I mörkret är ytan något annat

Det kunde nog hända att någon undrade. Möjligtvis undrade någon vart jag tog vägen, alla de där kvällarna då stora sällskap av alla möjliga människor hade satt sig på de obekväma pinnstolarna på vår favoritresturang. Mitt i sorlet av livliga turister, glada greker och ljudlig musik, hade jag nämligen lämnat både min plats och resturangen.
 
I klänning och sandaler tog jag små steg i den branta trappan, från strandpromenaden bredvid resturangen ner till själva stranden, för att sedan forstätta in i mörkret på den tomma klipperstensstranden. Ljudet från musiken och ljudet från människorna avlägsnades allt mer och istället tog ljudet av vågorna som slog mot stranden över. 
 
Så nära strandkanten som möjlig gick jag och blickade ut mot havet och vågorna. Tänkte att det var märkligt hur det som i dagens ljus är så vackert blått och tindrade, kan vara så oerhört mörkt. I ljuset av månens sken var det som en annan plats än den man besökte på dagarna. 
 
 
Allt annat försvann och allt som förblev kvar var det som var där och då. Jag sjöng, ja alltid sjöng jag och tog i med hela min kropp, men ljudet av vågorna var alltid mäktigare. Det var något fantastiskt med det, men jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det var. Kanske var det frihetskänslan. Känslan av att det gick att släppa ut allt man hade inom sig, utan att något blev för överväldigande. Ja något med det var det antagligen, för känslan av lättnad  när jag sedan gick tillbaka upp mot resturangen var total. 
 
Ja, folk kanske tyckte att det var märkligt. Att jag gick ifrån var inget problem i sig då resturangen och ägarna är som ett andra hem, en andra familj, så det är okej att komma och gå lite som man vill. Men ja, kanske kan det tyckas märkligt och kanske kan man fråga sig vad jag skulle nere på stranden att göra. Men jag behövde det. Det var bästa sättet att rensa tankarna.
 
Därför längtar jag nu, inte bara efter den vackra blåa sidan av havet som de flesta brukar längta efter, utan jag längtar efter den sida av havet som visar sig om natten. Och inom en mycket snar framtid ska jag stå där, och sjunga rakt ut i natten...

Ett steg närmre friheten

Det tog ett tag innan den där känslan försvann. Den där känslan som var likt en klump i magen, som kunde dyka upp bara vid tanken på att jag skulle övningsköra om någon dag eller så. Den är borta nu. I princip helt. Och det känns underbart!
 
Visserligen tycker jag fortfarande att det är lite jobbigt att bara "gå ut och övningsköra", fast det har inte med själva körningen att göra utan tiden. Tid känns nämligen för tillfället som en bristvara och därför känns det otroligt onödigt att "slösa tid" på att gå ut och övningsköra. Det är inte slöseri. Nej verkligen inte. Men det känns så. 
 
 
Men att faktiskt kunna ställa frågan: "kan jag få köra till skolan imorn?", det känns helt fullkomligt underbart och när jag väl sitter bakom ratten så känns det ändå ganska roligt kan jag erkänna. Jag är inte särskilt motorintresserad, men den frihet som ett körkort innebär, den lockar så ofantligt mycket. 
 
Och idag tog jag ytterligare ett steg mot den friheten då jag tog min första lektion. Det kändes bra och gav mig en hel del självförtroende och motivation för att faktiskt klara det här, och det helst innan augusti då det förhoppningsvis är dags för mig att börja planera flytt. Ska verkligen göra allt för att nå det målet!

Är det fel att tro att det här är fel?

Nu, såhär när folk börjar räkna ner dagarna till påsklov, samt sommarlov och student, känner jag för att dela med mig av något. Det är en (för tidningar för lång, men för skolan helt lagom lång) krönika som jag skrivit som skoluppgift och enda kravet var att få med något om upplysningstiden - därav jämförelsen längre ner. Det var visserligen ett år sedan jag skrev den, men egentligen är den mer aktuell nu än någonsin...

 

Nu brinner det i knutarna. Högen med böcker som ska läsas, texter som ska skrivas och uppgifter som ska räknas, bara växer och växer och klumpen i magen blir bara större och större. Jag är dock en av dem som tar sig i kragen och sätter sig med uppgift efter uppgift och gör dem, men oavsett hur mycket jag får gjort så bara ökar och ökar stressen. Det verkar som om varenda lärare lägger ännu en sten på bördan och varje delmoment på att-göra listan som aldrig tar slut tar verkligen musten ur mig. 

 

Jag vet att jag inte är ensam om att känna så här. Enligt en undersökning gjord av utbildningsförvaltningen så känner nämligen två av tre gymnasieelever sig stressade. Många enkätundersökningar visar också att ungdomars sovvanor har försämrats och apotekets försäljning av läkemedel mot magproblem för ungdomar har ökat. Detta är i mångt och mycket på grund av en plikt ungdomar har. Den kallas skolplikt.

 

Redan vid ordet plikt är det möjligt att stor del av det intresse för skolan som möjligtvis existerar, sakta rinner bort. Nej, skolan är inte direkt kopplad till glädje, utan för många innebär den istället prestationsångest och besvikelser. Man räknar dagar kvar till lov och om en kompis frågar hur det är så svarar man ”nja sådär, vi har väldigt mycket i skolan nu” och kompisen svarar ”åh jaha, va jobbigt!”. Det kan också hända att man ibland utbrister i ett ”Jag har inget liv”,  i stunder då det verkar som om man ägnar varenda vaken sekund till skolarbete. Dessutom så känns det så otroligt ofta, som om man bara står och trampar vatten. Man frågar sig själv ”vad är det för nytta med det här?” och undrar om det är värt allt slit.

 

Så många gånger har jag frågat mig varför det är så här. Varför är skolan för så många alldeles dötrist? Det naturliga för människan är ju att vara nyfiken och vilja lära och det tror jag faktiskt att de flesta i grund och botten är, eller i alla fall har varit. 

 

Jag själv har alltid varit väldigt vetgirig. Jag har alltid tyckt att naturämnena är oerhört intressanta och som liten så kände jag en enorm lycka av att få veta hur någonting i människokroppen fungerar, eller hur man räknar något krångligt mattetal. Den lusten märks dock inte lika tydligt nu när jag går naturvetenskapliga linjen på gymnasiet, utan skyms av den stress som ligger och bubblar längst uppe på ytan.

 
 

Om man blickar långt tillbaka i tiden, t.ex. till upplysningstiden, så kan man dock tydligt se att synen på kunskap var annorlunda. Kunskapen hade ett högre värde i människors ögon. Det handlade inte i störst mån om vad man skulle ha för nytta av sina lärdomar, utan att veta för vetandets skull var en skatt nog. Inte gick väll Linné runt och funderade på om han skulle få ett bättre jobb och liv om han  lyckades sortera blommorna tillräckligt bra. Nej, förmodligen lockades han av nyfikenheten och glädjen av att förstå hur allt hängde ihop.

 

Dessutom så fanns det - precis som det idag fortfarande finns på vissa ställen på jorden - människor som faktiskt offrade sina liv för att fler skulle få tillgång till kunskap. Under upplysningstiden hade nämligen inte kvinnor rätt till utbildning utan de ansågs vara menade att endast utföra hushållssysslor. Trots det fanns det människor som t.ex. Anna Maria Lenngren som kämpade för att få en bra utbildning och för att de som inte hade den möjligheten skulle få det. Detta gjordes trots att riskerna var stora, bara för att det var så oerhört viktigt att alla skulle få möjligheten att lära sig saker. 

 

Med tiden ledde ju dock upplysningens motiverade personer till stora framsteg på alla plan, inte minst inom naturvetenskapen och för samhället i sig. Tänk då vad som skulle kunna uppnås idag, ifall fler människor kunde brinna lika mycket för kunskap som man gjorde då, med tanke på att resurserna som vi har idag är så mycket större. Men tyvärr är dock detta brinnande väldigt sällsynt.

 

Enligt motivationsforskaren Joanna Giota så är de flesta förskolebarn inre motiverade, men redan under första klass så har ungefär tio procent gått över till att bli mer prestationsinriktande. Detta konstateras samtidigt som förslag om betyg redan i fjärde klass (om inte tidigare) kommer upp på agendan. Jaha, nu förstår jag! Det kanske är meningen att allt yngre individer ska gå rakt in i väggen. Det kanske är meningen att mer antidepressiva preparat och andra läkemedel ska säljas till ungdomar för att tjäna in extra pengar som kan läggas på något annat än faktisk förbättring av skolsystemet. Okej, förlåt om jag tidigare missförstått det hela.


En sommar utan gränser

Lite kort nämnde jag i förra inlägget, det otroliga faktum att jag fått ett jobb. Flera av er vet visserligen redan det, då ni träffat på mig mitt i mitt glädjerus, men jag tänkte ändå att jag skulle berätta lite kort om det.
 
För att gå rakt på sak så är det som så att jag har fått den enorma äran att få ägna hela min sommar åt att jobba för Läkare Utan Gränser. Ja, det är verkligen en enorm ära att få möjligheten att bidra till en så enormt bra organisation som Läkare Utan Gränser. Det arbete som de gör i krisdrabbade områden, är verkligen helt ovärderligt och att jag får möjligheten att bidra med något litet till deras enorma arbete gör mig så oerhört tacksam.
 
 
Bara det att ha ett jobb till sommaren är ju förstås något som glädjer mig, men glädjen av att jobba för Läkare Utan Gränser överstiger glädjen av att ha fått ett sommarjobb så otroligt. Visst är det ett faktum att jag kommer tjäna pengar, men detta är helt klart något jag hade kunnat tänka mig göra utan att få en krona för det. 
 
Så vad är det jag ska göra? Jo, jag ska jobba som så kallad värvare, dvs jag ska hjälpa till att sprida information om Läkare Utan Gränser och därmed också försöka värva nya medlemmar. Främst kommer jag och mitt team att jobba i Göteborg, men varannan vecka kommer vi resa iväg någon annanstans, för att på så sätt nå ut till fler i vårt avlånga land. 
 
Måste verkligen säga att jag verkligen tycker att det här ska bli så otroligt roligt och spännande, och inte minst ser jag fram emot alla nya erfarenheter och lärdomar jag själv kommer få denna sommaren. 
 

För livet förvånar

Ja, det är lite utav ett stående tema här, det här med nutid och framtid. Fast inte är det så konstigt egentligen. Det är ju lite av ett stående tema i livet i sig också. Så vad har hänt den senaste tiden gällande detta då? Jo, främst två saker:
 
För det första har jag idag skrivit högskoleprovet. Det var min tredje gång och jag gjorde det mest för erfarenhetens skull, ifall det skulle vara så att jag inte kommer in på läkarlinjen med mina betyg och behöver prestera jättebra på högskoleprovet i höst. Hur som helst hade jag därför ingen press på mig, men hade en liten förhoppning om att i alla fall få samma resultat som förra året, fast skulle jag inte få det skulle det inte göra något eftersom det är det bästa resultatet som räknas när man söker in till en utbildning. 
Men, det hela gick faktiskt mycket bättre än jag trodde. Jag har visserligen inga säkra resultat ännu, men när jag jämförde med förra årets normeringstabeller så verkar det som om jag i år får ett resultat som möjligtvis kan ge mig en plats på läkarlinjen ifall inte betygen - som jag ändå hoppas på - inte räcker till. Kanske var det avsaknaden av press och prestationskrav som gjorde det, jag vet inte riktigt, men hur som helst så känns det lite overkligt faktiskt. Känns som om det sista steget för att nå läkarlinjen plötsligt blev något mindre.
 
Det andra "stora" som hänt sen sist är dock näst intill lika stort. Jag har fått jobb och ett mycket speciellt sådant. Men det ska jag berätta mer om inom en mycket mycket snar framtid...

Den största överraskningen

Framtidstankarna har varit många den senaste tiden. Inte är det konstigt i och för sig, med tanke på att det idag endast är sjuttiotvå dagar kvar till den stora dagen. Turligt nog har inte alla dessa tankar i mitt fall varit lika med ångest i så stor grad som jag vet att det för många både har varit och är, men det tror jag i mångt och mycket beror på min inställning till den - framtiden alltså.
 
Tidigare var jag väldigt noga med att ha kontroll över det mesta och det inkluderade förstås framtiden. Jag ville veta vad som skulle komma här näst, så att jag på så sätt på något vis skulle kunna känna mig beredd på den - framtiden alltså. Men med det missade jag en liten sak...Nej! En ganska stor sak. Jag missade spänningen och det fantastiska som finns i överraskningar. För när de väl dök upp, hamnade de i skymundan av känslorna av obehag av att inte vara "beredd" och av att allt inte blev som det tänkt.
 
Men det är ju oerhört dumt att det ska vara lika med ett obehag. Det finns ingen mening i det. För när man tänker efter så är ju just det, det fina med livet. Att inte veta vad som ska komma här näst och sedan upptäcka allt som livet har att erbjuda, överträffar ju i många fall alla möjliga tankar man har om framtiden. Ja, livet har en förmåga att förvåna och förändras till något man aldrig någonsin kunnat ana, men är inte det spännande? Se bara till det som redan hänt; trodde du för några år sedan att du skulle vara precis där du är nu och att du skulle få uppleva allt det du redan har fått uppleva?
 
 
Och det bästa är att så här kommer det vara så länge vi lever. För var och en av oss finns massvis som väntar. Livet ligger och lurar på en mängd överraskningar till var och en av oss, som är över alla våra förändringar. Och så kommer det fortsätta vara för evigt.
 
Till dig som till exempel tar studenten till sommaren och känner att det som väntar efter är som ett stort svart hål som du ännu inte hunnit fylla med något meningsfullt, vill jag därför bara säga en sak: ta det lugnt och se på framtiden med spänning! Livet kommer lösa det åt dig! För även om du inte har någon aning om vad du ska göra till hösten, eller under sommaren, eller när som helst för den delen, så väntar en mängd överraskningar just för dig. Och du, du behöver bara leva för att få uppleva dem.



RSS 2.0