Tre halva psykologer

•         •          •
 
 
 
Här fortsätter vi fira. För när man har klarat av ett halvt psykologprogram är man helt klart värd
en kväll med rispappersrullar, halloncheesecake och skratt.
Heja oss!
 

Hälften klart, hälften kvar

 
•          •          •
 
 
Det är ingen lögn när jag säger att jag är alldeles överväldigad av att nu vara 50% psykolog. Det är jag. Men bara av glädje. Inte av orimligheten i det hela. 
 
För faktum är att det känns så himla rimligt. Det känns så rimligt att jag faktiskt kommit halvvägs nu (och minst lika rimligt att jag har lika mycket kvar). Känslan av att sakta men säkert transformeras till en psykolog har börjat infinna sig. Jag känner mig helt enkelt så mycket som en psykolog som jag är. Det vill säga en halv. Till skillnad från förr när känslan av att vara det minsta lilla psykolog kändes så otroligt främmande. 
 
 
 
 
Alla terminer hittils har varit väldigt olika. Jag har tyckt väldigt mycket om alla, men den här har varit speciell. Den här terminen har gett mig så mycket mer på ett mer personligt plan snarare än bara faktamässigt. Mitt självförtroende kring min framtida psykologroll har stärkts. Jag börjar på riktigt känna att jag nog kommer bli en bra psykolog. Jag älskar också hur det  får mig att ta till mig kunskap på ett nytt sätt. När jag läser kurslitteratur tänker jag mer i termer av "hur kan jag använda mig av det här i praktiken?" och "hur kan det här göra mig till en bättre psykolog?". Och det känns så himla givande. 
 
I och med allt detta börjar jag också känna mig något mer beredd på praktiken. Fortfarande lite lagom rädd. Men med en grundtro att jag är lagom förberedd för att ta mig an den utmaningen. Om sjutton dagar smäller det! 
 

Mina förhoppningar inför 2018

•          •          •

 

Måste säga att jag och tvåtusenarton hittills har hållit sams, men åh vad jag hoppas på mer.

Ja, faktum är att jag har ovanligt många förhoppningar inför det här året. 

 

Inför 2018 hoppas jag på att:

 

Få en flickvän. Det här fortsätter vara den första förhoppningen som dyker upp när jag tänker på framtiden. Jag behöver nog inte säga mer än så just nu.

 

Sluta ”pilla” på fingrarna. Efter ca 5 år av att fullkomligt förstöra inte bara mina nagelband utan stor del av fingertopparna, har jag fått nog. Måste nog bestämma mig på riktigt. Och kanske använda mig av lite ny-införskaffade KBT-kunskaper. 

 

Ha en bra praktik. 14 veckor på en BUP-mottagning i Uddevalla låter inte bara fantastiskt, utan också så otroligt läskigt. Men åh va jag hoppas att det kommer bli bra både på ett utbildningsmässigt och personligt plan.

 

Ha ett sommarjobb/Ha ett jobb som har med min utbildning att göra. Drömmen vore att det här hade kunnat få vara samma sak. Vill hitta ett sommarjobb som på något vis kan kopplas till min utbildning (t.ex. psykologassisten). 

 

Resa. Efter tågluffen i somras kände jag mig ganska (tillfälligt) ”mätt” på resande, men längtan dök upp betydligt snabbare än jag trott. Så detta året vill jag iväg. Vart som helst.

 

Vandra. På tal om att längta iväg kom jag härom dagen på mig själv med att också längta ut i naturen. Så tänk om jag på något vis ska ta och bege mig ut och vandra? 

 

Låta skrivandet vara en naturlig del av vardagen. Just nu är det det. Skrivandet bara händer, utan att jag tänker på det. Hoppas så att det ska fortsätta så. Vore visserligen lite kul att ”göra något” av skrivandet också. Kanske börja på något mer konkret ”projekt”. Men bara kanske. Vill inte sätta för stor press på skrivandet just nu.

 

Foto: Saz B 

 

Börja engagera mig inom någon barnrättslig organisation. Okej, jag vet ärligt talat inte hur jag ska hinna, men kanske till hösten. Har haft kontakt med en på BRIS så har en tanke om ta ett litet steg in i deras arbete. Men kommer missa vårens infomöte pga praktiken, så vi får se hur det blir med det.  

 

Fortsätta bli mer öppen för andra. Med ”öppen” menar jag inte här att vara ärlig och öppen med vem jag är (eftersom det är något jag alltid strävar efter att vara i så hög grad som möjligt), utan bli mer öppen för att ta in ännu fler människor i mitt liv och generellt sett se människor mer. Har nämligen upplevt att jag blivit ännu bättre på det den senaste tiden och älskar allt det för med sig. Så i den andan vill jag fortsätta.

 

Bli bekvämare i min kropp. Har kommit långt på den här punkten. Har gått från ett stort missnöje till att ändå känna mig helt okej med min kropp. Men kommer på mig själv med att känna mig ”utanför” min kropp alldeles för mycket. Vi är liksom inte ett kroppen och jag. Så vill jobba för att vi ska bli det i högre grad. 

 

Springa Göteborgsvarvet (och att det ska vara en härlig upplevelse). Denna punkt inkluderar egentligen allt som har både med träning och vardagsmotion att göra. För vill inte bara klara av att ta mig runt varvet, utan vill också leva på ett sätt som gör att det blir en härlig upplevelse. Vill hålla igång löpningen. Cykla mer. Och i stort hålla mig i rörelse. 

 

Bli bättre på att ta hand om mig. Vill sova bättre. Äta bättre. Vila i lagom dos. Vill bli bättre på att känna efter vad jag faktiskt behöver för att må bra. 

 

Överraska andra mer. Pga det är bland det bästa jag vet.

 

Våga mer. Har vågat så himla mycket i år och hoppas att jag ska våga ännu mer under tvåtusenarton. För på riktigt, livet är alldeles för kort för att inte våga det man vill våga. 


You're saying it's hopeless, that I should hope less

 
 •          •          •
 
 
But I will still be here, stargazing. I'll still look up, look up, look up for love
Stars don't disappear, they keep blazing. Even when the night is over
That's how I find the light
 
 
 
 
 

Mitt 2017

•          •          •
 
Det här året. Jag är verkligen så tacksam över det.
Det må ha varit stormigt. Och jag har nog frågat mig fler gånger än någonsin
hur mycket känslor (både positiva och negativa) en människa kan rymma.
Men jag är trots det, eller kanske just därför, så himla tacksam över allt det medfört.
 
 
Året började verkligen inte bra. Utöver skolan hade jag helt plötsligt börjat på ett jobb jag inte trivdes med, jag var stressad över flytt och jag var dessutom olyckligt kär. Antagligen var inte det de enda faktorerna som spelade in, men det fick allt att rinna över och jag hamnade i en depressiv episod. Jag skulle ljuga om jag säger att det var det jobbigaste jag varit med om, men det var läskigt på ett nytt sätt. Det var läskigt hur allt gick så fort. Det var läskigt hur jag tappade kontrollen. Och det var läskigt att se hur allt raserades. 
 
Våren som var kvar efter jag kommit ur den depressiva episoden handlade därför mycket om återhämtning. Både för mig själv i mig själv, men också i relationer. För att må dåligt på det sättet, med människor så nära mig, var nytt för mig. Till stor del var det bra, eftersom de höll mig uppe, men det blev också jobbigare, eftersom jag såg hur ont jag gjort dem. 
 
Utöver återhämtning, handlade våren också om att komma över och börja om rent kärleksmässigt. Jag började dejta och även om det inte ledde till något så var det en faktor som bidrog till att jag lyckades komma över den jag behövde komma över. 
 
Utöver det gjorde jag en himla massa roligt under våren. Reste till London. Var på standup. Flyttade (!). Och hade himla kul i skolan.
 
 
 
 
Sen kom sommaren som jag bedömer som min bästa någonsin. Jag stack iväg på tågluff med fyra fina vänner, firade därmed min födelsedag i Prag, var i Almedalen med Djurens Rätt, hängde i Norrköping, började simma, drog igång löpningen igen, odlade, bakade massa bröd, grejade hemma och hade en liten "sommarflört". 
 
Därefter kom hösten och vintern med resten av året och min tidsuppfattning rubbades totalt. Samtidigt som det kändes som att skolan började bli mer "på riktigt" gick jag nämligen och blev så otroligt kär. Hamnade så fullkomligt i en bubbla som var så otroligt fantastisk, men sen också blev så otroligt jobbig. Men mitt i det lärde jag mig att jag vågar och kan ta steg när jag väl känner något för någon och det var nog den viktigaste insikten för i år.
 
 
 
 
Vad hösten bestod av mer har jag nästan svårt att säga. Det känns som att kärleken var allt, och det var den förstås samtidigt som den inte alls var det. Mycket var också skola, panik inför praktiken till våren, kör och löpning, uppblandat med en himlans massa tankar. 
 
Och det är där jag slutar mitt år. I en himla massa tankar. Tankar om vad som är rätt och fel. Och hur jag egentligen vill leva mitt liv. 
 

Gick mina förhoppningar inför 2017 i uppfyllelse?

•          •          • 
 
Hörreni, tvåtusensjutton har nu snart helt och hållet passerat. Och vilket år det har varit. Jag ska dela med mig av en lite mer ordentlig sammanfattning av mitt år om några dagar, men först tänkte jag som vanligt kika tillbaka på förhoppningarna jag hade inför året som passerat och se om de gått i uppfyllelse. (spoiler: kikade tillbaka på den här listan redan i augusti och kände mig redan då nöjd med vad som hunnit hända) 
 
Inför 2017 hoppades jag på att: 

 

 • Bli tillsammans med någon. Okej, vi börjar med den största besvikelsen: är fortfarande inte tillsammans med någon. Men alltså, jag borde ändå känna mig nöjd över allt som hänt på kärleksfronten. För även om i princip hela våren krävdes för att komma över en jag borde kommit över för längesen, har jag hunnit med en hel del dejter (som varit lyckade, men inte riktigt tillräckligt lyckade) och dessutom hunnit bli alldeles tokkär (och förkrossad) ännu en gång. Så jag antar att det bara är att köra på, så händer det väl tids nog. 

 

• Flytta in i lägenheten. Hurra hurra för att jag numera bor på 59kvm plus balkong!

 

• Åka till London. Jag och Emelie åkte och ååååh så bra det var! (förutom att hela resan började med att vi tappade bort varandra) 

 

 

• Odla. Hehe okej, jag måste erkänna, det här gick lite över styr. Odlade lite väl mycket, vilket innebar att jag knappt lyckades ta hand om allt när det väl blev sommar - speciellt eftersom det var ganska många veckor i somras som jag inte tillbringade hemma. Så inför nästa år tänker jag att jag nog ska odla lite färre saker, men kanske lägga lite mer tid och energi på varje enskild planta. 

 

• Gå en till skrivarkurs. Gjorde det nästan åtminstone. Påbörjade en distanskurs, men hoppade av den, dels eftersom den var alldeles kaosigt strukturerad och kommunikationen med lärare var bristfällig och dels eftersom den påbörjades när vi var iväg på tågluff vilket gjorde det lite svårt att hänga med.

 

• Hitta min ”fotostil”. Gällande min "fotostil" har jag inte mycket att komma med. Känner väl visserligen att jag börjar gå åt något håll, men har fortfarande lite av ett problem med att jag egentligen vill dra åt en massa olika håll samtidigt...

 
• Lägga mer tid och energi på bloggen. Har jag gjort det? Jag vet faktiskt inte riktigt. När det gäller antalet inlägg har det helt klart varit mindre, men känner samtidigt att när jag väl lagt upp något så har det varit något jag verkligen velat lägga upp. Så känner ändå att jag haft en bra balans som jag varit nöjd med.
 

• Få göra en psykiatrisk utredning. Det här trodde jag inte skulle hända, men det gjorde det. Är väldigt tacksam över det, även om den snarare gav fler frågor än svar. Men det den nog gav mest var en ingång till att utveckla ett annat förhållningssätt till mitt mående och det tror jag var välbehövligt. 

 

 

• Ha en mindre ensam sommar. Min sommar var mycket mindre ensam! Mycket eftersom jag såg till att hitta på saker och åka iväg till människor som befann sig lite här och där. 

 

• Komma närmre personer jag tycker om. Åh. Den här punkten. Den har minst sagt gått i uppfyllelse. Åh vad jag tycker om alla fina människor i mitt liv!

 

• Skratta. Jomen visst har jag skrattat. Men också gråtit. Väldig mycket. Det har helt enklet varit ett väldigt känslomässigt år. Och att jag som redan är väldigt mycket av en känslomänniska säger det, innebär helt enkelt att året varit fyllt med galet mycket känslor. 

 

Allt mot tystnaden - del 24

 

låt oss aldrig tystna

aldrig någonsin

för det finns så mycket

gömt i tystnaden

så mycket

som måste lyftas fram

 

låt oss skrika 

tills de lyssnar

skrika för dem

som inte kan

låt oss skrika

för oss

för allt vi bär

och allt vi är

 


Allt mot tystnaden - del 23

 

hur jag läkt? 

det har jag aldrig gjort

är bara lite mindre trasig

lyckas någorlunda

hålla ihop alla skärvor

 

men samtidigt 

är allt annorlunda nu

jag vet att jag i allt

har ord

det är mitt val

vilka ord jag vill använda 

och vad jag vill förändra 

med dem

 

så även om 

jag inte alltid vågar

vet jag att jag kan

om jag vill

att även det 

som beror på andra

i viss mån ligger

i mina händer 

 

allt mot tystnaden - del 22

 

de svåraste orden

är också svårast

att få ur

 

men tids nog

finns ingen återvändo

inte ens för dem

 

tids nog ska jag kasta

även dem

 


Allt mot tystnaden - del 21

 

jag har kommit långt

men samtidigt ingenstans

säger så mycket

men samtidigt inte allt

 

allt jag siktar på

är osviklig ärlighet

de kan kalla det extremt

men jag vet

det är inget problem

 

alla normer drar mig bakåt

men inte lika mycket

 

Allt mot tystnaden - del 20

 

jag ska inte ljuga

jag känner 

att det blir för mycket

ibland

 

de ryggar tillbaka

och jag lika så

men skriker inom mig

ta ett kliv framåt

 

allt sitter så djupt

normerna

man ska inte säga sånt

för då behöver ju andra

hantera det

 

 

men tänk om det är så att andra behöver hantera det! 

 

snälla, vi behöver hjälpas åt att hantera varandra!

 


Allt mot tystnaden - del 19

 

det är märkligt

hur många gånger

jag än säger det

sitter oron kvar

 

varje gång

är jag rädd

 

rädslan 

över att fråntas

min historia

finns kvar

 


Allt mot tystnaden - del 18

 

så här med perspektiv

kan jag nog ändå säga

ord har alltid varit

min grej

 

för även när 

jag inte sa dem

skrev jag dem

och även när

jag inte var dem

bar de mig


Allt mot tystnaden - del 17

 

jag vill aldrig

förminska det lilla

de små orden

spelar stor roll

 

men trots det

finns vissa ord

som känns större

 

jag har en samling sådana

ord jag sagt 

som vänt allt 

upp och ner 

 

i en värld som är 

upp och nervänd

är det det enda rätta

det enda som omvänder rätt


Allt mot tystnaden - del 16

 

det var inte bara ord

som kom ut

det var jag

 

varje ord ledde till mer

att mer av mig klev fram

och för varje litet ord

blev den jag var mer sann

 


Allt mot tystnaden - del 15

 

de sa att mina ord rörde

berörde

och jag kände mig lättad

för det var beviset

på att de nått fram

 

det handlade inte om mig

det handlade om att det behövdes

orden behövde sägas

komma ut

behövde få fler ord

att komma ut

 

och det lyckades

det fick andra som varit tysta

att ta steg

att också börja

släppa ut allt


Allt mot tystnaden - del 14

 

det handlar om att få nog

att aldrig hålla sig tyst

inte bara i det lilla

utan lika mycket i det stora

 

det handlar om att ta steg

att tänka att det är dags

dags för världen att höra

allt den inte låtsas om

 

så jag tog ett steg

klev ut på en scen

lät inte någon

komma undan

orden

 

Allt mot tystnaden - del 13

 

det hade varit så lätt

att låta sig tystas

igen

för vem vill egentligen prata

om ingen lyssnar

och de som försöker

inte förstår

 

men vem har sagt

att det skulle vara lätt?

 

viljan behöver hittas

i något annat

i ilskan

över att det som inte sägs

inte finns

att så mycket av oss

inte tycks existera

 

Allt mot tystnaden - del 12

 

gång på gång

placerade jag ut 

explosivt material

och förväntade mig

en smäll

eller flera

gång på gång

tänkte jag

det är nu det smäller

 

men inget verkade ha

någon verkan

inte mer

än att några 

skruvade på sig

obekväma

över att någon 

bär på så himla mycket

bomber

 


Allt mot tystnaden - del 11

 

 

mina ord blev allt större

expanderade 

tills de jag kastade dem på

inte längre orkade fånga

 

men de blev aldrig

tillräckligt stora

aldrig så stora

att folk slutade

förminska dem

 

 


Allt mot tystnaden - del 10

 

jag vet inte vad jag trodde

men jag tror att jag letade

 

jag började lägga 

alla ord jag hade

i alla famnar 

jag hittade

 

Allt mot tystnaden - del 9

 
jag vet att det var jag som åkte 

men jag kände mig lämnad

kvarlämnad med en öppen dörr

till mig

 

allt ville skrika

hur kunde ni

 

hur kunde ni få mig

att släppa alla skydd

för att bara kastas tillbaka

till en värld som kräver 

alla skydd jag har

 


Allt mot tystnaden - del 8

(null)

 

det är som om inget finns

om inte ord finns

 

så länge ord inte finns

sagda

skrivna

eller tänkta

kan man fortsätta leva

i en värld som inte finns

fortsatta leva 

intakt

 

men när de väl är formulerade 

går det inte vända om

inget som finns

kan sluta finnas

bara sådär

utan att något händer 

 

Allt mot tystnaden - del 7

 

man skulle kunna tro att jag sa sanningen

att det jag sa var så det var

men i backspegeln blir det uppenbart

tystnaden förstörde

 

för var ska man börja

om man aldrig tidigare något sagt

och hur ska det gå till

när man ska fånga allt man har inombords

 

det kan helt enkelt inte bli sant

om man aldrig tidigare något sagt

man måste testa sig fram

trilla på orden

innan det man säger 

kan spegla det man känner

 

 


Allt mot tystnaden - del 6

 

hur länge ska man gråta

om man vet 

att tårarna aldrig kommer ta slut

 


Allt mot tystnaden - del 5

 

jag behövde höra allt det där

behövde höra hur andra bär

för att se att jag bär

behövde höra att andra döljer

för att se att jag döljer

jag behövde det för att förstå

 

men vet du?

förståelse förgör försvar

kan bygga floder

oändliga strömmar

få dig att tro att du kommer drunkna

i dig själv

 

 


Allt mot tystnaden - del 4

 

döm inte

för du vet inte

 

du vet inte vad som döljer sig bakom

den som skrattar 

den som gråter

den som aldrig säger något

 

du vet inte vad den bär

den du sitter bredvid

den du inte känner

den du aldrig ser

 

så döm inte 

för du vet inte

 

 


Allt mot tystnaden - del 3

 

det skulle inte hända något

byggde inte upp för något nytt

ingen ny fas

inget nytt perspektiv 

på livet

 

det skulle inte bli något mer

mer än allt annat

allt som inte är något

mer än smärta

 


Allt mot tystnaden - del 2

 

det stör mig

att jag inte minns

om den skavde

 

jag vet att den förstörde mig

och samtidigt höll mig intakt

 

men jag kan inte minnas

kände jag att jag behövde

bryta den

 


Allt mot tystnaden - del 1

 

det är obegripligt

hur ovetandes jag var

om hur länge

vi gått hand i hand

 

det är obegriplig

hur jag inte kände av

hur jag trodde mig inte känna av

hur den omslöt mig

 

det är obegripligt

hur jag inte såg

att vi var en

att jag var tystnaden 

personifierad

 


Ditt namn eller något annat som förklarar bilden

Det här är Famla Fint. En plats för tankar. En plats för känslor. En plats för brutal ärlighet. Här får allt plats. Det jobbiga. Det lättsamma. Jag. Och förhoppningsvis du. För även om jag förstås skriver utifrån mig själv hoppas jag på att du också kan hitta något. Kanske igenkänning. Tankar. Inspiration. Eller kanske ett recept. Jag som skriver heter Cecilia och jag hälsar dig varmt välkommen!









Matbloggstoppen



RSS 2.0