Nästa gång vi hörs…

 
Nästa gång ni hör från mig så...
 
...kommer jag ha ätit sushi.
...kommer jag ha varit i huvudstaden.
...kommer jag ha lärt mig så ooootroligt mycket.
...kommer jag ha ägnat en hel skoldag till att drömma mig bort.
...kommer jag ha varit vaken alldeles för länge på grund av nervositet.
...kommer det i tidningen ha varit ett reportage om mig och två vänner.
...kommer jag ha tillbringat (förhoppningsvis "bara") ca åtta timmar på tåg.
...kommer jag ha varit med på en finmiddag på en fin resturang i Stockholm.
...kommer jag ha träffat en väldans massa nya människor (minst 400 stycken).
...kommer jag ha njutit av allt vad det innebär att bo två nätter på hotell på Kungsholmen (Åhh hotellfrukost!!!)
...kommer jag ha träffat massa framstående personer (Ja, Christer Fuglesang och nobelpristagaren ser jag mest fram emot)
 
...kommer antagligen tulpanerna här ovan ha vissnat.
 
...kommer jag ha lyssnat på fina människor som pratar om en resa till Sydafrika.
...kommer jag ha kännt en väldig värme och kärlek.
...kommer jag ha träffat "gamla" underbara vänner.
...kommer jag förhoppningsvis ha berört någon.
...kommer jag ha sjungit massa lovsång.
...kommer jag ha delat vittnesbörd.
...kommer jag ha fått förön.
 
Vi hörs på söndag!

Gissningstävling: vem ska jag träffa?

Vi har en liten grej här hemma. Det brukar ofta bli som så att vi gör små tävlingar av allting. Främst jag och lillebror då - som ibland kan gå lite över styr - men i många fall också hela familjen. Speciellt om vi har träffat någon. Då kan vi nämligen inte bara berätta att vi träffat denne, utan det hela måste bli till en gissningstävling där endast ja- och nejfrågor får ställas. 
 
Visserligen kan det bli lite tröttsamt då och då, men i många fall är det riktigt roligt. Speciellt om du har träffat någon som är väldigt svår att gissa sig fram till och du själv alltså sitter på svaret medan de andra gissar.
 
En funderande lillebror...
 
Av den anledningen ser jag mycket fram emot att jag nu ska starta en sådan liten tävling. Jag har visserligen inte träffat någon, men däremot ska jag träffa någon. En väldigt speciell person. Nämligen Christer Fuglesang. Det blir nog svårt att gissa sig fram till. Om de lyckas ska jag berätta att jag ska träffa en nobelpristagare också, för det är ju också ganska så väldans häftigt faktiskt.

Gårdagens födelsedagsbarn

Det började redan andra dagen på gymnasiet, den andra gången vi träffades, med ett ganska så oseriöst litet bråk. Vi insåg nog i stunden att vi tänkte väldigt lika, men ändå så pass olika att ett litet bråk om vem som egentligen hade rätt kunde uppstå. Fast "bråk" är egentligen fel ord - vi bråkade ju inte direkt - men "diskussion" låter så oerhört tråkigt, så försök tänka er någonting mittemellan. 
 
Dagen efter gick vi vilse. När de flesta skulle läsa franska eller tyska, skulle vi läsa spanska, men hamnade i helt fel klassrum. Eller, egentligen hade vi gått rätt. Men var en timme för tidiga, så vi satt med en klass som inte var våran. Och där satt vi tills läraren hade ropat upp alla elever och vi insåg att vi inte stod med på listan.
 
 
Sen har det bara gått utför, fast på ett riktigt bra sätt. Kommer aldrig någonsin glömma våra "småbråk" och livliga diskussioner som ständigt uppkommer och kommer för evigt minnas våra interna skämt; de där som ingen annan någonsin skulle kunna förstå. Jag kommer aldrig heller glömma vår underbara jargång, den som jag älskar så otroligt mycket. Antagligen är det bara du Erica som verkligen förstår vad jag menar, men jag vill verkligen säga att jag älskar den så otroligt mycket då jag inte har något liknande med någon annan. Kommer alltid också minnas alla märkliga saker vi har haft för oss och allt märkligt som har hänt, för åh va de har lyst upp min gymnasietid.
 
 
Men mest av allt kommer jag minnas dig Erica. Du min underbara fantastiska vän! Jag säger det inte tillräckligt ofta, men jag vill verkligen säga det, att jag gillar dig så otroligt mycket och jag är så glad och tacksam över att jag kan kalla dig min vän.
 
Och nu låter det lite som ett farväl; "Jag kommer aldig glömma..." hit och "jag kommer för evigt minnas..." dit. Men det var egentligen inte så det var menat. För även om studenten är nära och saker kanske händer som gör så att vi far från varandra, så hoppas jag så innerligt att vi kommer hålla kontakten. Hur som helst är det i alla fall sant. Oavsett allt, kommer jag minnas allt ovan. Oavsett allt, kommer jag minnas dig Erica.
 
Så kram på dig och ytterligare ett grattis. Grattis till din 19:e födelsedag som jag hade turen att igår få fira med dig. Grattis grattis grattis. Jag gillar dig så otroligt mycket.

Nyfiken på partiledaren

 
Det här tycker jag i princip alla borde titta på. Detta är den första delen i svt:s satsning "Nyfiken på partiledaren", vilket är en form av annorlunda intervjuprogram av partiledarna för de största partierna. Partledarna sätts i en situation som är mer "mänsklig" än de politiska situationer som de vanligtvis hamnar i, då de tillsammans med en psykolog diskuterar deras partiers grundtankar och människosyn, samt även delar av deras egna liv. Självklart finns en mängd plus och minus hos programmet men jag tänker varken såga något eller höja något. Utan se det och bilda er egen uppfattning. 
 
Hur som helst kan jag i alla fall säga att "Nyfiken på partiledaren" är ett suveränt sätt - inte minst för den som inte är särskilt insatt i politiken - att få en bild av de olika partierna och kanske även få en tydligare bild av var man själv ligger.
 
Och just det ja. Programmet går klockan åtta på söndagar. Fast det kanske inte var så viktigt. Det finns ju på svtplay.se...

Alla vägar leder rätt, fast på väldigt olika sätt

I cirka en halv evighet står vi där, min vän och jag. Våra blickar flackar mellan valmöjligheterna. Vissa är inte det minsta lockande, men alldelses för många är alldelses för åtråvärda för att beslutet ska bli enkelt. Människor som dyker upp säger vi åt att gå före. "Ni får göra valet före oss. Vi behöver lite mer tid till att fundera."
 
Hur ska man egentligen kunna veta vad som är rätt val? "Det finns inget rätt och det finns inget fel" säger någon, men det vill man ändå tro. Vad är egentligen rätt för mig? Hur ska man veta vad som är godast? Hur ska man veta vad man innerst inne är allra mest sugen på? Hur ska man veta att man inte kommer ångra sig och vilja byta sitt val mot något annat?
 
Till slut bestämmer vi oss och jag tar den stora bakelsen som jag så länge velat testa, men aldrig riktigt vågat mig på. Jag har trott att jag kanske bara lockas av utseendet men sen egentligen inte kommer gilla den. Men jag köper den ändå och jag njuter av den. Inte en tanke går åt kladdkakan som jag inte valde, för bakelsen var så mycket godare än jag någonsin kunnat ana. 
 
Ja, det här med beslutsångest förföljer mig verkligen. Vad det än gäller så blir det alltid svårt så fort det är ett val som ska göras. Och nu, nu står jag inför ett utav mina största val. Nu handlar det inte om någon liten kaka, utan nu är det livsavgörande val som står inför mig. Jag står inför ett högskoleval.
 
 
Jag tror mig ändå känna ganska så starkt att jag vill börja utbilda mig direkt efter gymnasiet och jag tror ändå ganska så relativt säkert att det är läkarprogrammet jag vill in på, så jag har redan reducerat ner mina valmöjligheter. Jag har valt en utav över tolv tusen olika sorters bakverk, men jag kan inte bestämma mig för vilket café jag ska gå till. Vilket café bakar de bästa bakelserna? Vilket café skulle jag trivas bäst på? Vad skulle jag få för sällskap på de olika caféerna och vart ligger de?
 
Ja, vart vill jag egentligen läsa till läkare? Läkarprogrammet sägs vara så olika på de olika universiteten och universiteten i sig är väldigt olika. Oavsett vad jag väljer kommer jag behöva flytta, men flytten och bosättningen kommer helt klart bli olika beroende på vart jag hamnar. 
 
Så i lördags satte jag mig ner och gick igenom en väldans massa kataloger, läste på på nätet och funderade så att jag trodde att huvudet skulle explodera och jag tror att jag ändå har kommit fram till en preliminär rangordning för mina val. Topp tre är än så länge: Lund, Uppsala och Umeå, men saker och ting kan ändras.
 
 
 
Dessutom är det ju långt ifrån säkert att jag kommer in någonstans. Kraven för att komma in på läkarprogrammet är ju som känt väldigt höga och även om jag har lagt ner väldigt mycket tid och energi på skolan och även lyckats väldigt bra, så lever jag någonstans i gränslandet. Det är inte omöjligt att jag kommer in, men det är inte heller på något sätt säkert. Men oavsett, vill man ju ha sina val i rätt ordning. För skulle man ha sån tur att man kommer in på fler än en, så vill man ju inte att man ska ha rangordnat dem fel och indirekt tackar nej till något man ännu hellre skulle vilja tacka ja till.
 
Fast sanningen är ju ändå att det egentligen inte spelar så stor roll. Skulle jag komma in på ett utav mina val så skulle jag bli överlycklig oavsett vilket det är. Och oavsett vilket det blir så skulle jag ju antagligen inte ångra min "rangordning" och tänka att det hade varit så mycket bättre ifall jag hade läst programmet någon annan stans. Nej, för oavsett så blir det i många fall bra. Bättre än man från början kanske kunde tro.
 
Och det är det jag vill säga till er alla som står inför liknande val. Visst är det svårt att välja, men det är just denna tid som är den jobbigaste. För sen, när du gjort ditt val så kommer det säkert bli så mycket bättre än du tror och du kommer antagligen inte ångra ditt val - på samma sätt som du inte kommer tänka på den där kladdkakan du inte valde den där gången när du köpte en bakelse. Och skulle du mot förmodan ångra dig så är det okej. Man kan byta café, man kan testa på ett nytt bakverk och det är helt okej. 
 
Och även om valet är svårt, tänk vad underbart det ändå är att vi har det...

Andas

Andas. Så innerligt behöver vi andas. Utan luften som vi om och om igen drar in i våra lungor så är det inte mycket vi kan göra eller vara, vi kan inte leva. Allting vi tar oss an bygger på denna simpla förutsättning - att vi fortsätter andas. 
 
 

Trots det är det så lätt hänt att det glöms bort. Mitt i en värld där allt händer på en och samma gång, kan det hända att man inte tänker på att man faktiskt måste andas. Man behöver stanna upp en stund och bara tänka på den - andningen. För det är efter ett djupt andetag som man mår som bäst och dessutom kan leva som mest.


Ja, varför inte testa?

 
Fram till och med vecka tio så har jag turen att ha tre dagar långa helger. Det är ganska skönt faktiskt och helt klart värt timmarna med kemi efter skoltid, som gjort så att jag får ha denna förmån. Så vad har jag gjort istället för att vara i skolan då? Tja... visserligen har jag pluggat en hel del biologi inför provet i morgon, men inemellan har jag också hunnit med att för första gången testa på att pochera ägg till frukosten och sedan testat på att laga Kofta (ja alltså, med "Kofta" menar jag den indiska rätten "Kofta", vilket är som stora kryddiga köttbullar i en stark sås med en väldans massa konstiga kryddor i), vilket blev väldigt lyckat. Har nämligen fått tillbaka lite mer av min matlagningsglädje, vilket känns oerhört skoj!

För när vi går in för något gör vi det fullt ut

När man till sist går tredje året på gymnasiet, så är det minsann dags. Då är det dags för arbetet som får varje liten elev att ömsom glädjas, ömsom plågas. Förr hette det projektarbete, men numera kallas det gymnasiearbete.
 
Nu råkar det ju också vara som så att jag går just tredje året på gymnasiet. Det är alltså min tur att ägna mig åt just det arbetet och det är ingen fråga om jag gör det. Igår var jag nämligen i skolan och gjorde just det i hela 11 timmar...
 
Hade funderat otroligt länge på vad jag ville göra ett arbete om och när jag och min vän Erica bestämde oss för att göra det tillsammans, så funderade vi ännu mer. Vi var länge inne på att göra något om träningsvärk och sen var vi bland annat inne på att göra någon form av välgörenhet, men problemet var att vi går natur med inriktning på medicin och hälsa. Man kan ju tycka att man om man skriver om tränigsvärk eller att tar reda på hur malaria uppstår och vad som kan göras åt situationen i världen, så borde man vara inne på något som passar vår linje - men icke. Det fanns en liten punkt som sa att vi också var tvugna att undersöka något själva och på något sätt bidra till forskningen, och att komma på vad man skulle fokusera på då var inte lika lätt.
 
Men så av någon anledning så sprang vi på ett litet citat på nätet som löd: "droppa lite citron på maten, så sänker du GI-värdet på måltiden i sin helhet", och vi stannade upp. "Hur i hela friden kan det gå till? Funkar det?
 
 
Så det var vad vi valde att undersöka. Vi formade en labb som kort sagt innebar att vi hade försökspersoner som vi bjöd på frukost och som vi flera gånger mätte blodsockret på. Detta gjorde vi två morgnar - igår och i förrgår - och innan ena frukosten fick de dricka en sur lösning. 
 
Så nu har vi den praktiska delen i princip klar och istället är det dags att sjunka in i tjocka fysiologiböcker från högskolan och ta reda på vad som - in i minsta detalj - faktiskt händer. 
 
Det kommer bli - och är redan för den delen - mycket arbete, men det är det värt. Det här är så mycket roligare än en vanlig kurs och det känns faktiskt roligt att undersöka något själva och sedan fördjupa sig i det enormt mycket. Kan nu faktiskt förstå att man börjat forska - ja för vårt arbete skulle helt klart kunna vara början på ett forskningsprojekt - och vem vet, kanske kommer jag någon gång i framtiden ägna mig åt just forskning...

För jag kan inte lova, bara hoppas

Det är mycket prat om nyårslöften nu. På alla sätt och vis. Jag vill dock inte riktigt avsätta några löften då jag har tendens att se mycket väldigt svart eller vitt. Jag har nämligen en väldig självdisciplin, så bestämmer jag mig för något går jag in för det fullt ut även om det med tiden visar sig att det var ett omöjligt eller kanske till och med ogynnsamt mål. Bryter jag löften eller inte når ett tydligt utsatt mål blir jag dessutom lätt väldigt bedrövad och besviken på mig själv. Därför känns det väldigt onödigt att ha nyårslöften.
 
Men självklart har jag förhoppningar inför detta året. Ja, stora sådana. Jag har ju pratat så väldans mycket om att det här ska bli "mitt" år, att det är året jag så länge väntat på. Så vad är det jag syftar på då? För att illustrera det kommer en lista med mina största förhoppningar inför året.
 
 
Under 2014 hoppas jag...

...att jag flyttar hemifrån.  Ja, nu är det minsann dags. Så innerligt vill jag ha mitt egna lilla ställe, även om det så bara är ett litet rum någonstans.
 
...att jag tar studenten.   Dessa  två  stora punkterna ser jag fram emot så otroligt. Bara tanken på dem  osar
...att jag blir myndig. "frihet". Förhoppningsvis ska det inte vara någon stor fråga huruvida det sker, men det faktum att den dagen är menad att komma i år, är ju så otroligt. 13:e juni 2014 kommer bli så stor.
 
...att jag tar körkort. Frihet är ju verkligen detta också. Hade verkligen velat klara av det i år. Har av den anledningen verkligen börjat lägga ner mer tid på att öva, men vi får väl se hur det går.
 
...att jag röstar i valet. Detta är något som är lika självklart som att jag ska fylla arton. Bara dagen kommer så ska det ske. Men innan dess ska jag också bli ännu mer insatt, så att jag verkligen vet hur jag tycker och tänker om saker och ting.
 
...att jag får resa. Detta hade verkligen varit underbart. Var så länge sen nu. Familjen har varit iväg ett flertal gånger medan jag själv suttit hemma med skolböckerna. Kanske kan det bli en liten resa för att fira studenten - är lite prat om det så vi får väl se.
 
...att jag kommer in på läkarlinjen. Egentligen vet jag inte om detta är vad jag verkligen vill. För tillfället känner jag det mer än någonsin, men frågan är huruvida jag orkar plugga vidare direkt. Men ett steg i taget, det är ju inte det lättaste att komma in direkt, så skulle det vara så att jag inte kommer in så ser jag det som att det var meningen för mig att ta det lugnt ett tag.
 
...att jag kan bli lite snällare mot mig själv. Det här är en svår punkt, men jag jobbar på det.
 
...att jag växer i min tro. Av hela mitt hjärta vill jag det, så det är troligt att det faktiskt händer. Sen så hade det varit roligt att hinna läsa hela bibeln, men det är verkligen verkligen inget måste. Det handlar ju inte om prestation, utan bara på att bygga på en relation.
 
...att jag får inspirera, beröra och hjälpa. Det kan lätt låta lite klyshigt, men jag vill så gärna göra detta på så många sätt - mycket mer än jag vill resa, ta körkort och liknande saker. Kan jag göra något för andra vill jag göra det, kan saker jag varit med om beröra och påverka andra så vill jag använda dem till att faktiskt göra det. Exakt på vilka sätt jag ska göra det, det vet jag inte riktigt än, men jag har lite tankar som kanske kan växa och bli något. Inte minst har jag redan blivit erbjuden att dela ett vittnesbörd på ett läger, vilket verkligen skulle kunna vara ett sätt.
 
...att jag lär mig en massa. Och det på alla möjliga sätt. Jag vill lära mig saker om mig själv, om andra, om världen, om Gud, om människokroppen, om naturen, om politik, om samhället, om kultur och allt annat som man kan lära sig av livet.
 
...att jag har roligt. Ja, detta är verkligen bland de viktigaste punkterna. Visst kan man inte ha roligt jämnt, men åh så ofta som möjligt vill jag ha roligt i år. Jag vill träffa underbara människor och göra underbara saker. Redan har jag massa saker som ska göras som jag ser fram emot så otroligt! Åh, det ska bli ett roligt år!
 
...att jag får leva. Jadu, det är ju i mångt och mycket ett krav för att ovanstående punkter ens ska vara möjliga. Så detta är vad jag hoppas på allra mest och varje dag som jag faktiskt får det är jag otroligt tacksam. För egentligen är det ju ingen självklarhet, även om vi ofta tar det för det. 
 
Detta är vad jag hoppas på allra mest, hoppas ni på något speciellt för detta år?

För med det nya året gör vi allting nytt

Jag kunde verkligen aldrig ana att det skulle bli som det bli. Jag kunde verkligen inte ana att det skulle bli så bra. Jag kunde verkligen inte ana att allt skulle vara så otroligt fantastiskt då tvåtusentretton skulle bli tvåtusenfjorton.
 
Jag hade länge velat - ända sen tvåtusentolv om jag ska vara helt ärlig - men inte vågat. Jag hade ju ingen att åka dit med och jag "kunde" ju inte åka dit själv... Men så blev det höstlovet tvåtusentretton och jag träffade underbara Johanna och jag fick lära känna fina Hanna bättre, och då fanns det ju ingen anledning kvar, till att inte åka dit.
 
Så jag åkte på Credos nyårsläger i Kungälv. Dagarna fylldes med underbar gemenskap, oväntade möten med saknade men också en massa nya människor, fina och inspirerande ord på seminarier och predikningar, en himlans massa kunskap om saker av värde, fantastiskt lovsång och väldans massa känslor. 
 
 
Men själva höjdpunkten var helt klart nyårsafton. Aldrig har jag kunnat föreställa mig att en nyårsafton kan vara så underbar. Festmiddag, med alla cirka fyra hundra bröderna och systrarna, med mumsig trerättersmiddag och fantastisk underhållning. Längsta fackeltåget jag gått i, sjungandes lovsånger i högan sky och vinkandes till alla fina människor i fönstrena. Fyverkeriskådande vid en sjö vi kommit fram till. Midnattsmässa i finaste kyrkan jag någonsin varit i, sjungandes, gråtandes och kramandes vid tolvslaget och näst intill spricka av alla känslor som bubblar inom en. Vandring tillbaka "hem", lyssnandes på fantastiska vänner som sjunger helt fabulösa galenskapar-låtar. Linedance, bara för att det var en idé en fick och som visade sig vara jättebra. Lekar, som blir extra roliga när de kräver koncentration som inte finns eftersom man är övertrött. Andakt, och lugnet börjar sakta infalla sig. Isängjagning (haha vilket ord!) av ledare som tycker att bland det roligaste som finns är att säga att nu är det minsann dags att sova. Dagboksskrivning, i en sovsäck med ficklampa. Tänkande, inte minst på att Gud är så väldans otroligt fantastisk och tackande för en helt fantastisk dag och natt.
 
 
"Remade - The born again identity". Så löd lägrets tema och så lyder mina känslor. "Remade" är vad jag är och här är jag, redo för allt vad tvåtusenfjorton ska innebära. Tvåtusenfjorton - året jag så länge längtat efter. Tvåtusenfjorton - som så länge känts så långt bort. Tvåtusenfjorton - som obegriplig nog är här.
 
Alla bilder till detta inlägg har jag fått från fin fina Johanna. Och eftersom hon bara är så otroligt jättebra så tycker jag att ni nu inte ska göra annat än klicka in på hennes blogg som ni kommer till om ni klickar HÄR.



RSS 2.0