Känslorus och Stockholmsbrus

Kroppen bubblar av sisådär elva miljoner känslor i alla möjliga färger och former. Det händer så mycket nu och jag hänger inte riktigt med i svängarna, utan lever ständigt i någon form av känslorus. Men det känns ganska så fint ändå, måste jag säga.
 
Jag tänker nu att jag borde lämna lite spår här lite oftare. Det har inte blivit av just eftersom livet är så fullproppat med ting, men jag tänker att om jag ska ha någon möjlighet att berätta om vad som händer, utan att varje inlägg ska förvandlas till någon form av lista där jag bara rabblar upp en massa saker som hänt, så borde jag skriva här lite oftare. Men vi får se hur det blir.
 
 
Hur som helst så kan jag berätta att Stockholmstrippen som jag pratat om ganska så väldans länge, också skulle visa sig vara lika fantastisk som vi anade. Skulle kunna babbla om de där dagarna i all evighet, men det ska jag inte göra nu, men småsaker kanske dyker upp lite då och då vem vet. Men för er som undrar om vi vann något pris så är svaret nej, men vi är otroligt glada ändå. Vi tog oss ju hela vägen till finalen och väl där så insåg vi att vi (fast vi tidigare inte trodde det själva) helt klart var i klass med alla andra, trots att vi gjort arbetet helt själva, till skillnad från många andra som hade fått hjälp från forskare och liknande.

Life is like a music box

Mitt liv går i sisådär hundrasjuttio ungefär. Mycket händer och det väldigt fort, så fort så att jag näst intill inte hinner med. Men jag hinner med. Och med tanke på att så mycket händer i princip hela tiden, har jag blivit betydligt bättre på att vara effektiv, samt njuta av stunden som är nu. Det är nämligen nödvändigt om man inte vill att en fin tid som denna bara ska svicha förbi utan att man ens hinner se sig om. 
 
Livet är fullt av allt från övningskörning och fysikplugg, till planering inför allt med studenten/min 18-årsdag. Har lite panik över allt som ska hinnas med och allt som måste fixas, ja det är så lätt att t.o.m. det faktum att man ska köpa en studentklänning känns påfrestande eftersom det är ännu en sak som måsta hinna göras, så det gäller att ta det lugnt och liksom skynda långsamt för att inte riskera att rolika saker blir stressfyllda.
 
Hur som helst så livet fullt av massa annat också. Jag har bland annat träffat fina vänner, firat fina vänner, börjat ägna mig åt att måla, vunnit en fotograferingsbok, hittat en hundring på en åker, fått sommarjobb, sökt ett jobb för Läkare Utan Gränser och imorn..IMORN ÅKER VI TILL STOCKHOLM!!!!
 
Så här kan det se ut en helt vanlig (gymnasiearbetes)dag.
 
Varför vi åker till Stockholm har jag redan berättat om HÄR och jag kan inte säga annat än att vi är oerhört spända. Det känns helt overkligt och våra känslor inför det är också overkliga. Det är som en känsla som säger: "Snart kommer de komma på oss! Snart kommer de komma på att vi inte är så duktiga och bra som de tror och vad i hela friden gör vi då?" - kort sagt, det känns som om vi inte är värda det här. Det känns som om alla andra är så himla mycket bättre än oss och som om vi egentligen inte "platsar" i den här tävlingen.
 
Men "platsar" det gör vi, även om vi själva i många fall inte känner det. Hade vi inte varit värda en finalplats så hade vi inte fått en. Då hade någon annan fått vår plats. Så enkelt är det. Så eftersom vi faktiskt fick en plats så beger vi oss av imorn bitti sisådär klockan åtta och kommer hem sent på torsdag kväll och åh så kul det ska bli. Ska bomba er med ett inlägg om allt vi har gjort, sen när det är förbi.

För ett gott skratt förlänger livet

För ca 50 år sedan skrattade vi i genomsnitt 18 minuter per dag. Numera skrattar vi endast 6 minuter...
 

Detta har jag hört i ett antal podcasts och läst på ett fleral ställen. Mina källor är kanske inte de mest trovärdiga och siffrorna är därmed med största sannolikhet inte exakta (nej, jag undrar hur i hela friden man ens kommit fram till just detta), men oavsett så säger det oss något. För trots att vi rent generellt har det bättre ställt än för 50 år sedan, så kan det konstateras att vi är inte lika glada. Det borde vi hjälpas åt att göra någonting åt. Inte minst borde vi se till att möta varandra med en större värme och vänlighet, bland annat genom att bli bättre på att ge varandra komplimanger. För även om det kanske inte leder till ett skratt, kan det leda till ett väldans stort leende. 
 
 
Och för att se till att skratta mer så kan man ju också gå på standup - precis som jag gjorde med en vän förra veckan. Då får man sig minst sagt ett gott skratt

Varför inte leka med tanken och låtsas att vi är kända?

 
Tack vare allt det som jag berättade om i förra inlägget, så blev jag och Erica kontaktade av Sveriges Radio. Vi blev ombedda att komma på en liten intervju angående vårt arbete och hela tävlingen i sig, så därför begav vi oss dit igår förmiddag. Rejält förkylda var vi dock, så vårt största dilemma var hur vi skulle kunna hålla oss från att snörvla, nysa eller hosta under intervjun, men det visade sig faktiskt gå när man var fokuserad på vad man gjorde. 
 
Hur som helst. Om någon vill lyssna så är det bara att klicka HÄR. Vår intervju börjar efter ca sju minuter, så är man inte intresserad av att t.ex. höra gårdagens lokala nyheter, så kan man spola fram dit.
 

Ofattbart är ordet

För bara fyra ynka inlägg sedan skrev jag om hur jag inte trodde att det var möjligt att gå in för gymnasiearbetet ytterligare lite mer, men att det hade visat sig att det var möjligt. Jag berättade om att jag och min fina vän Erica faktiskt hade kommit med i Unga Forskares regionala tävling med vårt gymnasiearbete och dagen för tävlingen var i torsdags.
 
Inför tävlingen hade vi gjort allt ifrån klippt ut gula bokstäver till vår monter, till att planera presentationen av vårt arbete som skulle hållas under tävlingen. Vi hade också byggt upp en enorm nervositet som bara växte sig starkare och starkare på bussen runt sextiden till Göteborg. 
 
Väl framme vid den underliga men ändå ganska så fina byggnaden möttes vi av trevligt folk och började bygga ihop vår monter. Nöjda blev vi och redo var vi rent praktiskt inför utställningen, men inte riktigt rent mentalt. 
 
Utställningen kändes dock bättre och bättre med tiden och även juryns rejäla "grillningar" tyckte vi att vi bemötte bra. Riktigt nöjda var vi och det blev vi också med presentationen, men ni ska bara veta hur duktiga alla de andra var! Deltog i tävlingen gjorde många som hade fått åka till olika universitet och göra sitt arbete tillsammans med utbildade forskare, deltog gjorde också en mängd som hade spenderat hela somrar på forskningsläger och använt det de gjort där som gymnasiearbete. Och så var det vi. Vi som inte direkt har haft samma resurser för vårt arbete. Med det sagt vill jag dock inte på något sätt klanka ner på min skola. Jag älskar verkligen Bäckäng där jag går och jag är otroligt glad över att jag går just där, men man märker så enormt tydligt att det inte är jämställt mellan skolorna i Sverige. Går du på vissa specifika skolor så har du helt enkelt större möjligheter än andra, men det innebär inte att vissa skolor i sig egentligen är sämre än andra, utan det hela har väl antagligen med politiken att göra.
 
 
Hur som helst så gick det ändå otroligt bra. Vi kan inte riktigt förstå det själva, men det visade sig att vi tillsammans med de som gått på forskarskola och de som samarbetat med olika forskare, gick vidare till den nationella finalen i Stockholm. Lyckan var enorm, fast det är ändå så svårt att ta till sig då vi vid prisutdelningen var inställa på att inte gå vidare. Men vi ska till Stockholm och vara där i nästan en vecka och det är helt ofattbart! Och vår underbara skola har dessutom sponsrat oss med pengar till anmälningsavgiften och själva resan i sig. Det är vi verkligen otroligt tacksamma över!
 
Det är bara en liten detalj... Den skriftliga rapporten av vårt arbete är långt ifrån klar, vilket den måste vara den 13:e mars kl 23.59. Det är tajt, för ett arbete som egentligen ska vara klart om ungefär två månader. Men vi måste klara det - vi vill ju inte missa denna erfarenheten - så i princip jämnt tills dess kommer vi sitta fokuserat att skriva. Men det kommer bli svårt, speciellt med tanke på att det fortfarande händer en massa annat runt omkring under tiden, men att misslyckas är inget alternativ!



RSS 2.0