Små stjärnor lyser också i mörkret

Jag såg en stjärna falla. Det var när jag med blicken riktad mot skyn vandrade under en stjärnklar himmel, på vägen jag vandrar på varje dag, ibland också i månens sken. Det slog mig hur enormt vackra de faktiskt är. Stjärnorna alltså. Helt obegripligt vackra är de och helt obegripliga är de också för den delen. Tänk att så många enormt stora, brinnande eldklot kan finnas där ute, men så långt borta att de endast blir till tindrande ljusglimtar för vår syn. Och tänk också att så många av oss kan veta så otroligt lite om allt detta vackra...
 
Jag funderar över hur det är i riktiga storstäder. Hur syns stjärnorna där? Jag har hört att de knappt syns. Skyms de av stadens ljus? Om jag någon gång besöker en storstad ska jag blicka upp mot himlen likt idag, för att få se hur det faktiskt är. En sjärnklar himmel som ändå inte syns. Då skulle jag nog uppskatta detta vackra ännu mer.
 
 
Jag vet inte riktigt om det faktiskt var ett stjärnfall jag såg. Kanske var det en inbillning. Men istället för att skicka en önskning, valde jag ändå att skicka ett tack. Ett tack för att jag får se allt detta vackra. Ett tack för att jag får vandra på denna jord. Ett tack för att jag får leva.

Flyg och fläng och lön för mödan

Med ryggen mot ett varmt element sitter jag och räknar matte. Det är mycket nu. I skolan alltså. Men det är också massa musikgrejer på gång. Igår var det sånglektion och övning inför luciatåget på Kulturskolan, idag var det övning med Shalomkören och övning med skolans luciatåg, och övermorgon är det dags för övning med blåsorkestern vars julkonsert jag ska sjunga på. Kan ni förstå att jag flyger och flänger? Inte minst med tanke på att vissa övningar och liknande ligger över tre mil ifrån varandra! Men det är så värt alla bussturer och all tid, för åh så underbart det är och så mycket lättare det till exempel känns när man kämpar med en massa skolarbeten. 
 
 
Men på tal om att kämpa och skolan, så måste jag berätta att jag verkar ha fått en hel del lön för mödan av att lägga ner så otroligt mycket tid på plugg. Det verkar nämligen som om jag, tack vare att jag fick så bra resultat på första delprovet i kemiolympiaden, ska få åka till Stockholm med två andra från skolan. Så glad är jag! Vet dock inte riktigt när och hur det kommer va, men oavsett så lär det bli en rolig grej!

För evigt ska jag minnas

Den här dagen ska jag för evigt minnas. 
 
Det här var dagen då jag samlade modet till att ställa mig framför min klass, för att hålla ett tal från botten av mitt hjärta. Det här var dagen då jag berättade om saker som tyngt mig under en lång tid och som tynger så många andra där ute. Det här var dagen som varken lämnade mig eller mina klasskamrater oberörda.
 
Det var märkligt hur klumpen av nervositet kunde släppa när jag väl tog steget fram, tittade mina klasskompisar i ögonen och började tala. Varje litet ord, varje liten ton i det jag sa var noga uttänkt och varje liten paus fanns där för att jag planerat den. Jag var säker på hur jag skulle göra det och i och med det släppte nervositeten.
 
När jag väl stod där kunde jag inte riktigt förstå vad jag gjorde. Stod jag verkligen där och pratade om de djupaste av mina känslor? Jag kunde verkligen inte förstå att jag faktiskt stod där och sa saker som fick mångas ögon att inte längre förbli torra.
 
Egentligen har väl inte denna bild något att göra med detta inlägg, men den är från en annan dag då jag kände mig lycklig, så jag tyckte att den ändå passade bra. Och tagit denna bild har min fina vän Johanna gjort.
 
Talet var väl inte direkt vad man förväntar sig när någon ska göra en redovisning i skolan, men åh va jag är glad över att jag faktiskt tog beslutet att göra det. Jag känner mig faktiskt uppriktigt stolt över mig själv och det kändes som att jag bara idag växte så otroligt mycket. 
 
Men det handlade inte bara om mig, utan också om så många andra och egentligen hela den värld vi lever i idag. När jag då får höra att jag har berört och inspirerat så blir jag så otroligt glad. Om jag har sått några frön i några, om jag möjligtvis har påverkat några, så känner jag mig så otroligt nöjd - för det var precis vad jag ville. 
 
Därför ska jag för evigt minnas denna dagen, inte minst med en enorm tacksamhet för att jag har en så otroligt underbar klass och en stolthet över att jag faktiskt valde att ta första steget.

Mörkt men fint

 
Det är mörkt och fint med ljus, på morgonen när jag går vägen mellan resecentrum och skolan. Det är vitt och fint på kvällen, när första snön faller utanför mitt fönster. Inne står jag bland levande ljus och med en pirrande känsla i kroppen; för imorn är det mer än en vanlig torsdag och jag har ännu inte vågat tänka på hur dagarna efter denna kommer se ut...

Ett plötsligt slut

Att jag idag skulle stanna kvar i skolan till någon gång efter sex, det var verkligen ingenting jag hade emot. Jag skulle ju öva till lucian som jag var så oerhört lycklig över att jag faktiskt blev "antagen" till. Och övningen gick bra. Och roligt var det. Men det slutade inte direkt som det var tänkt.
 
 
För när klockan nästan hade slagit slutövat, så började det ringa. Brandlarmet alltså. Och inte var det en övning inte, men dumma som vi var sprang vi ner i källaren och hämtade våra väskor snabbare än någonsin innan vi sprang ut ur skolan. Det var dumt gjort. Läget var visserligen inte så allvarligt, men det kunde vi ju inte veta då. Tänk om det hade varit det!
 
Hur som helst så kom brandkåren otroligt snabbt och medans vi stod ute i kylan var de nog inne och försökte hitta anledningen till att brandlarmet gått igång. Skolan stod ju inte i lågor direkt, men något var det ju som hade orsakat det. Jag lever dock lite i ovisshet om det för tillfället, för när gymnasiechefen efter en kvart/tjugo minuter fick beskedet att det var okej att komma precis innanför ytterdörren - men absolut inte längre in - för att värma sig, så var jag tvungen att springa iväg till resecentrum så att jag skulle kunna komma hem idag...

Flytta till Umeå?

Kunskap och framtidmässan - där var jag igår och resultatet efter den dagen var helt klart tanketrassel på högsta nivå. Mer än någonsin känner jag att jag vill läsa till läkare, men mer än någonsin känner jag också för att flytta till Umeå. Umeå? Varför i hela friden Umeå? Läkarlinjen finns ju i, Göteborg, Lund, Linköping, Uppsala, Stockholm och Örebro också. Varför då just Umeå...
 
 
...Det har jag frågat mig konstant sen känslan dök upp i min kropp och tanken vägrade lämna mitt lilla huvud och jag kan verkligen inte svara på den frågan. Av någon märklig anledning känner jag lite extra för Umeå. Av någon märklig anledning så skulle jag nog ändå så gärna vilja flytta dit. Och av någon anledning går lillebror runt med en mössa som det står "Tänk Umeå universitet" på...
 
Det är ju bara det att det är ganska så långt bort. Sisådär över tretton timmar med tåg. Sverige är ett litet land, men det känns också ganska så väldans avlångt och att flytta nästan ändå upp i toppen känns som ett otroligt stort steg. Jag som aldrig ens har varit norr om Gävle..va jag minns...  
 
Men vi får väl se hur det blir i slutändan. Vi får väl se vart det blir jag får ta mitt pick och pack...

Pirr i magen

"Det här är verkligen inte min dag", konstaterade jag när paraplyet for ner i golvet med en duns och vattnet skvätte upp på strumpbyxorna. Men snabbt avbröt jag mig själv: "Nej nu får jag sluta! Det här ska helt klart visst bli min dag!". Kanske hade det egentligen inte så mycket med det att göra, men efter det blev dagen verkligen bättre än bra. 
 
Inte minst så var det uttagning till skolans luciatår idag och åh så nervös jag var! Har sen några dagar tillbaka gått runt med en liten pirrande klump i magen, inte bara på grund av lucian då förstås, men idag växte den verkligen starkare och när jag väl stod framför de som skulle bedöma huruvida jag ska få va med eller inte, så skakade både knän och örsnibbar (hehe.. märkligt jag vet).
 
Åh va jag vill va med...
 
Men det kändes bra. Väntar som en galning på smset som ska säga om jag kom med eller inte, för åh va jag vill det!

För om alla gick runt med sina liv i genomskinliga plastpåsar skulle ingen vilja byta

Den här dagen har känts evighetslång, men inte eftersom den varit långtråkig och händelselös - för det har den verkligen inte varit. Det har bara varit som om det funnits extra tid idag (hur det nu kan gå till) och jag har hunnit med så himla mycket mer än jag brukar på söndagar. Jag har bland annat hjälp till hemma hos farmor och farfar, varit med dem i Borås och hjälpt dem med julklappsinköp (för visst ska man va i god tid), övningskört i "riktig" trafik för första gången (!!!), haft en mysig stund med lillebror, sett på inspelat "Så mycket bättre", men främst har jag förberett och funderat kring en redovisning jag ska hålla i svenskan.

Hur konstigt det än låter så har förberedelserna inför svenskaredovisningen nämligen varit den mest betydelsefulla delen av denna dagen. För mig har redovisningen blivit mer än en skoluppgift, för jag har bestämt mig för att prata om saker och ting som verkligen upprör och berör mig.
 
 
I ett ganska så kryptiskt inlägg som jag för länge sedan skrev i min förra blogg (som man kan läsa här), gjorde jag en liknelse mellan mitt liv och böcker och den liknelsen tycker jag man kan göra med allas liv. Vid bär alla på livshistorier som vi antingen bär ganska synligt eller döljer djupt inom oss, som vi antingen håller öppna eller låser med stora lås av järn. I det där kryptiska inlägget talade jag om att jag ville ta bort låset på en utav de största böckerna som jag bär inom mig och berätta historien den innehåller, dels för att folk ska förstå mig bättre och dels för att andra möjligtvis ska lära sig något av den.
 
Det var över ett år sedan och jag har ännu inte gjort det, men nu är det alltså dags. I min redovisning ska jag dela med mig av en liten del av mig för att de som lyssnar faktiskt ska inse det viktiga jag vill att de ska inse. Det kommer kännas stort och bli otroligt nervöst, men helt klart också kännas väldigt skönt. För jag vill tro att öppenhet är bättre än slutenhet och att vi alla har något att lära av varandra. 

Representanterna

En hel drös med niondeklassare - antagligen ganska fyllda med beslutsångest - har jag idag med Erica pratat med om hur det är att gå natur med inriktning på medcin och hälsa, på Bäckängsgymnasiet. Vi var nämligen representanter för vår linje, idag när de var på besök. Det fick mig att minnas, minnas hur det var då. Då när man velade kring ett val som man trodde att hela ens liv hängde på och då man mitt upp i jakten på sig själv skulle försöka inse vad man faktiskt ville göra framöver.
 
 
Men jag är så glad över att jag valde vad jag valde. ALdrig har jag ångrat mitt val. Visst har det varit (och är) otroligt tufft i perioder - jag säger verkligen inget annat - men samtidigt så tycker jag att det är en väldigt bra linje och det på en väldigt bra skola. Därför gjorde det mig ganska lycklig att vårt bord nästan ständigt var det med allra flest själar kring. Jag hoppas så innerligt att många utav dem kommer välja vår linje och att de precis som jag inte ska ångra sina val. Jag hoppas att de i slutändan kommer att tycka att det var värt de stunder av slit som ändå funnits, för det de fått av denna linje. Det hoppas jag verkligen.

Kalla mig döden

En riktigt rolig kväll hade jag helt klart igår. Hemma hos Ellen var jag och bland det mest fabulösa var ju helt klart att alla var utklädda. Åh, jag tycker verkligen att sånt är så roligt, så därför var det en självklarhet att jag skulle gå in för det hela helt fullkommligt. Jag hade målet att man inte skulle kunna se att det är jag och det kanske jag lyckades med? 
 
Bilden har jag lånat från underbara Ellen, alltså skelettet på bilden. 
 
P.S. Jag är den där ganska så bleka figuren iklädd bara svart, som står mellan häxan och djävulen. Kalla mig döden vettja! 

Let us eat the devil

Tjoho! Halloween var det igår! Eller var det i förrgår? Eller idag? Okej, jag har inte full koll på vilken dag som är den ”riktiga” dagen, men hur som helst så är det ”halloween-tider” och just därför har jag när jag igår och idag bakade, gjort det lite efter det temat. Riktigt roligt var det allt - speciellt med alla färger! Har dock själv inte provsmakat dem ännu eftersom jag redan är osäker på huruvida de kommer räcka eller inte när jag ikväll ska bjuda på dem, men förhoppningsvis smakar de super! 
 
 

För er som är sugna på receptet kommer det dyka upp på Hallondrömmen imorgon tror jag. Kanske är lite ”efter”, men man kan gott och väl baka dem även om det inte är Halloween tycker jag.




RSS 2.0