Jippey i himlen

För tillfället fullkommligt bubblar det inom mig. Gårdagens stora konsert var verkligen som pricken över i på de helt obeskrivligt fabulösa dagarna som vi alla hade haft tillsammans och känslorna som jag bär med mig från allt som jag har fått vara med om är just det som fortfarande bubblar i mig. Det var så mäktigt. Att få stå där på den där stooora scenen tillsammans med så enormt duktiga människor som både sjunger och spelar som gudar, och framför sig ha Simon Phipps (!!!) med dirigentpinnen i handen, gav en overklig känsla. Det var så att man nästan frågade sig: "Är jag värd att få uppleva detta? Borde inte jag sitta i publiken och njuta av verket därifrån?". Jag kunde, och kan fortfarande inte riktigt förstå, att lilla jag faktiskt var en del av det som skapades den där kvällen, på scenen i Göteborgs konserthus.
 
Bilden har jag fått låna från fina Johanna och fler bilder kan ni se här.
 
Kommer för evigt minnas det här höstlovet och ända tills nästa höst längta som en galning tills det är dags igen. 

Något stort

Jag känner mig verkligen så fullkomligt totalt överväldigad av allt som de senaste två dagarna har bestått av. Känslan av att vara en liten del av någonting så stort som Karl Jenkins verk "The armed man" är verkligen helt obeskrivlig. Njuter av varje liten stund jag får musicera tillsammans med alla dessa talangfulla människorna.
 
Men idag var vi tvugna att avbryta vår övning tidigare än det var tänkt. Stormen hade gjort allt för många föräldrar oroliga, så så fick det bli. Det fick väl vara okej; det var ju bra att vi fick åka hem säkert, men tråkigt att inte få öva så mycket som det var tänkt - speciellt med tanke på att konserten är imorgon.
 

Så nu ligger jag under täcket och ser på klipp som detta medan regnet smattrar mot fönsterrutan och hoppas så innerligt att stormen inte kommer hindra mig att åka till Göterborg imorgon igen.

Vem orkar drömma om mer?

Idag har jag precis som sisådär sextiotretusenfyrahundratolv andra fokuserade, suttit vid en bänk i princip hela dagen och skrivit prov. Högskoleprovet alltså. För min del var det andra gången, vilket delvis gjorde att man inte kände sig lika "nervös" eftersom man visste vad som väntade, men samtidigt gjorde det en lite extra spänd eftersom man ju vill få ett bättre resultat än sist. 
 
Jag hade hört att de flesta förbättrar sig andra gången; man vet hur man ska lägga upp tiden och man vet lite mer om hur man ska ta sig an hela provet. Samtidigt hade jag också hört att mitt första resultat var relativt bra - speciellt för att vara första gången - och det var ju roligt, men gav också en liten klump i magen. Tänk om jag inte skulle kunna prestera bättre - då vet jag att jag skulle bli besviken.
 
 
Men ingen besvikelse blev det inte. Även för min del blev det ett bättre resultat - 0,15 bättre och det är jag så enormt nöjd med! Visserligen är det inte något fastställt poäng, de får man ju reda på om en månad, men det är inte mycket det brukar skilja. Och resultatet är visserligen inget jag kommer in på min drömlinje - läkarlinjen - med, men att nå dit känns inte som en omöjlighet, så inför nästkommande prov tänker jag förbereda mig mer än jag gjorde denna gången - vilket i för sig blir lätt, eftersom jag inte förberedde mig alls denna gången.
 
Jag hoppas verkligen att det har gått bra för alla er andra som också har gjort detta enorma och betydelsefulla prov idag. Och tycker du att din poäng inte är särskilt bra, deppa inte ihop - speciellt inte om det är din första gång - det finns mycket tid för förbättring. Och fattar du hur enormt grym du är som faktiskt har klarat av att sitta i princip en hel dag och helt fokuserat skrivit ett prov. Bara det är värt att känna sig nöjd över.

Svårt att tycka nåt bland alla som tycker

Demokrativeckan.
 
 
Denna speciella vecka är det nu. Jag skulle vilja kunna berätta exakt hur det är, men som naturare är det inte mycket av det man får se. Men idag hade vi turen. Vi fick gå från vår mattelektion för att se en debatt mellan olika partiers ungdomsförbund, vilket faktiskt var väldigt intressant. Och imorn ska vi dessutom på en föreläsning, vilket känns väldigt roligt. Det känns kul att även vi naturare får en gnutta demokrativecka.

Som ett brev på posten

Det är verkligen så otroligt roligt att få paket. Visserligen så var det denna gången väntat, det var ju jag själv som hade beställt det, men ändå blir man som ett litet barn när man försöker ta sig igenom all tejp. 
 
 
Ni ska veta att jag verkligen har velat beställa det som låg i den lilla lådan så enormt länge, men ville vänta till något speciellt tillfälle då jag men också andra kan glädjas av det. Och det är det nu. Det är ju halloween snart.

Vardagslyckligheter

Jag gillar dagar som den här otroligt mycket. Inte för att det är något vidare jättespeciellt med dem, utan det är bara det vardagsfina i dem. Jag gillar dagarna då jag har sånglektioner och då inte bara för själva sånglektionerna i sig utan allt runt omkring dem. Jag gillar att det innebär att jag måste spendera en massa tid på olika bussar - en halvtimme till skolan, en timme till sånglektionen och en halvtimme hem. Då får man tid att tänka. Tid att stanna upp ett tag.
 
 
Jag gillar också väntan. Väntan på kunskapens hus. Det är nämligen något fint över livet där: barn som kommer med gitarren på ryggen eller flöjten i handen och är förväntansfulla över musiken som väntar, nyblivna cirkusmedlemmar som övar på att hålla balansen medan de far fram på sin enhjuling och andra som i Assbergssalen övar på sången inför den stora konserten. Att bara sitta där känns så bra, så underbart vardagsfint.

In the moment we´re lost and found

När jag började blogga så gjorde jag verkligen allt för att uppdatera minst en gång per dag. Egentligen inte så mycket för själva läsarnas skull (som då var betydligt färre än ni som kikar in nu), utan faktiskt för min egen skull. Det blev ett sätt att finna något speciellt med varje enskild dag, något jag kunde skriva om. Det blev ett sätt att inte längre leva ett rutinliv och inte längre blunda för alla vardagsfina ting. Det gjorde mycket och har gjort det länge.
 
Men sen en tid tillbaka så har jag insett att även om jag skrivit varje dag så har det inte varje gång gett mig så mycket som det gjorde förr. Det har blivit att jag skrivit för skrivandets skull. Så vill jag verkligen inte att det ska vara, för jag tror att om det inte ger mig något att skriva så kan det inte ge någon annan något av att läsa det. 
 
 
Men bli inte oroliga nu; detta är inget avskedsinlägg där jag tackar för min tid som bloggare. Verkligen inte. Jag vill bara berätta att bloggen framöver kommer vara lite mer som livet självt. Ibland är det enormt händelserikt, ibland så flyter allt bara på. Ibland är det mycket som snurrar runt i tankarna, ibland finns där inget. Ibland vill man höras och ibland vill man bara gömmas långt långt in någonstans där man inte alls kan synas. 
 
Det jag vill säga är helt enkelt att jag framöver kommer skriva när jag har något att skriva om, så ofta eller sällan det nu är. Så enkelt är det. Och jag tror att det kommer bli bättre både för mig och för er.

Kick-off

Den här dagen har bestått av fullkomlig musiklycka. Jag har nämligen tillbringat hela min söndag i Göteborgs konserthus, där jag träffat en himlans massa nya underbara människor som jag har sjungit helt magnifika stycken av kompositören Karl Jenkins med.
 
Jag måste dock erkänna att jag var lite smått orolig över att åka dit. Kände ingen alls, utan åkte helt själv och var väll lite rädd för att.. ja egentligen vet jag inte riktigt för vad.. känna mig lite ensam kanske.. Men självklart så var jag orolig i onödan. Efter bara någon timme så kändes det som om jag kände jättemånga i gruppen
 
 
Och musiken var som sagt helt underbar! En utmaning är det verkligen, men åh så häftigt det kommer bli! 
 
Men denna dagen var dock bara en "Kick-off". På riktigt drar det igång på höstlovet - det är ju just en höstlovskör vi är. Så tills dess får jag gå runt och längta och nynna på en massa sånger på engelska, franska, grekiska och latin.

Varför klaga på nyckeln till livet?

När värmen omfamnar mig efter att ha gått i det kyliga morgonmörkret, tänker jag på det. När jag ser livet, folk som vandrar runt i korridorerna, tänker jag på det. När jag tänker på allt jag faktiskt får lära mig och hur stort det  är att jag får möjligheten att förstå så mycket av vår värld, slår det mig. Och när det slår mig hur enormt lyckligt lottad jag är och vilka möjligheter jag har för min framtid, kan jag inte sluta tänka på det.
 
Och även när det känns extra tungt att ta stegen upp för de många trapporna, tänker jag på det. Och även när kraven och alla måsten tynger ner tillvaron, gör jag allt för att tänka på det. Även när jag inte sovit ordentligt på flera dagar eller är ordentligt sjuk, men ändå sitter och skriver ett prov, så finns tanken ändå i bakhuvudet. Jag tänker på hur hur mycket jag gillar min skola. 
  
Jag överdriver inte det minsta när jag säger hur enormt mycket jag tycker om min skola. Visst finns det tillfällen när man kan bli upprörd över saker och ting där, men ändå så tycker jag så mycket om den. Jag är så enormt glad över att ha ett ställe där jag kan tillbringa mina dagar, där jag får lov att vara mig själv, där jag får träffa en massa underbara människor och där jag får lära mig så enormt mycket.
 
 
Lite svårt är det att sätta fingret på vad det är som får mig att känna så starkt för skolan. Det är allt i sin helhet, men det är något med stämningen; det är som om väggarna skänker en trygghet. 
 
Jag antar att det är ganska ovanligt att man talar om sin skola på det här sättet; vanligen går väll majoriteten runt och klagar över alla läxor och längtar efter helgen och loven. Att jag talar så gott om min skola har dock inte att göra med att den är särksilt extraordinär. Enormt bra är den verkligen, men det finns säkerligen både bättre och sämre. Det jag vill komma till är att det inte bara har med själva skolan att göra, utan det allra bästa är det faktum att man har en skola att gå till.
 
Alla vi som har turen att få gå i skolan är så enormt lyckligt lottade! Vi får så enorma möjlighteter att göra precis vad vi vill med våra liv. Vi får kunskaper och erfaranheter som är helt ovärdeliga. Vi har något som så enormt många i vår värld drömmer om och önskar sig mer än någonting annat.
 
Trots det klagar vi. Vi klagar på hur jobbigt det är. Läxor ska göras och långa uttråkande lektioner ska uthärdas. Det är så synd om oss. Så synd är det, att vi är så lyckligt lottade. 
 
Jag önskar så att jag kunde vända den generella inställningen till skolan, för helt obegripligt är det egentligen. Helt ofattbart är det att man kan lägga så mycket energi på att klaga på och ogilla det som egentligen är nyckeln till livet.

You were made to be awesome

 
 
Vem du än är, var du än är, vad du än gör, hur du än mår och vad du än drömmer om - se den här!

Skrämmande underbart

 
Otroligt mirakulöst underbart kändes det att sätta den där vita fina mössan på huvudet och tänka att nu, nu är vi allt ett steg närmare. Om bara lite mer än åtta månader så står vi där på den där trappan och har hela livet framför oss. Jag kan inte förstå det när jag tänker på det. Om bara tvåhundrafyrtionio dagar blir lilla jag vuxen och kan göra precis vad jag vill med livet. Jag kan vara var jag vill och vem jag vill. Så skrämmande underbart är det, att den dagen snart är här...

Under täcket

 
Så fort höstmörkret hade lagt sig, drog hon täcket över huvudet och gömde sig för världen. För är man där kan ingen se och är man där kan ingen höra. Man får vara för sig själv.
 
Man kan behöva det ibland. Åtminståne kan det vara det enda ibland. 

Färga tröjor med te

 
Ett litet tips såhär i höstmörkret: trivs du som jag inte särskilt mycket i kritvita koftor/cardigans, utan trivs mer i naturvita, beigea eller ljusbruna tröjor, så kan du lätt som en plätt förvandla de kritvita tröjor du ändå av någon anledning har köpt. Hemligheten har du antagligen i ditt skafferi - nämligen te!
 
Koka upp så pass mycket vatten så att tröjan/tröjorna kommer att kunna täckas helt och låt några tepåsar dra några minuter. Ta upp påsarna och lägg i tröjan/tröjorna och låt ligga där ett tag. Den resulterande färgen beror helt på hur många tepåsar du har, vilket te och hur länge du låter de samt tröjan ligga i vattnet, så du får helt enkelt experimentera dig fram. Satsa på att endast färga lite granna första gången så att du ser hur du blir, så kan du färga mer om det behövs. För det är ju mycket lättare att färga än gång till än att göra första färgningen ogjord...

En September

Det känns lite som om jag skriver såna här inlägg varannan dag. Det känns som om jag varannan dag konstaterar hur fort tiden gått och hur märkligt det faktum att det är en ny månad känns. Kommer man aldrig bli van. Vid att tiden går så fort alltså. Och dessutom bara går fortare och fortare...
 
 
Hur som helst så har denna månaden hunnit vara ganska så fin ändå. Oerhört mycket pluggstress har det varit, men det faktum att det också har hänt mycket annat utöver det vanliga också i skolan har varit roligt. Som den gången när vi vandrade runt på skolans vind på historialektionen. Hehe.. det var faktiskt lite spännande.
 
Och sen har jag dessutom fixat och grejat med saker och ting till Hallondrömmen vilket verkligen har varit och är ett ljus i vardagen, för åh så kul det är att pyssla med!
 
 
Att det har blivit mörkare och kallare har säkert de flesta märkt och när jag nu går till skolan är det nästan kolsvart. Jag går dock fortfarande klädd i tunna strumbyxor och höstjacka mest hela tiden - så jag huttrar som bara den - men värmer mig sedan på en varm buss och senare under kvällarna med tända ljus.
 
 
Dessutom så har jag under denna månad hunnit testa nya Loka pepparkaka och som den julfantast som jag är så kan jag bara inte annat än älska allt som görs med smak eller doft av pepparkaka. Ja, så god var den men jag ser också fram emot andra "vinternyheter". 
 
Och sist men inte minst (snarare störst och viktigtast) så var jag på bokmässan i lördagas!!! Åh åh åh på det! Vill nu läsa och skriva mest hela tiden och när jag inte gör det, bara tänka på till exempel Jonas Gardells fina ord.



RSS 2.0