Jag tänker våga tro på mer

•          •          •
 
Jag pendlar mellan att drunkna i drömmar och inte våga hoppas på något alls. Det är så fantastiskt, men samtidigt så läskigt, att känna saker. Det är så otroligt svårt, men samtidigt så lätt, att kasta sig ut.
 
Det är så himla mycket jag skulle vilja veta. Jag skulle vilja kastas in i framtiden bara för en sekund, för att få se om det finns en mening med att göra sig sårbar. För det gör så himla ont att gå sönder.
 
Foto: Ben Rosett 
 
Men nu är det ju inte så det fungerar. Det är snarare det som är grejen med kärlek. Ovissheten. Den otroliga önskan om att det ska vara på riktigt. Och trots allt finns ju ingen tvekan. Den lilla chans att det här skulle kunna bli något fint är värt risken att slitas itu. 

En psykologstudent ventilerar

•          •          • 
 
 
Idag hade vi en föreläsning om ätstörningar. Självklart kommer vi beröra det ämnet mer under utbildningen, men det här var ändå det som ska lägga grunden för vår kunskap om ätstörningsproblematik. Och visst gjorde den det. Åtminstone till viss del. Föreläsaren var en jag verkligen tycker om och jag upplevde det som att den gav en bra bild av hur komplex problematiken kan vara. Exempelvis att det finns fler varianter av ätstörningar än många tror, att hetsätning och kompensatoriskt beteende kan se ut på flera olika sätt och att många går från en ätstörning till en annan. Dessutom tyckte jag det var väldigt bra att exempelvis skönhetsideal och mycket annat lyftes fram som riskfaktorer snarare än orsaker till att någon får en ätstörning. För absolut att de påverkar på ett väldigt dåligt sätt, men anledningarna till att personer blir sjuka är betydligt mer komplexa än så. 
 
Men - ja för så klart kommer det ett men - jag slogs av hur svårt det är fånga och förmedla hur himla vidrigt det är att vara sjuk i en ätstörning. Jag tror inte att de i klassen som inte haft någon som helst koppling till problematiken fick en fördjupad kunskap kring det. Tyvärr.
 
Foto:  Christian Bruno
 
Jag tycker inte att det idag kom fram hur tungt det är att bära omkring på en ätstörning. Hur det är som att gå runt i en stor och tung dräkt som man knappt orkar ta ett steg i och som långsamt kväver allt man är. Hur läskigt det kan vara. Hur det känns som att man är hemsökt av demoner som långsamt kontrollerar mer och mer av en själv. Hur hela livet präglas av den enorma ångest som finns kring att ha ätit, äta, eller ska äta. Hur så mycket är präglat av äckel. Hur allt blir mer och mer svart. Hur livet känns olevbart. 
 
Det känns som att samhället generellt behöver förstå den delen bättre, men extra viktigt känns det för oss som blivande psykologer. Likt all problematik vi kommer möta behöver vi få en så bra uppfattning som möjligt inte bara om vad exempelvis en viss sjukdom är utan också hur det är att tampas med den. Hur det känns. Självklart är det svårt i och med att alla upplever saker olika och självklart kan jag personligen bara förmedla hur det känts för mig och inte hur det känns generellt att ha en ätstörning, MEEEN det funkar inte att blunda för den biten. Jag skulle snarare vilja hävda att den är viktigast för att vi så bra som möjligt ska förstå andra människors lidande. Så jag hoppas så att vi framöver kommer få mer av det när det gäller ätstörningar, men också gällande andra former av psykisk ohälsa.

Så innerligt hög på livet

 

•          •          •

 

Tänk vilken bergochdalbana livet är ändå. 

 

Tänk att man helt plötsligt kan vara i ett läge då man bara måste ut i mörkret och springa snabbare än man någonsin gjort, eftersom man annars troligtvis skulle explodera av känslor.  Tänk att man kan vara i ett läge då man efter den där springturen tänker att det kunde vara lite kul att ringa en kompis, men överraskar sig själv med att börja störtgråta när hon svarar. Tänk att allt i det här läget är ett resultat av lycka. Och tänk att lycka i så otroligt stor dos kan vara näst intill fullkomligt ohanterligt. 

 

Det jag försöker säga är alltså att jag är just lycklig. Så oerhört lycklig. Det känns som att det här är höjden av att leva, samtidigt som livet så som det brukar vara känns helt orimligt. Det känns orimligt att fortsätta göra saker som att plugga, handla mat, sova, städa, äta och laga matlådor, när jag känner så här. När allt jag vill göra är att bada i mina känslor. 

 

 

Foto: MARK ADRIANE
 
 

Ni kanske anar vad det här handlar om och ja, ni har rätt. Jag har fallit pladask för någon. Mer än så är det inte just nu och huruvida det blir det väntar att se. Men åh vad jag hoppas. Tänk om det kunde vara denna gången allt blev på riktigt.

 

 


Det ligger i luften

 
•          •          •
 
 
Foto:  Andrew Dong 
 
 

”Om vi bara slutar andas, slutar allt då?” De visste båda att det inte fungerar så. Inte ens andningen kan man styra. För håller man andan tillräckligt länge kommer den till slut. Den djupa inandningen. Och allt det där man inte vill ha inom sig letar sig in i varje cell.

 

”Du måste sluta tänka så.” Hon suckade. De visste båda att det inte fungerar så. Man kan inte bara sluta tänka. Inte sluta påverkas. Världens tankar är lika mycket ens egna som ens egna är världens. 

 

”Det handlar om att andas ut. Du får inte glömma det.” Man måste få ut allt som trasar sönder en inombords. Ut med allt. 

 

Och sen andas sen in igen.

 


Mot Göteborgsvarvet 2018

•          •          •
 
Det började med att jag blev irriterad på mig själv. Jag blev irriterad över hur jag pratade om den där punkten på min "bucket list", men alltid konstaterade att det låg långt fram i tiden. "Jomen någon gång ska jag också göra det." - sa jag både till mig själv och andra när alla hurtiga började springa. 
 
Men hur långt fram ska någon gång egentligen ligga? Hmm.. tvåtusennitton kändes rimligt. 
 
Tills jag insåg hur lite jag trodde på min egen förmåga.
 
För precis som jag skrev i ett inlägg för ett tag sedan så har jag aldrig varit "en sån som tränar". Jag har som liten visserligen gått i fotboll och tennis ett litet tag, men aldrig faktiskt fokuserat på att bli bättre. Och de perioder jag tränat annat, har jag tyvärr bara fokuserat på att bryta ner och inte bygga upp kroppen.
 
Foto: Ben O'Sullivan
 
Detta innebär att jag just nu, när jag på sätt och vis blivit "en sån som tränar", faktiskt är mer vältränad än jag någonsin varit. Och varje pass (åtminstone nästan) låter mig ta ännu ett litet steg mot ett jag som är friskare och starkare än jag någonsin varit. Jag vet det och tycker förstås att det är fantastiskt och otroligt motiverande, men har trots det svårt att se mig som någon som faktiskt klarar av fysiskt krävande saker. Jag vågar inte ens hänga på under löpningskvällarna som anordnas precis där jag bor eftersom jag tror att jag inte är tillräckligt tränad (trots att de sägs vara för löpare på "alla nivåer").
 
Men detta är ju fjantigt. Jag kan ju inte gå runt och tro att jag inte klarar av saker jag vill göra, när jag med stor sannolikhet (vilket jag kan konstatera om jag bara kliver ut ur mig själv för en liten stund) faktiskt skulle klara av det. Och det är ju inte rimligt att denna tävlingsmänniska som gillar utmaningar, struntar i att just utmana sig över huvud taget i rädsla för att ställas inför en allt för stor utmaning.
 
Så jag insåg att tvåtusennitton inte var särskilt rimligt. Bara fjantigt. Och taskigt mot mig själv att tro att jag skulle behöva så mycket tid för att träna inför det. 
 
Så jag satte ett nytt mål:
GÖTEBORGSVARVET 2018

Jag tror att jag tror att jag förlorat dig

 

•          •          •

 

 

Du är inte menad

Att sörjas

Och jag är inte menad

Att sörja

Det är inte meningen

Att man ska hantera

Förlusten

Av någon

Som finns

 

Men livet har inte längre

Några spår

Av dig

Så vad vore egentligen

Skillnaden

Om du inte fanns

 

 

 

Hopp

Skillnaden vore hopp

Att inte längre kunna hoppas

På spår

Att inte längre kunna hoppas

På dig

 

 


Ordbehov

•          •           •
 
Jag kommer på mig själv med att sakna ord. Vet att det är så ibland. Att det går i vågor. Men det gör det inte mindre tråkigt. Det är nästan så att jag sörjer det. Det är som om en stor bit av mitt liv helt plötsligt bara inte finns där. Och även om det förstås inte är så, så känns det som om mitt liv saknar djup när jag inte får ner det i skrift.
 
 
Jag hade en strategi. Ett dokument som jag döpt till "Det som far ur mitt sinne". Där lät jag allt hamna, utan krav på att det skulle bli något eller att det skulle hänga ihop, och helt utan tanke på vem som skulle kunna få läsa det. Och allt hamnade verkligen där. Alla möjliga texter. Dikter. Noveller. Brev som jag aldrig skulle kunna skicka. Inklusiver alla möjliga tankar och känslor. En del blev senare blogginlägg, andra dikter, och en stor del har jag behållit för mig själv.
 
Men nu insåg jag att det senaste jag skrev där skrevs den 28e maj. Det är ganska längesedan. Det är inte som att jag inte skrivit något alls sen dess, det har jag, men att jag inte skrivit något just där är ett så tydligt tecken på att jag inte varit helt transparent i mig själv. Gillar det inte.
 
Jag hoppas så att det är allt som krävs. En insikt om att jag vill och behöver få ur mig ord.
 

Höjden av skolglädje

•           •           •
 
 
Foto: Kristopher Roller 
 
Idag lämnade jag skolan klockan sju. Det var inte alls planerat, men så kan det gå när hela ens grupp - inklusive handledaren - tappar tiduppfattningen. Det var som om inget annat spelade roll. Allt kretsade kring femåringen med depression som vårt arbete fokuserar på. 
 
Innan dess hade vi dessutom fått information om praktiken som börjar till våren. Galet fantastiskt och galet läskigt. Men det blir så uppenbart. Allt känns så rätt. Jag är exakt där jag ska vara just precis nu. 
 
Så när jag lämnade skolan gjorde jag det med ett lyckorus i magen.  
 

Ibland går en bara runt och uppskattar det lilla

•          •          •
 
Lite då och då får jag en impuls att klicka in på justlittlethings.net och sedan tillbringa näst intill orimligt mycket tid skrollandes där. Det är helt enkelt underbart att påminna sig själv om alla de där små sakerna i livet som ger en små doser av glädjerus. Är så lätt att glömma bort det fina i dem.
 
Här är ett gäng små saker som nyligen gett mig glädjerus:
 
 
 
✳     Tänk vad livet är fint     ✳
 

Feberfrossa och björnbärssnår

•          •          •
 
Det här med att dra igång med en ny termin gick sådär. När feberfrossan slår an får man nämligen bara glömma att komma tillbaka till rutiner. Istället får man ligga nerbäddad, se på serier och äta glass - vilket visserligen inte är helt fel (om man inte är sjuk) men just nu är det inte direkt vad jag längtar efter. För under all orkeslöshet finns så himla mycket energi till att göra saker. Längtar på riktigt efter ett fullspäckat schema.
 
 
Det börjar dock gå mot rätt håll nu. Febern har gått ner och jag har till och med orkat ta mig ut på björnbärsjakt - vilket visserligen också gick sådär, men var åtminstone mysigt. Så kanske kanske drar allt igång på riktigt inom några dagar.

Monthly makers - Kläder

•          •          • 
 
Jag vill så himla gärna bli mer kreativ. Eller snarare främst få utlopp för min kreativitet i högre grad än jag får nu. Men konstigt nog är det väldigt svårt. Kanske för att det hela tiden finns så mycket annat att ta sig an att projekt allt som oftast åsidosätts. Jag, så är det nog. Men gillar det inte.
 
Som ett sätt att påminna mig om att göra något åt det här försöker jag ännu en gång hänga på Monthly Makers.  För er som inte hört talas om Monthly Makers tidigare är det en "kreativ utmaning" som tolv bloggare driver. Varje månad kommer en av bloggarna med ett tema som det är tänkt att man ska skapa något av. Och denna månaden var det Elsa som presenterade temat "kläder".
 
 
Mitt bidrag denna månaden blev minimalt: några broderade blad på min jeansjacka. Att jag dessutom gör ett inlägg om det så sent som två dagar innan deadline, symboliserar väldigt bra hur lite utrymme jag gör för min kreativitet (det ska tilläggas att jag till och med trodde att deadline redan var passerad, så blev possitivt överraskad när jag insåg att så inte var fallet). Men hur som helst tänker jag att några blad ändå är ett första steg. Någonting litet är bättre än inget helt enkelt. Och så får vi hoppas att jag har har lust att ta mig an ett något större projekt nästa månad.  

Inför tredje året

•          •          •
 
Ibland slår det mig att tiden går så fort. Jag vet, det inte direkt en ny tanke, men alltså på riktigt - gu vad tiden går fort! Det känns som att det var alldeles nyss som jag började psykologprogrammet, men så står jag nu här med en vecka kvar till jag ska påbörja år tre. Galet. När jag tänker på det blir det så uppenbart hur långt vi hunnit komma rent studiemässigt. Tio av nitton kurser är avklarade och åh vad mycket vi har lärt oss. Det kan vara lätt att glömma det i vardagslunken. Att vi faktiskt rör oss framåt. Allt närmare vår psykologexamen.
 
 
 
 
Foto: Sebastian Mantel 
 
 
Terminen som väntar lär bli en spännande en. Med kurserna "psykopatologi och psykosomatik" och "utredning och åtgärder avseende individen" känns det som att det börjar bli på riktigt. Nu har vi grunderna och ska fördjupa oss kring vad som händer och vad vi som psykologer kan göra när något går snett psykiskt. Ser så himla mycket fram emot det.
 
Men jag ska erkänna att det också känns lite läskigt. Att det blir mer på riktigt. När man pluggar mer teoretiska kurser kan man alltid gömma sig bakom en bok om det blir svårt. Riktigt så kommer det inte vara nu. Speciellt inte till våren när det är dags för praktik. Men det är förstås en bra grej. Jag vill inte vara en som gömmer mig när det blir svårt. Men lite läskigt är det ändå. 
 

En sån som tränar

•          •          •

 

Jag trodde aldrig att jag skulle bli en "sån som tränar". Jag såg på träning som ett av livets alla "borden"; något man borde ägna sig åt för att vara hälsosam, något man borde ägna sig åt för att "kunna" äta mer. Ett borde som jag tyckte var så otroligt jobbigt (och inte minst otroligt tråkigt) - vilket var en av alla aspekter som fick mig att hata (starkt ord jag vet, men helt befogat nu) idrotten i skolan, men också ta ett steg djupare in i ätstörningarna då mixtrande med maten fick "kompensera" för icke existerande träning.  

 

När jag blev äldre förändrades visserligen min relation till träning, men inte direkt till det bättre. När mat- och kroppsångest närmade sig och jag var rädd för att trilla tillbaka in i ätstörningsmönster vände jag mig till träning istället för maten. Det kändes som ett hälsosammare alternativ, vilket det nog också var, men fortfarande problematisk. För även om det aldrig blev att jag började överträna så var tankesättet bakom fortfarande ätstört - varje steg handlade om att bränna några fler kalorier.

 

 

Men på senare tid har något förändrats. Det började med att löpningen blev ett tävlingsmoment genom att jag allt mer lade fokus på att bli bättre på att springa både snabbare och längre. Och sen med att jag i Kroatien fick ett väldigt sug efter att simma. Att jag därefter faktiskt började simma på valhallabadet och fick en form av träningsrutin som fungerade väldigt bra, har gett mig mycket på väldigt många plan - inte minst när det gäller mitt förhållande till träning. Allt mer känner jag att jag behöver träna. Men ännu viktigare: att jag VILL träna. Av så många anledningar.

 

Jag vill träna för att det är härligt (för det blir faktiskt det när man väl hittat träningsformer som man gillar). Jag vill träna för att orka mer i vardagen. Jag vill träna för att jag gillar att se hur kroppen klarar av mer. Jag vill träna för att kunna springa lopp (för det verkar kul ju). Jag vill träna för att det ger mig paus från både tankar och känslor. Jag vill träna för att det gör att jag mår bättre psykiskt. Jag vill träna för att komma ut i naturen. Jag vill träna för att orka ta mig till fler platser på cykel. Men jag vill också träna för att det numer hjälper mig med mitt förhållande till mat; det gör mig inte minst bättre på att känna av kroppens signaler (så som hunger och mättnad). 

 

Jag går alltså allt mer och mer mot att bli en "sån som tränar" och åh vad det känns bra. Att träning allt mer blir en naturlig del av vardagen och som dessutom (oftast) är förknippad med glädje, är verkligen något jag knappt trodde var möjligt. Men nu sitter jag här och är fullkomligt exalterad över att jag idag sprang över en mil för första gången i mitt liv. Hela tolv kilometer blev det faktiskt. Galet. Galet att jag har en kropp som faktiskt klarar av det. Det om något är en stark motivation för att springa vidare.

 


Glöm inte att rotlöshet kan växa bort

 
•          •          •
 
 
Foto: Corinne Kutz
 
 
Titeln är en av de trehundrafyrtiotvå minidikterna jag har skrivit sen skrivarkursen i juni förra året. Av någon anledning har just den ekat i mig det senaste. 
 
Egentligen vet jag inte riktigt varför. Kanske för att jag helt enkelt skapat mig fler rötter. Fler källor som bygger upp mitt liv. En allt större trygghet. Något som ger en någorlunda stabilitet i en omskakande värld.
 
Men kanske också för att jag är i en period då jag letar nya öppningar. Nya utrymmen att leta in mig i. Slå rot även där. Och vem vet vad det kommer innebära. Mer än att jag blir allt mindre rotlös.
 

det är aldrig för tidigt att andas

•          •           •
 
Andas. Jag påminner mig själv om att jag måste stanna upp. Och andas. Inte för att det är alldeles för mycket som händer nu, eller alldeles för mycket som snurrar runt inom mig. Utan för att det alltid är viktigt.
 
Jag har dessutom haft några dagar som skavt. Inte rent dåliga, bara sådär diffust ohärliga som vissa dagar bara är. Sådär så att en mängd småsaker helt enkelt inte riktigt passar in. Allt känns, inte så jättemycket men ändå på något vis lite, fel. 
 
 
Mitt sätt att hantera det som skaver är just nu att simma. Åh så glad jag är över att jag hittat det. När jag inte vet hur jag ska ta mig an resten av en dag sätter jag mig bara på cykeln till badhuset och snart ligger jag där och tar simtag efter simtag. Ibland räcker det med en liten tur. Men ibland, när känslan av att dagen skaver inte vill försvinna, fortsätter jag en stund till. Det hjälper. På så många vis. 

kan inte låta bli att längta

•          •          •
 
Jag vet. Jag är bara tjugoen år. Det är inte mycket. Jag har hela livet framför mig. Har ingen brådska med något. Och allt det där. 
 
Men ärligt talat.
 
Jag längtar så.
 
Jag längtar efter någon att hålla om. Någon som finns där i allt. Någon jag vill ge mitt allt till. Någon att skratta med. Någon att gråta med. Någon att drömma med. Någon att uppfylla drömmar med. Någon att dela vardagen med. Någon att lära känna utan och innan. Någon som förstår mig. Någon som vill vara med mig. Någon att dela vardagen med. Någon att växa med. Någon att åldras med. 
 
1) Foto: eberhard grossgasteiger 2) Foto: Nathan Dumlao 
 
Jag längtar efter någon att älska. 
Någon som älskar mig.
 

Sommarrädslor

•          •          •
 
Ärligt talat. Sommaren gjorde mig rädd. Jag var så rädd för vad den skulle innebära. Vad händer när alla rutiner bryts upp och det helt plötsligt finns en himla massa tid? Det kan bli väldigt fantastiskt. Men också väldigt tungt. Speciellt med förra sommaren i ryggen var jag rädd att det främst skulle bli det senare. 
 
Men vet ni. Det känns stabilt. Till och med väldigt bra. Det känns som att det vinnande konceptet har varit att planera in så mycket det bara går. Kanske lite för mycket ibland. Men just nu känns en uttröttad Cecilia betydligt lättare att hantera än en som sveps in av sina demoner. 
 
 
Men samtidigt är det en månad kvar. En än så länge ganska oplanerad sådan, men som jag hoppas kunna fylla med lite allt möjligt. Väljer att tro att det kommer gå bra. Ja, det är klart det kommer gå bra.

På utflyktsvägen

•          •          •
 
Just i denna stund befinner jag mig i Norrköping. Är som adopterad av staden. Av människorna. Av allt vad Norrköping innebär. Aldrig hade jag kunnat ana att jag kunde vara så tacksam över så mycket i en stad. Speciellt inte en stad som jag för två år sedan inte hade någon som helst koppling till. Men sen träffade jag en Sandra som var första steget in i ett väldigt Norrköpingspräglat liv. 
 
Så nu befinner jag mig i en annan väns mammas lägenhet. Själv. Min vän Emelie jobbar nämligen och hennes mamma är bortrest. Så här sitter jag och gläds över allt vi redan hunnit göra under min vecka här. 
 
 
Veckan har väldigt mycket präglats av utflykter. Vi har inte minst plockat blåbär, besökt en ödekyrka och promenerat på självaste utflyktsvägen.
 
 
Och så har vi hängt vid sjöar förstås. Och på uteplatser. Och på en båt. Och i parker. Och med picknick i alla dess former (fast främst vattenmelon).
 
 
Och promenerat. Och suttit i Gubbens trädgård (sååå mysigt café!). Och ätit väldigt god brunch.
 
 
Men bland det bästa har förstås varit att bara få vara på samma plats ett tag. Ha så pass mycket tid att man kan prata tills orden tar slut. Överväldigas av sommarkänslor tillsammans. 

Så mycket att älska

•          •          •

 

Det finns så mycket att älska med sommaren. Solen. Ledigheten. Och inte minst långfrukostar. Men bland det bästa är nog ändå tiden för tankar som finns. Kan inte säga att jag alltid använder mig av den. Men ibland så. Och just nu är det ibland.

 

 

Jag tänker bland annat på hösten. Saker jag vill bevara. Saker jag vill förändra. Projekt jag vill ta mig an. Älskar hur sommaren öppnar upp för det. Öppnar upp för nystarter. Om man vill.


8 saker att göra i Berlin

✈          ✈          ✈
 
Under två dagar i Berlin hanns det med orimligt mycket. Orimligt mycket bra. Det blev att vi var väldigt turistiga eftersom det ju fanns så mycket som man bara MÅSTE se. Därför kommer här en lista med åtta väldigt turistiga saker jag kan rekommendera om man planerar att ta sig till Berlin. Vill dock poängtera att detta bara är ett axplock (på något vis hann vi alltså med mer än detta), plus att tips på matställen är exkluderat eftersom det kommer få ett helt eget inlägg tillägnat sig.
 
 
 
Berlin har MASSVIS med museum! Själva var vi på kommunikationsmuseet, som välkomnade oss med två robotar som körde runt på vad som liknade ett dansgolv. Vi var väldigt trötta när vi var där, så orkade inte ta oss an det ordentligt, men tyckte ändå att det var ett väldigt härligt museeum. Men som sagt så finns det massa andra alternativ, om man är sugen på utställningar. Inte minst finns museeum-ön som precis som det låter är en ö (som ligger väldigt centralt) full med museum. På den ön är det för övrigt väldigt härligt att strosa runt även om man inte är sugen på just museeum.
 
 
 
Även marknader finns det gott om. Inte minst på ovan nämda museum-ö fanns det en som hade allt och ingenting. Men mest rekommenderar jag marknaden i Mauerpark. Där fanns också allt möjligt, men inte minst lite mer unika designers. T.ex. köpte jag mig en supersnygg gympapåse med ett grafiskt tryck som representerade en känd byggnad i Berlin (i mitt fall tv-tornet). Typisk sak som man i princip bara kan hitta där.
 
 
 
Brandenburger tor är ett klassiskt turistmål. Men utöver att ta sig hit för att knäppa en bild på just stadsporten, är det bra utgångsläge för massa andra turistiga saker. Varför inte kolla in riksdagen? Hänga i parken Tiergarten? Eller ta dig till nästa punkt på listan...
 

 
Förintelsemonumentet ligger som sagt nära Brandenburger tor och är en minnesplats för de judar som mördades under förintelsen. Till en början ser monumentet inte så mycket ut för världen, men tar man sig intåt i det slukas man av de stora cementblocken. 
 
 
 
Mitt i Tiergarten står Siegessäule, eller på svenska: segerkolonnen. Vill man ha utsikt rekommenderas det varm att ta de oändligt många trappstegen upp till toppen. Var helt klart värt mödan, även om det väl uppe var väldigt trångt på grund av att det ett: var en väldigt liten utkiksplats och två: väldigt många som likt oss hade kämpat sig upp. 
 
 
 
Gatukonst finns i nästan alla Berlins hörn. Allt från mer organiserade utställningar till folk som spottat tuggummin (eller kastat? eller hur gör de?) för att skapa olika konstverk på väggar. Älskar hur detta ger Berlin en outtömlig överraskningskomponent.
 
 
 
Checkpoint Charlie är också en sådan där typisk grej som man bara ska kolla in om man befinner sig i Berlin. Har egenlitgen inte så mycket mer att säga om det. Ta dig dit om du vill bocka av det på din Berlinlista.
 
 
 
Sist men absolut inte minst: BERLINMUREN! Oavsett så kommer man inte undan den, utan springer på rester och minnesplatser här och där. Trots det rekommenderar jag två specifika bitar lite extra: Potsdamer platz och East side gallery. Minnesplatsen vid Potsdamer platz är en liten bit mur med massa graffit och annat (de två första bilderna) och East side gallery är en längre sträcka mur som man kan gå längst med och kolla in en massa fachinerande konstverk (de två sista bilderna). Rekommenderas jättevarmt!

Att ta sig an en kokbok

•         •         •
 
Visst vore det kul att någon gång göra ALLT ur en kokbok? För ärligt talat, hur många böcker står inte fyllda med recept utan att användas. Har länge haft det i tankarna. Att det vore ett kul projekt. Också för att se till att testa saker som man tror att man inte gillar och förhoppningsvis förvånas några gånger.
 
Men så ska man ju välja kokbok till det där projektet också. Hmm. Inte lätt alltså. Har gått runt och velat, men nu har jag äntligen tagit ett beslut!  Till slut så landade det på boken "Från veganens skafferi".
 
 
Och recept-testandet började på topp! Jag och min vän Sandra provade det som såg allra mumsigast ut, nämligen en form av fröfalafel. Och åh åh åh så gott det var. Det bådar gott det här.

En vecka med Djurens Rätt

•          •          •
 
Jag visste inte riktigt vad det var jag gav mig in på. Men trots det fyllde jag i det där formuläret. En ansökan. För att kanske få hänga med på Djurens Rätts sommarturné. Och så blev det också.
 
Och nu när jag är hemkommen konstaterar jag att jag är så himla glad att jag tog det där spontana beslutet att anmäla mig. Det gav mig möjligheten att åka till Visby under Almedalsveckan. Det gav mig möjligheten att hänga med ett gäng härliga människor. Det gav mig möjligheten att prata djurrätt. Det gav mig möjlilgheten ett ha oändligt många givande samtal. Det gav mig möjligheten att lära mig saker. Det gav mig möjligheten att ha en fantastisk vecka.
 
 
Men det har också varit väldigt mycket blandade känslor. Inte minst på grund av det faktum att politiken ligger så himla långt efter när det gäller djurrättsliga frågor. Så många är fast i tanken om att vi måste bevara det svenska köttet, trots att djurskyddet i Sverige snarare halkar efter. Skräckbilderna gäller även här. Det är bara att kika in på djurfabriken så får man se hur det ser ut på majoriteten av alla "gårdar" i Sverige. 
 
Men jag väljer att tro att det kommer förändras. Inte minst alla barn vi träffat ger mig hopp för det. Att barn kommer fram och berättar hur de valt att bli vegetarianer eller till och med veganer får mig att tro att det kan bli bättre. Steg för steg. Förhoppningsvis.

Dyker ner under ytan

•          •          •
 
Om man var där kanske man inte kunde tro det, men när jag plaskade runt i Splits vatten tänkte jag på mer än de där otroligt giftiga sjöborrarna som skulle finnas i Kroatien. Bland annat tänkte jag på hur vattentokiga Cecilia verkade komma tillbaka. Att bada gjorde mig så lycklig. Och jag förundrades över hur kroppsångest hade gjort  att jag så många gånger, under så många år, struntat i att hoppa i baddräkten. 
 
Dessutom fick det mig att på riktigt längta efter att simma. Gjorde det så mycket när jag var yngre, men har inte haft en tanke på att jag skulle kunna göra det nu också. Men nu omfamnade jag den längtan och kollade upp alternativ i Göteborg. Och några dagar sedan räknade jag längder i Valhallbadet.
 
 
Jag blir så glad när jag får den typen av uppriktig vilja att göra någon form av fysisk aktivitet. Risken att jag hamnar i att göra det enbart för att förbränna kalorier blir så mycket mindre då. Det blir så mycket mer hållbart i längden, på så många sätt. 
 
Och jag hoppas att just detta är en vilja som håller i sig åtminstone under sommaren. För hur härligt vore det inte att få in en rutin av att simma under sommarlovet? Tänker satsa på det och hoppas på att det blir så.

Att resa med interrail

✈          ✈          ✈
 
Jag hade nog alltid tänkt att det var lite omständigt att tågluffa. Jag tänkte att man nog måste vara beredd på att det blir lite hur som helst. Att sömn och mat och hygien delvis kommer behöva sättas åt sidan på grund av resandet. Att det är krångligt att hitta rätt tåg. Att det skulle bli förseningar som gör så att man missar ett byte och blir strandsatt mitt ute i ingenstans. Och bara att fatta hur man gör för att faktiskt få resa runt i europa kändes omständigt. 
 
Det visade sig dock att det inte alls behöver vara så krångligt. Och att sömn, mat och hygien inte alls behöver bortprioriteras (om man inte väljer det). Därför kommer här en liten guide kring hur man gör för att resa med interrail.
 
 
 
Något av det första man behöver göra är att klicka sig in på interrails hemsida och kika på vilken typ av biljett som kan vara lämplig för ens resa. Hur länge vill du vara borta? Och hur många av dagarna ska vara resdagar? Vi kände t.ex. att ca två/tre dagar i varje stad kändes lagom för att hinna landa något innan det var dags att bege sig vidare, vilket gjorde så att bara 5 av våra 14 tågluffsdagar blev faktiska resdagar. Detta gjorde så att vi kunde välja det billigaste alternativet (vilket var 5 valfria resdagar inom 15 dagar) som kostade 2284kr (ungdomspris, vuxenpris: 2879kr).  
 
Parallellt med att man kollar biljetter behöver man förstås tänka på vart man vill resa och hur tågen dit går. Bra för detta är interrails reseplanerar-app eller web-versionen av appen. Med hjälp av dem kan man få reda på när tågen går, hur lång tid det tar mellan olika städer, hur många byten man behöver göra, samt om man behöver reservera sittplats. Faktum är att kostnaden för reservationer kan bli ganska stor om man inte håller koll på det. Standardpris är 60kr, men nattåg kostar nästan alltid ca 300kr. Därför kan det finnas en poäng att försöka pussla så att man kan ta tåg som inte kräver att man reserverar sittplats, vilket i de flesta fallen inte är särskilt svårt. Men om man ändå behöver reservera, t.ex. för att det inte finns något annat alternativ eller för att ett visst tåg går så sällan att man är rädd för vad som ska hända om man inte får plats på tåget, ringer man till interrail på nr  0771 75 75 70.
 
Efter man beställt sitt interrail-kort dröjer det bara några dagar innan det landar på posten. Med får man också en karta och en guide för hur man använder biljetten.
 
p.s. interrailbiljetten gäller inte i landet man kommer ifrån, så man behöver också köpa t.ex. en vanlig sj-biljett för att ta sig ut ur Sverige. 
 
Det man under resan behöver ha koll på är att man har sitt interrail-kort och pass tillgängligt. Inför varje resa ska biljetten och en resedagbok som hör till nämligen fyllas i och sedan visas upp för konduktören. Interrail är väldigt petiga med hur det här ifyllandet ska gå till, så kolla upp det ordentligt i din guide innan (även om det i praktiken verkar vara väldigt olika hur mycket konduktörerna bryr sig om detta). 
 
När det gäller att hitta rätt tåg så är appen åter igen en räddning, inte minst eftersom den funkar offline. Kolla exakt vilken tid tåget ska gå och vad "sluthållplatsen" är och jämför med tågstationens tavla för avgående tåg. Detta brukar inte vara så svårt, även om man ibland kan bli lite förvirrad om tågstationens tavla använder ett språk man inte förstår (typ tjeckiska). Men jämför man sedan även tågnummret som (oftast) står på tåget med tågnummret som står i appen, är man på den säkra sidan. 
 
 
 
Efter resan är det förstås inte så mycket mer man behöver göra än att glädjas över alla fina minnen man skapat, förutom en grej: posta sitt interrail-kort. Interrail vill nämligen att man gör det för att de bl.a. ska se vilka sträckor folk faktiskt reser. Som tack för det får man någon form av "present" (oklart vad eftersom jag inte fått min än), och vill man få tillbaka sitt interrail-kort för att spara som minne kan man också få det.
 
 
Mycket mer än så finns egentligen inte att säga. Har man koll på detta har man koll på det allra viktigaste och kan undvika att saker och ting går fel. Hur som helst finns det dock ännu mer information på interrails hemsida, så det är bara att gå in där och botanisera inför din resa. 
 

Almedalen nästa

•         •          •
 
Almedalsveckan. Åh som jag har velat åka dit.
 
Och nu är det dags.
 
 
Men ser den här utflykten mest som ett litet smakprov på vad Almedalen har att erbjuda. Kommer nämligen volontärarbeta för Djurens Rätt, så kommer främst hänga i deras tält (kom gärna dit och säg hej om ni är där!) och inte kunna gå på så mycket annat. Men tror på att det kan vara en bra grej, Att känna in Almedalen lite innan man tar sig an det hela ordentligt. Väljer att tänka så i alla fall.
 

Lite sjukstuga

•          •          •
 
Det här med förkylningar som aldrig riktigt försvinner. Segt alltså. Det är så frustrerande hur allt blir så mycket mer omständigt. Till exempel att ta sig upp ur sängen innan klockan tolv. Inte för att jag sover så länge, nej nej det hade jag aldrig kunnat göra, men det är ju så fantastiskt att sitta i pyjamas och äta frukost tills man egentligen borde äta lunch. 
 
 
Troligtvis har jag gått och fått bihåleinflammation - vilket antagligen inte blev bättre av att jag gick och simmade häromdagen. Dumt. Men nu har jag åtminstone tid att se nya säsongen av Orange is the new black - vilken för övrigt är lite av en besvikelse. Ska absolut inte avslöja något för er som inte sett så långt som till säsong 5, men kan ändå berätta att det känns lite som ett bonusavsnitt som sträcker sig över en hel säsong. Dvs det är absolut inte dåligt (kan OITNB någonsin vara det?), men det är inte riktigt vad det brukade vara. Kanske blir det dessutom extra stor kontrast eftersom de senaste säsongerna har varit FANTASTISKA.
 
Hur som ska jag pallra mig upp och ut snart. Lite d-vitamin är ju aldrig fel. Dessutom ska jag se Miss Li på Liseberg ikväll. Det om något lär fungera som en hälsoboost! 
 

anledningarna till att fortsätta

•          •          •
 
Jag vet inte hur många gånger vänner har sagt "du borde få betalt för...". Det hade varit intressant att få en siffra på det, eftersom jag näst intill kan klassas som levande reklam. Det är vi väl alla visserligen. Det råkar bara vara så att jag väldigt lätt blir väldigt entusiastisk av väldigt mycket. Sponsrad av livet går jag runt och berättar om saker man absolut inte får missa. Så som den där nya appen. Kryddkombinationen. Huskuren. Jag tenderar att presentera det mesta som om det vore bland det bästa som hänt den här världen.
 
Så vad har detta med något att göra? Jo, jag har kommit på att detta är en väldigt bra anledning till att fortsätta med den här bloggen. Detta är ju en perfekt kanal för att dela med mig av allt som jag tycker är "SÅ himla bra", vilket förstås egentligen inte är något nytt, men jag på något vis ändå nyss insett. Det är som om jag inte riktigt låtit den där bubbligt utforskande och entusiastiska Cecilia komma fram här, trots att det egentligen vore helt naturligt. Jag tänker därför att jag framöver ska ha - både direkt och indirekt - ett lite större "tips-fokus". 
 
Något annat jag insett är hur bloggen fungerar som en ram för mitt kreativa liv. Något som både får mig att göra mer kreativt, men också strukturera upp det kreativa jag redan gör. Och med "kreativt" menar jag då allt från dikter, pyssel och foto, till matlagning, caférecensioner och utflykter. Det är som om jag tror att jag måste sluta med allt kreativt om jag slutar blogga, vilket förstås inte är fallet, men känslan är ändå att bloggandet är den sista pusselbiten som ger allt mening. 
 
Det som den senaste tiden varit problemet är att jag har varit mindre kreativ och även bloggat mindre - vilket som ni förstår blir en dålig spiral. Att jag är mindre kreativ gör att jag har mindre att blogga om, och bloggar jag mindre blir jag mindre kreativ. Jag vill därför ta och vända det nu och börja ägna mig mer åt - och dela med mig mer av - kreativt i mitt liv. 
 
 
Jag har insett att de här faktorerna nog är de största anledningarna till att jag vill fortsätta blogga, vilket till viss del är lite förvånande. Jag hade nog förväntat mig att jag skulle komma fram till något lite "större" syfte, men ibland är det just det lilla som är det stora. Jag vill dock fortfarande även dela med mig av inlägg som känns "viktiga" i större bemärkelse, så som om psykisk ohälsa. Ämnen jag brinner för kommer alltid ha en plats, men just nu är det inte just det som är den största drivkraften till att jag vill fortsätta blogga.
 
Sist men inte minst skulle jag också vilja plocka in lite mer av min vardag i bloggen. Den senaste tiden har jag skrivit så lite om vardagen att det känns som att något väldigt speciellt ska ha hänt för att det ska vara relevant att ta upp. Riktigt så vill jag inte ha det. Men inte heller skriva om allt som händer i mitt liv. Bara öppna upp för att livet som psykologstudenten Cecilia ska få ta lite större plats. Också som ett sätt att se det fina i det lilla. Men även få ventilera lite mer om livet. 
 
Sammanfattningsvis finns det alltså massa anledningar till att jag vill fortsätta blogga (egentligen fler än de jag nu tagit upp). Känns bra att ha dem uppskrivna. Tror att det är en bra grej för att motivera och inspirera.

Och helt plötsligt var jag bara hemma

•          •          •
 
Anpassning. Människans trumfkort. Min brist. För på något vis lyckas det alltid börja skava. Det spelar ingen roll att jag tycker om mitt hem och till stor del tycker att det är skönt att befinna mig på en plats jag känner utan och innan. Att vänja sig vid att vara hemma är ändå så otroligt svårt. 
 
Jag inser förstås att detta inte är något jag är ensam om. Snarare tvärt om. Tror det är ganska vanligt. Att inte veta hur man ska kunna hantera att bara vara hemma.  
 
Men till viss del är det väl antagligen ett tecken på något bra. Ett tecken på att jag har haft en bra resa. Och ett tecken på att det varit fantastiskt att leva tillsammans med fyra fina människor. 
 
 
Och oavsett kommer det ju sluta skava. Med tiden vänjer man ju sig. Även om jag visserligen antagligen inte kommer hinna det innan nästa äventyr. Om en vecka åker jag nämligen till Almedalen - vilket ju också är ett ganska bra sätt att lösa problemet.
 
 
P.S. Jag kan också passa på att berätta att jag hunnit fundera en del. Dvs över allt med bloggen. Och faktum är att jag kommit fram till saker, vilket känns väldigt skönt. Men låt oss ta det i ett annat inlägg under helgen! 
 

Split nästa

•          •          •

Just precis nu ligger jag i en tom lägenhet i Zagreb. De andra har begett sig ut på sushijakt medan jag fokuserade på att ta hand om mig. Under natten dök nämligen halsont upp och under dagen även febern. Himla typiskt. Och det hjälpte väl inte direkt att vi vaknade kl 04.00 idag för att ta oss just hit till Zagreb från Budapest. 

 
Men det är okej, för Zagreb är ändå lite av en parentes. Egentligen stannar vi mest här för att inte behöva åka hela vägen till Split på en dag (eftersom det skulle ta ca 12 timmar), så det är ändå okej att jag idag inte riktigt kunnat njuta av vad staden har att erbjuda. 
 
Så, imorgon beger vi oss alltså till Split - slutdestinationen på vår resa. Ska bli så skönt! Även utan förkylning är vi alla slitna efter att ha tagit oss an Berlin, Prag och Budapest, så vi behöver lite klassisk solsemester. Men i väntan på det kommer här lite bilder på vad vi har hunnit se hittills.
 
 

I behov av nya anledningar

•          •         •

 

Varför bloggar man? Varför bloggar JAG? 

 
Jag skulle kunna komma med svar på det nu. Jag skulle kunna rabbla anledning efter anledning till varför jag började med den här bloggen och varför jag fortsatt. Men jag kommer inte det. Jag kommer inte det eftersom jag anar att anledningarna förändrats. De anledningarna som tidigare hållit igång den här bloggen tycks inte längre fungera. 
 
Det handlar inte om att jag vill sluta blogga. Det vet jag. Jag vet bara inte varför jag vill fortsätta. Och det är ett problem. Det gör att jag inte hittar motivationen. Det gör att de inlägg jag producerar inte betyder så mycket för mig. Jag gör dem bara. Och det är ett problem. För även om jag verkligen uppskattar er som läser och gärna gör inlägg för er, måste ändå grunden vara att jag gör det för min egen skull. Något annat är inte hållbart. Varken för mig, för bloggen, eller för er.
 
Foto: Logan Stephens
 
Så med detta vill jag säga att jag tar med mig en uppgift på tågluffen. Uppgiften att ta reda på vad den här bloggen ska vara framöver. Som ni förstår blir det en naturlig paus, inte minst då brist på tid och internet lär göra det svårt att blogga, men ska ändå försöka komma med lite reseuppdateringar under tidens gång. 
 
Detta är planen. Hoppas så att den ska vara lyckosam, så att jag den 22a juni (när vi är på svensk mark igen) kommer känna mig redo och sugen på att ta nya tag här.

Ditt namn eller något annat som förklarar bilden

Det här är Famla Fint. En plats för tankar. En plats för känslor. En plats för brutal ärlighet. Här får allt plats. Det jobbiga. Det lättsamma. Jag. Och förhoppningsvis du. För även om jag förstås skriver utifrån mig själv hoppas jag på att du också kan hitta något. Kanske igenkänning. Tankar. Inspiration. Eller kanske ett recept. Jag som skriver heter Cecilia och jag önskar dig varmt välkommen!









Matbloggstoppen



RSS 2.0