möte mellan en psykolog och en patient är ju ett möte mellan två människor och även om det är speciella villkor för mötet och det enbart ska handla om patienten, så tror jag på att det underlättar att vara personlig (men inte privat) för att kunna skapa en allians. Hade det inte varit en viktig komponent hade vi lika gärna kunnat ersätta psykologer med robotar (vilket jag nog tror att få tycker är en bra idé).
 
Dessutom har vi ju den "lilla" detaljen att samhället förändrats och förändras i en rasande takt. I och med internet och speciellt sociala medier, är information om oss alla tillgänglig för vem som helst. Hur mycket och hur lätt tillgänglig informationen är varierar ju förstås, men ingen är längre helt anonym.
 
Så för att knyta ihop lite så kan man alltså kontatera att allt handlar om var jag behöver dra gränser. Både på internet och resten av livet. Det lättaste hade varit att lägga ner och låsa bloggen och alla mina andra forum, och sluta prata om allt jag brinner för att prata om. Men ingen chans att jag kommer göra det! Jag tänker fortsätta vara  ärlig och öppen, särskilt om jobbiga och viktiga saker, och jag ska ta reda på hur jag kan vara det i så hög grad som möjligt och på bästa möjliga sätt utan att det påverkar mitt arbete som psykolog - och därmed mina patienter - i för hög grad. Jag tror att det går och jag tror även att det finns en annan sida av det; att det inte enbart för med sig svårigheter för psykologyrket, utan även en hel del fördelar.

Det var blixtar och dunder

•          •          •
 
För exakt en vecka sedan dog jag lite inombords. Men på det där sättet som bara stärker en. Sådär som det bara kan bli när något på riktigt griper tag i något inom en. När något rör vid något skört. När något är fint på ett sätt som inte känns världsligt. 
 
Med andra ord: jag var på en Thomas Stenström-konsert. 
 
 
Tanken var egentligen att jag och en vän skulle gå på en konsert med honom på Stora Teatern här i Göteborg redan i december, men på grund av anledningar (som har att göra med att det kan vara ganska så mycket svårare att tänka klart när man är kär) så blev inga biljetter bokade. Men så här i efterhand är jag tacksam för det. För annars hade inte förra helgen innehållit ett dygn i Vara med min vän. Och vi hade med största sannolikhet inte fått sitta sisådär två meter ifrån Thomas Stenström.  

Du håller

•          •          •


Kära du. Kasta dig ut. 

För det finns inget i allt det där du inte tål.

Du har bevisat att du håller. 

För så mycket mer än alla tror.

För så mycket mer än du tror.



För mitt i allt det sköra finns så mycket styrka. 

Du är skörstark. Starkskör. Lev i det. 

För det är det sköra som gör dig stark. Det starka som gör dig skör.

Och inget i världen kan ta ifrån dig det du bär.



Så kära du. Kasta dig ut.

För allt du bär ger.

Och det du ger får du tillbaka.

Hos andra.

Hos dig.

I allt




Första praktikveckan i Uddevalla

•          •          •
 
 
 
 
Jag kan härmed meddela att Uddevalla minsann är en fin plats. Det ligger lite för långt från Göteborg för min smak, men utöver det har jag inget att klaga på. 
 
Men det är lite märkligt att tillbringa så mycket tid i en stad man inte känner. Att ha sin vardag där, men ändå känna sig så mycket som en besökare. Men det är väl rimligt när det inte finns något annat som binder en till en plats. Inget annat sammanhang. Inga andra människor. Och när man varje dag dessutom åker hem till Göteborg för att sova. 
 
Men vem vet, kanske kommer det kännas annorlunda om tretton veckor.
 

Känslan av att leva

•          •          •
 
Det känns inte som det brukar. Att leva. Ytan är i stort sig lik. Men i mig är det annat.
Känner mig vilse. Känner inte igen mig. Går runt i saknad. Efter känslan. Av att leva.
 

 

Det är märkligt hur det kan kännas så olika att leva. Att varje tid i livet är en unik kombination av allt som händer inom och runt en, så att ingen tid känns den andre lik.

 

Det brukar bli att jag kopplar det till musik. Bästa sättet att landa i känslan av hur det är att leva just precis nu är att hitta en artist eller göra en spellista som spelar i takt med livet. Det brukar ske nästan automatiskt. Helt plötsligt upptäcker jag att jag hamnat i en genre jag inte visste att jag kunde tycka om och lyssnar på samma låtar om och om igen. 

 

När känslan av att leva sedan förändras byts musiken ut. Oftast helt. Och det räcker inte med att den huvudsakliga känslan kommer tillbaka för att musiken ska få återkomma; om jag lyssnar på en viss artist när jag är i hjärtesorg kan jag oftast inte återkomma till den nästa gång hjärtat går sönder. För den har blivit så kopplad till tiden. Till känslan i stort av att leva just då. Och i en ny tid behövs ny musik för att spegla hur livet känns. 

 

Men på senare tid har det varit svårt. Tidigare i vintras var det för att känslan av att leva kändes obefintlig. Känslovraket Cecilia gick runt och var orimligt neutral och det var som att inget i livet på riktigt gav en känsla av att leva. Men nu är det annat. Nu finns det absolut en känsla av att leva, men jag har svårt att greppa den, landa i den och förstå den. 

 

Jag tror att det har att göra med att allt är så annat nu. För även om jag gillar förändring, så är det svårt med allt som inte är som det har brukat vara den senaste tiden. Känslan av att leva är liksom inte bara unik, den är också väldigt olik hur det har känts de senaste åren eller så. Och jag tror att det gör mig lite sorgsen. Det är så många små (och vissa större) saker i vardagen jag saknar.

 

Att känna så är förstås okej. Det är fint att också sakna saker om inte saknaden blir alldeles för stor, men jag försöker ändå komma tilllbaka till hur det känns att leva just nu. Jag trevar mig fram i musikdjungeln i hopp om att hitta något som känns rätt och låter mig vara i det jag är oavsett vad det innebär. Och även om det just nu gör att jag känner mig lite vilsen har jag en känsla av att det kommer bli bra. Jag tror jag någon gång i framtiden kommer kunna se tillbaka på tiden jag är i och konstatera att den minsann var speciellt unik.

 


Juridik och praktikpanik

•          •          •
 
 
Livet är så himla mycket skola just nu. Det är väl rimligt när en redan för kort juridikkurs på grund av "fel" blivit en vecka kortare. Det är rimligt att det blir mycket skola, när vi på mindre än två veckor ska hinna lära oss så många lagar och annat viktigt som vi bara kan. 
 
Samtidigt försöker jag ställa om dygnet till praktik-tid. Detta innebär att jag i en veckas tid har ställt klockan på 5:30 (och samtidigt fasar inför att jag nästa vecka kommer behöva ställa klockan ännu tidigare). Och det går väl ändå ganska så bra. Jag kommer upp och eftersom jag är så trött så kommer jag också i säng i relativt god tid. Det är åtminstone något. 
  
 
 

 

Ja, för på måndag ska jag alltså ut på praktik. Hur galet är inte det?! Det känns lite skrämmande, men mest för att jag inte har någon aning om någonting. I princip det enda jag vet om de kommande fjorton veckorna är att jag på måndag börjar klockan 8:00 i Uddevalla. Kanske är det bra för mig att testa på att leva i den ovissheten. Att öva på att känna mig trygg i livet trots min påtagliga (tillfälliga) brist på kontroll över det.

 

 

Så ja, livet är himla mycket skola just nu, och jag gissar att det kommer fortsätta så ett tag.

 

 


Tre halva psykologer

•         •          •
 
 
 
Här fortsätter vi fira. För när man har klarat av ett halvt psykologprogram är man helt klart värd
en kväll med rispappersrullar, halloncheesecake och skratt.
Heja oss!
 

Hälften klart, hälften kvar

 
•          •          •
 
 
Det är ingen lögn när jag säger att jag är alldeles överväldigad av att nu vara 50% psykolog. Det är jag. Men bara av glädje. Inte av orimligheten i det hela. 
 
För faktum är att det känns så himla rimligt. Det känns så rimligt att jag faktiskt kommit halvvägs nu (och minst lika rimligt att jag har lika mycket kvar). Känslan av att sakta men säkert transformeras till en psykolog har börjat infinna sig. Jag känner mig helt enkelt så mycket som en psykolog som jag är. Det vill säga en halv. Till skillnad från förr när känslan av att vara det minsta lilla psykolog kändes så otroligt främmande. 
 
 
 
 
Alla terminer hittils har varit väldigt olika. Jag har tyckt väldigt mycket om alla, men den här har varit speciell. Den här terminen har gett mig så mycket mer på ett mer personligt plan snarare än bara faktamässigt. Mitt självförtroende kring min framtida psykologroll har stärkts. Jag börjar på riktigt känna att jag nog kommer bli en bra psykolog. Jag älskar också hur det  får mig att ta till mig kunskap på ett nytt sätt. När jag läser kurslitteratur tänker jag mer i termer av "hur kan jag använda mig av det här i praktiken?" och "hur kan det här göra mig till en bättre psykolog?". Och det känns så himla givande. 
 
I och med allt detta börjar jag också känna mig något mer beredd på praktiken. Fortfarande lite lagom rädd. Men med en grundtro att jag är lagom förberedd för att ta mig an den utmaningen. Om sjutton dagar smäller det! 
 

Mina förhoppningar inför 2018

•          •          •

 

Måste säga att jag och tvåtusenarton hittills har hållit sams, men åh vad jag hoppas på mer.

Ja, faktum är att jag har ovanligt många förhoppningar inför det här året. 

 

Inför 2018 hoppas jag på att:

 

Få en flickvän. Det här fortsätter vara den första förhoppningen som dyker upp när jag tänker på framtiden. Jag behöver nog inte säga mer än så just nu.

 

Sluta ”pilla” på fingrarna. Efter ca 5 år av att fullkomligt förstöra inte bara mina nagelband utan stor del av fingertopparna, har jag fått nog. Måste nog bestämma mig på riktigt. Och kanske använda mig av lite ny-införskaffade KBT-kunskaper. 

 

Ha en bra praktik. 14 veckor på en BUP-mottagning i Uddevalla låter inte bara fantastiskt, utan också så otroligt läskigt. Men åh va jag hoppas att det kommer bli bra både på ett utbildningsmässigt och personligt plan.

 

Ha ett sommarjobb/Ha ett jobb som har med min utbildning att göra. Drömmen vore att det här hade kunnat få vara samma sak. Vill hitta ett sommarjobb som på något vis kan kopplas till min utbildning (t.ex. psykologassisten). 

 

Resa. Efter tågluffen i somras kände jag mig ganska (tillfälligt) ”mätt” på resande, men längtan dök upp betydligt snabbare än jag trott. Så detta året vill jag iväg. Vart som helst.

 

Vandra. På tal om att längta iväg kom jag härom dagen på mig själv med att också längta ut i naturen. Så tänk om jag på något vis ska ta och bege mig ut och vandra? 

 

Låta skrivandet vara en naturlig del av vardagen. Just nu är det det. Skrivandet bara händer, utan att jag tänker på det. Hoppas så att det ska fortsätta så. Vore visserligen lite kul att ”göra något” av skrivandet också. Kanske börja på något mer konkret ”projekt”. Men bara kanske. Vill inte sätta för stor press på skrivandet just nu.

 

Foto: Saz B 

 

Börja engagera mig inom någon barnrättslig organisation. Okej, jag vet ärligt talat inte hur jag ska hinna, men kanske till hösten. Har haft kontakt med en på BRIS så har en tanke om ta ett litet steg in i deras arbete. Men kommer missa vårens infomöte pga praktiken, så vi får se hur det blir med det.  

 

Fortsätta bli mer öppen för andra. Med ”öppen” menar jag inte här att vara ärlig och öppen med vem jag är (eftersom det är något jag alltid strävar efter att vara i så hög grad som möjligt), utan bli mer öppen för att ta in ännu fler människor i mitt liv och generellt sett se människor mer. Har nämligen upplevt att jag blivit ännu bättre på det den senaste tiden och älskar allt det för med sig. Så i den andan vill jag fortsätta.

 

Bli bekvämare i min kropp. Har kommit långt på den här punkten. Har gått från ett stort missnöje till att ändå känna mig helt okej med min kropp. Men kommer på mig själv med att känna mig ”utanför” min kropp alldeles för mycket. Vi är liksom inte ett kroppen och jag. Så vill jobba för att vi ska bli det i högre grad. 

 

Springa Göteborgsvarvet (och att det ska vara en härlig upplevelse). Denna punkt inkluderar egentligen allt som har både med träning och vardagsmotion att göra. För vill inte bara klara av att ta mig runt varvet, utan vill också leva på ett sätt som gör att det blir en härlig upplevelse. Vill hålla igång löpningen. Cykla mer. Och i stort hålla mig i rörelse. 

 

Bli bättre på att ta hand om mig. Vill sova bättre. Äta bättre. Vila i lagom dos. Vill bli bättre på att känna efter vad jag faktiskt behöver för att må bra. 

 

Överraska andra mer. Pga det är bland det bästa jag vet.

 

Våga mer. Har vågat så himla mycket i år och hoppas att jag ska våga ännu mer under tvåtusenarton. För på riktigt, livet är alldeles för kort för att inte våga det man vill våga. 


You're saying it's hopeless, that I should hope less

 
 •          •          •
 
 
But I will still be here, stargazing. I'll still look up, look up, look up for love
Stars don't disappear, they keep blazing. Even when the night is over
That's how I find the light
 
 
 
 
 

Mitt 2017

•          •          •
 
Det här året. Jag är verkligen så tacksam över det.
Det må ha varit stormigt. Och jag har nog frågat mig fler gånger än någonsin
hur mycket känslor (både positiva och negativa) en människa kan rymma.
Men jag är trots det, eller kanske just därför, så himla tacksam över allt det medfört.
 
 
Året började verkligen inte bra. Utöver skolan hade jag helt plötsligt börjat på ett jobb jag inte trivdes med, jag var stressad över flytt och jag var dessutom olyckligt kär. Antagligen var inte det de enda faktorerna som spelade in, men det fick allt att rinna över och jag hamnade i en depressiv episod. Jag skulle ljuga om jag säger att det var det jobbigaste jag varit med om, men det var läskigt på ett nytt sätt. Det var läskigt hur allt gick så fort. Det var läskigt hur jag tappade kontrollen. Och det var läskigt att se hur allt raserades. 
 
Våren som var kvar efter jag kommit ur den depressiva episoden handlade därför mycket om återhämtning. Både för mig själv i mig själv, men också i relationer. För att må dåligt på det sättet, med människor så nära mig, var nytt för mig. Till stor del var det bra, eftersom de höll mig uppe, men det blev också jobbigare, eftersom jag såg hur ont jag gjort dem. 
 
Utöver återhämtning, handlade våren också om att komma över och börja om rent kärleksmässigt. Jag började dejta och även om det inte ledde till något så var det en faktor som bidrog till att jag lyckades komma över den jag behövde komma över. 
 
Utöver det gjorde jag en himla massa roligt under våren. Reste till London. Var på standup. Flyttade (!). Och hade himla kul i skolan.
 
 
 
 
Sen kom sommaren som jag bedömer som min bästa någonsin. Jag stack iväg på tågluff med fyra fina vänner, firade därmed min födelsedag i Prag, var i Almedalen med Djurens Rätt, hängde i Norrköping, började simma, drog igång löpningen igen, odlade, bakade massa bröd, grejade hemma och hade en liten "sommarflört". 
 
Därefter kom hösten och vintern med resten av året och min tidsuppfattning rubbades totalt. Samtidigt som det kändes som att skolan började bli mer "på riktigt" gick jag nämligen och blev så otroligt kär. Hamnade så fullkomligt i en bubbla som var så otroligt fantastisk, men sen också blev så otroligt jobbig. Men mitt i det lärde jag mig att jag vågar och kan ta steg när jag väl känner något för någon och det var nog den viktigaste insikten för i år.
 
 
 
 
Vad hösten bestod av mer har jag nästan svårt att säga. Det känns som att kärleken var allt, och det var den förstås samtidigt som den inte alls var det. Mycket var också skola, panik inför praktiken till våren, kör och löpning, uppblandat med en himlans massa tankar. 
 
Och det är där jag slutar mitt år. I en himla massa tankar. Tankar om vad som är rätt och fel. Och hur jag egentligen vill leva mitt liv. 
 

Gick mina förhoppningar inför 2017 i uppfyllelse?

•          •          • 
 
Hörreni, tvåtusensjutton har nu snart helt och hållet passerat. Och vilket år det har varit. Jag ska dela med mig av en lite mer ordentlig sammanfattning av mitt år om några dagar, men först tänkte jag som vanligt kika tillbaka på förhoppningarna jag hade inför året som passerat och se om de gått i uppfyllelse. (spoiler: kikade tillbaka på den här listan redan i augusti och kände mig redan då nöjd med vad som hunnit hända) 
 
Inför 2017 hoppades jag på att: 

 

 • Bli tillsammans med någon. Okej, vi börjar med den största besvikelsen: är fortfarande inte tillsammans med någon. Men alltså, jag borde ändå känna mig nöjd över allt som hänt på kärleksfronten. För även om i princip hela våren krävdes för att komma över en jag borde kommit över för längesen, har jag hunnit med en hel del dejter (som varit lyckade, men inte riktigt tillräckligt lyckade) och dessutom hunnit bli alldeles tokkär (och förkrossad) ännu en gång. Så jag antar att det bara är att köra på, så händer det väl tids nog. 

 

• Flytta in i lägenheten. Hurra hurra för att jag numera bor på 59kvm plus balkong!

 

• Åka till London. Jag och Emelie åkte och ååååh så bra det var! (förutom att hela resan började med att vi tappade bort varandra) 

 

 

• Odla. Hehe okej, jag måste erkänna, det här gick lite över styr. Odlade lite väl mycket, vilket innebar att jag knappt lyckades ta hand om allt när det väl blev sommar - speciellt eftersom det var ganska många veckor i somras som jag inte tillbringade hemma. Så inför nästa år tänker jag att jag nog ska odla lite färre saker, men kanske lägga lite mer tid och energi på varje enskild planta. 

 

• Gå en till skrivarkurs. Gjorde det nästan åtminstone. Påbörjade en distanskurs, men hoppade av den, dels eftersom den var alldeles kaosigt strukturerad och kommunikationen med lärare var bristfällig och dels eftersom den påbörjades när vi var iväg på tågluff vilket gjorde det lite svårt att hänga med.

 

• Hitta min ”fotostil”. Gällande min "fotostil" har jag inte mycket att komma med. Känner väl visserligen att jag börjar gå åt något håll, men har fortfarande lite av ett problem med att jag egentligen vill dra åt en massa olika håll samtidigt...

 
• Lägga mer tid och energi på bloggen. Har jag gjort det? Jag vet faktiskt inte riktigt. När det gäller antalet inlägg har det helt klart varit mindre, men känner samtidigt att när jag väl lagt upp något så har det varit något jag verkligen velat lägga upp. Så känner ändå att jag haft en bra balans som jag varit nöjd med.
 

• Få göra en psykiatrisk utredning. Det här trodde jag inte skulle hända, men det gjorde det. Är väldigt tacksam över det, även om den snarare gav fler frågor än svar. Men det den nog gav mest var en ingång till att utveckla ett annat förhållningssätt till mitt mående och det tror jag var välbehövligt. 

 

 

• Ha en mindre ensam sommar. Min sommar var mycket mindre ensam! Mycket eftersom jag såg till att hitta på saker och åka iväg till människor som befann sig lite här och där. 

 

• Komma närmre personer jag tycker om. Åh. Den här punkten. Den har minst sagt gått i uppfyllelse. Åh vad jag tycker om alla fina människor i mitt liv!

 

• Skratta. Jomen visst har jag skrattat. Men också gråtit. Väldig mycket. Det har helt enklet varit ett väldigt känslomässigt år. Och att jag som redan är väldigt mycket av en känslomänniska säger det, innebär helt enkelt att året varit fyllt med galet mycket känslor. 

 

Allt mot tystnaden - del 24

 

låt oss aldrig tystna

aldrig någonsin

för det finns så mycket

gömt i tystnaden

så mycket

som måste lyftas fram

 

låt oss skrika 

tills de lyssnar

skrika för dem

som inte kan

låt oss skrika

för oss

för allt vi bär

och allt vi är

 


Allt mot tystnaden - del 23

 

hur jag läkt? 

det har jag aldrig gjort

är bara lite mindre trasig

lyckas någorlunda

hålla ihop alla skärvor

 

men samtidigt 

är allt annorlunda nu

jag vet att jag i allt

har ord

det är mitt val

vilka ord jag vill använda 

och vad jag vill förändra 

med dem

 

så även om 

jag inte alltid vågar

vet jag att jag kan

om jag vill

att även det 

som beror på andra

i viss mån ligger

i mina händer 

 

allt mot tystnaden - del 22

 

de svåraste orden

är också svårast

att få ur

 

men tids nog

finns ingen återvändo

inte ens för dem

 

tids nog ska jag kasta

även dem

 


Allt mot tystnaden - del 21

 

jag har kommit långt

men samtidigt ingenstans

säger så mycket

men samtidigt inte allt

 

allt jag siktar på

är osviklig ärlighet

de kan kalla det extremt

men jag vet

det är inget problem

 

alla normer drar mig bakåt

men inte lika mycket

 

Allt mot tystnaden - del 20

 

jag ska inte ljuga

jag känner 

att det blir för mycket

ibland

 

de ryggar tillbaka

och jag lika så

men skriker inom mig

ta ett kliv framåt

 

allt sitter så djupt

normerna

man ska inte säga sånt

för då behöver ju andra

hantera det

 

 

men tänk om det är så att andra behöver hantera det! 

 

snälla, vi behöver hjälpas åt att hantera varandra!

 


Allt mot tystnaden - del 19

 

det är märkligt

hur många gånger

jag än säger det

sitter oron kvar

 

varje gång

är jag rädd

 

rädslan 

över att fråntas

min historia

finns kvar

 


Allt mot tystnaden - del 18

 

så här med perspektiv

kan jag nog ändå säga

ord har alltid varit

min grej

 

för även när 

jag inte sa dem

skrev jag dem

och även när

jag inte var dem

bar de mig


Allt mot tystnaden - del 17

 

jag vill aldrig

förminska det lilla

de små orden

spelar stor roll

 

men trots det

finns vissa ord

som känns större

 

jag har en samling sådana

ord jag sagt 

som vänt allt 

upp och ner 

 

i en värld som är 

upp och nervänd

är det det enda rätta

det enda som omvänder rätt


Allt mot tystnaden - del 16

 

det var inte bara ord

som kom ut

det var jag

 

varje ord ledde till mer

att mer av mig klev fram

och för varje litet ord

blev den jag var mer sann

 


Allt mot tystnaden - del 15

 

de sa att mina ord rörde

berörde

och jag kände mig lättad

för det var beviset

på att de nått fram

 

det handlade inte om mig

det handlade om att det behövdes

orden behövde sägas

komma ut

behövde få fler ord

att komma ut

 

och det lyckades

det fick andra som varit tysta

att ta steg

att också börja

släppa ut allt


Allt mot tystnaden - del 14

 

det handlar om att få nog

att aldrig hålla sig tyst

inte bara i det lilla

utan lika mycket i det stora

 

det handlar om att ta steg

att tänka att det är dags

dags för världen att höra

allt den inte låtsas om

 

så jag tog ett steg

klev ut på en scen

lät inte någon

komma undan

orden

 

Allt mot tystnaden - del 13

 

det hade varit så lätt

att låta sig tystas

igen

för vem vill egentligen prata

om ingen lyssnar

och de som försöker

inte förstår

 

men vem har sagt

att det skulle vara lätt?

 

viljan behöver hittas

i något annat

i ilskan

över att det som inte sägs

inte finns

att så mycket av oss

inte tycks existera

 

Allt mot tystnaden - del 12

 

gång på gång

placerade jag ut 

explosivt material

och förväntade mig

en smäll

eller flera

gång på gång

tänkte jag

det är nu det smäller

 

men inget verkade ha

någon verkan

inte mer

än att några 

skruvade på sig

obekväma

över att någon 

bär på så himla mycket

bomber

 


Allt mot tystnaden - del 11

 

 

mina ord blev allt större

expanderade 

tills de jag kastade dem på

inte längre orkade fånga

 

men de blev aldrig

tillräckligt stora

aldrig så stora

att folk slutade

förminska dem

 

 


Allt mot tystnaden - del 10

 

jag vet inte vad jag trodde

men jag tror att jag letade

 

jag började lägga 

alla ord jag hade

i alla famnar 

jag hittade

 

Ditt namn eller något annat som förklarar bilden

Det här är Famla Fint. En plats för tankar. En plats för känslor. En plats för ärlighet. Här får allt plats. Det jobbiga. Det lättsamma. Jag. Och förhoppningsvis du. För även om jag förstås skriver utifrån mig själv hoppas jag på att du också kan hitta något. Kanske igenkänning. Tankar. Inspiration. Eller kanske ett recept. Jag som skriver heter Cecilia och jag hälsar dig varmt välkommen!









Matbloggstoppen



RSS 2.0