Vegetarian, för jag kan inte blunda mer

En veterinärstudent var på besök hos oss i klassen härom dagen. Hon behövde hjälp, hade en enkät om slakt som hon ville ha ifylld, och självklart var vi många som ställde upp. För mig personligen kändes det väldigt bra. Det kändes inte bara bra för att jag fick möjligheten att bidra till hennes arbete, utan också för att jag med stolthet kunde kryssa i att ja, jag är minsann vegetarian.
 
Jag vet inte varför det tog så lång tid innan jag tog upp det här på bloggen. Det bara blev så. Kanske har det att göra med att det inte alls var någon drastiskt och stor omvändning. Det var inte så att jag bestämde mig en dag att nu, nu är det minsann dags att välja bort köttet. Nej, helt plötsligt kom jag snarare på mig själv med att äta kött allt mer sällan och helt plötsligt var det enda naturliga att inte äta det alls. Det kändes inte alls som om jag fråntogs något, utan endast som om jag äntligen slapp något.
 
Men samtidigt är jag förvånad över mig själv. För jag, jag var tidigare den som sa att jag hoppades på att förälska mig i någon som åt kött så att jag kunde ägna en dag åt att laga pulled pork till min framtida familj. Visserligen kunde jag förstå att "djurälskare" blev vegetarianer, för visst är det synd att djur ska behöva dö, men för mig var det där och då ändå inte på långa vägar tillräckligt. Men samtidigt hade jag nog aldrig riktigt innerligt funderat kring det. 
 
Men den tiden kom. För den senaste tiden har jag haft en period av funderande kring stora frågor i livet (mer än min ändå väldigt så filosoferande hjärna vanligtvis ägnar sig åt) och i början av detta året blev det "kött-dilemmats" tur. Jag tänkte att det egentligen är ganska så märkligt vad vi gör, att vi trots att det finns massa andra alternativ, väljer att föda upp djur under hemska förhållanden bara för att sedan slakta dem och göra dem till mat till oss. 
 
Men det var när jag läste boken "Äta djur" av Jonathan Safran Foer och såg på en hel del dokumentärer, som mitt tankesätt helt fullkomligt ändrades. För visst visste jag att kött-industrin inte var särskilt "bra", men att det var är illa som det faktiskt är det hade jag ingen aning om alls. 
 
weg diet wallpaper by itsokstay_calm (CC BY-NC-SA)
 
Jag hade ingen aning om att djuren behöver lida och utstå så brutala saker som de behöver utstå. Jag hade ingen aning om att kycklingar ofta slaktas runt sin 40:e levnadsdag eftersom de på grund av övergödning och framavling redan uppnått full storlek (om inte större), och jag hade ingen aning om att de ändå inte hade överlevt många dagar till på grund av att livet de liv orsakat komplikationer som bara någon dag senare skulle få dem att dö, om så av en annan orsak än slakt. Och jag hade ingen aning om att kyckling och fisk är minst lika illa som (och på vissa sätt till och med värre än) t.ex. nöt- och fläskkött.
 
Jag hade inte heller någon aning om att kött-industrin så enormt bidrar till den spridande antibitotikaresistensen. Och även om jag visste att kött var dåligt för miljön, så hade jag ingen aning om att det var bättre att skippa köttet än att skippa bilen. Och jag hade inte heller hört om all den forskning som visar att en vegetarisk eller vegansk kost på så många sätt är så mycket mer hälsosam än en kost till stor del bestående av animalier. Jag skulle kunna hålla på så här i en halv evighet, men eftersom detta inlägg måste ta slut någon stans så får det ta stopp här...
 
Men det jag slutligen vill säga är att jag kan se att det finns en anledning till att äta kött. Det finns EN enda anledning och det är för att det är gott, medan det finns TUSENTALS anledningar att säga nej tack till djur på tallriken. Så för mig blir beslutet enkelt: jag kryssar i att ja, jag är minsann vegetarian.

Varning för explosivt material

Mitt huvud är i ett på gränsen till explosivt stadium för tillfället. Alla dessa tankar och känslor som rör sig där inne, de rör sig i vad som verkar som överljudshastighet och krockar ständigt med varandra, så att allt som uppstår är en total förvirring och ett fullkomligt kaos.
 
För det första är det självklart som så att jag har enormt blandande känslor gällande allt som skedde igår, gällande allt om hur vårt land ska styras och gällande det samhälle som ska eftersträvas. Det är svårt att glädjas åt ett maktskifte, när den nya regeringen lär få så svårt att bedriva sin politik och när främlingsfientliga krafter bara växer sig allt starkare och starkare. Rädd, det är var jag blir.
 
Och när det finns en massa sådant att tänka kring, som är så mycket större än mig och min lilla livsbubbla, så känns det egentligen betydelselöst att nämna det andra tanketrassel jag har hamnat i. Men det är ett faktum att det existerar och att det faktiskt besvärar mig väldigt mycket, så därför gör jag det ändå.
 
 
Jag har nämligen tvivlat enormt mycket den senaste tiden. Det har inte känts fel, men allt det här med läkarprogrammet det har inte heller känts fullständigt rätt. När jag har suttit där med min fyrakilos-fysiologibok så har jag tvekat och funderatkring huruvida det faktiskt är läkare jag ska bli, huruvida jag som person faktiskt är lämpad till yrket. Jag har funderat kring uppoffringen man faktiskt gör, inte minst gällande tiden, och kring allt annat man också skulle kunna hitta på här i livet. För det är först nu när jag gjort ett val som jag ser allt det som jag valde bort, och frågar mig om detta verkligen är min mening. 
 
Och jag vet inte riktigt vad jag kommit fram till än om jag ska vara ärlig. Snurrigt är vad det är och med all säkerhet är stressen där och spökar också. För egentligen, egentligen var jag nog inte redo för att börja (fortsätta) plugga, utan behövde en paus, och kanske är även det en förklaring till allt velande nu. 
 
Som sagt så har jag ingen aning om vad allt detta kommer leda till - om det kommer leda till ett sabbatsår in emellan, att jag pluggar något annat ett tag, eller att jag bara kör på - jag vet bara att det som sagt är snurrigt, men kanske också behöver vara det för att jag ska komma på vad det faktiskt är jag vill. Hur som helst så lovar jag att återkomma om det, någon gång i framtiden när jag kanske trasslat upp lite utav allt det där tanketrasslet inombord.

Ett inte så välkomnande välkomnande

Den där timmen för exakt en vecka sen, det var helt klart en utav de värsta timmarna i mitt liv. Det är ingen fråga om saken. Där satt jag, i en trappa av sten, eftersom salen var alldeles överfylld och inga andra sittplatser fanns kvar. Där satt jag och det dröjde inte särskilt länge innan den lilla nervositetsklumpen i magen hade förvandlats till en tung sten av..ja..rädsla..
 
Aldrig någonsin tidigare hade jag mött lärare som var så strikta och rent ut sagt hotfulla. De gjorde det tydligt och klart att detta program inte är något för de svaga, för de som inte kan så mycket än, för de som är lite känslosamma, för de som inte är riktigt kapabla till att studera mer än någon annan och samtidigt ha tid till att forska på heltid.
 
De berättade dock också att "bortfallet" är något de är medvetna om. Många klarar inte pressen, de hoppar av eller byter till t.ex. sjuksköterskeprogrammet och det har de haft med i sina beräkningar. Men skulle det mot all förmodan vara så att fler håller sig kvar, ja då kommer de som inte är direkt bäst i klassen skickas till Örebro istället.
 
Redan under den där timmen fick jag känna på vilken kunskap de räknade med att man skulle ha med sig. Det var helt klart kunskap jag inte hade, men jag försökte säga till mig själv att jag minsann klarar mer än jag tror. Jag började konstruera en plan. Jag tänkte att jag antagligen kommer behöva hoppa av, men då får jag helt enkelt ta ett år eller två till att plugga på egen hand, för att på så sätt göra mig förberedd på läkarprogrammet. Ja, så skulle det få bli. Och helt klart var det också att det innebar att jag skulle behöva säga hejdå till allt vad fritid var.
 
 
Men när allt var som värst, när vi hade hört om narkotikascreeningen och den där stackars tjejen hade tvingats fram framför klassen och tvingats ta av sig allt på överkroppen för att genomgå en undersökning, det var då det hände. Där och då började majoriteten av alla i rummet - inklusive lärarna - att dansa. Med stora bokstäver skrevs det på tavland att allt var på låtsas. INGENTING VAR PÅ RIKTIGT! Visste inte vart jag skulle ta vägen i mig själv, om jag skulle skratta eller gråta. Jag antog att det var så det kändes att bli nollad. Men en sak var säker. Och det var att jag trivdes så mycket bättre efteråt, under det riktiga uppropet och med de riktiga lärarna. Och jag älskade att det största problemet då, det var huruvida fikat skulle komma i tid eller inte.



RSS 2.0