Famla Fint fyller fyra

•          •          •
 
Det är så galet när jag tänker på det. Fyra år. Har jag verkligen bloggat på den här bloggen i fyra år? 
 
Som en språngbräda för allt som komma skall, tänker jag att vi blickar tillbaka på saker som hänt här (för vem gillar inte att vara lite nostalgisk). Mer specifikt kommer här ett gäng lösryckta citat från tid som passerat, som fokuserat på saker som varit aktuellt då - men nu kanske förändrats. 
 
 
 
"Jag är sexton år. Det är nästan konstigt att skriva det, för sexton år känns så fel" - från "Vi har aldrig riktigt varit vänner, åldern och jag", april 2013

Tänk vad min ålder varit problematisk för mig så länge. Inte känt mig riktigt hemma i mig själv. Alltid känt att jag sprungit en bit före åldern jag var på pappret. Men nu har den kommit ikapp. Eller nej, jag har bara blivit så pass gammal att åldern inte spelar så stor roll längre. Den begränsar mig inte lika mycket. Jag tas seriöst. 
 
 
 
"När jag väl stod där kunde jag inte riktigt förstå vad jag gjorde. Stod jag verkligen där och pratade om det djupaste av mina känslor?" - från "För evigt ska jag minnas", november 2013

21a november 2013 höll jag ett "tal" i skolan som skakade om både mig och min klass. Jag kan nog aldrig riktigt förmedla för någon som inte var där, hur det faktiskt var, men det var ett väldigt effektfullt tal som handlade om ätstörningar och mina upplevelser av det. Det var så otroligt stort för mig. Inte minst att för första gången tala helt öppet om den delen av mitt liv. Det är så skönt att inse att det är så långt bort nu. Att all skam som tidigare omringade prat om ätstörningar, hos mig är helt bortblåst. 
 
 
 
Från sommaren 2015
 
 
"Sluta pilla" säger mina fina vänner och jag knyter mina händer för att sluta, men efter bara några få sekunder är jag igång igen. - från "Mer än en dålig vana", februari 2014

Okej, det här är ändå ganska illa. Redan för tre år sedan berättade jag om hur mina fingrar blödde, var röda av inflammationer och fulla av ärrvävnad. Bara för att jag "pillade". Och tyvärr har det inte blivit mycket bättre. Tre fingrar på ena handen och två på andra är okej, men utöver det ser det illa ut. Tänker att jag måste göra något åt det, men känns som att jag testat alla strategier som finns...
 
 
 
"Jag borde vara helt upprymd av livet som läkarstudent som bara börjat, men sanningen är att det är jag inte alls." - från "Mot jakten på mig själv", oktober 2014

Hjälp vilken identitetskris det var. Att helt plötsligt inte vilja bli läkare. Men åh så skönt att jag nu på riktigt känner att jag hittat rätt.
 
 
 
"Det blev bara längre och längre och efter ett tag började jag fundera på vad det var för mening med det hela." - från "Meningen med långt hår", augusti 2015

För att förtydliga pratar jag alltså om hår. Mitt hår som då var så otroligt långt. Är så glad över att det faktiskt blev att jag donerade det till sist. (Men även att håret nu börjat växa till sig)
 
•          •          •
 
Och här någonstans känns det konstigt att vara nostaligisk. Göteborgstiden - vilken påbörjades hösten 2015 - känns för mycket nu för det. Så här får det ta stopp för idag.
 

Filterfri poesi #6

 

Jag har nog mest bara glömt

 

att det egentligen är ganska simpelt

 

Det handlar bara om att leva

 

Att få leva

 

Och att göra livet 

 

så fint som möjligt 

 

 

#psykbryt

✳          ✳          ✳
 
Jag är i en väldigt existentiell period just nu. Funderar kring meningen med livet och sådant där. Inte på ett destruktivt sätt som när jag mår dåligt. Jag har inte känt att livet känts meningslöst. Jag har bara inte riktigt vetat vad som känns meningsfullt på riktigt. Meningsfullt i det stora och det lilla. Meningsfullt generellt och för mig personligen. Så jag har funderat kring det en hel del.
 
Just nu ska jag dock inte gå in på hur mina tankar har gått, eller vilka beslut de lett fram till, utan jag vill bara dela med mig av något jag hittade medan jag funderade. För när man gör det, eller åtminstone när jag gör det, kan det hända att man googlar runt - vilket i sin tur kan göra att man helt plöstligt sitter och läser om Bris fokusområde för 2017, vilket råkar vara psykisk ohälsa. 
 
I samband med Bris arbete med psykisk ohälsa hos barn och unga har de bland annat ett upprop som de kallar för #psykbryt.
Just detta är ett upprop för:
 
          •  Lika vård i alla landsting
          •  Större anslag till forskning om psykisk ohälsa
          •  Att varje självmord av ett barn ska utredas
 
Detta är väldigt viktiga aspekter för att kunna stoppa den ökande psykiska ohälsan bland barn och unga - därför tycker jag att ni   v e r k l i g e n   borde skriva på, vilket ni kan göra HÄR. Namnlistan kommer sedan att lämnas till ansvariga ministrar i regeringen. 
 
 
Dessutom finns förstås ännu mer att läsa på psykbryt.se och på Bris vanliga hemsida, bris.se. T.ex. finns Bris årliga rapport, som i år har en del som fokuserar extra på just psykisk ohälsa. Och vill man bidra lite mer direkt kan man swisha valfri summa till 90 150 41. Men oavsett → GLÖM INTE ATT SKRIVA PÅ UPPROPET!

Leva för mycket i nuet

✴          ✴          ✴
 
Okej, det här går verkligen emot varenda självhjälpsbok i bokhyllan. Inte för att jag nödvändigtvis brukar hålla med dem. Men gällande detta har jag nog det. Fram tills nu. För jag tror att jag lever lite för mycket i nuet.
 
Eller okej, egentligen handlar det om att jag lever för lite i framtiden. För lite i förhållande till mig själv. För jag är en drömmare. Jag drömmer om saker som komma skall. Brinner för saker jag gör, för att kunna uppnå något. Vill alltid ha projekt igång. Alltid ha mål att sträva mot. 
 
Men just nu saknar jag allt det där. För genom att fokusera så mycket på nuet (som visserligen är fantastiskt) har jag tappat den brinnande känslan. Vilket får nuet att kännas som något kortsiktigt. Något som inte leder till något större på sikt.
 
 
Jag vill poängtera att den här känslan inte är det minsta logisk. Min vardag är inte kortsiktig. Jag läser ju inte minst till psykolog, vilket är det tydligaste exemplet på något jag gör för att utvecklas och kunna uppnå saker och ting både inom en relativt snar framtid, och en långt bort. Men jag känner ändå att jag tappat fotfästet lite. Vet inte vart jag är på väg. Vet inte varför.
 
Så jag tror att jag ska vända mig till pappret och pennan. Som vanligt. För att luska ut lite kring det där. Påminna mig om vad det egentligen jag vill här i livet.

Fragment

•          •         • 

 

 

♢  Det var något speciellt med hur vi virade in oss i varandra. Som om vi var menade så. Passade perfekt. Och jag minns hur jag grävde mig in i din blick. Försvann. Och tänkte att det var där jag hörde hemma.

 

 

 

♢  Jag vet inte hur jag tänkte när jag tänkte att jag nog var något mer för dig. Inte bara en i mängden. Inte bara en av alla vilsna ungdomar du mötte. 

 

 

 

♢  Trots att ingen annan kunde se dig var du verklig för mig. Du fanns. Och för att du fanns behövde jag ingen annan. In i dimman med oss. Bara du och jag. Ingen som kunde se hur fel du var.

 

 

Foto: Kawin Harasai 

 

 

♢  En dröm om dig. Sen var jag fast. Fast besluten om att du skulle ha en speciell roll för mig. Spela en speciell roll i mitt liv. Och visst gjorde du det. Men jag kan inte låta bli att tänka att du spelade den fel. 

 

 

 

♢  I dina ord fanns inte längre något som var du. Och i din blick fanns inte ens någon jag kände igen. Du var ett levande skal. På väg någon annanstans. Och jag insåg att jag redan förlorat dig.

 

 

 

Obs! Texterna handlar om olika personer.


Ett hopkok bilder från en Londonresa

✈          ✈          ✈
 
 

Bara ett år sedan den där garderoben

♥          ♥          ♥
 
Imorgon är det ett år sedan. Ett år sedan vadå undrar du? Jo, ett helt år sedan jag skrev mitt "komma-ut-inlägg". Det känns så otroligt konstigt. Hur kan det bara vara ett år sedan? Förstår mig inte på det. Jag kan inte förstå hur jag fram tills för ett år sedan var så pass ofri att vara mig själv som jag faktiskt var och hur jag på så kort tid har kunnat bli så pass fri som jag nu faktiskt är. 
 
Under min "komma-ut-process" var det förstås mycket känslor inblandade. Jobbigt på många sätt, men på minst lika många sätt var det fantastiskt. Något som dock är extra slående nu när jag ser tillbaka, är hur obekvämt saker och ting kändes. Det var som om jag hela livet hade ägt ett par skor som var "sååå mycket jag" men som ändå bara stått i hallen och väntat. De hade stått där fram tills för ett år sedan då jag äntligen stoppade ner fötterna i dem och absolut upptäckte hur fantastiska de var på, men också att de verkligen behövdes gå in för att de skulle kännas bra att gå runt i. 
 
Foto: Alice Donovan Rouse
 
Men som tur var gick det fort. Idag är jag så himla bekväm i min sexualitet. Antagligen till stor del tack vare allt jag varit med om - inklusive allt jag känt. Att jag dejtat. Att jag haft en och en annan crush (inte minst den jag nämnde i inlägget för ett år sedan). Men att jag också varit riktigt ordentligt kär en gång, men därmed tyvärr också fått uppleva hur ont kärlek kan göra när den inte är besvarad. 
 
Jag har känt väldigt mycket det senaste året helt enkelt, vilket fått mig att lära känna mina egna känslor. Är himla tacksam över det trots allt. Och även om det visserligen inte var så mycket tvekan kvar för ett år sedan är det nu om möjligt ännu mer uppenbart att jag faller för just tjejer. Himla konstigt egentligen att jag ägnat så mycket tid åt att känna mig osäker kring det.

Månadslistan #13

•          •          •
 
Mars, mars, mars. Jag är så tacksam över dig. Är så himla glad över att du kom och fullständigt svepte bort februari. Tack, tack, tack. Tack för att du blev en månad jag på riktigt uppskattar att se tillbaka på.
 
 
• Månadens höjdpunkt: London!
London var helt klart månadens höjdpunkt. Med tanke på att det var min första "riktiga" resa, att jag åkte med en väldigt nära vän, och att den dessutom bar till just London - kunde det inte bli annat än en stor höjdpunkt.
 
• Månadens lättnad: Jag klarade min tenta!
Självklart, att klara en tenta är alltid en stor lättnad, men den här gången var det extra speciellt. Tentan var så himla symbolisk. För med tanke på att jag mått så dåligt under februari borde jag helt enkelt inte ha klarat den. Jag har varit så inställd på att behöva göra omtenta i juni och att februari därmed skulle "jaga mig" ända fram tills dess. Därför känns det så otroligt skönt att inte behöva göra det. 
 
 
• Månadens mående: B R A !
Känns så himla skönt att faktiskt kunna skriva det. Under mars har jag mått bra. På riktigt. 
 
 
 
 
• Månadens tankar: Trassliga
Med bättre mående kommer ju också bättre förmåga att tänka klart. Eller åtminstone att tänka. Därför har jag tänkt väldigt mycket kring allt och ingenting, så mycket att tankarna gått över varandra och knutit knut på varandra. 
 
 
• Månadens insikt: Jag behöver verkligen skriva
Visst har jag ofta sagt att skrivande är mitt sätt att bearbeta saker och ting, men har nog inte på riktigt insett vilken betydelse det faktiskt har för mig. När tankar är trassliga behöver jag skriva för att sortera och faktiskt lägga märke till vad det är jag tänker och kännner. Därför är det väldigt dumt att jag inte skrivit så mycket på sistone.
 
 
• Månadens tips: Dreams!
Månadens tips är en app som heter "Dreams". Kort sagt är det en app som gör det extra kul att spara pengar, eftersom man genom den kan skapa olika drömmar som man sparar till. Testa!
 

Med allt grönare fingrar

🌿          🌿          🌿

 

På grund av Londonresan var jag lite sent ute med att sätta ner mina fröer i jorden. Ville ju inte riskera att plantera en massa som sen skulle torka ut ifall solen plötsligt kom fram (vilket den ju också gjorde just den helgen, så tur var väl det). Men nu är jag i alla fall igång med bl.a. chili, tomat, fyra sorters basilika, smultron, en massa koriander och något som är hemligt (på grund av att jag gett sådana fröer till en kompis, utan att säga vad det ska bli). 

 

Är verkligen orimligt peppad på den här odlingssäsongen. Blir så lycklig av att äntligen ha massa plats för växter inne, och när det blir lite varmare - en stor balkong jag kan ställa ut en hel del på. Åh, det kommer bli så himla fint och inte minst: GOTT ! (för ja, i princip allt är ätbart)

 

 

En onsdag som nog inte fanns

•          •          •
 
 
 
Vissa dagar är overkligare än andra. Levda i en bubbla. Utan grepp om tid och rum. Utan insikt om att något annat existerar. 
 
När sådana dagar avslutas på jazzklubb finns en risk för explosion. En känslomässig sådan. För när allt växer sig så stort inom en att man inte längre vet vart man ska ta vägen, tycks inget annat alternativ rimligt. Än att inte längre få plats i sig själv. Att börja slå gnistor.
 

När även tiden med mig själv behövs ses över

•          •        •
 
På ett väldigt betydande plan har mitt liv förändrats. Och eftersom det i allra högsta grad påverkar den här bloggen känns det väldigt viktigt att vi tar ett litet prat om det nu.
 
Saken är den att det kommit in väldigt många människor i mitt liv. Vissa människor har redan funnits, men klivit in lite längre. Vissa är helt nya och har bara hunnit ta några enstaka steg. Och andra har sprungit fram med stora steg och omslutit hela mig och mitt liv. Och självklart innebär det att även jag tagit steg mot andra. Stora. Små. Smygandes. Springandes. Och sammanfattningen på det stora hela är att det är fantastiskt. Jag har så många underbara människor i mitt liv som jag tycker om så mycket. Och jag känner inte längre att jag lever mitt liv på egen hand, utan känner verkligen att jag på riktigt delar det med andra. Trots att jag varken har flickvän eller någon att bo med (vilket jag tidigare trodde var en förutsättning för att känna så).
 
Men. Ja, för det kommer ett men. Detta har lett till att mitt liv ser ganska annorlunda ut nu. Största skillnaden är att jag helt enkelt inte har så mycket tid själv, och det i sig innebär en hel del rent känslomässigt (men det sparar vi till ett annat inlägg) men inte minst också rent praktiskt. Att jag är väldigt lite själv, innebär ju rimligtvis också att jag har väldigt lite tid till att göra det jag gör när jag är just själv.
 
Så vad är det jag brukar göra då? Svaret är mycket! Jag har länge sett mig som proffs på att underhålla mig själv. Har näst intill aldrig svårt att komma på saker att göra. En del är bara tidsfördriv, men andra delar har väldigt stor betydelse för mig - inte minst kreativa sysslor. Vi pratar bland annat om att pyssla, fota, redigera bilder, spela gitarr/piano, experiementera i köket, skriva och sist men inte minst: blogga. 
 
 
Foto: Himesh Behera
 
 
Att inläggen dykt upp med allt större mellanrum här beror alltså inte just nu på att jag mår dåligt (vilket ju var fallet tidigare under året). Det beror inte heller på att jag har inspirationsbrist (nej, mitt huvud snarare bubblar av idéer just nu). Det beror bara på att jag inte har tid. Eller nej, att jag inte tar tid. 
 
För det jag vill komma fram till är inte att jag inte vill blogga mer. Nej, jag håller fortfarande fast vid min förhoppning inför året om att jag ska börja lägga ner mer tid på bloggen. Men samtidigt vill jag inte ha mindre tid med andra människor.
 
Det hela låter kanske som en omöjlig ekvation. (åtmonstone har det gjort det i mina öron) Och det hade det också varit, om det inte vorit för en sak: att jag verkligen kan lägga upp min egentid bättre. För precis som för (vad jag antar är) många andra, så tenderar min egentid gå orimligt fort - främst på grund av att jag fastnar på olika internetsidor och sociala medier-flöden. Jag scrollar. Och scrollar. Ser klipp om ingenting. Googlar orimligt längre runt efter saker som jag kan tänkas vilja ha till min nya lägenhet. Och allt möjligt annat. Jag vill dock poängtera att det i grund och botten inte behöver vara något problematiskt. Det är en form av underhållning som jag i många fall på riktigt gläds av. Dessutom är det en stor inspirationskälla. Problemet är när jag är "mätt". När jag kollat igenom allt jag på riktigt är intresserad av. När jag sökt efter det jag på riktigt funderar kring. Problemet är att jag då fortsätter och därmed slösar tid på näst intill ingenting.
 
Att det är så här är förstås inget nytt. Men det är nu det blir tydligt. För förut hade jag så pass mycket tid att jag hann med BÅDE att fastna i internet orimligt länge OCH göra en hel del kreativt. Där har vi skillnaden. Där har vi vad jag måste prioritera. Det handlar inte om att välja mellan vänner och egentid. Utan mellan dösurf och kreativa sysslor. 
 
Och som ni säkert förstår är det kreativa sysslor jag vill prioritera, så det är vad jag framöver ska försöka göra. Självklart är det betydligt lättare sagt än gjort, men min plan är att till viss del schemalägga kreativa sysslor jag vill ägna mig åt. Förhoppningsvis bara för att kicka igång det och sedan göra saker och ting lite mer rutinmässigt, men jag får ta det som det kommer. 
 
För bloggen innebär det här några specifika saker: först och främst ska jag då alltså för min del schemalägga blogg-tid, vilket kommer leda till att det också dyker upp fler inlägg. Då jag tidigare insett att det är väldigt bra för mig att ha ett bestämt tidsintervall mellan inläggen kommer jag också börja med det igen. Från och med idag ska jag försöka att publicera ett inlägg var 3e dag, fram till Famla Fints födelsedag den 20e april då jag tänker att jag ska återgå till varannan dag (vilket jag ju körde på tidigare). Det är planen. Och åh, vad jag ser fram emot det. Jag har verkligen så mycket att dela med mig av. London. Känslor. Psykisk ohälsa. Odling. Mat. Tankar. Dikter. Och mycket mer. Så jag hoppas att ni hänger med på det!
 

Borough Market

•          •          •
 
Som jag nämnde i förra inlägget är Borough Market absolut något jag vill nämna. Där finns nämligen - utöver otroligt många människor - så otroligt mycket ätbart. Så mycket gott. Så mycket spännande. Där kan man tex doppa bröd i fler sorters olivolja än man kunnat föreställa sig existerade. Eller beundra en stor klump lakritsmassa. Eller lyssna på fantastiskt härliga gatumusiker. Och förstås allt annat som man brukar kunna göra på fantastiska matmarknader. 
 
Dessutom är det så himla lätt att hitta. Ta tunnelbanan till London Bridge och följ skyltarna mot Borough Market. Skulle du mot all förmodan inte se det, är det antagligen för att det bokstavligt talat bara ligger precis bakom hörnet. 
 
 

Godaste veganburgaren

•          •          •
 
Vår Londonresa var helt klart fylld av en mängd matupplevelser. Till största del positiva, men tyvärr en och annan besvikelse också (men det handlade snarare om för höga förväntningar än att det vi åt inte var gott). Bland dessa vill jag dock lyfta fram en särskilt, nämligen Big V
 
Big V är ett veganskt burgarställe som man hittar på Borough market (som jag för övrigt ska berätta mer om i ett annat inlägg) i centrala London och som lagar de godaste burgarna jag någonsin ätit! Jag åt en Classic V Cheeseburger som var helt makalöst god och dessutom hade otroligt bra konsistens (när händer det ens när det kommer till veganska burgare? ). Burgaren var nämligen gjord av seitan, vilket antagligen var ett vinnande koncept för att få ett precis lagom tuggmotstånd (vilket faktiskt gör mer för en burgare än man kan tro). Utöver det innehöll den en fantastisk dressing, ketchup, inlagd gurka, picklad rödlök, sallad och vegansk ost. Ville man kunde man även lägga till veganskt bacon. 
 
 
 
 
Men eftersom det förstås är svårt att göra matupplevelser rättvisa i bild och text, måste jag förstås råda er att testa någon av burgarna om ni befinner er i London. Endast då kan ni förstå hur fantastisk god den faktiskt var.

Med London i ryggen

✈          ✈          ✈
 
Nu är den förbi. Londonhelgen. Kan inte förstå det. Och inser att jag inte på något sätt kommer kunna förmedla hur den faktiskt var. Inte fullständigt åtminstone. Kommer inte kunna berätta om allt vi har haft för oss. Allt vi sett. Eller allt vi känt. Och kanske är det något fint i det. Eller nej, stryk "kanske". Det är klart att det finns något fint i att upplevelser kan vara obeskrivbara.
 
 
 
 
M E N  även om jag inte kan berätta allt, finns det ändå så himla himla mycket jag kan dela med mig av. Jag sitter på ett stort gäng bilder som väntar på att redigeras, och inte minst dem ska ni få se. Men jag funderar också på att göra lite tips-inlägg, troligtvis med lite olika listor (för att listor helt enkelt är   b ä s t   ). Kanske tips på saker att se. Kanske tips på matställen man inte bör missa. Kanske lite tips kring att fixa boende genom Airbnb. Och kanske tips på någonting helt annat som på något sätt har att göra med vår Londonresa. Vad sägs om det?
 

Flyr till en annan verklighet för ett tag

•          •         •
 
Foto: 1) Rob Bye 2) Tamara Menzi
 
 
✳   Gissa var jag befinner mig just precis nu nu nu!    
 

10 frågor om mat

•          •          •

 

TRE ORD SOM BESKRIVER MIG I KÖKET

 kreativ • otålig • nyfiken
 
 

DET JAG HELST ÄTER TILL FRUKOST

 hembakt bröd med avokado, mangosmoothie toppat med något gott och en stor kopp kaffe med Oatlys iKaffe
 
 

TRE REDSKAP JAG INTE KLARAR MIG UTAN

 stavmixer • hushållsvåg • ordentligt vass kniv
 
 
 
 

TVÅ REDSKAP JAG SKULLE VILJA HA

 bakmaskin (kitchenaid om jag får drömma) • gjutjärnsstekpanna
 
 

FYRA MÅSTEN PÅ MIN PIZZA

tomatsås • vegansk ost • champinjoner • lök (gärna också något mer spännande förstås - men dessa är ändå mina måsten)
 
 

DET KONSTIGASTE EN HITTAR I MITT KÖK

rökt salt
 
 

DET JAG SKULLE KUNNA ÄTA VARJE DAG

S M Ö R G Å S A R !
 
 
 

 

MIN FAVORITDESSERT

 allt som är väldigt chokladigt. gärna choklad i olika former, så som en brownie med både chokladbitar och chokladsås.
 
 

DET JAG LAGAR MEST NU FÖR TIDEN

 ugnsrostade rotfrukter (pga har ÄNTLIGEN ugn)
 
 

NÅGOT JAG TYCKER OM MEN INTE LAGAR SÅ OFTA

cheesecake. inser att det är väldigt märkligt att jag så sällan gör det, med tanke på att jag ändå tänker på det titt som tätt.
 
 
Frågorna till denna lista hittade jag HÄR

När till och med avokadoträdet vill gå vidare

 
 ✼          ✼         ✼
 
 
Mitt avokadoträd tycks trotsa allt. Bristen på sol. Snön.
Och en Cecilia som har haft fullt upp med sig själv.
 
Trots allt är det i en ny fas. Det skapar nya blad. Lite fräschare. Lite tåligare. Än de gamla.
 
 
 
 
Och jag, jag försöker inspireras av mitt avokadoträd. Jag försöker trotsa allt. Och skapa något nytt.
 

Månadslistan #12

•          •          •
 
 Jag vet inte riktigt vad som hände, men av någon anledning blev det inte någon månadslista för varken december eller januari. Tror att det kan ha att göra med att det i december var så himla stort fokus på att summera året att det inte kändes relevant att summera månaden. Och i januari. Ja. Då var det helt enkelt bara mycket. Men hur som helst har även februari nu gått, så låt oss fokusera på det.
 
 
• Månadens tacksamhet: mina vänner
Är så otroligt tacksam över att jag har vänner som på riktigt bryr sig om mig. Som gör allt de kan för mig. Kämpar när jag inte orkar. Jag är så tacksam över att de finns. Att jag får ha dem i mitt liv. Att de vill ha mig i sitt.
 
• Månadens rädsla: att mina vänner inte ska orka med mig
Mitt i tacksamheten hamnade jag där. Kunde inte förstå att de på riktigt orkade med mig när jag knappt orkade med mig själv. Men tydligen gör de det. Och tydligen är rädslan helt obefogad. Jobbar på att förstå det. 
 
 
 
 
• Månadens vuxenpoäng: skaffade mig nytt extrajobb
För att göra en lång historia kort så trivdes jag inte med mitt förra extrajobb, så istället har jag blivit bemanningsanställd förskolevikarie. Tror på att det är ett bättre alternativ. Älskar att få mer tid med barn. 
 
• Månadens längtan: London!
Börjar nästan förstå att vi alldeles snart ska dit. Galet! 
 
• Månadens tips: Håll utkik efter öppna repetitioner! 
Jag själv hade ingen aning om det innan en kompis tipsade, men inför t.ex. dans- och teaterföreställningar hålls ibland öppna repetitioner. Himla kul grej att gå på! Känns som att man är lite speciell som får gå lite "bakom kulisserna" och dessutom är det ofta gratis!
 

Förkylning och symboliska semlor

•          •          •
 
Febern stiger och jag har i princip bosatt mig i min säng. Det gör mig allt mer uppstressad, men mitt i allt är det ändå så himla uppenbart att det här var precis vad jag behövde. Jag har varit så himla dålig på att lyssna på min kropp. Den har fått utstå så himla mycket den senaste tiden. Så antagligen fick den nog och behövde säga ifrån. Säga ifrån ordentligt.
 
MEN oavsett om man är förkyld eller inte får man inte glömma att det faktiskt är fettisdagen idag. Konstigt nog är det ganska viktigt för mig. Är egentligen orimligt förtjust i alla "speciella" dagar av det slaget, men just fettisdagen har fått en speciell betydelse för mig. Främst har det att göra med att semlan jag åt under fettisdagen 2012 blev så symbolisk. Efter flera månader på ätstörningskliniken skulle jag minsann klara av att äta en semla. Och det gjorde jag.
 
 
 
 
Och i år adderades ytterligare mening till semlan. För att orka när saker och ting varit jobbigt har jag nämligen tänkt att februari må vara jobbig, men att mars kommer bli så mycket bättre. Att fettisdagen i år är sista februari är därför otroligt passande. Under hela månaden har jag sett fram emot att februari ska gå över i mars och att det ska firas med en semla!
 
Så trots feber ska jag om några timmar pallra mig iväg till ett café med några vänner. Tills dess samlar jag kraft genom att dricka chokladdryck i min "stark-kopp".
 

I försök

<<<          <<<          <<<
 
Köper tulpaner i ett försök att locka fram våren. Äter enorma mängder bananglass för att eliminera förkylningen. Det går sådär. Känns som att det mesta går sådär just nu. 
 
Det är så typiskt. Att det efter en psykisk svacka kommer en fysisk. Den lär visserligen bli kortare. Förkylningar går lättare över än depressiva perioder. Men ändå typiskt.
 
 
 
 
Försöker verkligen intala mig själv att det är okej. Det är okej om jag inte klarar tentan som väntar. Det här är inte gymnasiet. Man får fler chanser. Klarar jag inte tentan nu, klarar jag den någon annan gång. Jag försöker intala mig själv att det är bra. Ibland bör skolan inte vara ens främsta prioritering. Då är det bra om man faktiskt prioriterar det som behövs prioriteras. Till exempel ens egen hälsa. 
 
 
P.S. Att jag inte mått (och mår) så bra är också anledningen till att uppdateringen här inte prioriterats. Har inte funnits energi och ännu mindre inspiration. Men hoppas på bättring inom en snar framtid.

Filterfri poesi #6

 ∞
 
 
Åter igen fast i illusionen
Att det är jag som styr
Jag som beslutar
Hur det ska gå
 

Slå över

•          •          •

 

Plötsligt känns det som att det slagit över. Väldigt diffust, men samtidigt så otroligt uppenbart. Det skulle kunna handla om att jag ätit ordentligt det senaste dygnet. Att jag sovit bra. Att jag fått mens. Att solen kikat fram. Att jag köpt en ny möbel till min lägenhet. Att jag tillbringat några timmar med en vän. Det skulle kunna handla om det. Men jag tror inte det. Åtminstone inte bara. För något känns i grunden annorlunda. Som om någon plötsligt tryckt på lampknappen inom mig. 

 
Foto: Jake Givens 

 

Absolut. Alla de där sakerna spelar roll. Men de senaste veckorna har de inte gjort det. Saker som vanligtvis gett mig glädje har inte riktigt nått fram. Har inte kunnat se dem fullständigt i mörkret. Så det är rimligt att det är något mer. Åtminstone hoppas jag på det. 

 

För jag vill så himla gärna att det ska vända nu. Gå åt rätt håll. Men annars har jag åtminstone fått en bra dag och även det är jag väldigt tacksam över.

 


När allt blir projekt

•          •          •

 

Jag vet inte om det beror på att jag har extra lite energi just nu, eller att saker och ting är mer energikrävande. Antagligen en kombination. Men oavsett blir allt projekt. Att ta sig an även vardagens minsta måsten känns otroligt motigt. Så jag kryper in under ett täcke och glömmer det som ska göras. Kanske tänker att jag kommer känna för det imorgon. 

 

Men det gör jag inte. För många morgondagar har varit precis likadana som dagen innan. 

 

 

Foto: Siebe 
 

Så väldigt lite blir gjort just nu. Försöker tänka att det är okej, samtidigt som jag jobbar för att  inte tappa greppet helt. Aktivera mig lagom mycket. Försöka hålla fast vid det som håller mig uppe. Skolan. Vänner. Hoppet om att en bättre morgondag kommer till slut.

 

För innerst inne vet jag ju att den kommer. Kanske kommer en bra morgondag redan imorgon. Jag hoppas på det och annars ska jag hoppas på det även imorgon. 


Bortglömd glömska (är glömd igen)

 

Ibland känns det relevant att lyfta texter som skrevs för en tid sedan. Till exempel idag.

Därför kommer här en liten text jag skrev den 17e juli 2016

 

 

•          •         •

 

 

När det blir mörkt blir jag glömsk. Jag glömmer bort att det är så livet är ibland. Att det är så mitt liv är. Jag glömmer bort att allt som skapas inom mig är en mängd lögner; jag kommer aldrig ta mig ur det, jag kommer aldrig kunna tänka, känna eller se på världen på ett annat sätt. 

 

 

Jag glömmer att det faktiskt går över. Att jag är en person som kort efter jag vridit mig i ångest och känt att allt är meningslöst, gläds orimligt mycket av vildhallon. Plötslig far ett glädjerus genom kroppen på grund av en sol som spricker upp. Eller härlig luft. Eller en bra serie. 

 

 

Varje gång det går över tänker jag att jag borde förstå det. Minnas det för framtiden. Jag glömmer hur glömsk jag blir när det blir mörkt.

 

 


Fyra låtar till mig själv (och alla andra som behöver dem)

 
♥          ♥          ♥
 
 
 
 
♥          ♥          ♥
 
 

Tårar torkar långsamt

•          •          •
 
Jag kan inte bestämma mig. Försvinna under ett täcke. Eller kasta mig ut i världen. Mellanläget är otydligt och näst intill ohanterligt då jag inte vet vad det är som behöver hanteras.
 
 
Foto: Joe Watts
 
Men det är vår snart. Jag försöker påminna mig om det. Snart kommer solen, och snart värms jorden upp igen. Snart värms jag upp. Men tills dess ska en av Tomas Stenströms låtar få gå på repeat i mina lurar:
 
 
•  TÅRAR TORKAR LÅNGSAMT  •

När alla drömmar har gått till spillror när inga ord betyder nått

När himlen faller över dina axlar och ingenting tycks finnas kvar

Det kommer ordna sig, det kommer ordna sig

Det blir bättre snart

 

Solen skiner inte längre här

det är inte ljust nu

men nånting är påväg

för tårar torkar långsamt

 

När du försöker och inget funkar, när allt du var har gett sig av

När du förstår att allting var förgäves och ingenting kommer tillbaks

Det kommer ordna sig, det kommer ordna sig

Det blir bättre snart

 

Solen skiner inte längre här

det är inte ljust nu

men nånting är påväg

för tårar torkar långsamt

 

under ytan

 
✴          ✴          ✴
 
 
Det finns så mycket trasigt
 
Så mycket som aldrig blir helt
 
Och kanske börjar hon finna sig i det
 
 
 
För det verkar inte spela någon roll
 
Hon dansar bara på ytan
 
Precis ovanför gamla mönster
 
Och precis när alla verkar tro
 
Att hon lärt sig simma
 
Sjunker hon till botten
 
 
 
Själv tror hon att hon bara leker
 
Leker med andras känslor
 
Dyker ner för att andra ska lyfta upp henne
 
Att hon kan vända om när som helst
 
Sluta drunkna när hon känner för det
 
 
 
✴          ✴          
 

Här ska jag tydligen bo

♦          ♦          ♦

 

Femtionio kvadratmeter är stort. Så pass stort att det går att dansa runt trots att hela vardagsrummet och stor del av både sovrummet och köket, är fyllt av påsar och flyttlådor. Har svårt att vänja mig vid det. Och tror att det kommer bli ännu svårare när allt väl är uppackat. Men åh vad jag älskar att det är något jag behöver vänja mig vid.

 

Har inte heller något emot att behöva vänja mig vid att ha en ugn. Eller ja, ett kök över huvud taget. Inklusive stora bänkytor som gör det så mycket roligare att laga mat. Och som man kan sitta på. Allt det är nog ändå det bästa hittils. 

 

 

 
 
P.S. Ska bjuda på fler bilder snart. Tänker att det kan vara kul att se hur det ser ut även innan jag "kommit iordning" ordentligt. Har bara inte varit hemma så mycket medan det varit ljust, så har inte blivit att jag tagit så många bilder ännu.
 

Förklaring till tystnaden

•          •          •

 

Förlåt för att det ekar tyst här. Hade så gärna velat lägga tid på att fixa med inlägg, men just precis nu går inte det att prioritera. Mest för att tid är en bristvara, men också för att livet generellt sett är upp och ner och ut och in. Mest för att jag lever i ett flyttkaos. Och försöker leva resten av livet parallellt. Vilket är ganska påfrestande, men till stor del på ett bra sätt. 

 
Så jag återkommer så fort jag kan. Förhoppningsvis inom någon dag eller så.
 

Bara ett enda

•          •          •
 
Vi har bara ett liv. Vad vi vet. Och visst är vi medvetna om det.
Och visst händer det att vi tänker att det kanske är något man borde ha i åtanke. Men har vi det?
 
Jag tror inte det.
 
Jag kan inte låta bli att undra hur lite av allt vi gör som vi hade gjort om vi faktiskt hade haft i åtanke att vi bara har ett liv. Begränsat med tid. Hur hade det varit med det där jobbet? Utbildningen? Relationen? Frukosten? Hade du faktiskt gjort som du gör? Låtit allt vara som det är? 
 
Jag inser att jag inte hade det. Jag inser hur mycket jag gör för att jag tänker att jag borde. För att det blir bäst så. Fast det inte alls blir det. För mig. 
 
 
 
Det är ett enormt slöseri med tid. Att lägga timmar, dagar, månader och i vissa fall år, på saker som innerst inne inte är det man mår bäst av. Kanske finns det annat som är mer värt att lägga sitt liv på. Alternativ som faktiskt skulle göra en mer gott.
 
Jag kan inte låta bli att undra hur mycket av allt vi inte gör som vi hade gjort om vi faktiskt haft i åtanke att vi bara har ett liv. Kanske är det en svårare fråga. Vad vill du med ditt liv? Vad vill jag med mitt? Låt oss om inte annat börja i den något enklare änden: vad vill vi faktiskt äta till till frukost imorgon?

Ditt namn eller något annat som förklarar bilden

Det här är Famla Fint. En plats för tankar. En plats för känslor. En plats för brutal ärlighet. Här får allt plats. Det jobbiga. Det lättsamma. Jag. Och förhoppningsvis du. För även om jag förstås skriver utifrån mig själv hoppas jag på att du också kan hitta något. Kanske igenkänning. Tankar. Inspiration. Eller kanske ett recept. Jag som skriver heter Cecilia och jag önskar dig varmt välkommen!









Matbloggstoppen



RSS 2.0