Mer än en dålig vana

Många utav de som i något sammanhang har tillbringat tid med mig, har säkert lagt märke till det. Många har säkert sett hur jag ständigt sitter och pillar, river och till och med biter, inte på naglarna och inte bara på nagelbanden, utan på hela fingertopparna och till viss del andra delar av kroppen också. Delvis medvetet och delvis omedvetet gör jag det, men oavsett så kan jag bara inte sluta. "Sluta pilla" säger mina fina vänner och jag knyter mina händer för att sluta, men efter bara några få sekunder är jag igång igen.
 
Redan när jag för första gången upptäckte denna dåliga "vana" försökte jag göra någonting åt det. Första steget var att försöka låta bli, men det var ju en omöjlighet. Sen började jag måla mina naglar i fina färger, eftersom jag då tänkte att jag inte skulle vilja förstöra det, men tydligen ville jag hellre pilla än ha fina naglar. Sen började jag använda handkräm konstant, använda plåster, använda bröstvårtskräm (låter hel-udda, jag vet, men denna kräm som jag fick när jag jobbade på BB i somras är bästa någonsin!), tejpa alla fingrar med kirurgtejp och använda plasthandskar. Men inget har hjälpt. För när jag har smörjt in händerna, eller pillat bort tejpen, är jag igång igen.
 
Nu så här över ett år senare har det för mina fingertoppar gått så långt att de är röda av de lokala inflammationerna och fulla av ärrvävnad. Folk brukar säga att det ser ut att göra ont och det kan jag säga att det verkligen gör. Och det är helt obegripligt hur jag kan fortsätta även om det bara gör ondare och ondare. Antagligen är det väl mer psykiskt än fysiskt och beror väl på stress och allt möjligt annat tanketrassel som finns där inne, men man tycker ju att det ändå borde gå att sluta. Inte minst jag som för övrigt brukar ha en näst intill extrem självdisciplin.
 
 
Men när det har gått så här långt, när det inte handlar om "bara" en dålig vana som att bita på naglarna eller "bara" pilla på nagelbanden, utan man är i iprincip i det läget jag är, så heter det tydligen "Dermatillomani". Inte för att jag egentligen tycker att det spelar någon roll om det hela har ett namn eller inte, men det är ganska så bra ändå för då kan man googla efter tips på vad man kan göra åt det, från andra som "har det". 
 
Ja, för jag vill verkligen göra något åt det. För utöver att det är otroligt fult, så är jag så trött på att ha fingrar som ständigt blöder och gör ont. Så därför sitter jag nu här med ännu fler produkter som mamma och pappa har inhandlat på apoteket. Mina fingrar är inlindade i något märkligt material och över det har jag tunna bomullshandskar. För att "motivera" mig till att sluta tänker jag på det som jag tänker på mest hela tiden nu för tiden: studenten! Då vill jag ju inte ha smärtande röda fingrar och jag vill ju inte heller riskera att droppa nån droppe blod på en fin vit studentklänning. Nej det vill jag inte, så nu ska jag se till att bli kvitt det här! Problemet är bara att jag har sagt just precis det i över ett år och se hur det har gått...

Allt det där onödiga skulle kunna kallas stress

Det är svårt att sätta fingret på den där känslan. Den där känslan som egentligen är en enorm lycka men som ändå gnager så otroligt inombords. Ja, det är svårt att förstå sig på den där känslan, men vad den beror på det har jag ganska så bra koll på.
 
Man skulle kunna kalla den stress. Ja, på sätt och vis. Men det känns ändå på sätt och vis fel, för allt som står inför mig är saker som jag ser fram emot och som innebär en stor glädje. Men samtidigt är det ju ett faktum, att även positiva saker kan orsaka negativ stress.
 
Från att i flera år ha önskat att tiden bara ska gå fortare så önskar jag nu att den kunde stanna. Fast det är delvis inte heller sant (ja va vad det jag sa, känslan är svår att förstå sig på), för jag längtar fortfarande till en framtid som väntar. Men allt som ska ske innan dess är bara så mycket och även om det är roliga saker så är det så många på så kort tid. Därför blir jag näst intill rädd varje gång jag skriver datumet längst upp på dagbokssidan. Jag blir rädd över att jag inte ska hinna med allt.
 
Men allt kommer ju ha sin tid och när en viss tid gått kommer man oavsett allt ändå vara framme vid något form av mål. Där kommer det dock finnas nya ting som väntar, men det är ju egentligen också det som är själva tjusningen med livet - att det hela tiden väntar en massa nya spännande saker. Så egentligen är det så otroligt onödigt att stressa upp sig. Det är så onödigt att det faktum att livet till och med är extra fullt med spännande saker ibland, ska innebära att bägaren slår över och det blir för tungt istället. Det är jättedumt och jag vill inte känna så. Men för att ändra på det så är det egentligen inte själva livet som man bör ändra, utan hur man förhåller sig till det.
 
 
Nej, man borde inte behöva ta bort vissa roliga och spännande saker som kan ske. Nej, man borde låta livet vara så fullt som möjligt av underbara saker så att man kan utnyttja det till fullo medan man faktiskt har det. Det man istället bör göra är att verkligen fokusera på nuet. 
 
Ja, det finns en anledning till att klyschor är just klyschor. Det finns en anledning till att det är en klyscha att man ska "fånga dagen". Det är en klyscha eftersom det är sant. Man måste verkligen öva på att fånga dagen så att man kan njuta av livets spännande saker när de sker. Man bör se fram emot saker som ska ske, men inte stressa upp sig över att det är så mycket, för allt kommer ha sin tid. Ja, stressen är onödig och beror bara på att vi människor har så otroligt dålig tidsuppfattning (vilket i för sig inte är särkilt konstigt med tanke på att få faktiskt vet vad tid är för något). Var sak kommer ha sin tid och "världstiden" kommer aldrig "krasha", hur mycket vi än kan inbilla oss att det kommer ske då det känns som om allt ska hända på samma gång. 
 
Så därför bör vi hitta våra saker som får oss att stanna i nuet och inte känna oss stressade över saker som man inte behöver vara stressad över. Det kan vara lite olika saker för olika personer; en del föredrar att träna, en del att måla och en del att sova. Men ett tips jag har är att göra som jag gör på bilden ovan, det vill säga le. Le så mycket du bara kan, för det kommer göra både dig och andra runt dig lyckligare och inte minst njuta mer av stunden.

Inte bara vissa hjärtans dag

Imorgon är det alla hjärtans dag. Som om jag hade behövt påminna om det. Nej, vid det här laget har världen redan delats upp i två läger, ett bestående av de som har en flick- eller pojkvän och ett bestående av alla de som inte har det. I mångt och mycket innebär det också ett läger för och ett emot denna dagen. Jag säger inte att det alltid är så och för alla, men i många fall är det just de som har en "partner" som firar denna dag, medan stor del av de resterande känner sig lite extra ensamma, tycker dagen är ganska så meningslös och i vissa fall kanske också känner sig smått irriterade på alla kära som ska "skylta" med sin kärlek så.
 
Ja som sagt, jag säger inte att det alltid är så, men det är vanligt förekommande och det tycker jag är ett sorgligt faktum. Jag tycker det är sorgligt att denna dag i så många fall minimeras till att handla om huruvida man har eller inte har en pojkvän eller flickvän, när den egentligen handlar om kärlek överlag. Dagen heter "ALLA hjärtans dag" inte "Alla icke singel-hjärtans dag" och därför handlar dagen minst lika mycket om de som inte har varken pojkvän eller flickvän.
 
Det handlar om alla våra hjärtan och allt de slår för. Det handlar om att vi ska sprudla av kärlek till alla runt omkring oss, alla nära och kära oavsett om de är partners, syskon, vänner eller något helt annat. Det handlar om att vi ska tillägna denna dagen alla vi av våra hjärtan älskar.
 
Ett bra sätt att sprida kärlek är ju att bjuda på något fint och mumsigt, och vad passar inte bättre än egna vaniljhjärtan? Vill du prova kan du hitta recept på min andra blogg här.
 
Och då kan det ju tyckas att en sån här dag inte borde behövas och det tycker jag också. Vi borde sprudla av kärlek under var och en av årets trehundrasextiofem dagar, men det är ett faktum att det inte är något vi gör. Därför tycker jag väldigt mycket om alla hjärtans dag. Jag tycker att det är fint att vi har en dag som det är "bestämt" att vi ska visa varann kärlek på. Men allra finast blir det då om vi inte låter det begränsas till bara denna fredagen utan låter denna dagen inspirera oss till att sprida mer kärlek under årets resterande dagar och alla kommande år. För vi måste bli bättre på det. Vi måste bli bättre på att visa varann kärlek och tacksamhet och sluta upp att ta så mycket för givet.
 
Och med det är också vi själva inkluderade. Alla hjärtans dag inkluderar också kärleken till oss själva. För det är något många av oss måste bli bättre på, att visa kärlek och omtanke till oss själva. 
 
Så låt morgondagen bli en fin dag då du sprudlar av kärlek till dig själv och alla runt omkring dig. Visa tacksamhet till alla du älskar och låt all värme inspirera dig. Det ska i alla fall jag göra.

För det gick att gå ett steg längre

"För när vi går in för något gör vi det fullt ut" -  skrev jag i ett inlägg här precis efter vår gymnasiearbeteslaboration. Med det menade jag alltså att jag trodde att vi hade gått in för gymnasiearbetet fullt ut, men det visade sig att jag skulle ha fel. Det visade sig att det skulle finnas ytterligare ett steg att ta, så det tog vi.

 

Det visade sig nämligen att man kunde tävla med sitt arbete. Det är "Unga Forskare" som står för denna tävling och vi kunde ju inte låta bli att anmäla oss till den. Man har ju inget att förlora tänkte vi och skrev ihop en projektsammanfattning på fem sidor som skickades in cirka en timme innan deadline. Som tack för det fick vi och alla andra som anmält sig en liten film. Alltså filmen här nedan. 

 

 
Så sen i onsdags har spänningen varit total. Jag och Erica har vaktat våra mail-inkorgar som hökar och väntat som bara den på mailet som ska berätta huruvida vi har eller inte har kommit med i den första regionala delen. Och mailet kom. Igår. Och med spänning öppnades det. Och med stor lycka kunde vi läsa att vi faktiskt kommit med. Så den 27:e februari smäller det. Då ska vi vara med på en mässa i Göteborg och tävla med vårt arbete!

För mina ord är inte bara mina

Det finns en sak som jag knappt har nämnt något om, men inte för att det är mindre viktigt utan snarare tvärt om. Det handlar om vad jag gjorde efter att jag hade tagit mig hem till Fritsla från Stockholm och Berzeliusdagarna.
 
Även om tröttheten var total så åkte jag nämligen inte hem, utan till församlingshemmet där jag möttes av några fina vänner och en mängd andra människor som jag aldrig tidigare hade träffat. Fick mig lite fina pratstunder och fick vara lite trött tillsammans med dem och det var minnsagt underbart.
 
 
Men ännu mer underbart var det som väntade - en härlig lovsångsgudstjänst med musik och massa levande ljus. Det var en stund för eftertanke och tid för mig att göra det jag brinner för att göra. Jag fick en stund sittandes framför alla underbara människor, då det enda som hördes var mina ord i den annars helt tysta kyrkan. Jag fick tala från botten av mitt hjärta, på ett sådant sätt som ibland kan göra ont i mig, men som jag vet behövs. Jag vill tro att det är meningen att jag ska tala, för orden kan göra skillnad. Men det handlar inte främst om mig, utan om alla som hör dem.
 
Jag fick senare höra att de gjorde skillnad. Orden alltså. Jag fick höra att det var mer än vad som blev sagt den där sena kvällen, det var också hur det blev sagt. Orden, de gjorde något för de som hörde dem och det gör mig innerligt lycklig. För det är det jag vill med dem.

En December och en Januari

Det gick så fort. Så fort gick det mellan gångerna då jag skulle konstatera att det gått så fort. Tvåtusentretton blev tvåtusenfjorton och december blev januari, så hastigt att januari också hann bli februari innan jag verkligen förstått det. Så för att verkligen förstå ser jag tillbaka. Jag ser tillbaka i ett "instagram-perspektiv".
 
 
 
December började med att jag skapade juliga frukostting; jag bakade eget vörtbröd och experimenterade fram ett recept på pepparkaksgranola. Stor del av månadens timmar ägnade jag dock antingen åt skolböcker och andra böcker tjocka som tegelstenar, eller åt fantastiskt fantastisk julmusik.
 
 
Därefter skaffade jag mig ännu mer julkänslor genom att baka en väldans massa julgodsaker, men också genom att både vara lucia och tärna. Inte i samma luciatåg förstås men ändå. En dag klädde jag och skolvänner oss alla i rött också, fast det hade inte så mycket med julen att göra, utan mer att göra med att det äntligen var dags för "Bäckäng VS Teknis".
 
 
Sen sjöng jag lite mer och var därför med i tidningen. Sen bakades det mer julgodis än någonsin och gicks på otroligt fin julkonsert då jag också fick prata med Sonja Aldén om nervositet. Det var fint det.
 
 
På läger åkte jag sedan för att uppleva bland de finaste dagarna i mitt liv. Jag fick träffa otroligt många underbara människor och äntligen fick jag också en chans att koppla av för en stund. Jag fick släppa alla måsten som hängde över mina axlar och bara ägna mig åt saker som är viktiga.
 
När man kom hem igen blev det ännu en gång så att andra saker också sågs som viktiga. Bland annat biologiprovet och högskolevalet. Och visst är det viktigt. Men numera tycker jag att det är viktit på ett annat sätt.
 
 
Sen hände stora saker. Busskort och allt annat som kan behöva inför Berzeliusdagarna skickades till mig och till slut for jag dit. Det var verkligen en upplevelse som jag sent kommer glömma.
 
Och sen vet jag inte riktigt vad jag ska säga. Om bananen på bilden alltså. Så kan det gå när man har en lillebror som får för sig att man kan göra så här.. ähm.. med frukten. Jadu varför inte...

Berzeliusdagarna 2014

Jag är så otroligt tacksam. Så tacksam är jag över att jag fick möjligheten att åka till Stockholm på Berzeliusdagarna. De här dagarna ska jag verkligen minnas för resten av mitt liv. Så enormt mycket fick jag vara med om.
 
Jag som trodde att jag skulle åka in med Rasmus och Victoria och sedan endast vara med dem, hade så otroligt fel. Redan innan vi lämnat centralen hade vi blivit åtta stycken som gick för att äta sushi tillsammans och under kvällen och under fredagen träffade vi ännu fler fina människor. Vissa träffade man bara en enstaka gång, men några av oss blev till ett litet gäng på lite mer än tio personer som sedan höll ihop under dagarna. 
 
Ja, jag har träffat så fina människor och jag har haft så fina samtal, både långa och korta och inte mins djupa sådana. Till långt in på natten pratade vi, så vi utnyttjade tiden väl, men åh så trötta vi blev.
 
Dessutom har jag lärt mig så otroligt mycket utöver det jag lärt mig från människorna jag umgåtts med. De som föreläste var verkligen enormt kunniga och jag kan verkligen inte säga att det var någonting som var ointressant. Christer Fuglesang var det som väntat roligt att lyssna på och lika så Dan Shechtman, nobellpristagaren, som jag också fick autograf av.
 
Vet inte vad jag ska skriva mer. Det är så svårt att veta vad av allt man ska berätta och hur man ska förklara för att ni ska kunna få en bild av hur det faktiskt var. Så istället för mycket mer text kommer här lite bilder som Dan Gotthold, en utav arangörerna, tog under dagarna.
 
Så här satt vi under föreläsningarna
 
Bland de bästa föreläsningarna, helt klart! "Molekylära Robotar" - så häftigt! 
 
Precis innan fredagens finmiddag
 
Mingel innan middagen
 
Underhållning från Linköpings universitet under middagen.
 
Finmiddagen
 
Dan Shechtman, nobellpristagaren



RSS 2.0