Tvåtusentretton var året då…

Tvåtusentretton var året som började långt ner. Så kan det nämligen gå om man allt för länge har intalat sig själv att saker och ting är så mycket bättre än det egentligen är. Men något hände under detta år, som fick det att avslutas på en höjd jag aldrig tidigare befunnit mig på.

 

Tvåtusentretton var året då jag på riktigt började tillåta mig själv att drömma om tvåtusenfjorton. Jag började tillåta mig själv att drömma om ”mitt” år. Året som jag så länge drömt om. Redan i januari var jag hos studievägledaren och samlade på mig broschyrer. Jag skrev också två högskoleprov, var på Kunskap- och framtidsmässan, provade studentmössa och ställde mig i en mängd bostadsköer. Jag drömde om ett liv på en annan plats och i en annan tid.

 

Tvåtusentretton var också året då jag började ägna mig mer åt saker jag faktiskt ville ägna mig åt. Jag tillät mig själv att ägna mer tid till musiken igen. Jag hade saknat den. Att få möjligheten att sjunga på konserter, i luciatåg och vara med i den underbara Höstlovskören, det gjorde så otroligt mycket för mig. 

 

Inte minst var tvåtusentretton också året då jag har hade turen att träffa och lära känna så enormt många underbara människor. Några hade jag aldrig tidigare träffat, några kände  jag redan men kom betydligt närmare. Ni vet förhoppningsvis alla vilka ni är och jag vill tacka er. Tack för att ni är ni och för att jag får ha turen att känna er.

 

 

Tvåtusentretton var också året då jag vågade säga vad jag tänker på och detta på alla sätt och vis. I både tal och skrift har jag fått säga så mycket av det som snurrar inom mig och förhoppningsvis också påverkat och väckt en tanke hos någon. Inte minst har jag också haft turen att träffa kända personer som t.ex. Linnea Henriksson, Jonas Gardell och Sonja Aldén, och till dem har jag sagt allt jag så gärna velat säga. Men jag har också vågat säga mer till människor i min närhet. Jag har sagt vad jag känner till människor jag håller nära och jag har slutat leva ett liv av små vita lögner, för att istället leva ett liv av så mycket ärlighet som möjligt. 

 

Tvåtusentretton var dock också året då jag ganska många gånger föll och trodde att jag aldrig skulle kunna resa mig upp igen. Lite för mycket prestationskrav, lite för mycket stress, lite för mycket ledsamheter och lite för mycket tanketrassel. Men det har lett mig någonstans. Det har lett mig till en plats med fler lärdomar och mer styrka. 

 

Ja för tvåtusentretton var året då jag samlade mod och styrka. Jag har samlat mod till att göra saker som tidigare skrämt mig allra mest och styrka för att stå upp för mig själv och växa som person. Jag har börjat att spräcka hål på bubblan av dåligt självförtroende och självkänsla, genom att överbevisa mig själv. För när jag har trott att jag inte kunnat, har jag ändå testat och visat att jag är bättre än jag själv tror. Jag har börjat inse att jag faktiskt är helt okej. Jag är värd att finnas till och jag är faktiskt värd att känna. Jag har börjat växa i tron på att jag faktiskt kan göra något. Det finns något speciellt som just jag är menad att göra och bidra med till denna värld och det ska jag leva för att göra.

 

Tvåtusentretton var året då jag hittade ytterligare en liten bit av mig själv och jag hoppas att jag tvåtusenfjorton ska få hitta ytterligare en. För det ska bli ”mitt” år. Året jag så länge väntat på. Det året är nu här.

 

Gott nytt år på er.


Packning för äventyr igen

 
Packeli pack pack. För imorn ska jag bege mig till Kungälv, till Credos nyårsläger  ”REMADE - the born again identity”. Kan inte tycka annat än att det känns riktigt spännande. Är faktiskt riktigt nervös, fast det på ett bra sätt förstås. Men jag är säker på att jag kommer få fina dagar och det tillsammans med över 200 fina människor. Åh, det nya året kommer helt klart få en bra början!

Drömmarnas tid

Jag tänker på er alla. Jag tänker på dig som nu läser detta. Jag hoppas att du har haft en mysig och fridfull jul. För det är vad julen är menad att vara.
 
 
Har du haft en sådan jul så skickar jag dig en julkram och hoppas att resten av dina juldagar blir minst lika fina. Spara den bubblande jullyckan inom dig och ta upp den igen någon gång när du behöver lätta upp en tyngre dag.
 
Men är du en utav de som önskar att julen vore annorlunda, så vill jag skicka många varma styrkekramar och en extra tanke. Dina drömmars jul kommer att infinna sig någon gång, i år var bara inte året..
 
God jul på dig. Vem du än är, vart du än är och vad du än tänker på...

Finaste klappen

Åh, gårdagen. Den lämnade mig med ett glädjerus, men också med en väldans massa tankar...
 
Jag hade turen att ganska så oplanerat få gå på en julkonsert på Åhaga. Jag som älskar konerter och är ganska så väldans förtjust i jul och speciellt julmusik, kunde inte vara annat än överlycklig. Julkonserten hette "Christmas night" och själva huvudpersonerna var Sonja Aldén, Magnus Carlsson, Jessica Andersson och deras fantastiska band.Det var verkligen otroligt bra! De hade en riktigt bra blandning av låtar och deras prestationer var verkligen helt ofattbara.
 
De är alla tre personer jag kan se upp till, men lite extra känner jag för Sonja Aldén. Har lyssnat mycket på hennes fina låtar ända sedan hon var med i melodifestivalen med "För att du finns". Hennes texter, hennes röst, och hela hon även när hon inte är på scen, är så otroligt fin. 
 
Men Jessica Andersson var min allra första stora idol. Den allra första skivan som jag som åtta-åring fick, var hennes och Magnus Bäcklunds. Därför kändes det också lite extra speciellt att få se henne. Tänk om jag vetat det som åtta-åring. Att jag i framtiden faktiskt skulle få se henne på riktigt! 
 
Och Magnus Carlsson. Ja vad ska man säga. Det är nästan så att han hör julen till. Och när han sjöng "Ave-Maria", eller rättare sagt avslutade den, var hela kroppen full av "wow-känslor". En så oändligt lång ton, och i falsett dessutom, har jag nog aldrig tidigare hört.
 
 
Men det bästa var ändå kvällens slut. Själva konserten avslutades med att alla, inklusive publiken, sjöng "Stilla natt", vilket var så otroligt häftigt. Fick verkligen rysningar över hela kroppen. Under låten gick de tre ner från scenen och till ett bord för signering och det var där jag skulle få min bästa julklapp.
 
Vi satt nämligen allra längst från utgången och hade ingen brådska alls, så vi segade oss lite granna mot utgången. I mina tankar hade jag en önskan om att få ge dem en varsin kram innan jag gick. Som ett tack för allt och som en liten god jul-hälsning. Och det såg jag till att få. Fick autograf som så många andra, kramar och en bild med Sonja Aldén, men sen stod jag ändå kvar. Jag hade nämligen inte fått autograf av Jessica Andersson ännu och hon stod en bit bort och pratade med några vänner, så jag stod fint kvar och väntade.
 
 
När hon väl kom tillbaka till bordet var det bara ett fåtal av de över tusen människor som tidigare suttit i publiken och när det ändå var lugn stämning kunde jag inte låta bli att fråga om några funderingar jag hade. De hade kunnat ge mig ett kort svar, men främst Sonja Aldén tog verkligen till sig min fråga och vi fick en fin liten pratstund. 
 
Det var som om hon kunde läsa mina tankar. Hon sa verkligen de rätta orden. Ord som gav mig en tankeställare och som gjorde mig så otroligt lycklig inombords. Om jag hade kunnat skulle jag lägga hennes ord i en fin liten ask och spara för all framtid. För det var verkligen bland de finaste julklappar jag kunde få

Jultrotsen

 
Idag trotsade vi regnet, lillebror och jag, och for till Göteborg. Vi såg på julkalender från nittonhundranittionio på bussen, tills  vi kom fram till en stad som var mörk, men lystes upp av tusen juleljus. Rustade för regnrusk var vi, men ångrade att vi lämnat vinterjackorna hemma, med tanke på att det där inte föll en droppe.
 
Mysigt hade vi och julkänslorna var verkligen på topp och allting avslutades med att jag vann cirka två kilo kexchoklad på 22-brickan. Ja, vad kan man säga. Mina underbara 22:or som jag också skrev om här verkar inte kunna annat än bringa lycka och tur.

Med lillebror i hälarna

Sista julavslutningen någonsin var det för mig igår, självklart den - precis som alla avslutningar på Bäckäng - bestående av en massa talangfulla människor. Det är svårt att förstå att det är sista. Självklart roligt, fast samtidigt så otroligt sorgligt. I år fick min lilla lillebror också hänga med på ett hörn. Vi hade planerat att gå på julklappsjakt efter avslutningen och därför skulle han vänta på mig på stadsbiblioteket under avslutningen. Men sen kom vi på att det skulle bli ganska tråkigt för honom att sitta där så länge, så därför smugglade vi in honom i aulan så att han också skulle få se alla duktiga. Han fick också en liten guidad tur runt på skolan.
 
 
Men sen efteråt blev det alltså julklappsjakt och jag köpte på mig så mycket så att jag idag har träningsvärk i armen av att ha burit allt. Mysigt var det. Trötta var vi dock allt när vi kom hem, men istället för att vila så satte vi igång med julstädning. Så typiskt syskonen Par. Så typiskt oss att alltid sätta igång med allt på udda tillfällen. Men när benen knappt bar längre myste vi till det och såg på Hjältegalan.

Varning för partiskt inlägg

I och med att jag nu (eller egentligen igår) äntligen har avklarat det sista provet och lämnat in de sista inlämningarna för den här terminen så har jag nu äntligen tid. Och i och med att jag har tid kan jag idag berätta om dagen som jag inte hade tid att berätta om medans den var - nämligen denna måndagen.
 
 
För då, då var det nämligen det traditionsenliga "Bäckäng VS Teknis". Och för alla er som inte har turen att gå på underbara Bäckängsgymnasiet eller tyvärr har råkat hamna på Sven Eriksongymnasiet (hehe...), så kan jag berätta att "Bäckäng VS Teknis" är en sorts tävling som hålls varje år mellan dessa två gymnasieskolor. Det består av fem smågrenar bestående av allt från dragkamp till spökboll och vinster i dessa ger tidsförsprång i den slutgiltiga finalhinderbanan - som Bäckäng för övrigt tidigare hade vunnit si sådär sju gånger och Teknis/Sven Erikson hade vunnit cirka ingen gång.
 
Och i år var det inget undantag gällande resultatet, utan i år fick vi fira att det nu står 8-0 till oss. "Det var ju klart", sa min lillebror när jag helt överexhalterad berättade att vi vunnit i år igen och jag kan väl konstatera att jag influerat honom lite. Men "rött och vitt går aldrig ur en Bäckängit" och kanske har färgerna smittat sig över på honom. Men inte har jag något emot om så är fallet...

Drömmen om Lucia

Åh va jag har hållt inne på det här! Åh va jag har längtat efter att få skriva om det här! Och nu när det är förbi får jag lov att göra det. Nu kan jag berätta om min gårdag som var en dag som jag helt klart kan kalla en utav mina bästa...
 
Fast samtidigt vet jag inte hur jag ska kunna berätta om allt; det går liksom inte riktigt att sätta ord på alla känslor som bubblar inom mig, men jag kan i alla fall berätta vad allt handlar om: nämligen Lucia!
 
Ja, för igår var det ju den trettonde december, vilket för övrigt inte endast innebär Lucia utan också att jag blev exakt sjutton och ett halvt år, och att det är exakt ett halvt år kvar tills jag tar studenten och fyller arton. Men det var faktiskt inte det som gjorde mig så spralligt lycklig, utan det var faktiskt Lucian. För som jag nämnt tidigare så kom jag med i skolans luciatåg och vi har övat och övat och sedan haft fem stycken framträdanden, vilket verkligen har varit så otroligt underbart! Och utöver det har jag lärt känna flera nya underbara människor!
 
Ja redan där var det helt fabulöst, men vet ni vad som visades då? - nej hur ska ni veta..? - jo, nämligen att jag hade fått flest röster av luciakandidaterna - jag hade alltså blivit Lucia. Jag kunde verkligen inte förstå att det var sant. Ska jag vara ärlig är det knappt att jag ens förstår det såhär i efteråt. "Ville verkligen folk att lilla jag skulle vara Lucia?", "Varför just jag?", "Det måste ha blivit något fel".
 
Men det hade inte skett något misstag. Jag var Lucia och jag var så otroligt lycklig över det. Jag ville verkligen det av hela mitt hjärta, så att folk röstade på mig så att jag fick den möjligheten är jag otroligt tacksam över.
 
Har ännu inte fått tag på så mycket bilder, men om jag får det ska jag visa er mer. Men denna har jag i alla fall lånat av min vän Erica.
 
Som sagt hade vi fem framträdanden: på Folksam och på en advokatbyrå på torsdagen, och två på skolan och en på tingsrätten på fredagen och det var så underbart roligt! Efter det fick jag en väldans massa hjälp av mina snälla klasskompisar, som satt under rast och historialektion och pillade bort stearin ur mitt hår. Jag skulle nämligen vara med i ett annat luciatåg på kvällen, fast då som tärna.
 
Och efter det hade jag också en konsert i Kinna kyrka med blåsorkestern, vilken rent prestationmässigt gick så mycket bättre än allt annat. I och med en väldans massa nervositet av att vara Lucia och dessutom sjunga solo, så hade jag i princip inte "hunnit" bli nervös över det sista framträdandet. När jag då dessutom befann mig i kyrkan, hade mikrofon och kompades av duktiga musikanter så kunde det inte gå annat än bra. 
 
Men efter allt detta kunde jag inte vara annat än trött - och glad förstås. Så jag somnade ganska tidigt och drömde då vidare på luciadrömmen...

Wake up the happiness

 
Lyckoboostar med julmusik...

Do you know how christmas trees are grown



Julkonsert med blåsorkester och barnkör. Jag var solist och blev överraskad med fina blommor efteråt. Allt detta gör att jag kan somna med ett leende på läpparna trots en för övrigt ganska så tung dag. Och det är bra, för en god natts sömn behöver jag vid det här laget...

Full fart framåt

Hej hopp, jag lever knappt. Okej nu överdriver jag. Jag lever visst, och det kanske till och med i högre grad än normalt. Ja, man skulle nog kunna säga att jag lever lite för mycket. Flyger och flänger hit och dit gör jag, dubbelbokar mig mest hela tiden och är bokstavligt talat uppe halva nätterna för att hinna med allt vad skolan innebär. I natt var jag till exempel uppe och skrev en labbrapport i biologi, för att sedan vakna fem å tjugotvå och resten av dagen leva på kaffe och glädjen av allt som händer. 
 
Förutom det sitter jag bland annat uppe på affischer över hela skolan, för jag är en luciakandidat. Och åh va jag vill bli lucia! Men åh va glad jag också blir för den som blir det om inte jag blir det!  
 
 
Så om ni någon gång får för er att undra vad jag har för mig så kan det vara så att jag pluggar, springer mellan bussar, skriver prov, sjunger, har konsert eller sitter i ett litet hörn helt fylld av nervositet inför något som väntar - samtidigt som jag försöker njuta av att det faktiskt i princip ganska jättesnart är jul.

När första ljuset brinner…

 
Julfrukost med hembakt vörtbröd, hemgjord pepparkaksgranola och hemköpta pepparkakor, tillsammans med underbara lillebror. Mysfaktor på hög nivå! 
 
En fin första advent och första december önskar jag er!
 
P.S. Recept finns inom kort på Hallondrömmen.



RSS 2.0