Något helt annat

För ett år sedan flyttade jag till en ny stad. För ett år sedan började jag på ett program på universitetet. För ett år sedan blev jag välkomnad till en ny skola. För ett år sedan blev jag nollad. För ett år sedan fick jag en massa nya klasskompisar.
 
 
Nu är det dags för allt det där igen. Det känns konstigt. Något i mig tror att jag ska vara med om samma sak en gång till - massa minnesbilder och gamla känslor kommer upp till ytan som för att förbereda mig på vad som komma skall. Men det är ingen återupprepning. Det är något helt nytt. 
 
Det här är Göteborg, inte Uppsala. Det här är psykologprogrammet, inte läkarprogrammet. Det här är GU inte UU. Det här är (åtminstone enligt det preliminära insparksschemat) en något mindre alkohol-fixerad nollning. Och det här är en helt nya klass. 
 
Inget kommer vara som det var för ett år sedan, också eftersom jag inte är den jag var då. Så jag försöker göra mig lagom "blank" inför morgondagen. Jag försöker kasta bort de gamla känslorna och bara ha kvar den spänning och de förhoppningar jag har inför allt som väntar.

Är det här jag?

Är det här jag? Är det såhär jag ser ut? Ja, och jag är så otroligt fin! Eller är jag det? Nej, inte alls faktiskt. Kanske skulle jag gilla mig själv mer om… nej! så funkar det inte!! Fast hur kan jag veta om… Jag har ju redan varit där! Jag har varit där och sett att det inte hjälper - det har inget med saken att göra! Och dessutom är det INTE VÄRT DET! Inte det minsta faktiskt!

 

dawn - a modification of darkness av jenny downing (CC BY)
 

Varför ska det vara så svårt att förstå? Varför kan man inte bara inse att värdet inte sitter i vikten och att livet är så mycket mer än en fråga om hur man ser ut?


Regnlycka

☂ Jag vet inte varför jag blev så lycklig. Varför ett sånt där litet glädjerus for genom kroppen när jag såg att det föll. Regnet. Men hur som helst blev jag det. Jag blev jätteglad och begav mig direkt ut och invigde mina höstkängor för säsongen. Visste inte att jag hade längtat så, men tydligen hade jag det. Jag kände mig klar med sommaren och redo för hösten.
 
 
Kanske hade det att göra med det faktum att jag tenderar att tänka att varje årstid är min favorit just när den föreligger (vilket är väldigt trevligt istället för att gå runt och längta efter sommaren under vintern och vice versa). Eller kanske hade det att göra med att jag ser fram emot allt vad hösten kommer att innebära. Eller kanske att jag helt enkelt är trött på sol och bad. Jag vet inte. Och faktiskt så spelar det ingen roll. Jag är bara glad över att jag är glad över att solen gått över i regnrusk.

Meningen med långt hår

Jag tror att det var en kombination. En kombination av att jag skaffade mig lite bättre hår-rutiner och att jag för en gångs skull började ge min kropp den energi den behövde. Oavsett så började det växa som aldrig förr. Mitt hår alltså.

 

Till en början fanns det ingen mening med det, mer än att jag tyckte det var fint med långt svallande hår och så himla gärna ville ha det själv. Hade länge velat det, men som för många andra så tycktes mitt hår ha valt en viss längd som den tyckte var lagom och blev därför aldrig längre.

 

Förrän då alltså. Då när håret äntligen började växa som ogräs. Det blev bara längre och längre och efter ett tag började jag fundera på vad det var för mening med det hela. Hur långt hår ville jag egentligen ha och vad skulle jag göra sen? Skulle jag klippa det kort? Eller skulle jag kanske klippa topparna på ett sådant sätt att det håller sig vid en viss längd? Varför sparar jag egentligen på håret?

 
  

Visst, det behöver förstås inte finnas ”en mening” med precis allt här i livet (även om det är lite typiskt mig att gå runt och tro det) men jag ville ändå skaffa mig en med detta. Jag ville att det skulle finnas en poäng med att spara på håret. Och det var då jag kom på det. Varför inte donera det?

 

Så det har blivit min mening. Det är därför jag låter mitt hår växa nu. Och när det är dags kommer jag alltså klippa av en ganska ordentlig bit. Vi pratar om ca 50 cm. Känns om jag ska vara ärlig, lite läskigt. Ser till viss del fram emot det, inte minst eftersom jag nu inser att det är ganska besvärligt med långt hår, men jag är också lite nervös över hur mitt hår kommer bli. Det är nämligen ganska lockigt egentligen, men lockarna tyngs nu ner ganska mycket i och med att håret är så pass långt, så frågan är hur lockigt det kommer bli när jag väl klipper av det. 

 

Eller egentligen är det ingen fråga om ”lockighet”. Älskar lockigt hår så jag blir bara glad om jag kan få mer av det. Frågan är istället på vilket sätt det blir lockigt. Vill helst ha fina ”kontrollerade” lockar och inte bara ett stort ”fluff”, för det tror jag inte skulle bli så väldans fint på mig. Därför ska jag vänta ett tag, för att hinna spara lite till. Vill när jag klipper av det ha kvar så pass mycket att jag åtminstone kan sätta upp det i en tofs, ifall ifall jag inte trivs alls i min nya frisyr.

 

Så ja, jag återkommer när tiden är inne. När nu det än är.


Veganhimlen

Jag måste ha hamnat i veganhimlen. Det var ungefär vad jag konstaterade när jag blev visad ställe efter ställe. Caféer och restauranger som antingen var helt veganska eller åtminstone hade otroligt stort veganutbud, och butiker som hade allt. Jag menar verkligen A L L T ! Färsk frukt och grönsker, växtmjölk av alla tänkbara sorter, tofu, nötter, pålägg, vegansk korv, massvis choklad (!!!), vegansk glass, nötsmör (åter igen fler än jag någonsin tidigare sett), linser i lösvikt, vegansk pannacotta och så mycket mer. Helt plötsligt kändes det som om hela Göteborg var veganskt.
 
 
Hade så svårt att smälta allt, så att välja vad jag ville köpa var näst intill omöjligt. Behövde diskmedel och duschtvål så när jag hittade några som luktade gott och var cruelty free slog jag förstås till, och sen kunde jag bara inte låta bli en sojayoghurt med mangosmak och en färskost (typ) med smak av 4 peppar. Utöver det blev det bara en sötpotatis till middagen och några bananer (de sålde av "prickiga" till nedsatt pris - så bra ju!). Något säger mig dock att jag kommer bege mig dit väldigt snart igen och handla betydligt mycket mer.
 
Så glad är jagöver att jag blev visad allt detta (och att jag har så mycket mer att upptäcka). Det tackar jag faktiskt en läsare för. En läsare som jag hade glädjen att träffa över en lunch på En deli i Haga (och efter det som sagt en rundtur) den dagen. Så roligt och så gott!

Saknas ord

 
Jag vet inte vad jag ska säga. Mest för att det finns så enormt mycket jag vill skrika. Visst, det är bara en endaste undersökning. Det är inget valresultat. Men ändå, VAR FJÄRDE!
 
Jag blir så rädd. Vad ska det här egentligen leda till?

Det nya hemmet

I lördags gjorde jag det. Jag sov min första natt i min nya lägenhet. I suset från (den avstängda) köksfläkten låg jag mellan nytvättade lakan och tänkte att det nog kommer kunna bli bra det här. Kanske till och med väldigt bra. 
 
Det är litet, ja, men det räcker. Det är ganska långt från centrum, ja, men jag tror att jag med tiden kommer uppskatta det. Jag har ingen ugn, nej, men det finns två nyrenoverade kök (inklusive ugn alltså) som jag kan boka när jag behöver eller känner för det. Utöver det kommer jag inte på så mycket mer att anmärka på, men väldans mycket som jag gillar!
 
 
Men jag sov då bara en natt här. Jag gjorde det nämligen endast eftersom jag skulle få besök på söndagen och inte ville behöva åka in tidigt på morgonen. Det var en väldigt bra grej. Att låta en vän hälsa på innan jag riktigt hunnit känna efter hur det är att bo här. För utöver att jag där och då hade en väldigt fin dag med en oerhört saknad person, så gjorde det så att jag när jag åkte tillbaka hit idag fick en väldigt härlig känsla i magen. Glädjen över att äntligen träffa någon jag velat träffa så länge satt liksom kvar i väggarna och gjorde så att det kändes riktigt bra att komma hit. Kanske skulle det ha gjort det oavsett, (det här känns ju som ett ställe jag lätt kan trivas på) men jag tror helt säkert att det bidrog till att det kändes extra bra.

D U

You are beautiful av La Melodie (CC BY)
 

Du. Du berör lite extra. Betyder lite extra. Och det smärtar när jag inser att du inte kan se.  Att om något är perfekt är det du ♥

 

 

Och alla tankemonster ljuger. Punkt slut.

 


Farmor och vattenmelonen

Det här var inte så gott som jag minns det
 
Men jag tar en tugga till ändå 
 
Nu var det ju gott! 
 
Mmm... 
 
Till och med jättegott!

De första böckerna

 
Åh så jag har längtat efter de här böckerna. De tog så lång tid på sig. Att ta sig hit. Men så är det väl alltid antar jag. Att när man väntar på någonting så känns det som om det tar mycket längre tid för det att hända. Och denna gången råkar det vara böcker som skulle levereras. Men inte vilka böcker som helst. Böckerna som ska leda mig rätt under de första veckorna på psykologprogrammet. 

Norrlandsresan - Dag 6

"Är du vaken?"
"Hur skulle jag kunna vara något annat?"
 
Detta var de första orden vi sa till varandra imorse. Som tur var hade klockan i alla fall hunnit bli sju när vi låg där och hörde skriket från den lilla flickan ute i korridoren. Hade hon blivit utelåst? Eller vad hade hänt? Vi fick aldrig svaret på det, men något var hon helt klart upprörd över med tanke på hur starkt och hur länge hon skrek. Både jag och Alice vaknade som sagt och hann konstatera att vi kommit till Gävle, men när flickan tystnat somnade vi direkt om. Så otroligt trötta var vi. Det här resan har verkligen tagit på våra krafter, så tänk vilken tur det var att vi inte behövde byta tåg kl 5.58!
 
Stockholm var vi framme i runt kl 9 och där köpte vi frukost och hoppade in en snabbis på Lush (vi kunde bara inte låta bli) innan det var dags att hoppa på nästa tåg. Några tågbyten senare var vi framme i Örebro där det var dags att skiljas åt. Vi kramades och jag tänkte på vilken otrolig tur det var att vi träffades. Att tillfälligheterna fört oss samman.
 
Dagen bjöd inte direkt på några bilder, så här fick det istället bli två "gamla"
 
När Alice hade gått från stationen hoppade jag på ett nytt tåg, och några timmar senare på ett annat tåg som skulle visa sig gå hela vägen till lilla Fritsla, så föräldrarna mina slapp hämta mig i Borås. Det kändes så konstigt. Att vara i Fritsla igen alltså. Det var som om ingenting hade hänt, trots att så otroligt många upplevelser hunnit lagras inom mig som fina minnesbilder.
 
Jag tror att jag inte hade - jag menar H A R - förstått det än. Att jag varit med om detta äventyr. Så mycket har hänt de senaste dagarna, även utöver det som hänt rent konkret. Bara den korta tid vi hade till att leva så nära naturen har gjort så mycket med mig. Mer än jag nog inser själv. Inte minst har ett behov växt i mig. Ett behov av att komma ut och få andas riktigt frisk luft betydligt oftare än jag tidigare gjort. Så det ska jag verkligen se till att jag får framöver!

Norrlandsresan - Dag 5

Det regnade aldrig in. I alla fall inte på riktigt. Det blev ganska fuktigt i kanten av tältet, och förtältet hade på morgonen snarare förvandlats till en bassäng, men själva tältet höll. Problemet var inte att vi blev blöta. Problemet var att vi inte kunde sova. Det lät nämligen så enormt när regnet slog mot tält-taket (vilket det gjorde under HELA natten!), så slumrade man till var det bara för en kort stund. Strax hade man vaknat igen.
 
Klockan 6.00 hade jag fått nog, men Alice såg ut att ha somnat för en stund, så jag låg kvar och väntade under de 45 min som det tog för Alice att också vakna och vilja fly tältet. Vi packade hastigt ihop väskorna så gott det gick och sprang sedan in i campingens service-hus. Jag passade på att ta min efterlängtade dusch och sedan tog vi på regnkläder och gick ut och kokade gröt. Precis bakom ytterdörren var det något skyddat mot regnet så där satt vi. Måste sett roligt ut, men vad skulle vi göra? vi var ju hungriga!
 
 
Egentligen blev det inte så mycket mer av dagen. Vi åt vår gröt, packade sedan ihop det blöta tältet och försökte mest fördriva tiden. Vi spelade lite kort, men lämnade sedan campingen och gick och köpte lite mat till tågresan. Därefter tog vi en buss till stationen - betydligt tidigare än vi hade behövt - och satt sedan och väntade i väntsalen tills tåget kom. I och med regnet var vi ju inte direkt sugna på att använda tiden till att "upptäcka Kiruna".
 
Och nu sitter vi i vår sovvagn på väg hem (alltså något uppgraderat från den liggvagn vi hade på vägen upp). Det finns tre sovplatser, men än så länge är det bara vi, så vi får se hur det blir. Oavsett är vi glada, för konduktören lät oss stanna kvar på tåget ända till Stockholm - trots att vi egentligen skulle ha hoppat av i Söderhamn och därifrån åkt till Stockholm (eftersom det av någon anledning gjorde biljetterna billigare). Nu slipper vi alltså hoppa av 5.58 och får sova ut ordentligt. Hurra för det!

Norrlandsresan - Dag 4

Kommer det regna in? Det är kvällens stora fråga. Vi befinner oss just nu inne i vårt tält på Ripans camping i Kiruna och har väl antagligen lyckats skydda det mesta av våra saker från regnet. För tillfället duggar det bara, men för en stund sedan öste det ner, så vi får se hur det blir inatt. 

 

Under hela dagen har vi dock klarat oss från regnet. Vi vaknade upp på vår strand i Narvik och då var det istället strålande sol. Vi åt frukost på en lång brygga och packade sedan ihop allt i lugn och ro. Det visade sig också då att de vi hörde igår kväll också hade satt upp ett tält på stranden och att de var några som både åkt samma ersättningsbuss som oss och sedan gått till samma mack som oss. Lite komiskt.

 

 

När allt var klart gick vi till stationen för att fylla på vatten och diska kastrullerna från igår (till skillnad från i Björkliden hade vi ju ingen bäck med rent vatten att diska i). Väl där bestämde vi oss dock för att ta ett tidigare tåg för att därmed hinna med en extrasväng till Abisko. Så istället för att vandra runt i en stad, fick vi ytterligare några timmar till att gå runt i fantastisk natur.

 

Därefter var det dags för sista färden med vårt Arctic Circle Pass - till Kiruna igen. Efter sisådär en timme var vi framme på den tillfälliga järnvägsstationen (staden ska ju flyttas), där vi tog en gratisbuss till busstationen. Med hjälp av gps:en på Alice telefon hittade vi sedan därifrån till campingen där vi alltså är nu.

 

Det känns lyxigt här. Rinnande rent vatten i överflöd (som gjorde så att vi kunde koka soppa till middag), en riktig toa och dusch - för att bara nämna några bekvämligheter. Ser verkligen fram emot att duscha imorgon. Är inte minst indränkt i myggmedel. Om det nu blir morgondag. Klart det blir, men det lär ta tid, för det lär bli svårt att somna i ljudet av regnet mot tält-taket. 


Norrlandsresan - Dag 3

Kan inte förstå att jag faktiskt har varit med om allt jag har varit med om idag. Så overkligt. Kan inte annat än säga att verkligheten kan vara så overkligt vacker.  
 

Vi vaknade upp i Björkliden av en helikopter som for ovanför oss. Vi hade hört den igår också, men har fortfarande ingen aning om vad den gjorde där. Med en känsla av att vara bevakade av helikoptern kokade vi gröt som vi sedan åt tillsammans med mackor och kaffe/te. Pga mygg var vi dock tvungna att sitta i tältet, men det funkade ju det också. Efter det diskade vi i bäcken, plockade ner tältet, packade ihop allt och promenerade till stationen. Så skönt det var att komma in och få tillgång till en riktig toa och kranvatten.

 

Tåget tog vi 12.15 till Abisko där vi först köpte vykort och jag en spork, innan vi promenerade bort till ett ställe där det fanns en linbana upp till berget Njulla. Läskig var den. Linbanan alltså. Men det var helt klart värt det, för uppe på berget var det så otroligt vackert. Man kunde bl.a. se Lapporten och Torne Träsk, med allt fint runt omkring, och vi kunde inte annat än upprepa hur overkligt det hela var. Dessutom fanns det snö där uppe som jag bara var tvungen att gå till och känna på. Jag menar, tänk att jag tog upp lite snö i min hand - den 25 juli!

 

 

När vi kom ner vandrade vi runt en stund i Abisko. Vi gick ner till Torne Träsk - där det förstås också var otroligt fint - men sen hann vi inte mycket mer innan det var dags att gå tillbaka till stationen. 

 

Tåget vi väntade på, som skulle ta oss till Narvik, kom som planerat men vi kom inte långt med det. Vi hann bara komma tillbaka till Björkliden innan vi fick reda på att de hade något form av ”signalfel” på den norska sidan. I sisådär 3h fick vi sitta där innan vi till sist fick hoppa på en ersättningsbuss som tog oss vidare.

 

Det var visserligen fint att åka bilvägen (ja det var helt klart den vackraste bussresan jag någonsin gjort!!) men det blev lite problematiskt. När vi kom fram till Narvik hade klockan nämligen hunnit bli ca 21 och därför var t.ex. turistinformationen vi skulle ha besökt och be om tips från, stängd. Det enda som var öppet verkade vara en mack, så trötta och hungriga gick vi in dit för att fråga efter en camping (vi var ju mitt i en stad så vi kunde ju inte direkt bara sätta upp tältet). Närmsta camping låg dock 25 minuter bort - med bil! - och inga bussar gick, så vi insåg att det inte var något alternativ. 

 
Som tur var kom hon på att det finns en strand som man kanske kan sätta upp tält på. Hon belyste oss om att det är ”lite konstiga regler i Norge” när det gäller sånt, men att det där kan vara bra eftersom det är lite avsides. 

 

Efter många om och men hittade vi till stranden hon pratade om. Det är inte optimalt, ganska så centralt ändå, men det funkar. Faktum är att det även här är väldigt fint faktiskt. Vi kan visserligen inte se så mycket på grund av den otroligt täta dimman, men det vi ser är fint.

 

Och nu - efter en välbehövlig middag bestående av pulvermos och linser - ska vi sova. Eller försöka i alla fall. Det är några här utanför tältet (en bit bort förstås), så vi lär inte kunna somna innan de har gått.


Norrlandsresan - Dag 2

Det låter som om det regnar, men det är bara ”lite” mygg som krockar med tältväggen. Förutom det hör vi bruset från en forsande bäck som antagligen kommer vagga oss till sömns. Det är lite tur att den låter, annars hade vi säkert reagerat överdrivet på varje litet ljud (och pratet om björnar hade antagligen blivit betydligt mer skräckfyllt).

 

  

Dagen har varit fantastisk, men lite tröttsam. Så utvilade som omständigheterna möjliggjorde (säng och kudde var oerhört hårda, det var väldigt ljust redan vid tretiden och en väska på hjul åkte fram och tillbaka och slog emot stegen i vår kupé under i princip hela natten) kom vi fram till Kiruna runt elva. Det lilla vi redan då såg av bland annat gruvan var fascinerande. Lyxigt att ha en sådan maffig utsikt från sitt fönster. 

 

Vi tog en promenad in till Kiruna centrum och köpte karta plus ”brunch”. Vi åt på en bänk i stekande sol (faktiskt!!) och gick efter ett tag tillbaka till tågstationen. Planen var nämligen att ta ett tåg 15.14 till Björkliden, och så blev det.

 

Till en början bjöd tågresan från Kiruna inte direkt på några imponerande vyer. Träd, träd och åter träd. Men sen. Sen dök snöbefläckade berg upp i vårt synfält och vi blev redan då som förtrollade. Och när Torne Träsks vatten sedan dök upp blev synen näst intill overklig.

 

 

Vi hoppade av i Björkliden (och här är vi nu). Vi kände oss dock till en början något förvirrade och smått vilse med vår karta, så vi har insett att några långvandringar av säkerhetsskäl inte är något för oss ännu. 

 

Men vi vandrade ändå en bit längst en vandringsled - tills vi blev trötta och hungriga. Packning på 15kg sliter på kroppen och kräver helt klart mycket energi. Klockan var då runt halv sju och sen dess har vi (efter många om och men) lyckats sätta upp tältet, lagat och ätit mat, samt diskat och fyllt på vatten i en bäck.

 

 

 Nu sitter vi dock här och vill inte gå ut ur tältet, för vi vill så himla gärna slippa ännu en mygginvasion idag. Det räcker för dagen med de bett vi fått - trots myggmedel, regnkläder och myggnät för ansiktet. Är så nöjd med dagen, men samtidigt så spänd på morgondagen. Exakt vad den kommer innehålla är nämligen inte helt klart.




RSS 2.0