Om att välkomnas till en ny början

Det hela var så obegripligt. Där satt jag i mitt nyblivna hem, jag åt frukost och bläddrade i Uppsalatidningen, men snart skulle jag befinna mig någon helt annan stans. Snart skulle jag skulle sitta i en enastående sal, i ett hav av människor sittandes i en halvmåne runt scenen, likt en antik grekisk teater, och jag skulle bli hälsad välkommen. 
 
Att det hela var helt obegripligt, ja det var väl det som slog mig allra mest. Var det verkligen jag som blev välkomnad? Skulle verkligen jag börja på den här skolan? Nja.. det måste blivit något fel. Det här känns alldeles för högtidligt för mig - Så kände jag verkligen, men på ett bra sätt. Det kändes som en ära att få sitta där på de obekväma trästolarna, precis så som så många andra genom historien gjort. Så många som har haft en så enormt stor betydelse för vårt samhälle, och ja hela vår värld.
 
Här ovan är hela välkomstceremonin i sin helhet, inte för att jag tror att någon av er egentligen har något intresse av att faktiskt se hela, men bara genom att se de första minuterna får man en känsla av hur högtidligt det var. Tja.. i alla fall nästan. Inget på film kan ju någonsin bli så bra som verkligheten.

Här är jag och försöker tolka mina tankar

Torsdag, fredag, lördag, söndag, måndag och nu tisdag har gått, och så många gånger har jag tänkt att jag ska skriva något här. Jag har till och med satt mig vid datorn och loggat in på blogg.se, men där tog det stopp. Det fanns inga ord. Hur skulle jag kunna skriva något här, när jag inte ens kan tolka mina egna tankar och känslor?
 
Det har verkligen varit ett virrvarr på så många olika sätt. Jag har inte fått en lugn stund, även om jag tillbringar största delen av tiden själv, för det är så enormt mycket som måste fixas och grejas med. Till störst del är det dock roligt, det tycker jag verkligen, men åh så tröttsamt det är också. Men det är när jag sätter mig ner och vilar kroppen som arbetet påbörjas på riktigt. Och ja, nu kan vi verkligen tala om tanketrassel.
 
 
Men överlag mår jag dock bra här i Uppsala och jag har redan fått vara med om en hel del, och även om det är mestadels tanketrassel i mitt huvud så har jag ändå lyckats komma fram till en hel del.
 
• Jag har strosat runt i Uppsala och kommit fram till att det är en stad jag kan lära mig att älska, helt klart.
• Jag har varit i Domkyrkan och varit med om en biskopsvigning och fascinerats av hur magnifik en byggnad kan vara, och att jag helt klart kommer bli stammis där.
• Jag har fikat (såklart!) och konstaterat att det lär bli mycket beslutsångest framöver när det ska väljas vilket café som ska besökas.
• Jag har köpt cykel (!!!), ett måste här. Och upptäckt att jag inte alls är van vid att cykla på andra ställen än i små hålor på landet.
• Jag har inrett mitt rum och upptäckt att även det lite sämre går att göra ganska så bra.
• Och jag har konstaterat att jag inte gillar korridorsboende, bland annat för att jag egentligen är alldeles för pedantisk för det och i alldeles för stort behov egentid lite då och då.
 
MEN jag har också kommit fram till att det är ganska så väldans underbart att ha flyttat och att ha tagit ett stort steg mitt ut i jag vet inte vad. Så spännande känns det, och då har det ändå inte riktigt börjat....

Farväl = syns snart

Min förra fredag var också min sista dag på jobbet. Jobbet som varit både lärorikt och betydelsefullt, men också så oerhört påfrestande. Till största delen kändes det skönt, att det äntligen var dags för lite välbehövlig vila, men lite sorgligt var det ändå. Det där sista. Att säga de där orden. Ni vet... hej då...
 
 
Det är många gånger den senaste tiden som jag har behövt säga de där orden och minst sagt så tär det lite grann. Men det känns ändå ganska så bra, att man faktiskt har en hel del att säga "hej då" till. Och i de flesta fallen innebär ju inte orden ett avslut. Orden innebär bara att jag ska röra på mig lite och att vi snart syns igen. Och ingenting händer med en relation bara av det faktum att jag förflyttar mig till ett annat geografiskt område. 

Om när man faktiskt ber om hjälp

Efter många tillsägelser och en lång tid av velande, samlade jag mig själv och tog tag i saker och ting. Jag skapade mig en lugn stund och plockade upp mobilen ur fickan och ringde det där samtalet. Jag ringde till vårdcentralen. Jag tänkte att det kanske var bra, att istället för att ringa under fyra separata tillfällen angående fyra olika saker, kanske det är bäst att slänga ur sig allt på en och samma gång. Kanske fanns det andra samband än de jag kunde se.
 
Främst ringde jag dock angående den där huvudvärken som hade envisats med att besvära mig konstant under en hel vecka. Med olika intensitet visserligen, men ständigt existerande. Den som inte lättade, vilka och hur många värktabletter jag än tog, hur mycket kaffe jag än drack, hur mycket vatten jag än drack och hur mycket jag än vilade och sov. Men jag ringde också angående magen som fortsatt att krångla, de där "blåmärkena" som inte försvunnit på över ett år utan snarare blivit något större och den där mensen som inte riktigt vill komma tillbaka efter tre års frånvaro. 
 
Jag i princip bönade och bad om att få en tid innan jag flyttar. Vore ju så skönt att få kolla upp saker och ting innan jag begav mig. Trots det var svaret simpelt. "Du kan inte få en tid hos en läkare. Vi tar bara in akutfall." "Huvudvärk är inte farligt men du kan ju testa att ta voltaren på nacken så kanske den lättar. Och så kan du försöka stressa lite mindre också". Lättare sagt än gjort. Voltarenen kan jag klarar jag av, men att stressa ner? Tja.. det är svårare...  
 
 
Självklart finns det en poäng med det där med stressen. Den är säkert en bidragande orsak till att jag mår som jag mår, MEN det känns allt för mycket som om de "skyller" för mycket på den. Det finns faktiskt en mängd saker som kan orsaka de symptom jag har, men det är som om så länge man har något att vara stressad över kan problemen skyllas på den, och då slipper "onödiga" provtagningar göras. Och visst, inget är akut med mig. Det mesta är saker jag "burit på" länge och inte varit till någon enorm skada, och huvudvärk, visst är det oftast inte så farligt, men att ha det konstant i över en veckas tid är inte roligt heller för den delen (inte minst gör den mig väldigt "ej topp-presterande" på jobbet). Men "blåmärkena" då? Vad har de med stressen att göra?
 
Hur som helst, det som gör mig mest frustrerad är inte att det här hände just mig igår och att just jag inte fick en läkartid, för huvudvärken kommer säkert gå över till sist och ja, de andra sakerna kan jag väl lika gärna gå med ett tag till, men problemet är att det här händer så ofta för så många. Så många nekas vård, så många får kämpa för att bara få träffa en läkare och i vissa fall kan det leda till att vissas problem blir "upptäckta" senare än vad som var nödvändigt. Visst är många sjuksköterskor man pratar med på telefon helt underbara, men det finns en risk att de inte kan se hela bilden. Att någonting missas. Förhoppningsvis och antagligen är så inte fallet med mig, men för vissa är det det och det gör mig så frustrerad. Det märks att det är stora förändringar som måste göras för att sjukvården ska kunna bli det i alla fall jag anser att den borde vara: något som kan ge oss alla en känsla av trygghet i vardagen och göra så att färre behöver oroa sig över sin hälsa.
 
Och nu skulle det kunna diskuteras att en tredjedel av världens befolkning inte har någon tillgång alls till sjukvård. Vi är verkligen lyckligt lottade. MEN i ett land som detta finns det möjligheter som gör så att vården skulle kunnat vara så mycket bättre och DET gör mig så enormt frustrerad!

Sommarkrönikan

Inte minst eftersom det fanns önskemål om det, så kommer här min sommarkrönika som var med i Borås Tidning i onsdags och som jag skrev om i förra inlägget.
 

 

Hela världen var en sommaridyll den dagen. Solen värmde brunbrända ben och vinden fläktade sådär precis lagom, så att det aldrig riktigt blev för varmt utan förblev helt underbart härligt. Samtidigt låg den klarblåa himlen med vita små fluffiga stackmoln som ett täcke över den sommargröna världen och fågelkvitter blandades med barnskratt från trädgårdarna. Det luktade grillat och ingen, nej verkligen ingen, kunde förneka att det var en perfekt sommardag.

 

Det måste därför sett väldigt märkligt ut när vi kom där på cyklarna iförda stora gummistövlar - ja även lillebror tyckte att det var märkligt och kunde inte riktigt förstå grejen med det - men även om det var varmt och inte minst otympligt, så skulle han få se att det var mödan värt. Målet var nämligen en hemlig skatt. En skatt bestående av ett hav av juveler. Skogens juveler. 

 

Aldrig hade han sett så mycket smultron! Jag hade ju gjort det en gång tidigare, den gången då jag fann platsen som verkade helt oupptäckt, men glädjen var så mycket större när jag såg upprymdheten i min lillebrors ögon. Vi drömde om en smultronpaj, större än alla vi någonsin skådat, för det, det måste ju vara bland det godaste som finns.

 

Men även smultronplockning kan man bli trött av så när våra hinkar var fyllda av mängder med smultron och våra magar var fyllda med minst lika mycket, började vi lunka mot våra cyklar. Men vi nådde inte fram. Iställe

t hamnade vi likt Ronja Rövardotter, på rygg bredvid varandra på en bädd av vitmossa som fanns på en liten öppen plats mitt i skogen. 


Till en början sa vi inte mycket. Vi bara låg där och tittade upp mot de vita små stackmolnen som sakta svepte över himlen. Men det var där och då som jag verkligen insåg. Jag insåg vad det var som bringade den där pirrande känslan av lycka som jag känt under hela dagen. Det var inte den enorma mängden smultron. Det var inte sommaridyllen, som vi visserligen förstörde något med våra gummistövlar. Det var han, min fina och underbara lillebror. 
 

Jag tänkte att jag måste bli bättre. Jag måste bli bättre på att berätta hur otroligt tacksam jag är för att faktiskt få ha honom. Så jag lade mig på sidan, tittade honom i ögonen och sa: ”Du. Glöm aldrig att jag älskar dig.”




RSS 2.0