Molnen kommer spricka upp min vän

Chansen är stor att det gick bra. Men det finns helt klart en risk att det inte var tillräckligt. Men nu är det avklarat. Tentan är gjord. Och här sitter jag.
 
 
Vad jag känner nu? Ska jag vara ärlig så vet jag inte riktigt. Det närmaste jag kan komma någorlunda passande ord är väl antagligen "skräckblandad förtjusning". Jag inser att de kommande två månaderna kommer bli väldigt speciella och jag anar att de kommer få en betydande roll för hur månaderna därpå kommer se ut. Det känns spännande men ändå så oerhört läskigt. Jag har aldrig lyssnat på mig själv så här mycket tidigare.

De säger att det är en muskel, men är hjärtat inte mer än så?

Jag går från fullt fokus till att somna, men drömmer om elektriska signaler i hjärtat. Jag ställer mig upp och världen snurrar till, och jag tänker på det i mig som reagerar på det. Och jag går från att andas väldigt lätt till att hyperventilera, för att jag inte riktigt förstår mig på vad det är som gör att jag faktiskt andas, även när jag har tankarna på annat än mitt behov av syre.
 
Ja, det har verkligen tagit över hela mig det här och nu förstår jag vad de menar. Nu förstår jag vad de menar med tentaplugg.

Mot jakten på mig själv

Det borde kommit inlägg efter inlägg. Bloggen borde blivit bombarderad av allt som händer runt omkring mig för tillfället. Jag borde ha skrivit om hur fascinerande det var att dissekera ett hjärta, jag borde skrivit om när jag fick min namnbricka, jag borde skrivit om när jag fick ta ur ett stygn och jag borde skrivit om hur märkligt det kan tyckas vara att vi under vissa lektioner står cirka tio personer halvnakna i ett rum och ritar och klämmer på varandra. 
 
Jag borde vara helt upprymd av livet som läkarstudent som bara börjat, men sanningen är att det är jag inte alls. För förutom det faktum att jag tvekar på huruvida detta är rätt för mig, så döljs mycket av den stress jag har inombords. Visst är allt som händer spännande, men allt är inte riktigt som det ska.
 
Flera gånger under sommaren har jag skrivit om det här. Om hur stressen bara tar sig rätten att påverka mer och mer av mitt liv. Det är länge, men ändå ganska så långsamt, som detta eskalerat och som detta varit ett problem för mig, men det var inte förrän i somras som det började bli allvarligt. Och nu, nu har det gått ett steg längre.
 
Det är komplicerat. För jag är verkligen lycklig. Jag älskar min nya hemstad och mycket är så enormt bra, men stressen bara förstör och gör så att jag rent ut sagt mår riktigt dåligt i både kropp och sinne; huvudvärken jag fick i början av augusti är fortfarande inte borta och hur mycket jag än sover så är jag alltid trött. Utöver det går mina tankar i överljudshastighet och trasslar ihop sig till stora knutar som känns omöjliga att trassla loss. 
 
 
Föreställ er hur det går att läsa till läkare då. Inte särskilt jättebra måste jag erkänna. Tack vare mitt enorma självdisciplin så vet jag att om jag bara bestämmer mig så kan jag lägga ner det som krävs i tid och energi för att klara det, men frågan är till vilket pris jag borde göra det och hur mycket längre min kropp klarar av det. Med de frågorna i sinnet kan jag helt enkelt inte längre bestämma mig för att fortsätta köra på. Här och nu är det inte vad som är rätt för mig. Men med det sagt kan jag ändå inte säga att läkarprogrammet aldrig kommer vara rätt för mig.
 
Men jag har alltså bestämt mig för att jag bara ska läsa klart kursen "Cirkulation och Respiration" som jag läser nu och sedan ska jag ta en paus. Jag ska ta mig tiden till att bara komma ikapp, ta mig tiden till att finna mig själv mitt i allt, för allt det här tanketrasslet jag talat om, det kräver det för att redas ut. Nu ska jag se till att för första gången på cirka en evighet ta hand om mig själv helt fullständigt och se till att jag ger mig själv möjligheten att må bra. För det är först med det i ryggen som jag kan leva som jag vill leva.
 
Och jag vill uppmana dig att göra det också. Alltså inte nödvändigtvis helt byta riktning i vad du för tillfället gör (om det inte är vad som krävs), utan gör det du behöver för att du ska må bra, vad det nu än må vara för just dig. Och om du är lite som mig, och verkligen önskar att få göra så mycket det bara går för andra, men därmed lätt glömmer bort dig själv, ta dig en tankeställare och försök att vara lika mån om dig själv som du är mot andra. Gör det främst för din egen skull, men också för att det faktiskt är först då som du också kan hjälpa andra helt fullt ut. 

Precis som de flesta, fast ändå inte

Eftersom det inte bara är kanelbullens dag idag utan också djurens dag så kändes det inte mer än rätt att baka kanelbullar helt utan att något djur skulle behöva lida. Trodde det skulle bli krångligt, men det var inte krångligare än det vanligtvis är att baka kanelbullar. Istället blev mina veganska kanelbullar snarare godare än mina vanliga. Så därför tycker jag helt klart att ni bör testa på det också. Och till er som tror att det blir dyrare eftersom de är veganska, ja ni har rätt, nästan en hel femma tror jag...
 
 
 
Ca 20 st
 
• Ca 7,5 dl vetemjöl
• 2,5 dl sojadryck
• 100 g mjölkfritt margarin
• 25 g jäst
• 0,5 dl strösocker
• 0,5 tsk salt
• kardemumma (höfta lite bara)
 
Fyllning och topping

• 0,75 dl strösocker
• 75 g mjölkfritt margarin
• kanel efter tycke
• pärlsocker
• sojadryck till pensling
 
Börja med att smälta margarinet. Tillsätt sedan sojadrycken och värm till fingervärme. Smula ner jästen i en bunke och häll sedan den varma degvätskan över. Låt jästen lösa sig och tillsätt sedan socker, salt och kardemumma. Tillsätt sedan mjölet och knåda ihop till en smidig deg och ställ den sedan på en varm och dragfri plats för jäsning under bakduk i ca 45 min.
 
Ta upp degen på mjölat bakbord när den jäst klart och dela den på två. Kavla ut varje del (Själv upptäckte jag att jag inte har någon kavel, så jag kavlade med en termos. Det gick minst lika bra!) och bred sedan på fyllningen. Rulla ihop till rullar och skär upp ca 10 bitar på vardera rulle. Lägg dem sedan i bullformar eller på bakplåtspapper och låt jäsa under bakduk ca 20 minuter. Pensla sedan med sojadryck och strö pärlsocker över.
 
Sen är det ju det där med ugnen och eftersom jag bara har en miniugn som inte alls är som en vanlig ugn så kan jag inte lova några exakta temperaturer och tider som är de bästa. Men att grädda dem i mitten av ugnen i 200°C kommer säkert bli bra och skulle kunna gissa att de behöver ca 10 minuter i ugnen. Men hållutkik på färgen och ta ut dem när de ser fina ut!



RSS 2.0