Mot jakten på mig själv

Det borde kommit inlägg efter inlägg. Bloggen borde blivit bombarderad av allt som händer runt omkring mig för tillfället. Jag borde ha skrivit om hur fascinerande det var att dissekera ett hjärta, jag borde skrivit om när jag fick min namnbricka, jag borde skrivit om när jag fick ta ur ett stygn och jag borde skrivit om hur märkligt det kan tyckas vara att vi under vissa lektioner står cirka tio personer halvnakna i ett rum och ritar och klämmer på varandra. 
 
Jag borde vara helt upprymd av livet som läkarstudent som bara börjat, men sanningen är att det är jag inte alls. För förutom det faktum att jag tvekar på huruvida detta är rätt för mig, så döljs mycket av den stress jag har inombords. Visst är allt som händer spännande, men allt är inte riktigt som det ska.
 
Flera gånger under sommaren har jag skrivit om det här. Om hur stressen bara tar sig rätten att påverka mer och mer av mitt liv. Det är länge, men ändå ganska så långsamt, som detta eskalerat och som detta varit ett problem för mig, men det var inte förrän i somras som det började bli allvarligt. Och nu, nu har det gått ett steg längre.
 
Det är komplicerat. För jag är verkligen lycklig. Jag älskar min nya hemstad och mycket är så enormt bra, men stressen bara förstör och gör så att jag rent ut sagt mår riktigt dåligt i både kropp och sinne; huvudvärken jag fick i början av augusti är fortfarande inte borta och hur mycket jag än sover så är jag alltid trött. Utöver det går mina tankar i överljudshastighet och trasslar ihop sig till stora knutar som känns omöjliga att trassla loss. 
 
 
Föreställ er hur det går att läsa till läkare då. Inte särskilt jättebra måste jag erkänna. Tack vare mitt enorma självdisciplin så vet jag att om jag bara bestämmer mig så kan jag lägga ner det som krävs i tid och energi för att klara det, men frågan är till vilket pris jag borde göra det och hur mycket längre min kropp klarar av det. Med de frågorna i sinnet kan jag helt enkelt inte längre bestämma mig för att fortsätta köra på. Här och nu är det inte vad som är rätt för mig. Men med det sagt kan jag ändå inte säga att läkarprogrammet aldrig kommer vara rätt för mig.
 
Men jag har alltså bestämt mig för att jag bara ska läsa klart kursen "Cirkulation och Respiration" som jag läser nu och sedan ska jag ta en paus. Jag ska ta mig tiden till att bara komma ikapp, ta mig tiden till att finna mig själv mitt i allt, för allt det här tanketrasslet jag talat om, det kräver det för att redas ut. Nu ska jag se till att för första gången på cirka en evighet ta hand om mig själv helt fullständigt och se till att jag ger mig själv möjligheten att må bra. För det är först med det i ryggen som jag kan leva som jag vill leva.
 
Och jag vill uppmana dig att göra det också. Alltså inte nödvändigtvis helt byta riktning i vad du för tillfället gör (om det inte är vad som krävs), utan gör det du behöver för att du ska må bra, vad det nu än må vara för just dig. Och om du är lite som mig, och verkligen önskar att få göra så mycket det bara går för andra, men därmed lätt glömmer bort dig själv, ta dig en tankeställare och försök att vara lika mån om dig själv som du är mot andra. Gör det främst för din egen skull, men också för att det faktiskt är först då som du också kan hjälpa andra helt fullt ut. 

Kommentarer

Hoppas att du får en lugn harmoniskt helg, utan några måsten.

Svar: Desamma verkligen!
Cecilia Par

2014-10-25 @ 16:01:00

åh. så himla klokt beslut! Hoppas du inte har ångest eller ser det som ett "misslyckande", du är viktigast! Plugga kan man göra näääärsomhelst! <3

Svar: Åh, tack du för fina ord. Så sant. Och tror man behöver höra det såhär från någon annan, för det är ju faktiskt lätt hänt (dumt nog) att man trillar in i sådana tankemönster <3
Cecilia Par

2014-10-26 @ 09:22:35

Tycker att du resonerar superbra kring detta ämnet. Det finns tid för allt i livet och det viktigaste är ju att mår bra. Kram!

Svar: Åh, tack du för fina ord. Kram på dig!
Cecilia Par

2014-10-27 @ 17:46:29
Sofia

Hej Cecilia. Jag kan säga en sak: jag är, som du vet väldigt lik dig. Allt ska göras i hundrafemtio och inget får vänta. Och sen så plötsligt så blev jag au-pair i Tyskland, vilket aldrig ens funnits i närheten på min karta över livet. Någonsin. Alltså aldrig. Jag skulle plugga vidare och vara framgångsrik och inte slösa tid. Men jag ska berätta en underbar sak för dig vad som händer när man tar en paus för sig själv. När man är osäker om det verkligen är rätt, man kanske bara slösar tid?

Under denna tiden har jag hittat mig själv. Nej inte helt hittat, men jag har kompletterat mig själv. Jag har insett vad jag är och vad min potential ligger. Jag är övertygad att somna sak händer dig, om du bara tar en 2-3 månader med en lugn semester och inte behöver tänka på något. Som du säger, vilket pris vill man betala? Du behöver inte betala något, du har gjort allt. Du förtjänar nu en välbehövd paus. Ta den nu. Om inte för dig själv, så för min skull <3 Puss

Svar: Åh du underbara, så otroligt fin är du. Tack så enormt för dina ord. Verkligen. Blir så lycklig, inte minst av att höra att det går framåt för dig. Och du har så otroligt rätt i allt.
Jag är så himla trött på denna stressen som finns om att plugga - jobba - gå i pension. Det finns så mycket mer i livet ju! Självklart vill man ha alla de delarna, men inte på bekostnad av allt annat fint. Så nu är det minsann dags och vi får väl se vad det här leder till.

Puss och kram! <3
Cecilia Par

2014-10-30 @ 21:02:48
Sabina

<3 <3

Bli glad över att du lyssnar på dig själv och ger dig tid för dig. Hoppas vi kan ses snart för jag saknar dig! Många kramar

Svar: Åh Sabina, jag saknar dig så enormt också! Längtar till december då jag sätter mig på tåget ner mot Borås och hoppas på att få träffa dig då någon gång <3
Cecilia Par

2014-11-04 @ 22:35:18

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback