Ordklädd tändsticksask

 
Att månadens tema för Monthly Makers var "Bokstäver och ord" gjorde helt klart mig glad. Kan nästan inte komma på ett tema jag skulle uppskatta mer (men antagligen lär jag bli motbevisad med något framtida tema). Hur som helst ville jag göra något mer än bara skriva någon dikt eller så, så därför fick det bli en tändsticksask till sist.

Det är inte livet som tar liv ifrån oss

Livet är skört. Det är alltid det. Men eftersom vi inte skulle kunna hantera att tänka på det hela tiden, förtränger vi att liv tar slut. Och även om vi säger att vi borde leva varje dag som om den vore den sista, så kan vi inte på riktigt tänka att den kan vara det. Den kan vara den sista.
 
Jag är nog en av de som förtränger som mest. Mycket eftersom jag har varit lyckligt lottad. Jag har aldrig behövt finna mig i att någon nära har försvunnit från mig. 
 
Men döden kommer läskigt nära ibland. Till exempel under de senaste veckorna. Plötsligt fick farfar andnöd och hamnade på sjukhus, och jag undrade hur mycket en så pass gammal kropp kan klara. Mycket, är svaret, för tack och lov överlevde han och är nu hemma. 
 
Fina fina farmor
 
Och där trodde jag det skulle räcka. Som om livet alltid är logiskt och rättvist, tänkte jag att det var tillräckligt med påminnelser om döden för ett tag. Jag var inte beredd på att det var farmors tur att bli upphämtad av samma ambulans några dagar senare. Lyckligt nog var det inte lika illa för henne. Det var "bara" lite saltbrist och hon kunde komma hem bara någon dag senare. 
 
Nu är alltså båda hemma och därmed också odödliga för mig. Farmor ska alltid fuska omedvetet i kortspel och farfar ska alltid hålla full koll på vädret. De ska alltid finnas där. Tänker jag rationellt så vet jag förstås att de inte kommer det, men vem kan tänka rationellt kring döden?

HBTQ i Idol

I ett nystädat rum sitter jag och tänker på Idol. Jag tänker på alla regnbågsflaggor som det viftades med under slutaudition. Jag tänker på Saga och Frida som är öppna med att de har flickvänner. Och mest tänker jag på Cameron som under kvalet kom ut som trans. 
 
För att vara Idol är det här stort. Självklart har HBTQ-personer varit med tidigare, så som Erik Rapp (2013), Fanny de Aguiar (2014) och Magnus Englund (2015), men jag kan inte minnas att det någonsin fått vara något som framgår tydligt. Inte för att det borde göras någon stor grej av det förstås, men fler HBTQ-personer behöver få synas i media. 
 
 
Och som sagt så är det inte minst stort att även någon som är trans (och dessutom bara 16 år!) vågar berätta om det öppet, då det verkligen aldrig tidigare förekommit i Idol. Det är så himla stort behov av det. Så viktigt på så många plan.
 
Men jag kan inte hjälpa att känna mig orolig också med tanke på att HBTQ-personer - trots att de knappt fått synas i Idol - har fått ta emot mycket skit under sin medverkan (Fanny fick exempelvis grova dödshot när hon var med). Blir så ledsen över att det ska behöva vara så. Hoppas så på att de som är med i år har bra människor omrkring sig som hjälper dem med den biten, så gott det bara går.  

Blivande mentor

Så här i september när mer än hälften av tvåtusensexton har passerat, men det ändå är väldigt många dagar kvar tills man kan börja säga att det är slutet av året, så inser jag att jag verkligen bockar av punkter på min lista för året. Det är nästan så jag önskar att jag hade kunnat skriva den där årssammanfattningen nu, för åh så mycket som har hänt. Men eftersom jag inte kan det riktigt än, kommer här istället lite information som har koppling till några av punkterna:
 
J a g    s k a    b l i    m e n t o r  !
 
Japp, så ligger det till. En av mina förhoppningar inför året var ju att engagera mig i något - möjligtvis något form av volontärarbete - och därför har jag valt att bli mentor för den ideella organisationen Mentor Sverige.
 
Att vara mentor för Mentor Sverige innebär kort sagt att man blir en vuxen kompis för någon mellan 13 och 17 år. Varför? Jo, för att många tonåringar helt enkelt behöver/vill ha fler vuxna i sitt liv - och anledningarna till det kan vara lika många som antalet tonåringar som söker till mentorsprogrammet. I ett större perspektiv är detta ett sätt att jobba förebyggande för att minska t.ex. ungdomars droganvändning och psykiska ohälsa. 
 
 
Som mentor har jag genomgått en väldigt grundlig intervju och därefter en kort utbildning, och nu har jag även matchats med en tonåring. Man slumpas alltså inte ihop, utan även tonåringen intervjuas för att kunna skapa så kompatibla mentorspar som möjligt. Mentorsparet träffas sedan två gånger i månaden, under ett års tid, och kan verkligen hitta på allt möjligt.
 
För mig är alltså nästa steg att allt ska dra igång på riktigt och faktum är att det gör det redan imorgon. Imorgon är det nämligen programstart, vilket innebär att jag för första gången ska träffa den jag matchats med och dennes föräldrar. Jag ser verkligen fram emot det och hoppas och tror att det här året kommer vara givande både för den jag ska vara mentor till och för mig. 
 
 
Vill du veta mer om Mentor Sverige kan du kika in på deras hemsida. Kanske kan du också tänka dig att bli mentor eller kanske är du mellan 13 och 17 och känner att även du skulle vilja ha en till vuxen i ditt liv - i så fall tycker jag helt klart att du ska söka till programmet!
 
 

Oväntat vid ett vattentorn i Fritsla

 
Tänk att det var så orimligt. Trots att det verkligen inte var det egentligen. Men det fanns helt enkelt inte en tanke hos mig att Fritsla var något jag ville visa upp. Och tydligen hade jag subtilt överfört den inställningen till Sandra och Ellinor. 
 
Till Fritsla åker man helt enkelt inte. För vad ska man där och göra? Frågan har varit retorisk fram till idag. Vad ska vi göra i Fritsla? 
 
För även om Fritsla inte har så mycket att bjuda på, så är det en del av mig. Jag har levt större delen av mitt liv där, och även om jag själv inte uppskattar särskilt mycket av den lilla hålan, så uppskattade jag ändå väldigt mycket att få visa upp den. Och det verkade ändå som att mina vänner uppskattade att se den. 

Blunda inte för nyponen

På vägen till skolan passerar jag en nyponbuske. Har haft koll på den i flera veckor nu och i söndags konstaterade jag att de var perfekta. Nyponen alltså. Plockade därför enorma mängder som jag sedan trädde på en tråd som jag hängde i mitt fönster. Planen är att de ska torka och att jag sedan ska göra bland annat nyponpulver av dem.

 

 

Det märkliga är att jag inte ens vet om jag tycker om nypon. Visserligen sa jag det till den som frågade vad det var jag plockade, men ville ju bara uppmuntra till att ta till vara på det som naturen bjuder på. Och vem vet, kanske upptäcker hen något nytt gott. Och vem vet, kanske upptäcker även jag att jag tycker om det. Oavsett är det väldigt fint att ha nypon hängandes i fönstret.


Tips: Hot for food

 
T I P S !
 
Om du vill ha matinspiration - kika in "Hot for food" på youtube (och egentligen i princip alla andra sociala medier också - men främst youtube). Det är helt klart min favorit-youtubekanal på grund av i princip allt. Först och främst  gör de sååå god mat (har alltså testat en hel del) som inte nödvändigtvis behöver vara extremt "nyttig", vilket jag verkligen uppskattar i och med att majoriteten av de veganska mat-kanalerna på youtube fokuserar på "hälsosam" mat och ofta rawfood. Dessutom är både maten och hela deras videor i sig, så snyggt gjorda rent visuellt, vilket förstås gör det roligare att titta på.
 
Men det som gör hela kanalen är så klart Lauren och John själva. Allt blir ju bättre med härliga personligheter, och det har de verkligen! Kolla på några klipp så förstår ni nog vad jag menar.

Vi måste lära känna varandra, kroppen och jag

Det är så svårt att förhålla sig till. Jag består av fler celler än jag gjorde förut. Kläderna sitter inte riktigt som de gjorde förut. Om någon skulle få för sig att lyfta mig så skulle det vara jobbigare än det var förut. 

 

Det är märkligt att det ens ska spela någon roll. Att vågen visar några få kilo mer förändrar egentligen inte världen på något sätt. Åtminstone inte på något sätt som har någon som helst betydelse. Egentligen. Ändå är jag onödigt medveten. Inser att min kropp har förändrats, men kan samtidigt inte få en bild av den. Och varje morgon när jag plockar fram byxorna ur garderoben tror jag att jag på något sätt ska ha svällt upp ännu mer under natten så att de inte ska passa (trots att de gjorde det dagen innan). 

 

Jag är dessutom helt klart drabbad av ”spotlight effekten” (dvs tendensen hos oss människor att tro att människor omkring oss uppmärksammar oss mer än de egentligen gör - som om vi hade en spotlight riktad mot oss). Jag tror att alla ser och tänker kring det faktum att jag nu är lite större, trots att väldigt få antagligen gör det och trots att det OM de skulle göra det egentligen inte skulle spela någon roll. Men det är som om jag inte på riktigt vill ta till mig det. Som om något i mig inte vill ändra mitt kritiska förhållningssätt till min kropp. 

 
Foto: Zé Zorszan
 

Men faktum är att jag verkligen bara borde landa i mig själv. Att vikt och kroppsstorlek i grund och botten inte spelar någon roll är ju förstås skäl nog, men det finns så mycket annat som också talar för det. Att jag har mer kraft och energi. Att jag (åtminstone just nu) äter relativt normalt och att jag mår bra av det. Men inte minst också för att jag är mer bekväm i min kropp. 

 

Det sistnämnda kan säkert låta som en liten grej, men är snarare motsatsen. När jag har vägt X kg mindre har jag verkligen haft problem med att jag känt mig så obekväm i min kropp. Jag har haft dålig hållning och haft så svårt att veta var jag ska göra av min kropp i olika sammanhang. Det spelar t.ex. ingen roll hur jag har suttit eller stått, allt har i princip alltid känts onaturligt. Kanske är det svårt att förstå om man inte upplevt det själv, men det har verkligen varit en svår grej, och jag försöker verkligen landa i att det nog inte är så svårt längre. 

 

Men som med mycket annat är det lättare sagt än gjort. När jag varit sjuk i ätstörningarna tänkte jag förstås att orsaken till att jag var så obekväm i min kropp var att jag inte var smal nog, och att helt koppla bort den tanken är svårt. Det är som om jag inte tänker den, men att den ändå finns där och hindrar mig från att känna mig nöjd med mig själv. 

 

Det gör mig så frustrerad. Att detta inlägg inte bara kunde vara ett inlägg där jag säger ”hej, det är så härligt att jag mår bättre och känner mig mer bekväm i min kropp”, men kanske är det ändå ett steg på vägen. Ett steg mot att faktiskt kunna vara nöjd med min fantastiska (← en dag ska jag helt mena det) kropp. 


Varning för kaktusfikon

Det är inte ofta jag varnar för någonting. Speciellt inte för frukt. Men det måste jag faktiskt göra nu. Jag blev nämligen nyfiken på att testa kaktusfikon, vilket skulle visa sig vara en väldigt dålig idé. 
 
Jag kände mig lite tveksam redan från början, så som man kan känna när man funderar på att testa någonting helt olikt allt man är van vid, men tänkte att jag skulle gå emot den känslan. För säkerhets skull tänkte jag dock att det var bäst att bara köpa en - istället för att slå till på en full korg för 15 kr - och plockade därför upp en från den stora högen i fruktaffären.
 
Eftersom jag var hungrig var jag nära att testa den på väg hem, men som tur var kom jag på att det var en bättre idé att googla runt lite för att ta reda på hur den äts bäst. När jag gjorde det trillade jag nämligen in på "varningsinlägg" (likt detta) där det informerades om de små små taggarna som letar sig in i huden och svider som bara den. Tydligen kan det räcka att man lyfter upp dem och lägger dem i sin korg, för att man ska få flisor i fingertopparna. 
 
 
Det verkade dock inte som att jag fått någon flisa av att plocka en frukt, men väl hemma valde jag att ta på mig plasthandskar när det var dags att skära upp den. Jag kollade på mitt kaktusfikon, men kunde inte se några taggar och drog då slutsatsen att detta var ett "slipat" fikon - då jag också läst att de kan vara det ibland, just för att ta bort taggarna. Eftersom jag redan hade handskar på mig valde jag ändå att behålla dem på och tur var väl det, för kort därefter sved det till i mitt ena lillfinger. Snabbt tog jag av mig handsken och kikade, och visst, där satt en knappt synlig flisa. Fikonet hade alltså taggar och en av dem hade gått igenom handsken, vilket också några till gjorde när jag senare fortsatte skala/skära upp mitt kaktusfikon (jag kunde ju inte ge upp här). 
 
Jag tänkte att det kanske skulle vara värt det. Kanske var den så god att det skulle vara värt några flisor, men NEJ det var den inte. Rent smakmässigt, var det inget speciellt alls. Smakade nästan ingenting. Och dessutom var den full av kärnor, likt en passionsfrukt, men som var stenhårda, vilket jag inte uppskattade alls. 
 
Det var verkligen ingenting alls jag uppskattade med denna frukt och det är därför jag vill varna. Var väl lite kul att testa, men kommer verkligen inte göra det igen!

Min bästa vän är min vrede

- En dikt från en skrivarkurs i Vessigebro

 

 

Hade jag fått sudda ut dig ur min historia hade jag nog inte gjort det.

Oavsett hur många gånger jag önskat att jag kunnat bränna upp dig,

oavsett hur många gånger jag velat sudda ut mig själv på grund av dig,

vet jag inte om jag hade velat ändra på något.

Det är märkligt.

Hur alla sår du skapat,

gett mig något oändligt att ta av.

Kommer aldrig få slut på ord på grund av dig.

Tack vare dig.

Hade aldrig velat vara utan det.

 


Studentlivet levererar

Jag kan meddela att det verkligen är så underbart att vara tillbaka i skolan som jag föreställde mig det. Det räcker med att jag ser någon i klassen för att jag ska bli lite extra glad och tacksam över allt vad skolan innebär. Att det dessutom är oerhört intressant just nu gör det inte direkt sämre. Kärlek är som tidigare nämnt ett efterlängtat ämne, men även saker som aggressivitet, attityder, fördomar och självbild. 
 
 
Just självbild var vad vi senast hade föreläsning om och det är dessutom något jag tycker är extra intressant. Hur vet man vem man är? Hur tar man reda på mer om vem man är? Och finns det egentligen någonting som rent objektivt är ens "rätte jag"? Fler frågor än svar visserligen, men åh så intressant det är att fundera kring.

Oväntat sällskap

Det kan tyckas märkligt - inte minst med tanke på mitt kontrollbehov - men bland det bästa jag vet är när livet ger mig upplevelser jag inte alls hade väntat mig. När något vardagligt blir till något unikt. Då bubblar en dos lyckorus inom mig och jag tänker att livet minsann är spännande på så otroligt många vis. 
 
Som ni kanske förstår har jag ett exempel jag vill dela med mig av. 
 
Foto: Dan Stark
 
Jag hade inte ens planerat att ta en promenad, men fick ett infall att upptäcka Skatås löparslingor. Så jag begav mig dit och började gå, helt utan att tänka kring vilket av alla spår jag skulle följa. Efter ett antal ogenomtänkta vägval hamnade jag därför vid ett vägskäl där jag var tvungen att välja mellan en slinga på 5 eller 10 kilometer, och eftersom 5 kilometer kändes för kort fick det bli 10. Kul att gå milen tänkte jag och traskade vidare. 
 
Men det oväntade var inte att det helt oplanerat blev en milen-promenad, utan det faktum att jag de sju sista kilometrarna fick sällskap av en professor från Kina. 
 
Vårt samtal började med att han frågade vilket löpspår han var på, och sen fortsatte det bara. Det fanns så mycket att prata om och väldigt mycket av det hanns med innan milen var promenerad. Inte minst pratade vi om kulturella skillnader och olika samhällfrågor, och jag slogs av hur lite jag faktiskt vet om Kina. 
 
Det var inte direkt så jag trodde att min söndags-förmiddag skulle se ut, men åh vad tacksam jag är över att den blev som den blev. Jag lärde mig så otroligt mycket, fick nya perspektiv på vissa saker och hade inte minst väldigt trevligt. Att jag dessutom fick öva min engelska var ett stort plus - sker alldeles för sällan.

Ord till mig själv

Snälla Cecilia, nu måste du lyssna på mig. Även om jag bara kommer säga saker som du redan vet, måste du lyssna på mig. För du är så dålig på att förstå. Ja det är du. Du är så dålig på att förstå det du faktiskt redan vet. 

 

Foto: Daria Nepriakhina 
 

Du kan inte ha kontroll på allt. Speciellt inte framtiden. Det gör ingen som helst nytta att du ägnar så mycket tid åt att försöka tänka dig fram till svar på frågor om framtiden, som om det skulle vara avgörande för hur den kommer bli. Det är inte ditt ansvar. Du har inte förmågan att ens påverka ditt eget liv på det sättet. 

 

Livet fortgår och varje dag du får kommer vara fylld av både stora och små händelser. Händelser du inte kan förutsäga. Hur mycket du än försöker. Du kan därför inte heller veta vem du kommer bli förälskad i. Du kan inte veta om du träffat henne än. Allt du kan göra är att leva vidare för att se. 


Filterfri poesi #2

 ∞
 
Jag är din framtid
sa du på skämt
men med en förhoppning
om att en dag mena allvar
 
 

Månadslistan #8

 Månadens kärlek: Gick från kaos till motsatsen
Ja, på kärleksfronten har det varit kaos den här sommaren. Har uppskattat det, fast samtidigt inte, så det kändes ändå skönt att reda i saker och ting - även om det innebar att konstatera att det inte kommer bli något "vi". Har kunnat släppa det och valt att börja dejta - vilket trots en mängd oklarheter känns som motsatsen till kaos, i jämförelse med den här sommaren. 
 
 
 Månadens största: Att få se Miriam Bryant live
Det var verkligen stort för mig. Att jag var där. Så nära. Att jag så fullständigt försvann in i musiken.
 
 
✳ Månadens finaste: Alla "nya" människor
Insåg precis nu att jag verkligen träffat många nya människor den här månaden. Eller egentligen den här sommaren, men nu är det ju augusti jag tittar tillbaka på. Så många fina personer, med så många fina - och väldigt olika - personligheter. Ser fram emot en höst som många av dem helt klart kommer vara en del av.
 
 
✳ Månadens roligaste: Kulturkalaset!
Ja, utöver Miriam Bryant var det så mycket roligt som hände under Kulturkalaset. Hade inte förstått hur stort det faktiskt är - med över 2000 programpunkter -  g a l e t !  Gick ju förstås inte på allt, men några höjdpunkter var helt klart Emil Jensens framträdande och kvällen då jag och Sandra var flummigt övertrötta och bl.a. lyssnade på två låtar av Ida Redig. 
 
 
✳ Månadens fundering: Vilken betydelse har diagnoser?
Förstås har jag funderat på detta kopplat till mig själv, men också mer generellt kopplat till saker jag läst inom psykologi. Självklart har de betydelse, t.ex. på så sätt att de gör det lättare att se till att personer får rätt vård, men vilken betydelse har de egentligen för identiteten? Är det "bra" eller "dåligt" att identifiera sig med sin diagnos? Vad innebär det om något man ser som en del av sin personlighet, plötsligt ses som ett kriterie för en diagnos? Blir det en mindre del av vem man är "på riktigt" då? Ja, som ni förstår har jag inte riktigt kommit fram till så mycket, och kommer kanske inte göra det, men oavsett känns det som viktiga funderingar för mig både som person och blivande psykolog. 
 
 
 Månadens tacksamhet: Sandra
Är förstås tacksam över alla fina människor jag har i mitt liv, men måste verkligen lyfta fram min vän Sandra. Jag är alltid tacksam över att hon finns, men inte minst i perioder då livet känns extra svårt. Vet inte hur jag hade kunnat hantera augusti utan henne. Tur att jag inte behöver få reda på det. 
 
 
 Månadens tips: @yayanaomi på instagram
Det här instagram-kontot har verkligen lyst upp många av mina dagar den här månaden. Personen som äger kontot är Johanna Ljungqvist och hon delar bl.a. med sig av en mängd klipp på hennes dotter Naomi - en fyraåring med väldigt stor personlighet och mycket att säga. Hela hon utstrålar så mycket livsglädje! Se på klippen så förstår ni vad jag menar.

Dagen före dagen

Äntligen äntligen är det nästan nästan dags. Hela jag jublar över att skolan äntligen drar igång imorgon. Vill lära mig mer om hur vi skapar ett första intryck av människor. Vill lära mig mer om fördomar och hur de uppstår. Vill lära mig mer om vad kärlek är.
 
Men inte minst vill jag träffa mina fina klassvänner, för åh va jag saknat dem! Jag har saknat att träffa dem jag inte brukar träffa utanför skolan och jag har saknat att träffa mina närmsta på ett mer vardagligt sätt. Vardagen är en så stor trygghet för mig. Det är så tryggt att veta att människor som betyder mycket för en finns tillgängliga och inte, till exempel, är så långt bort som i Norrköping. 
 
 
Men min plan är att behålla de delarna av sommaren som jag ändå uppskattat. Långa frukostar till exempel. Ska verkligen dra nytta av att mitt schema allt som oftast faktiskt är långfrukost-kompatibelt. (Hur klarade jag egentligen av att börja kl 8 och dessutom pendla, under gymnasiet??)

Precis bakom och långt bort

Foto: Clem Onojeghuo
 

Allt ligger precis bakom. Bakom något. Tårarna når allt som oftast inte fram, utan ligger precis bakom ögongloberna. Trycker på. Likt ångesten. Som trycker på precis bakom bröstbenet. Skapar ett tryck likt allt annat. Allt som ligger precis bakom något. 

 

Näst intill inget kommer ut. Utan bakom något byggs allt upp. Fångar in mig i mig själv. Det är som om någon spänt fast en kikare vid mina ögon. På fel håll. Är så medveten om att jag ser på världen genom något. Jag ser så mycket som verkar så långt borta.


Det är inte svårare nu

♥     ♥     ♥

 

Jag har gjort det här förut. Tryckt undan allt jag känner för dig. Lärt mig att se dig som min vän. Inget mer.

 

Jag trodde att det skulle innebära att det skulle vara svårare nu. Jag skulle inte klara av det en gång till, tänkte jag och hoppades på att det faktiskt skulle bli någonting av oss. 

 

Så blev det inte. Men nu när jag står här är det inte så jobbigt. Även om det gör ont, är jag så lättad över att veta. Nu behöver jag inte balansera på ett jobbigt mellanläge där jag nästan släppt dig men alltid är beredd på att fånga dig igen. 

 

Det stora jobbet var redan gjort. Hade nog inte släppt taget om det. Med dig såg jag mig fortfarande som chanslös. Allt var på riktigt, fast ändå inte helt. Det är därför inte så svårt att ta ett steg tillbaka. Placera mig i läget jag var innan denna sommaren drog igång.

 

Med det inte sagt att jag ska glömma det här. För även om jag inte kallar det för en sommarflört så ser jag det som något i den stilen. Och det känns fint att ha en sådan historia i bagaget.


Happy Vegan - Ny vegansk livsmedelsbutik i Göteborg

För er som på något vis har missat det, så måste jag berätta att det i Göteborg händer roliga saker på veganfronten. Den stora nyheten är Happy Vegan - en helt vegansk livsmedelsbutik som öppnat i Linné. Eller öppnat och öppnat. Den officiella öppningsdagen har inte varit än, men folk har varit så nyfikna att de öppnat upp dörrarna ändå, trots att inte riktigt allt är färdigfixat ännu. 
 
En av de där nyfikna var förstås jag, som häromdagen tog mig dit med en vän. Och ja, det var så fantastiskt som det låter. På en relativt liten yta kändes det som att de fått plats med allt; äggersättning, det veganska i karamellkungens sortiment, nötter, superfoods, hela Astrid och Apornas sortiment och mängder av vegansk ost - för att bara ta några exempel. Var i veganhimlen. Helt klart.
 
 
Men även om jag är alldeles överväldigad över hur bra det här är just nu, så är det verkligen ännu roligare att höra om de tre grundarnas visioner. De vill ha ett större sortiment. De vill ha en större lokal. De vill pressa priserna ner till de som de stora mataffärerna har. De vill ha event. De vill möjligtvis ha ett café. Och hallå, de kämpar med att få vegansk Ben & Jerry´s till Sverige! 
 
Det finns så himla mycket som är bra med det här! Men inte minst tänker jag på tillfällen som julen (förstås, julbesatt som jag är). Att ha en butik där man kan köpa i princip allt kommer ju verkligen både underlätta och göra det roligare - till skillnad från förra året då jag fick flyga runt halva stan för att försöka hitta det jag ville ha till julbordet (vilket jag trots det inte lyckades med fullt ut). Åh, det gör mig så glad! 
 
Personligen lär jag verkligen bli stammis, inte minst eftersom butiken bara ligger några hundra meter från Psykologiska institutionen där jag pluggar. Alltså. Det är verkligen overkligt bra. 
 
Så, det jag vill komma till är förstås att jag tycker att ni borde ta er dit. Så snart som möjligt! Men tills dess kan ni kolla in t.ex. deras facebooksida och deras hemsida. Där kommer inte minst mer information komma om den officiella öppningen, då det bland annat kommer finnas smakprov och rabatter. Missa inte det! 
 
 
Bilderna är lånade från Happy Vegan och finns även på deras facebooksida

En kväll på Götaplatsen

 
Det saknas ord i mig. Vill säga att gårdagen var overkligt magisk, men orden känns inte rätt. Åtminstone inte tillräckligt rätt.
 
Igår såg och hörde jag Miriam Bryant och Göteborgs symfoniker. Det var i grund och botten vad som hände. Men utöver det hände så mycket annat. I mig.
 
Kan inte ens själv förstå hur mycket hennes musik betytt för mig. Hur mycket den betyder. Och än mindre vad det innebar för mig att få stå där på Götaplatsen. Så nära. Uppleva allt på riktigt. Jag pendlade mellan att le så att mungiporna värkte och att känna hur ögonen fylldes med vätska. Så himla mycket känslor. 

Sommarsår

Jovisst. Det är härligt med somrar. Men de blir lätt lite för mycket. Eller snarare för lite. För lite rutiner. 

 

Jag tänker inte skylla på sommaren. Det är inte sommarens fel att jag mår dåligt ibland. Allt går i skov. Året runt. Men på sommaren blir det annorlunda. Visserligen finns inte stressen där, men samtidigt finns för mycket tid. För mycket tid att känna.

 

 

Visst gillar jag att känna. Men jag känner mycket som det är. Och när jag är i en svacka har jag extra litet behov av överdrivet med tid att just känna. Behöver balans. Inte förtränga känslorna, men inte heller känna dem extra mycket. 

 

När jag är i en svacka behöver jag vardagen. Jag behöver fasta mattider. Schemalagda lektioner. Jag behöver en riktning. Jag behöver lära mig saker. Jag behöver människorna. Vännerna. Jag behöver mindre ensamtid. Men inte för mycket socialt. Behöver kunna säga att jag behöver en kram och också få en sådan. Inom en timme eller så.

 

Så just nu saknar jag den. Vardagen. Men inte bara för att jag behöver den, utan också för att jag tycker om den. Jag tycker så himla mycket om den.


Allt för dig

Det är så svårt. Att jag vill göra allt för dig.

 

Jag är beredd att kasta mig ut. Eller kanske snarare in i något. Något jag vanligtvis skulle tänka åtminstone sju gånger kring. Men som jag nu kan tänka mig att göra utan att tveka. 

 

Foto: Julia Caesar 

 

Men jag är också beredd att vänta. Låta dig ta din tid för att leta dig fram och se vad som känns rätt för dig. Och landar du där jag har landat nu ska jag äntligen omfamna dig fullt ut.

 

Det är som om jag är beredd att offra mig själv. Glömmer att jag också ska leva. Medan vi experimenterar. Medan jag väntar.


Nästa station: Uppsala

Jag blev förvånad. Förundrades över att jag inte kände mer. Jag som hade längtat så efter att gå på de där gatorna igen, gick nu där och upplevde inte mycket alls. Mer än turistkänslan. Hos mig och de som jag mötte. Och känslan av att vara klar.
 
Jag säger inte att jag aldrig kommer bo i Uppsala igen. Nej, vid det här laget har jag lärt mig att jag aldrig kan veta var jag hamnar. Jag står fortfarande i bostadskö i Uppsala. Precis som i Lund. Och Varberg. Och Halmstad. Och Stenungssund. Och en mängd andra städer som jag inte vet om jag någonsin kommer vilja bosätta mig i. Men tänker att mitt framtida jag kommer tacka mig. 
 
 
Jag gillade verkligen Uppsala. Att flytta därifrån var som att skiljas från en väldigt god vän. En som lärt en så mycket. Hjälpt en. Och som man upplevt så mycket med. Men vid en återförening kan det bli uppenbart att man växt ifrån varandra. Och så blev det den här gången. 
 
Livet har tagit så många vändningar sen jag flyttade därifrån och jag har fått en ny trygg plats. Göteborg har blivit mitt hem. På riktigt. Och när jag gick runt i Uppsala blev det tydligare än någonsin. Jag och Göteborg har skapat något fint tillsammans, något jag verkligen vill bygga vidare på. Är så enormt tacksam över det. Att jag i Göteborg inte längtar bort.

Andra livnär sig på kärlek, men du frodas utav hat

 
Jag tänker mycket på ätstörningsmonster. Kan inte bedömma avståndet till dem. Om jag tänker kring ärr eller fortfarande öppna sår. Inga nya sår bara. "Snälla ge mig inga nya sår", tänker jag och sätter dörren på glänt.
 
Det är verkligen magiskt ute. Kvällssolen letar sig fram mellan välklädda grenar och genom den friska luften springer jag. Eller snarare flyger. Känslan av att det nästan är en höstkväll får mig att flyga fram på grusvägarna. Jag tänker att jag älskar det. Konstigt att jag inte springer oftare än jag gör. 
 
 
Foto: Kristian Olsen
En ny låt sätts på i lurarna.
 
♫ "Jag hatar att du existerar när du pratar ännu mera. Ditt extrema sätt att resonera. Allt du gör och att du finns."
 
Det blir tankekaos inom mig. Eller kanske känslokaos. Vet inte. Oavsett fortsätter låten.
 
♫ "Din brist på humor och avsaknad av logik, får dig att ej vara som någon annan. Nej du måste vara helt unik. Då andras lycka gör dig ledsen, andras sorger gör dig glad. Andra livnär sig på kärlek, men du frodas utav hat."
 
Jag inser att jag är arg. Åh, så arg jag är på dig. Vill ta vartenda ord i låten och skicka som ett brev till dig. Kära ätstörningsmonster. Jag har så mycket jag vill säga dig.
 
♫ "Aldrig har jag träffat någon så trångsynt och korkad. Någon som ljuger så mycket, fattar ej hur du orkar. Så full av lögner och så full av svek. Helt tom på, helt tom på, helt tom på självmedvetenhet. Agerande utan reson, subjektiv utan funktion."
 
Ilskan ger mig energi. Får mig att springa allt snabbare fram. Det hela känns motsägelsefullt. Varför springer jag ens? Det känns som att kraftansträngningen är ett sätt att bevisa att jag är starkare än du. Men kanske är det snarare tvärt om. 
 
♫ "Jag hatar att du existerar när du pratar ännu mera. Ditt extrema sätt att resonera. Allt du gör och att du finns."

Du är den enda vännen jag vill bryta upp med

När jag under första året på gymnasiet kämpade mig upp för skolans många trappor, då var jag glad att jag hade dig. Jag hade ingen energi för andra.  Och lika lite som jag såg andra, lade andra märke till mig. Det gjorde ingenting alls. Det gjorde inget att jag inte lärt känna någon i klassen. Jag behövde inga vänner. Du var min bästa och enda vän. 

 

Foto: Jean Kleisz
 

Jag insåg inte att du levde på min ensamhet. Du behövde att jag isolerades, att alla som möjligtvis kunde bry sig hölls på så långt avstånd som möjligt. Mitt självhat var din näring och jag älskade hur du gjorde att jag försvann. 

 

Men du var ingen vän. Inte ens om du varit mänsklig hade du varit det. Du var bara ett ätstörningsmonster och även om jag älskade dig så hatade jag att jag älskade dig så mycket.


Så överlevde mina växter under sommaren

Okej, först och främst bör jag säga att alla faktiskt inte överlevde. Men alla utom en åtminstone, och det är antagligen så mycket bättre än om jag inte hade gjort något speciellt alls för att mina växter skulle klara sig medan jag åkte fram och tillbaka i vårt avlånga land. Jag brukar nämligen vattna flera av dem varannan dag, så att jag var iväg en hel vecka blev lite problematiskt (inte minst eftersom sommarvärmen förvandlade min mini-lägenhet till ett växthus). Men som sagt, de flesta mår trots allt fint nu, så här kommer lite tips kring hur man kan lyckas med det.

 
Flaskor
Tips nummer ett är att samla på sig ett gäng plastflaskor och göra ett litet hål i korkarna, så att vatten långsamt kan droppa ut när man ställer dem upp och ner i krukan. Exakt hur stort hålet bör vara är jättesvårt att avgöra och beror bl.a. på hur mycket vatten växten behöver, så man får testa sig fram - förslagsvis innan man reser iväg.
 
Jag valde att ställa flaskorna lite på sned - istället för att trycka ner dem i jorden - så att luft också kunde komma in genom hålet och underlätta droppningen. Ett annat alternativ är att göra några hål i botten av flaskan, så att luft kan komma in den vägen. Väljer man att trycka ner dem i jorden kan dock ett större/fler små hål i korken behövas.
 
Plastpåsar
För mina små växter som egentligen inte behöver vattnas särskilt ofta, satte jag på plastpåsar som jag gjorde små lufthål i. På detta sätt minskade jag risken för uttorkning på grund av värmen, i och med att vattnet som avdunstade "stannade" i påsen och droppade ner på växten igen. Detta fungerade verkligen bra, men tyvärr även för små skadedjur/mögel som frodas i den instängda miljön. Så dubbelkolla att dina växter inte är drabbade av något sådant innan du klär dem i en påse, så du slipper komma hem till mindre roliga överraskningar (det var det som hände den av mina växter som inte överlevde)
 
Skugga
Självklart är det också en bra idé att flytta dina växter från fönster och andra soliga platser, till skuggiga delar av ditt hem. Det finns ingen anledning att dina växter ska sola, och därmed växa extra snabbt och bli extra törstiga, just precis när du är iväg. Spara det till någon annan gång.
 
Vänner
För min del var inte detta ett alternativ just den här gången, men har man någon vän (eller annan mänsklig varelse) som kan hålla koll på ens växter medan man är borta, är det förstås optimalt. Det slår alla flaskor och påsar i världen!

Tack till dig

Tack du fina människa som stoppade mig för att säga att jag har ett fint leende och önska mig en fin dag. 

 

Foto: Fritz Bielmeier 
 

Du kunde inte veta det, men en fin dag var verkligen inte något jag hade. Det hade varit en dag då jag struntat i att äta fast jag var hungrig. Det hade varit en dag då jag ifrågasatt mitt motstånd till att ta antidepressiva.  Det hade varit en dag då jag inte hade lett. Inte på riktigt i alla fall. 

 

Inte ens leendet jag gav dig när vi möttes var äkta. Jag log för att det är vad jag brukar göra när de sociala koderna är otydliga. När det känns som att man nog inte ”ska” säga hej eftersom man promenerar runt i en storstad, men när det ändå är så pass få på gatan att man inte bara vill ignorera den man möter. Då försöker jag få ögonkontakt och sen ler jag.

 

Men leendet jag gav dig sen, efter att du sagt de där orden, det var så äkta det bara går. Du lyste upp min dag. På riktigt.


Vi skapar minnen i din hemstad

 
För en vecka sedan begav jag mig till Norrköping för andra gången den här sommaren. Kändes speciellt. Att åka till en plats jag aldrig tidigare hade besökt vid två tillfällen så tätt inpå varandra. Och tycker fortfarande att det känns speciellt att gå runt bland de fina husen och tänka att det är just på de gatorna som min vän Sandra gått runt under hela sin uppväxt. Gillar Norrköping för det, men också för att det råkar vara en väldig fin och precis lagom stad.
 
Denna gången träffade jag dock på betydligt fler människor än förra gången, bl.a. några av Sandras vänner, men inte minst också Ellinor som rullade in på perrongen ungefär samtidigt som jag. Så underbart att ha psykologtrion samlad! Tillsammans var vi på utebio med sing along, åt vi väldigt mycket popcorn, cyklade vi runt i regn, råkade vi (fast mest Sandra) ut för att ett cykelhjul sprängdes, besökte vi second hand-butiker, åt vi lunch bestående av bl.a. jordnötter och jordnötssmör under ett träd utanför ICA, låg vi på ett berg och pratade om hur små vi människor egentligen är, spelade vi ett otroligt roligt spel tills vi somnade i varandras famnar och så gjorde vi en mängd andra saker som innebar att vi hade det bra tillsammans.

Ovissheten

Jag slås av hur ovisst livet är. Det är så mycket som händer som jag inte förstår. Aldrig kunnat förutse. Varför är jag ens här? Och varför lever just jag det här livet?
 
Jag trodde mig ha en klar bild av stora delar av min framtid, men här är jag nu, helt omkullkastad av livet. Jag menar hallå, jag är i full färd med att bli psykolog - bara det! Men det är så mycket annat också - stort som smått - som förvånar mig. Händer allt det här mig? Hur hände det?
 
Foto: Lukasz Szmigiel
 
Inte minst därför känns den kommande hösten så spännande. Jag vet i princip ingenting mer om livet än vilka kursböcker jag behöver (och till och med det är jag osäker på) och även om det kan skrämma kontrollfreaket i mig så gör det mig mest nyfiken. Nyfiken på vad det ska bli av allt.

Månadslistan #7

✳ Månadens städer: Göteborg, Fritsla, Örebro, Upplands Väsby, Stockholm, Uppsala och Norrköping
Tror inte att jag missat någon stad som jag befunnit mig i den här månaden. Men oavsett kan det ju konstateras att juli verkligen präglats av runtresande i vårt avlånga land. Har uppskattat det väldigt mycket, men ser nu fram emot att få vara hemma i Göteborg ett tag. 
 
✳ Månadens kommentar: Va?! Du som verkar vara en så kissnödig person!
Känner att den här kräver sin förklaring. Fast samtidigt att jag nog inte kan ge en som på riktigt kan förklara att den här kommentaren var helt rimlig. Lite komisk, men helt berättigad. Så jag lämnar det här.
 
 
 Månadens besvär: Mat
Gillar inte att jag behöver skriva det, men det är så det har varit. Har haft mycket matångest och pendlat mellan att tröstäta och äta för lite. Det är inte bra, men hoppas och tror att det bara är en liten svacka. Det kan vara jobbigt, men också okej.
 
 Månadens överraskning: Att blogg.se valde att dela med sig av mitt "komma ut-inlägg"
Att se mitt inlägg länkat på t.ex. startsidan för blogg.se var stort för mig. Blev så glad av det och kommentarerna som tack vare det trillade in värmde verkligen så otroligt. 
 
✳ Månadens tips: Ta vara på vildhallonen!
Det är verkligen hallon-år i år och åtminstone här i Göteborg, åtminstone i den delen som jag bor, växer mängder av hallon i vartenda dike. Om det skulle göra det nära er också, så tycker jag att ni ska ta vara på det. Gå ut och plocka hallon till frukosten eller ät direkt från busken. Oavsett - njut!

Ditt namn eller något annat som förklarar bilden

Om vi alla skulle ha våra liv i genomskinliga påsar skulle ingen vilja byta. För vi alla har fint, men även en del tungt att bära på. Hade vi kunnat vara mer öppna med det hade vi antagligen kunnat hjälpa varandra mer, avundats mindre, men även lärt oss mer av varandra. Därför tror jag på öppenhet. Och därför ser jag denna blogg som en av mina genomskinliga påsar.









Matbloggstoppen



RSS 2.0