När pendling blir svårt flyttar vi in

Som sagt, reser gör jag mycket i och med mitt jobb. Det känns som om jag flyger och flänger mest hela tiden och även om jag gillar att åka både buss och tåg, så kan det bli något tröttsamt ibland. Det händer att jag suckar för mig själv när jag precis har slutat mitt värvarpass och står där med trötta ben, sisådär 150km hemifrån. Då är det tur att det är värt det, och att tiden går fort när man sover. 
 
Men när resan till jobbet är över 300km då börjar det bli lite väl bra för pendling. Därför är det tur att vi, nu när vi imorgon ska åka och jobba i Karlstad, ska få bo där och inte tvingas åka hem föränn på fredag. Det blir en tidig morgon imorn och en sen kväll på fredag och resten av tiden får jag spendera i Karlstad, som jag för övrigt aldrig tidigare besökt. 
 
Karlstad, Sweden by Peter Fristedt (CC BY-SA)

Lite spänd inför veckan måste jag dock erkänna att jag är. Hur kommer det egentligen bli? Tur är det att jag verkligen trivs med mitt team...

När ett mässlingsvaccin kostar 2 kr inser man hur enormt lite kan göra enormt mycket

Så tog jag studenten. Och utan att hinna stanna upp och andas så satte jag igång med att jobba. Måste erkänna att det varit tufft - nej föresten ÄR tufft - för detta jobb är så mycket mer påfrestande än jag kunde tro. Det är tufft att hela dagarna gå runt på stan och försöka få kontakt med och prata med så många människor man bara hinner på så kort tid som möjligt, speciellt när majoriteten bemöter en med ett "jag har inte tid med dig" eller bara med en borttittande blick. Det är inte lätt när man av främlingar får kommentarer som gör ont, som gör så att den där gnistan man måste ha för att orka, sakta börjar förvinna. Det är inte lätt när man får reda på att det i genomsnitt krävs 100 hej för att 10 ska stanna och för att 1 av dem ska säga: "ja, jag vill faktiskt hjälpa till".
 
 
Än så länge har jag utöver Göteborg, jobbat i Trollhättan och Stenungsund. Imorn blir det Stenungsund igen och sen far vi någon annan stans. Det blir långa resor och långa dagar, men jag måste säga att jag gillar miljöombytet.
 
Men som tur är, så är det bara en del av jobbet. För de finns de där som tar sig tid. Stannar upp och i alla fall pratar om sånt som är viktigt, om hur vi här bland annat ska kunna hjälpa alla de barn som drabbas av undernäring, malaria eller tuberkulos, för att bara nämna några av de massmördarna som finns i världen. Det finns massa intressanta människor som jag får ha en mängd spännande och givande samtal med. De finns de människor som säger: "kan just jag göra något, så vill jag göra det". Tack till er, vi behöver fler som er! 
 
Jag tänker på att ett mässlingsvaccin kostar 2 kr. Och jag tänker på att 100 kr räcker till en tredagars malariabehandling till 31 st barn. Och dessutom tänker jag på allt som Läkare utan Gränser gör och kan göra, inte minst tack vare sina fantastiska månadsgivare. Jag tänker på att detta är mitt sätt att dra mitt strå till stacken och när jag tänker på det, vad jag faktiskt gör det för, då tänds gnistan igen. För ja, det är tufft, men så innerligt värt det!

Har du hört talas om en födelsedagsstudent?

Bild lånad av Wefae
 
Bilder lånade av Ellen
 
Bilder tagna med min nya (!!!!) kamera
 
Frihet och lycka. Det är två ord som så bra det bara är möjligt sammanfattar min unika dag, min födelsedagsstudent. Nu är jag myndig och har tagit studenten. Nu kan jag göra precis vad jag vill mitt liv. Men först måste jag bara smälta det här och försöka förstå, att ingen kommer väcka mig ur denna dröm.

Med stolthet ska jag bryta normen, för jag ska se till att vara den jag är!

Studenten. Dagen då man gläds åt att man klarat tre år på gymnasiet och att man nu får välja själv hur man vill leva sitt liv. Dagen då man tar ett första kliv ut i en framtid som känns så otroligt spännande, eftersom livet har en förmåga att förvåna. Dagen, som är den första dagen på resten av ens liv.

 

 

Men det är också dagen då man ska dricka. Och efter studentmottagningen ska man vilja iväg, ut på krogen, för att verkligen ”släppa loss”. Man ska ha roligt på dansgolvet, eller någon annan stans i vimlet av milt sagt lulliga människor. Ja, åh va man ska vilja det! Åh, va man ska längta! Och åh så tur för mig som fyller 18 år på självaste studentdagen!

 

Nej. Så känner jag inte alls. Jag känner inte alls att det är tur att jag hinner fylla 18 innan/under studenten så att jag kan gå ut på krogen. Jag ser inte alls fram emot det och tycker verkligen inte att det ska bli roligt. Så därför har jag helt enkelt tänkt strunta i det.

 

Missförstå mig inte, studenten ser jag väldigt mycket fram emot och jag hade mer än gärna också tillbringat kvällen med min nyblivet ”föredetta” klasskompisar. MEN, jag vill inte göra det i en krogmiljö. Visst har det delvis att göra med det faktum att jag själv inte dricker något nämnvärt, dels eftersom jag inte vill utsätta min kropp för något så skadligt som alkohol faktiskt är och dels eftersom jag inte vill riskera att i stunden förändras på ett sådant sätt så att jag gör något som jag skulle ångra i vanligt tillstånd. 

 

Men det har inte bara med alkoholen att göra, för visst kan man festa utan att dricka, helt klart, men själva sammanhanget i sig är inte något jag känner mig ”hemma” i. Jag är inte en sån som tycker om att ”släppa loss” och dansa likt man gör på krogen, utan känner mig malplacerad helt enkelt. 

 

 

Många må tycka att jag i och med detta är tråkig, men vet ni vad, då får de tycka det! För hur tråkig riskerar jag inte att bli om jag hänger med på något som jag själv tycker är tråkigt? Och inte ska väl jag under en dag som denna, dvs både min student och min 18-årsdag, göra saker som jag själv inte tycker om? Egentligen är det ju helt absurt. 

 

Visserligen har det aldrig funnits någon eller något som tvingat mig att hänga på, men man kan ju inte bortse ifrån att normer är väldigt starkt rotade i många av oss. Inklusive mig själv. Jag har velat fram och tillbaka; ena dagen ska jag helt klart med ut på krogen eftersom man ”ska” det och andra dagar tänker jag helt tvärt om. Nu har jag dock insett att jag hellre ser tillbaka på min stora dag - som jag verkligen ser som första dagen på resten av mitt liv - och tänker att jag stod upp för mig själv och den jag är, istället för att bara följa normen och göra som ”alla andra”. 

 

 

Jag brukar tala om hur irriterad jag är på normer och hur ogynnsamma de är näst intill alltid, så nu ska jag också se till att i allt större grad faktiskt leva som jag lär. Om jag behöver bryta en norm för att vara den jag är då ska jag minsann se till att bryta den normen, och det med stolthet. För desto fler som gör det, desto fler vågar faktiskt vara sig själva.

 

 

Så nej, jag följer inte med ut på krogen. För jag, jag ska ha en av de bästa dagarna i mitt liv!


När orden är för få för att förklara hur det känns

En rejäl klump i magen hade jag allt kvällen innan. Mest av en glädjefylld nervositet som tur var, men också av en annan salig blandning av odefinierbara känslor. Det är svårt att säga vad jag kände, likt det mesta såhär runt studenttider, men virrvarret av känslor tog sig uttryck i att jag panikade inför frisörtiden: "Var det verkligen kl. 10.00 jag skulle dit? Eller var det tidigare? Tänk om jag kommer för sent! Tänk om jag likt i mina mardrömmar missar tiden!". Överdrev det gjorde jag helt klart. Det var ju egentligen inget stort problem - ett sms senare visste jag hur det låg till - men det var som sagt inte panik inför frisörtiden, utan känslotrassel inför hela spektaklet. 
 
Men allt blev ju bra. Mer än bra till och med. Det var en fantastisk kväll och det var unikt att få möjligheten att känna sig så fin. Ja, vilken känsla det var att iklädd långklänning och med en superfin håruppsättning, gå på den "röda mattan" med min fina vän Matilda under armen. Det är ett minne jag för evigt ska bära med mig. 
 
Minnena av hela kvällen ska jag för evigt bära med mig. Jag ska minnas hur jag tillsammans med min fina klass hade en underbar kväll.
 
Bilderna har fina Ellen (hon i smaragdgrön klänning längst till höger på gruppbilderna) varit så snäll och låtit mig låna. Fast som ni förstår är det inte hon som tagit bilderna, eftersom hon är med på dem, utan det är hennes snälla pappa, så det tackar vi honom för!

Klarade du det här, då klarar du nog allt

Idag mina vänner, idag är dagen. Dagen då jag och många andra helt kopplar bort och glömmer allt med betygshets och prestationsångest, och istället helt fullkommligt blickar framåt. Framåt mot en ljusare framtid då vi slipper allt vad gymnasiet innebär. Framåt mot en framtid som vi får forma hur vi vill. För idag, idag är dagen då betygen sätts.
 
Idag vet vi hur allt gick. På sätt och vis i alla fall. Vi vet hur det på pappret gick, men det säger ingenting om hur vi faktiskt klarade det. Att gymnasietiden både skulle bli en av de bästa och de jobbigaste tiderna i våra liv, är vi många som hört och med säkerhet så har många likt mig upplevt att det faktiskt var så det blev. Visst har vi varit med om mycket roligt och fått minnen för livet, men visst har det också varit tufft. Och de där betygen, de säger inget om det. De säger inte alls allt om hur vi kämpat och hur "bra" vi tagit oss igenom gymnasiet, för vi alla har gått igenom olika saker och haft olika förutsättningar. Vissa har lagt ner massvis med tid på skolan och fått riktigt höga betyg, medan andra har lagt ner ännu mer tid men fått betydligt sämre. Och andra har kanske inte ens kunnat fokusera på själva skolan eftersom livet har inneburit annat som tagit tid och energi. Betygen säger inte allt. De är bara ett sätt att försöka mäta något så okonkret som kunskap. De säger inte alls allt om hur DU klarade gymnasiet.
 
Felicia tar studenten by Hugo Ahlberg (CC BY-NC-SA)
 
Står du till sist där med den där vita mössan på huvudet och kanske vänner och släkt med gula och blåa ballonger firar dig, då har du helt klart klarat det bra det där med gymnasiet - oavsett vad pappret med betygen, eller poängen de innebär är. Då när du står där ska du vara stolt, för du klarade det faktiskt och nu kan du göra precis vad du vill! Har du en framtidsdröm, kämpa för den! För du kan, oavsett om betygen kanske inte räckte till för utbildningen, eller du från början kanske "valde fel" gymnasielinje. Vill du så kan du, på något sätt, oavsett vad. För du klarade gymnasiet och då, då klarar du väl allt?



RSS 2.0