Nu får jag filosofera som jag vill

 
Så var det avklarat. Nu är jag inte längre filosofistudent, men filosoferande är jag desto mer. Är tacksam för nya lärdomar jag fått, men på sätt och vis ska det ändå bli skönt att få ta ett steg tillbaka från regler och mallar gällande tänkande, och filosofera på mitt eget lilla vis igen.

Pluggfri tentaförberedelse

 
Dagen innan sista filosofitentan är det idag och jag kan inte göra någonting alls. Minst av allt kan jag plugga. 
 
Det är alltså precis som det brukar vara för mig dagen innan prov. Antar att det är något bra. Antar att det betyder att jag innerst inne känner mig förberedd. Men trots det får jag nästan lite skuldkänslor av att mest sitta i solen och dricka te. Vi får väl se om det blir något jag ångrar imorgon...

Provresultat

Av någon märklig anledning så var det länge sedan jag skrev någonting om "blåmärkena" jag tidigare skrivit om. Det har konstigt nog inte blivit av, trots att det faktiskt hänt otroligt mycket - fast på lång sikt inget alls.
 
I slutet av januari skrev jag ju ett inlägg som bland annat handlade om att jag hade varit och tagit ett hudprov. Läkaren lät ganska säker på att det jag har är "Morfea" - en relativ ovanlig hudsjukdom, men ganska så "enkelt" behandlingsbar - men kunde inte sätta en diagnos innan vi fick resultatet från biopsin.
 
Men när brevet från sjukhuset kom så fick jag reda på att man hade upptäckt inflammatoriska celler i hudprovet. Detta kan dock innebära allt möjligt, så för att de skulle kunna undersöka mer så behövde de ett större och djupare hudprov. Var så tacksam över att de undersökte det hela, så även om den andra provtagningen var betydligt obehagligare och de tog en så stor bit att hela tre stygn krävdes, så var jag i princip bara glad över att jag äntligen togs på allvar.
 
 
Men jag började bli något orolig, det måste jag erkänna. Jag överdrivde förstås det hela i mitt huvud, men blev ändå lugnad av att läkaren upprepade att "vi ska sätta en diagnos så att vi kan komma fram till behandling". Det kändes betryggande att veta att vad det än var så skulle vi (de) luska ut det, och sedan bekämpa det.
 
Och det är därför jag är frustrerad idag. Mina "förhoppningar" växte om att äntligen få klarhet i saker, men nu känns det som att jag näst intill är tillbaka på ruta ett. 
 
Jag fick nämligen resultatet på andra hudprovet idag. En djup inflammation i huden har jag, men av "okaraktäristisk" typ. Dvs. de vet inte vad det är. Läkaren skriver att man inte kan utesluta Morfea, men i samma mening berättar hon att det inte heller finns några tecken på Morfea. Därför kan ingen behandling heller påbörjas. Istället ska vi "avvakta" och så ska jag kolla upp det igen om ett år...
 
Så ja. Jag vet inte riktigt vad jag ska säga. Är väl som sagt mest frustrerad. Mina blåmärken påverkar mig ju inte direkt i vardagen - de gör inte ont eller så - så det är egentligen inget problem i det avseendet, men det hade ju varit skönt att få reda på vad det faktiskt är...

Pannkakor!

Kan tyckas märkligt, men idag var faktiskt första gången som jag på eget bevåg ställde mig och gjorde pannkakor. Kom på den briljanta idén när jag upptäckte ett helt paket vetemjöl i skafferiet som helst ska användas innan jag flyttar. Vad ska man säga mer? Mer än att jag är glad över att mitt märkliga ogillande av pannkakor som jag hade när jag var liten, har försvunnit.
 
 
 
 Ingredienser (Ca 10st)
| 2 dl vetemjöl | 3 msk sojamjöl | 1/2 tsk salt | 6 dl sojamjölk | 2-3 msk mjölkfritt margarin eller olja |
 
Blanda ihop vetemjöl, sojamjöl och salt. Tillsätt sedan hälften av sojamjölken och vispa till en klumpfri smet. Vispa sedan ner resten av mjölken. Stek därefter pannkakorna i antingen mjölkfritt margarin eller olja tills de fått fin färg. Njut sedan ordentligt av dina pannkakor, tillsammans med t.ex. sylt, jordnötssmör, banan, glass, socker, citron (faktiskt väldans gott) eller varför inte något mer matigt om du känner för det.

Rena vatten - Rädda barns liv

Vatten. Många av oss tar det för givet. Vi här i Sverige har lyxen att så fort vi känner oss törstiga - eller när vi helt enkelt känner för det - bara kan gå till kranen och fylla upp ett glas med friskt, kallt vatten. 

 

Men det är inte alla som har det så. Cirka 748 miljoner människor saknar tillgång till rent vatten och detta gör så att de i många fall tvingas använda flodvatten eller öppna grävda brunnar och dammar med förorenat vatten.

 

Detta har många konsekvenser. VARJE DAG dör hela 1000 barn just på grund av smutsigt vatten, bristande sanitet och dålig kunskap om hygien. Det är fler än som dör i krig.

 

Men det går att göra något åt det. Det finns hopp!

 

UNICEF ser till att barn som Shahd Saleh, tre år, kan dricka rent vatten. Shahd bor i ett flyktingläger i Erbil, Kurdistan.

 

UNICEF är en utav de organisationer som varje dag kämpar för förändring. Det är svårt, men går! Men för att de ska kunna göra detta oerhört viktiga arbete så behöver de oss. De behöver Dig och Mig. Du och Jag kan göra skillnad!

 

För bara ett litet tag sedan drog UNICEF:s kampanj ”Rena vatten” igång och genom den kan vi alla bidra till att minska det stora problemet med just vatten. Kampanjen hittas på unicef.se/vatten och för ynka hundra kronor kan du där hjälpa till att rena hela 10 000 liter vatten! 

 

Detta är något som jag helt klart vill vara med på och har därför precis bidragit till kampanjen. Gör det du också!


iKaffe

I och med den kaffeälskare jag är så har jag förstås gått runt och varit sugen på att testa Oatlys iKaffe. Har brottats med soja- och havredryck som skär sig, så enormt länge, men har trots det aldrig lagt lösningen på problemet i min kundvagn. Den finns ju bara som 1 liters förpackning, och riktigt så mycket kaffe dricker jag inte att jag hinner använda den innan den blir gammal. 
 
 
Men sen så slog det mig att jag går in i dubbel tentaperiod. Då om någon gång bör man unna sig enormt mycket och god kaffe. Så jag slog till! Och om vi säger som så, det lär inte bli sista gången. Jag insåg att iKaffe är lite som havredryckens "röda mjölk" och det går ju använda till enormt mycket mer än bara kaffe! Ser inte minst framför mig goda såser och krämig gröt. Och jordgubbar! Ska helt klart äta jordgubbar med iKaffe till sommaren!

Helg med Alice och Uppsala Vegofest

Den här helgen alltså. Vet inte vart jag ska börja och än mindre vart jag ska sluta! Min vän Alice och jag har haft det så otroligt fint tillsammans. Vi pratade ikapp, men hade även tid till att vara tysta tillsammans. Så härligt är det när man känner sig så fullständigt bekväm med någon.
 
Bara det att jag fick vara med Alice var förstås bra i sig, men på en solklar andra plats över helgens höjdpunkter kommer helt klart Uppsala Vegofest! Så mycket glädje, så mycket pepp! Så underbart att vara i ett sammanhang där så många tycker lika!
 
Och så enormt mycket god mat! En kvinna utbrast "men veganer äter väl inte kött", efter att ha smakat på den (animaliefria!) rökta skinkan, och med liknande frågor stod vi också på massvis med ställen på mässan, både före och efter vi smakat goda ting: "Är det säkert att detta inte är kött?", "Är det säkert att det är veganskt?". Vegansk mat är god i sig, men tack vare det vi fick smaka på har det största argumentet för att äta kött (det om att det är gott) helt klart eliminerats.
 
Fotograf: Martin Smedjeback
 
Dessutom hann vi gå på två föreläsningar:  "Växtbaserad kost - för hälsan" med Veronica Hedberg från Läkare för framtiden och "Varför vi älskar hundar, äter grisar och klär oss i kor" med Martin Smedjeback. Otroligt intressanta!
 
Martin Smedjeback är dessutom den som tagit alla bilder i detta inlägg. Själv tog jag med mig min kamera, men var så uppe i varv att jag helt glömde bort den. Tacksam är jag därför för att Martin gav sin tillåtelse till att andra använder bilderna. 

Läkardrömmen som svalnade

Att hoppa av Läkarprogrammet var lite av en identitetskris. Mycket av saker och ting jag gjort och varit intresserad av har jag nämligen gjort med den framtidsdrömmen i åtanke; jag lade ner enormt mycket tid och energi på skolan, var enormt intresserad av allt som hade med medicin att göra, såg på Grey´s Anatomy och när livet var tufft så hade jag ändå hopp om en ljusare framtid - som läkare.

 

Självklart var inte läkardrömmen det enda som motiverade (och i vissa fall pressade) mig. Det fanns enormt mycket annat som t.ex. gav mig de stora prestationskraven jag hade och jag var förstås på sätt och vis genuint intresserad av både medicin och Grey´s Anatomy, men läkardrömmen var ändå en väldigt stor pusselbit i det hela.

 

Så när jag helt plötsligt började ana att det inte var läkare jag ville bli, så var det känslor av både lättnad och panik som sköljde över mig. Lättnad för att jag äntligen började lyssna på mig själv och insåg hur många dörrar som fanns öppna för mig, men panik för att jag helt plötsligt inte verkade veta vem jag var. Vem var jag utan läkardrömmen?

 

 

Frågan var/är om läkardrömmen någonsin varit äkta. Ville jag verkligen bli läkare? Eller påverkades jag av t.ex. det faktum att så många verkar se läkaryrket som ett kvitto på att man ”lyckats”? Tror att det kan ha varit en del i det. Med för lite självförtroende och självkänsla tror jag att det är lätt hänt att man strävar efter det som samhället klassar som ”lyckat”, för att då förhoppningsvis kunna se att man gör något bra med sitt liv.

 

Men det är ju förstås otroligt dumt. Självklart är man lyckad som läkare, men det är man även som allt annat man kan tänka sig bli. Man är lyckad som människa. Punkt slut. 

 

Det var med det i åtanke som jag började kunna landa i att jag nog är menad att (och vill!) göra något annat. Och nu, nu när jag släppt läkardrömmen så ser jag tusentals saker jag vill göra i livet som jag helt enkelt blundat för tidigare eftersom ”jag skulle bli läkare”. Jag säger inte att jag aldrig någonsin kommer bli läkare - vem vet, helt plötsligt kanske jag känner för att sträva mot det - men här och nu är det inte vad jag drömmer om.

 

Och huruvida jag någonsin på riktigt drömt om att bli läkare spelar faktiskt ingen roll, för på sätt och vis så vet jag inte om jag hade klarat av att ta mig dit jag är idag utan den drömmen. Den har alltid funnits där och gett mig hopp och pepp för att kämpa vidare, och den har på sätt och vis gjort mig till den jag är nu. Visserligen kan jag önska att jag inte hade haft så höga krav på mig själv i skolan, men när det gäller saker som det så kan jag nog inte bara skylla på läkardrömmen.


Idag är ingen vanlig dag…

 
...för idag får jag finbesök!
 
Just nu sitter jag på tågstationen och väntar på min finfina vän Alice. Från Örebro har hon åkt för att vi ska få ha en hel helg tillsammans. Tummen upp tusen gånger om för det, det måste jag verkligen säga!

Känslotopp

Det rinner tårar ner för mina kinder när jag på min cykel flyger fram genom staden. De beror på pollen, inget annat, men hade de berott på en känsla så hade det varit lycka. Ovanligt länge har nämligen min "lyckomätare" varit uppe i toppen och nosat; ovanligt eftersom det vanligtvis inte brukar dröja så länge innan jag trillar ner och blir sådär ofantligt djup. 
 
 
Det finns förstås fortfarande saker som tynger mig (det är väl lite så livet är kanske?), men när det ändå finns en bubblande lyckokänsla i kroppen är det lättare att hantera. Är tacksam för det. Vet att det kommer komma andra perioder, med betydligt mer tanketrassel, så ser det lite som att jag rustar upp mig just nu.

Du ska inte tro att du förstår

 
"Det är när du tror dig kunna som mest, som du förstår som minst."
 
Det är med det i åtanke som jag nu beger mig till Engelska parken för första seminariet i Värdeteori (dvs filosofi-kursen jag läser nu). Tror jag har greppat det vi ska diskutera, men antagligen är det för att jag ännu inte riktigt insett hur komplext det är. Är ofta så med filosofi har jag märkt...

Lyckofångaren

De vek av in mot skogen och plötsligt blev den spontana promenaden till ett äventyr. 

 

- Jag förstår att du vill ut och se världen, men det är viktigt att du kommer ihåg att resor kan vara så mycket mer än att färdas till olika platser rent fysiskt.

 

Allt han sa lät som strålande målande klyschor, men det gjorde inte hans andemening på något sätt mindre trovärdig. Hon kunde visserligen förstå alla de som var trötta på hans prat, men själv lät hon sig fångas av orden och uppskattade dem i allra högsta grad.

 

Hon som alltid trott att han inte riktigt kunde förstå hennes djupgående tankar och virrvarr av känslor, insåg nu att han om någon förstod vad hon menade. Han om någon förstod vad det innebar att arbeta med sig själv och försöka göra det bästa man kan av livet man fått. Han om någon var en erfaren resenär.

 

Evening in Käpymetsä by sampsa (CC BY-NC-SA)
 

Hon kunde se honom framför sig. Hon kunde se honom som barn, med ett väldigt spring i benen, men som trots det satt stilla på sin säng och funderade. Hon frågade om han hade känt sig ensam, men han svarade att han bara hade varit själv. Själv med sina tankar.

 

- Det finns bara en sak jag är rädd för nu, sa han och stannade upp på den lilla skogsstigen.

 

Hon såg hans mörkbruna lockar lysas upp av kvällssolens strålar som letade sig fram mellan talltopparna och såg sedan hur hans mörkbruna ögon mötte hennes klarblåa blick när han sa:

 

- Jag är bara rädd för att dö. För det är det enda som kan ta lyckan ifrån mig.


Etiskt kunnig

Så lättad är jag. Det var ingen falsk trygghet som uppfyllde mig efter Etik-tentan. Godkänd, med god marginal blev jag, och börjar för första gången lita på min egen förmåga.
 
 
Den orimliga känslan av att det inte finns någon chans att jag klarar prov jag ställs inför (trots att jag från erfarenhet borde lärt mig att så inte är fallet), börjar äntligen släppa. Jag börjar lära mig att jag klarar av saker och att jag har ett "läshuvud", samt att misstag bara är enstaka snesteg - inte fall ner i hål man inte kan ta sig upp ur.

Dags att gå vidare

Det är många som blivit förvånade när jag berättat det. Och jag är nog minst lika förvånad jag. Jag är så oerhört förvånad över att jag i sommar ska flytta.

 

Jag som trodde att jag skulle bo i Uppsala i minst fem och ett halvt år, kanske hela mitt liv, ska nu röra mig vidare. Magkänslan kickade nämligen in någon gång i januari och sa att det i sommar är dags. Det var nog meningen att bara bli ett år här, ett år som förändrat mig på så många plan.

 

Så vart ska jag flytta? Jo, till Göteborg. Det gör förvåningen ännu större. Flera av mina vänner har sagt att de skulle blivit mindre förvånade om jag sa att jag skulle flytta till någon okänd liten by i Norrland, det skulle vara mer ”jag”. Men Göteborg. Där trodde jag aldrig att jag skulle bo. Inte för att jag direkt tycker illa om staden, utan för att det på något abstrakt vis inte känns som en ”Cecilia-stad”. Men kanske kan det bli det.

 

Men varför? Det finns många anledningar. Främst är det för att jag har så många jag bryr mig om som bor där omkring. Det gör så ont i mig att befinna mig så långt bort. Man inser att vissa vänskaper är djupt rotade och att man behöver dem. Och min kära lillebror. Det är så svårt att inte få vara med honom. 

 

Göteborg Straßenbahn by Andreas Pross (CC BY-NC)
 

Samtidigt vill jag inte riktigt ”flytta hem". Vill fortfarande bo i en ”ny” stad och skapa mig ett ”nytt” liv, men tänker, varför inte skaffa sig det bästa av två världar när det är möjligt? I Göteborg har jag massa möjligheter att skapa det liv jag vill ha, men samtidigt har jag möjligheten att bevara mycket av det jag redan har. Jag kan inte minst få ”vara med” när lillebror växer upp, passa på att vara med farmor och farfar och bevara de relationer jag har.

 

Dessutom är det en trygghet att inte vara så ensam, även om man visserligen bor själv. Har tänkt mycket på det, i och med att det funnits en del saker som oroat mig den senaste tiden. Det vore tryggt att ha fler att falla tillbaka på om något skulle hända och att dessutom faktiskt kunna låta personer man bryr sig om få falla tillbaka på en själv. 

 

Jag ångrar dock inte att jag flyttade till Uppsala. Det här har varit (och är fortfarande) ett utav de bästa åren i mitt liv! Det hade antagligen inte blivit lika bra om jag flyttade till Göteborg direkt eftersom jag då antagligen mest hade längtat bort. Jag har behövt vara ”borta” ett tag och känna efter vem jag är och hur jag vill leva, och det har jag verkligen fått göra. 

 

Men det kommer bli sorgligt att lämna Uppsala. Älskar staden, skolan och alla fina människor jag träffat här. Uppsala kommer därför alltid förbli speciellt för mig. Det kommer antagligen bli sådär att jag reagerar lite extra när Uppsala nämns i nyheterna, eller kanske i tidningen. 

 

Men exakt vad jag ska hitta på i Göteborg är något jag får återkomma om. Har massvis med tankar, men som helt enkelt inte får plats i just det här inlägget.


Tågkaos

Jag gillar att åka tåg. Inte överdrivet mycket, men uppskattar det, och måste erkänna att jag ändå bär på en liten dröm om att någon gång åka ett riktigt gammalt tåg med ett riktigt rykande lok. Fast egentligen gäller väl min uppskattning alla färdmedel, för det jag gillar är känslan av att vara där och då; man kan inte göra annat än att sitta där och behöver därför inte tänka på alla "måsten".
 
Förutsatt en sak - att färdmedlet just färdas. En bil med motorstopp, en buss som fastnat i en bilkö, eller som idag - ett tåg som tvingats stanna i Södertälje på grund av en ledning som rivits ner i Stockholm, det är inget jag uppskattar. Det bidrar inte direkt till minskad stress.
 
 
Sisådär tre timmar blev vi sittandes i tåget tills vi fick reda på vad som skulle ske, vilket var att ersättningsbussar skulle sättas in. Kaos. Ingen hade någon aning om vart de skulle dyka upp, eller hur man skulle lösa sina byten i Stockholm.
 
Men det löste sig till sist och nu är jag hemma. Trött är jag och otroligt hungrig var jag. Blir alltså inte så mycket mer av denna dagen, men det känns ändå helt okej trots planer som fick strykas.

Hur mycket ska jag äta?

Mitt sätt har varit att snegla. Jag har sneglat runt mig och kring mig, för att se hur andra gör. Hur mycket tar de och av vad? Sen såg jag till att alltid ta mindre. Det var mitt sätt att försäkra mig om att jag inte tog för mycket.

 

Det är orimligt. Det är orimligt att tro att det ska säga så mycket. Hur mycket andra äter säger ingenting om hur mycket man själv faktiskt behöver äta. Utifrån sett säger det faktiskt inte ens hur mycket personen man sneglar på behöver äta. För när man sneglar har man ingen aning om hur mycket hen ätit tidigare under dagen och veckan, eller hur mycket hen kommer äta senare. Och inte vet man heller om personen man sneglar på faktiskt ger sin kropp lagom mycket mat. 

 

Hur mycket som är lagom är ju dessutom ytterst individuellt. Det beror inte minst på hur vi är skapta, vad som sker i våra kroppar och vad vi har för oss i livet. Detta var jag egentligen medveten om även när jag var en sneglare, men problemet var att jag hade fått för mig att det som var lagom för mig var betydligt mycket mindre än vad som var lagom för andra. 

 

Den tanken började gro i mig oerhört tidigt. Antagligen började det när jag var runt sex år och började gå på viktkoller hos en sjuksköterska (men då inte för att jag vägde för lite, utan för att jag var lite rund av mig). Upprepade gånger försökte hon på ett pedagogiskt sätt förklara att vi alla behöver olika mycket mat, genom ett exempel med potatis och köttbullar. Hon menade på att om jag åt två potatisar och fem köttbullar så var det för min kropp som att istället äta ungefär fyra potatisar och tio köttbullar.

 

 

Det där har satt sig hårt i mig. Det är en utav alla delar i mitt komplicerade förhållande till mat som levt med mig ända sen dess. Men när ätstörningarna tog tag i mig ordentligt i sjuan så förstärktes förstås de där tankarna. Jag kunde se att jag åt mindre än andra, men trodde fortfarande att det var alldeles för mycket för mig. Och det, det var en del av allt det som förvärrades under sjukdomsförloppet. 

 

När jag under gymnasiet sedan började kämpa för att bli frisk, så stod jag där helt utan insikt om vad som är lagom - precis som det så ofta blir för någon som drabbats av en ätstörning. Till en början trodde jag helt uppriktigt att varje tugga var en tugga för mycket, att kroppen inte behövde mer än syret jag andades så länge jag inte tränade, vilket förstås var helt fullkomligt inkorrekt, men något som min hjärna lurade mig att tro. Så jag fick börja om. Genom att bli tvingad att äta fick jag rent praktiskt lära mig att kroppen behöver mat och mår så mycket bättre när den får det den behöver. 

 

Med tiden gick det bättre och bättre. Jag fick bättre och bättre uppfattning om vad som var ”normalt”, även om det till en början var oerhört svårt eftersom jag helt tappat kontakt med kroppens normala signalsystem, dvs känslorna av hunger och mättnad. Med tiden kom dock hungern tillbaka och då kunde jag äntligen, som det är menat, känna när kroppen behöver mat.

 

Och nu, nu har jag betydligt bättre uppfattning om hur mycket jag behöver äta. Problemet är bara att mättnadskänslorna inte har kommit tillbaka än. Jag kan känna när det kurrar i magen och märker när det slutar kurra, men blir aldrig mätt. Eftersom hjärnan dessutom fortfarande verkar vara orolig för att få för lite mat så är jag i princip alltid sugen på att äta, även om jag fått i mig tillräckligt. Det gör det förstås fortfarande något komplicerat. Jag får fortfarande främst avgöra med synen vad som är lagom mycket att äta, men hoppas och tror på att med tiden lära mig att känna det också. 


Mitt bästa aprilskämt

Aldrig tidigare hade jag sett den minen. Den frågande blicken hos min oförstående lillebror som bara stod där helt stum. Jag hade kommit med tåget från Uppsala, till Borås där han och familjen skulle fira hans födelsedag, och sedan smugit mig fram bakom honom och knackat honom på axeln. "Va? Vad gör du här" var allt han fick ur sig innan han faktiskt förstod vad som hade hänt. Att detta var något som planerats sedan länge.
 
 
Så ja, jag är alltså nere i lilla Fritsla för att främst fira lillebror, farfar och lite påsk på det. Himlans intensivt kommer jag ha det, för jag ska även passa på att träffa en massa saknade vänner. Och plugga. Det ska hinnas med också. På ett eller annat vis.



RSS 2.0