En publicerad skatt

Två gånger den senaste tiden har texter gått från att endast existera i min anteckningsbok till att exponeras för alla som läser Borås Tidning. Första gången var i juni och då handlade det om en insändare. Den skrev jag dock inte under med mitt namn utan med något helt annat, vilket gjorde det lite extra roligt när jag såg att den spreds lite granna på twitter.
 
Den andra gången, som var idag, då var det dock tydligt att det var jag som skrivit texten. Det stod till och med på framsidan av tidningen tillsammans med ett citat från texten. 
 
 
Det här kändes så mycket större än insändaren. Det var nämligen en krönika och att redaktionen valde att faktiskt ta med just min är jag så otroligt glad över! Vad den handlar om hade jag nog inte kunnat sammanfatta om jag själv inte tittat i tidningen idag, men på framsidan hade de verkligen en fin sammanfattning. De skrev att krönikan var "om smultron och en älskad lillebror" och det var verkligen på pricken vad den handlade om. Det bör dock nämnas att Jamie - som krönikan då alltså handlar om - ännu inte har läst den, så jag väntar på hans reaktion.

Man måste ta det lugnt ibland, annars sjunker man

När tvåtusentretton blev tvåtusenfjorton fick jag mig en tankeställare. Början på det år som jag alltid kallat "mitt år" var äntligen där. Nu var det dags för det år då allt skulle förändras. 
 
Jag sa att jag inte hade några nyårslöften, men jag hade mål. Där och då sa jag också till mig själv att allt jag vill göra ska jag göra med desamma och inte skjuta upp, för det finns inget bättre tillfälle för något än stunden som det är just för tillfället. För det är ju så lätt hänt att saker man vill göra skjuts upp och man fastnar i drömmen om att göra det, om att ta tag i det, men ändå blir det inget av det. 
 
Och med det i många fall ohälsosamma fast ändå ganska så gynnsamma självdisciplin som jag ändå har, så blev det som jag intalade mig själv. Jag tog tag i saker. Och det som jag redan hade börjat ta tag i, tog jag tag i ännu mer. Och det ledde ju till något bra. Nej, det ledde till oerhört mycket bra. Och samtidigt hände en massa andra ting.
 
Bland annat så tävlade jag i flera skolsammanhang och fick därför åka till Stockholm två gånger, jag satsade ännu mer på skolan, jag gick på bal, tog studenten, blev myndig, började övningsköra och tog körkortet, jag sökte jobb för Läkare utan Gränser - vilket jag fick och som har varit min huvudsakliga sysselsättning sen studenten, jag kom in på Läkarlinjen, jag var i Stockholm/Uppsala och jag fick boende i Uppsala. 
 
Självklart är jag ofantligt glad för allt det här. Jag är så nöjd över mig själv och så tacksam för att jag får vara med om allt det här. MEN. Det finns ett litet problem..
 
 
Problemet är att jag glömt bort mig själv på vägen. Bakom allt det här underbara så har det varit enormt mycket prestationsångest och enormt mycket stress som tyngt på. Missförstå mig inte, jag är oerhört glad över att allt har blivit som det blivit, men allt var inte direkt toppen i mina tankebanor innan allt detta, så denna stress har tagit ganska hårt på mig. 
 
Men stress och sånt är ju så diffust och så svårt att verkligen förstå sig på när det "bara" är ens psyke som är påverkat. Jag är proffs på att tänka att det inte är så farligt, proffs på att tänka att jag klarar så mycket mer, att jag borde göra så mycket mer. 
 
Men nu har också min kropp sagt ifrån. Jag har fått magkatarr och i förra veckan hade jag så ont så att jag inte kunde borsta tänderna ordentligt på kvällen, för jag klarade helt enkelt inte av att stå upp så länge som det krävdes. Jag har också bland annat varit helt energilös och haft en bultande huvudvärk mest hela tiden. Och nu, nu har jag insett att min kropp minsann har fått nog.
 
Så jag har varit hemma i cirka en vecka och försökt samla mig själv. Har fått några tabletter mot magen som verkar hjälpa och försökt öva på att göra ingenting. Det är faktiskt svårt. Men jag har insett vikten av att ta det lugnt ibland. Vi alla behöver det. Och även om det mesta som händer i livet är roligt så behöver vi en paus. För även om våra kroppar tycks vara superhjältemaskiner (det tycker jag verkligen att de är!), så behöver även de ladda batterierna ibland.

Om en månad återvänder jag

En tur till Stockholm för jobb, gick att kombinera med en tur till släkten. Senare visade det sig att det också gick att kombineras med en tur till min blivande hemstad, Uppsala, för rundtur och visning av boende. Märklig känsla var det, att veta att jag om en månad kommer vandra på de där gatorna och lära mig en massa saker på den där skolan.
 
 
Och gällande boendet så har jag verkligen haft tur. Trots att Uppsala är bland de städer där det är svårast att hitta boende, så ledde helgen till att jag blev erbjuden två olika boenden. Jag fick i princip välja, vilket visserligen var svårt men verkligen en förmån. Hur som helst gjorde jag valet och kontrakt och allt är redan påskrivet. Så nu drömmer jag om hur jag ska inreda mitt lilla studenrum. Kan verkligen inte bärga mig, tills det är dags för mig att flytta. 
 
Dock tänker jag aktivt fortsätta sökandet efter ett bättre boende. Det jag fått är nämligen bara ett korridorsrum med dusch/toa men med delat kök och det är verkligen inte så jag vill leva under hela min långa pluggtid, men funkar suveränt till en början. Men drömmer om en egen liten lya. En helt egen lägenhet...

Dags för flytt för förverkligande

Att det föll tårar ner på min kind var ett faktum när jag tittade ner på mobilens lilla skärm. "Antagen" stod det med stora gröna bokstäver. Var det sant? Tydligen var det det.
 
 
Tydligen ska jag flytta nu till slut. Jag ska tydligen flytta till Uppsala och det för att få min dröm att gå i uppfyllelse. Jag ska börja på nordens äldsta universitet, där bland annat Linné och Nelson Mandela läst en gång. Jag ska bli läkare. 

Höjden av frihet



Det är ofattbart det här. Jag talar om det faktum att jag från och med idag faktiskt kan och får bege mig iväg vart jag vill, när som helst, helt själv (förutsatt att en bil är tillgänglig förstås). Det är så sjukt och jag kan nog inte riktigt förstå det, men en sak som är säker är att jag är oerhört glad.

Detta kan bli veckan jag väntat på

 
Den här veckan. Det är veckan då mycket kan förändras. Det är veckan då jag ska få se vilka vändningar livet ska ta, vilket som är nästa steg. Nervöst? Verkligen! Tre stora svar ska fås denna veckan, tre ja eller nej, som betyder så oerhört mycket. Ett svar kom idag, det blev ett ja och jag känner mig så stolt. Idag var jag tillräcklig, och det återstår att se om jag kommer vara det under resterande delen av veckan också...



RSS 2.0