Vad gör något rätt eller fel?

Numera är jag filosofistudent. Pluggar visserligen, som tidigare nämnt, både kreativ svenska och näringslära också, men det är ändå filosofi jag ägnar mig åt främst. Känns märkligt. Har ju alltid varit naturvetenskap som legat i fokus för mig, men nu är det något helt annat.
 
För tillfället läser jag en kurs i etik. Eller egentligen bara en del av etik som kallas normativ teori, men essensen i det hela är att jag ägnar fem veckor till att fundera kring vad som gör något rätt eller fel. Observera att det alltså inte enbart handlar om vad som är rätt eller fel, utan vad i det som faktiskt gör det antingen rätt eller fel.
 
 
Flummigt? Oojaa! Finns enormt många teorier med helt olika synsätt, som alla verkar ha bra idéer men som också brister på en hel del punkter. Till en början kan de tyckas enkla att förstå, men sen gräver man sig in i det och fastnar i tanketrassel på högsta nivå. En teori säger t.ex. att det som gör en handling rätt är att det är just den handling som maximerar nyttan. Men vad är nyttan då? Det som har genuint värde säger någon. Men vad har värde då? En del menar på att det enbart är glädje och njutning som är värdefullt (och indirekt allt som bidrar till det). Men vad är glädje då? Och hur vet man hur mycket glädje en viss handling kommer bidra till? 
 
Känns som om den här kursen består av fler frågor än svar, men det är det som gör det så enormt roligt. Kan sitta på en föreläsning och småfnittra när man kommer till en punkt då det verkar slå knut på samtligas tankegångar. Eller t.ex. när läraren ojar sig över att han har tagit upp för mycket tid åt att diskutera hur ett ostron upplever sitt liv. Ja, det kan bli märkliga diskussioner.
 
Nu har jag visserligen bara läst filosofi en vecka så min uppfattning kan jag ändras, men jag måste ändå säga att det är ungefär så som jag tänkte mig det. Roligt och fullkomligt flummigt.

9 saker att älska med våren

Det kommer antagligen inte som en överraskning i och med att jag alltid hävdar att min favoritårstid är just precis den som det är för tillfället - oavsett vilken tid på året det är - men jag måste ändå säga att jag älskar våren och är så oerhört glad att den nu är på ingång. Därför tänkte jag helt enkelt dela med mig av en lista med nio saker jag älskar med våren.
 
 
* Färgerna. Älskar hur världen förvandlas från en total gråskala till en fullkomlig färgpalett. Med allt från knoppar till blommor blir världen helt enkelt finare att leva i.
 
* Värmen. Äntligen äntligen slipper man frysa trots att man klär på sig lager efter lager. Kanske kan det räcka med en lite tunnare jacka och kanske kan man tids nog lämna vantarna hemma.
 
* Fågelkvittret. Ja, vad ska man säga? Allt blir lite bättre med lite fågelkvitter i bakgrunden.
 
 
* D-vitaminboosten. Okej det har inte bara med D-vitamin att göra, solen har större effekt än så, men det tillsammans med alla hormoner som solen påverkar, får så många av oss att må bättre, och åh va jag älskar det.
 
* Stan som vaknar. Solen verkar dra människor ut och äntligen fylls gatorna av liv igen.
 
* Cykeln som tas fram ur förrådet. Här i Uppsala cyklar visserligen enormt många året om, men jag har inte riktigt vågat mig på det i halkan. Men nu, nu har den äntligen fått komma fram igen!
 
 
* Luften. Man har inte riktigt insett det under vintern, men när den friska vårluften når en är det som om den äntligen har något den länge saknat, och äntligen kan man andas ordentligt igen. 
 
* Dagarna. Blir så glad av att få mer av dem. Med tidigare mornar och senare kvällar får man plats med mer innan kvällen faller på.
 
* Drömmarna. Ja, sist men inte minst måste jag nämna dem. För inte är jag väl ensam om att få mer av dem? Man drömmer om att göra saker, uppleva saker och förhoppningar väcks. Kanske är det allt jag redan nämnt som gör det. Oavsett så älskar jag det.

Glädjepost

 
En väldig glädje var det att vrida om nyckeln till det lilla facket som är min brevlåda och se att brevbäraren har fått kämpa för att allt ska få plats. Ett brev från farmor, ett brev från en fin vän, en respons på en text jag skrivit (från skolan alltså), en studenttidning och ett paket med smått och gott från familjen. Blev så enormt glad! Det hjälpte mig verkligen till att ta ytterligare ett steg ur den gråa bubblan jag befunnit mig i den senaste tiden.

Det sägs att jag går i skolan igen

Nu är jag igång igen. Efter att ha haft det oerhört lugnt under en tid - vilket jag verkligen har varit i stort behov av - så ska jag äntligen sätta igång och plugga ordentligt igen. Just precis, ä.n.t.l.i.g.e.n. Ser det lite som när man har varit sjuk och inte haft energi till någonting, men sedan blir frisk och får tillbaka livsgnistan igen; jag har varit i stort behov av att stressa ner och har inte varit sugen på att plugga någonting, men är nu äntligen "i form" igen.
 
 
Det är bara så märkligt, för det känns fortfarande som att jag inte går i skolan. Men det gör jag. Verkligen. Det är faktiskt som så att jag under ett tag framöver till och med pluggar mer än heltid, nämligen 150% för att vara exakt, så jag går verkligen i skolan. Men jag tror att det har att göra med att allt är så enormt oregelbundet. Jag går i skolan på alla möjliga tider och lite överallt, vilket gör så att man aldrig riktigt hamnar i några rutiner. Det är på sätt och vis underbart, men på sätt och vis saknar jag lite rutiner om jag ska vara ärlig.
 
Men tänker att jag nu ska anstränga mig för att skapa lite fler rutiner, så att det blir på en lagom nivå - tror man mår bra av det. Har ju ändå en hel del att plugga, så om jag försöker få in rutinen att plugga under vissa tillfällen och inte lite när som helst när jag känner för det, så kanske det blir lagom. Vi får väl se.  

Tacksamhet

Jag är så oerhört tacksam. Tacksam för alla som gillat, kommenterat, delat och över huvud taget har läst det förra inlägget, dvs mitt första inlägg här på bloggen om ätstörningar. Det är helt obegripligt hur många ni är som läst - aldrig någonsin tidigare har ni varit så många. Försöker föreställa mig att jag har er alla framför mig, men ni är så många att det inte riktigt är möjligt. Jag är så oerhört tacksam för var och en av er. Ni gör mig stark.
 
 
Men jag är inte minst också oerhört lättad. Det är så skönt att få ha rett ut några frågetecken och att äntligen kunna vara fullständigt öppen. För det här är bara ett första steg. Framöver kommer jag bland annat också skriva mer om min personliga historia. Ja, jag kommer helt enkelt vara öppen och skriva om det jag faktiskt känner för att skriva om och det som faktiskt händer mig och sker i mina tankar. 

Sanningen vi måste prata om

 

Det här är en något omarbetad version av talet jag skrev om i ett inlägg för lite mer än ett år sedan, men som jag då inte var redo att dela med mig av. Jag vet att det är en lång text, men jag ber er; är det något ni ska läsa här inne så är det detta.

 

 

Tänk dig att du har drabbats av cancer. Det har inte gått så långt än. Än så länge finns det behandlingsmetoder. Men du mår otroligt dåligt både fysiskt och psykiskt och din livskvalité är inte alls den samma. Föreställ dig samtidigt att du lever i ett samhälle där tumörer upphöjs till skyarna. ALLA vill ha tumörer och ALLA vill få tips om hur man på snabbaste sätt skaffar sig en. Men INGEN vill vara sjuk i cancer. Hur känns det då för dig? Du är visserligen drabbad av cancer, men med det har du också en tumör. Du har det alla ständigt strävar efter att få och desto sjukare du blir, desto större blir den. Vad tänker du kring en behandling då? Vill du verkligen gå igenom någonting så oerhört påfrestande, för att förminska eller kanske till och med förinta, det som du och så många andra kämpar så efter att få?

 

Och nu, nu tycker ni säkert att det här låter helt absurt. Ni tänker att ingen någonsin skulle VILJA ha en tumör. Ni tänker att ingen någonsin heller skulle kunna uppmuntra folk till att göra saker som orsakar cancer. Ni tänker att det här ALDRIG skulle kunna vara en verklighet. Men det är det. Inte just när det gäller cancer, men byt ut ordet till ätstörningar och byt ut ordet ”tumör” till en smal kropp, så har ni hur vår verklighet ser ut idag. Och vårt samhälles skeva ideal påverkar inte bara ett fåtal ungdomar utan det påverkar oss alla. För vi, vi lever i ett ätstört samhälle, där också murar av fördomar byggs upp mot alla de som hamnat i detta mörker. Murar som stänger in drabbade i en värld av ensamhet och skam. Murar som vi tillsammans nu måste börja bryta ner.

 

För bara lite mer än en vecka sedan kom Folkhälsomyndigheten ut med en studie som visar att varannan 15-årig flicka tycker att hon är tjock trots att hon inte är det och att var femte 13-årig flicka bantar. Tidigare siffror visar dessutom att ungefär fem procent av Sveriges kvinnor någon gång under livet drabbas av en allvarlig ätstörning, men med tanke på dagens utveckling är siffran antagligen större nu. Allt fler blir sjuka i denna avskyvärda sjukdom och jag,  jag är bara en i mängden.

 

Men män drabbas också. Kanske är det lätt att glömma med tanke på att den bild som för många målas upp när ätstörningar kommer på tal, är en extremt mager tjej som man antar har gått vilse på sin jakt efter en smal kropp. Det är ingen sann bild, för stor del av de sjuka är inte ens underviktiga, men synen leder till att personer som mig inte vågar berätta om sin situation eftersom de tror att folk kommer tycka att man inte är tillräckligt smal för att vara sjuk.

 

Men det är inte konstigt att så många tror att det enbart handlar om en vilja att bli smal, när stor del av sjukvården till och med verkar tro det. Många nekas nämligen vård trots sjukdom, just eftersom de inte är ”tillräckligt underviktiga”. Det är inte konstigt att så många tror att det handlar om en form av fåfänga som gått till det extrema, med tanke på att okunskapen är så stor. Det är inte konstigt, men det är inte heller sanningen.

 

Broschyren kommer från Frisk och Fri, Riksföreningen mot ätstörningar.  På deras hemsida kan man bland annat läsa mer om ätstörningar, men även få hjälp i form av stödsamtal eller kontaktuppgifter till olika vårdenheter.
 

Sanningen är att det hela är så mycket mer komplext än så. Det handlar egentligen inte alls så mycket om vikten och det måste man förstå, men dagens skönhetesideal leder inte direkt dit vi vill nå. När samhället skriker att smalhet är lika med lycka, kan man om man lever i en värld som av andra anledningar snurrar för fort, luras att tro att självsvält är enda vägen till lyckan. Och när man kommit till en punkt då man av andra anledningar har en självkänsla som är nästintill obefintlig och man tror att man inte har något som helst värde, växer förhoppningen om att man om man blir smal i alla fall kan få ett litet korn av värde. Ett litet korn som möjligtvis kan få självföraktet att minska något.

 

För många är dock självföraktet så starkt att man anser att enda möjligheten att man ska kunna mätas med andra, är total perfektion och det inom allt vad livet innebär. Men eftersom perfektion är ouppnåeligt, blir man aldrig nöjd och eftersom den förväntade lyckan inte heller uppstår, blir allt till en ångestfylld strävan mot något som inte existerar. Men trots det kan det ses som enda vägen, och det gjorde det för mig. 

 

Jag trodde att det var den enda möjligheten för mig att få det där lilla kornet av värde och om jag mot all förmodan inte skulle få det, så tyckte jag mig ändå vara förtjänt det lidande som allt innebar. Men allt blir bara till en nedåtgående spiral utan botten, som endast leder in i ett totalt mörker. Man försvinner från verkligheten och blir blind för allt det som man borde kunna se. Blind för hur unikt underbara, dyrbara, ofattbara och så fullkomligt ovärderbara vi alla är PRECIS SÅ SOM VI ÄR.

 

Men att ta sig ur detta mörker är inte lätt, och som jag i början försökte illustrera, så är det extra svårt när rösten inombords inte ens är ensam om att skrika att livet inte kan vara bra om man inte är tillräckligt smal. Det är inte ”bara att börja äta”, men tyvärr verkar många tro det och därför förminskas problemen. Sanningen är att trots att en utav de största angelägenheter som en med en ätstörning har är att ha kontroll, så är det just vad man inte har när sjukdomen grott sig in i kroppen, för då dominerar och demolerar demonerna.

 

Det är dessa demoner som gör så att något så basalt som att äta kan få kroppen att reagera som om ett rovdjur stod framför en och situationen var på liv och död. Det är dessa demoner som kan vända något så närande som att äta till ett smärtsamt självdestruktivt beteende och ett tvång starkare än mycket annat. Det är dessa demoner som dödar, både själsligt och kroppsligt. Ändå är det så otroligt svårt att vända dem andra kinden till, för de har förmågan att få något så hemskt att verka så bra.

 

Men trots allt det lidande som denna sjukdom innebär och trots att antalet drabbade ökar i en skrämmande fart, så är detta en dold sjukdom. Sjukdomen är gömd bakom låsta dörrar, inne på toaletter, under bylsiga kläder och bakom påklistrade leenden. Sjukdomen är gömd bakom murar av fördomar, under skeva ideal och i en enorm tystnad. Det är en otroligt skamfylld sjukdom som fått mig och så många andra att isolera oss från världen och hålla allt inom oss själva. Men så ska det inte behöva vara! Det måste bli en ändring på det! Och det inte sen, inte snart, utan NU!

 

Allvaret måste inses och utvecklingen som dagens ideal och fördomar bidrar till måste vändas och vårt första steg mot det är att bryta just tystnaden. För det här MÅSTE vi kunna prata om! Och jag, jag är redo att göra det nu.


Sängläge

Den här förkylningen verkar vägra att ge sig. Tillbringar sisådär nittionio procent av dagarna i sängen och kan där ägna tre timmar åt att tänka på att jag ska ta fram datorn för att se en film.
 
Förutom igår kväll då. För igår duschade jag, tog på mig "normala" kläder, sminkade mig, hällde i mig kaffe och proppade i mig alvedon, för att lura mig själv att jag mådde bra. Ville nämligen inte missa lektionen i kreativ svenska som det var dags för igår igen, så i feberyran pallrade jag mig dit. Dumt gjort? Aaa kanske. Men ändå lite skönt att komma ut en stund. 
 
 
Väl hemma verkade det dock som om energinivån låg på minus, så sen dess har det varit sängen som gällt igen.

Sjuklingar tillsammans

Nu ekar det tomt här i mitt lilla rum, som helt plötsligt känns det jättestort. Det ser enormt stort ut från sängen där jag ligger med feber, yrsel, illamående och en jobbig snuva, men utan en febervarm lillebror intill mig. Ja, vi har alltså varit sjuka under stor del av hans besök, vilket förstås var väldigt typiskt, men ändå ganska så mysigt. 
 
För även om vi inte hann med att besöka badhuset eller ens gå på en ordentlig rundvandring i Uppsala, så hann vi med en hel del. Bland annat hade vi tid för fem filmer och en och en halv säsong av The Simpsons. Och sen så hann vi ju med en del innan vi blev sjuka också, som till exempel bio och badmintonspelande.

 
Men det allra bästa var ju ändå att faktiskt få vara tillsammans. Sisådär sex dagar med lillebror är en lyx jag helt klart kommer sakna nu.

Materiell lycka

Någon storshoppare är jag verkligen inte på något sätt. Är mest frustrerad över detta konsumtionssamhälle vi lever i och brukar för det mesta tänka att jag faktiskt redan har kläder så det räcker och därför inte behöver köpa något nytt.

 

Men samtidigt skulle jag ljuga om jag säger att jag inte tycker att det är roligt att förnya garderoben då och då - även om man egentligen inte har ett ”behov” av det. Det kan vara en form av materiell lycka som faktiskt är riktigt härlig och som jag egentligen inte tycker är särskilt dålig. För som så många gånger så handlar det om ordet ”lagom”. Det handlar om att handla lagom mycket, så att varken ens ekonomi eller miljön påverkas för mycket, och så att man inte shoppar enbart för shoppingens skull. Den materiella lyckan i varje plagg ska helt enkelt finnas kvar.

 

Därför är det så bra att det även finns fynd att göra som är så mycket bättre på så många sätt. Som till exempel när man klickar sig runt på Tradera och finner en begagnad klänning som man helt fullkomligt älskar. Mindre miljöbelastning, billigare och materiell lycka på högsta nivå. Kan inte bli bättre.

 

Faktiskt är alla mina klädinköp - förutom vissa julklappar - under de senaste halvåret (eller kanske mer), fynd från Tradera. Denna klänning här ovan är det senaste och helt klart min favorit. Vill att det ska bli sommar så att jag kan springa runt i denna med bara ben.


Första öppna fönstret

Det är inte mycket som är så nostalgiskt för mig som årets första öppna fönster. Kanske kan tyckas märkligt, men det är något med känslan som så många gånger uppstått, som etsat sig fast i mig. 

 

Jag har alltid tyckt att det är någonting speciellt med de där första solstrålarna och de första plusgraderna som verkar få så många att vilja vårstäda. Man vill städa bort allt mörker, rensa bland allt gammalt och passar då på att vädra. När jag var liten var det mamma som öppnade upp. Nu är det även jag själv.

 

 

Ett fönster lämnas öppet och låter den friska luften in i ett lite för instängt boende. Det blir egentligen lite för kallt eftersom man för stunden glömt bort att våren inte riktigt kommit än, men  det gör ingenting alls,  eftersom man är helt fullständigt upprymd av den enorma D-vitamin boosten och ser fram emot allt fint som väntar. 

 

Varje år när jag öppnar fönstret för första gången blir därför känslan bara större och större. Det är dels en underbar känsla i nuet och dels en enorm nostalgisk känsla, av minnena av känslor tidigare år. Hoppas så att det ska fortsätta så här framöver. Älskar denna lilla vardagshöjdpunkt, denna lilla vardagslycka.


Finbesök

 
Världens lyckligaste känner jag mig som för tillfället. För nu har jag en vecka tillsammans med denna fina filur. Kan knappast bli bättre. 

Nutidens Melodifestival

Jag vet egentligen inte varför jag faktiskt tittar. Det är inte så att jag brukar hitta särskilt många låtar jag tycker om och faktiskt lyssnar på efteråt, och inte heller tycker jag att underhållningsvärdet är särskilt jättestort. Men det hör till. Har alltid tittat och kommer antagligen i princip alltid att göra det. Och då och då dyker det ju faktiskt ändå upp ett och annat guldkorn.

 

  

Igår kan jag dock inte säga att det fanns så många guldkorn. Enligt mig alltså. Men var det något jag uppskattade så var det moderniseringen. Jag pratar alltså om appen i vilken man kan ”hjärtrösta” gratis upp till fem gånger per bidrag. En skoj grej tyckte jag det var, men tyckte samtidigt att det var lite komiskt att se hur sociala medier, appar och liknande påverkar i princip allt nu för tiden. Undrar hur det hade reagerats om man berättade om denna modernisering för någon i samband med att Carola gick och vann med Främling?

 

Sen kan man ju fråga sig vilken påverkan det hade på resultatet. Verkade nämligen som om svenska folket blev bättre och bättre på att hjärtrösta under kvällens gång. I appen så rangordnades låtarna i omvänd spelordning, dvs ju senare under kvällen de spelades desto mer hjärtröster fick de och liknande blev även slutresultatet; bidrag nummer 6 och 7 gick till final och bidrag 4 och 5 gick till andra chansen. Kanske visserligen bara var en slump. Vem vet. 


Längtan gör väntan längre

 
Det mesta jag gjort idag och kommer att göra fram till och med måndag, är mest tidsfördriv. Visserligen är det oerhört fint att kunna ligga och lyssna på härlig musik och bläddra i bra tidningar, men när man ser fram emot något så otroligt mycket som jag nu gör, så känns det ändå som om varje liten sekund är evighetslång. 
 
Vill att det ska bli måndag nu. Vill krama min lilla lillebror, som visserligen inte är särskilt liten längre, så hårt jag bara kan - utan att han får ont förstås. Vill bara ha han här intill mig. Och snart kommer jag få det.
 

Brave

På repeat har den här gått idag. Det är inte första gången, men idag var det speciellt. Hörde, läste och såg nämligen någonting igår som inte heller var något nytt; blev inte förvånad, men det fick bägaren att rinna över.
 
Jag har ganska så länge vetat vad det innebär för just mig. Jag vet vad jag både behöver och vill göra, men har inte vetat när den rätta tiden är. Men nu inser jag att man lär få vänta i all oändlighet om man ska vänta på en enskild tidpunkt som är rätt för detta. Den kommer inte komma, för den finns redan. Rätt tidpunkt är varje litet ögonblick!
 
 
Det är snarare som så att väntan på den rätta tidpunkten är det dåliga i det här. Genom att jag väntar bidrar jag till den tystnad och oförståelse som jag är så otroligt frustrerad över, och det om något är ju motsägelsefullt.
 
Därför ska jag vara modig. Väldigt snart ska jag ta ett steg som inte borde vara så stort, men som verkligen är det. Flera av er som känner mig anar nog vad det här handlar om, medan alla ni andra säkert tycker att det här låter otroligt flummigt. Oavsett så kommer ni alla förstå väldigt snart. Om bara lite mer än en vecka, efter jag haft några fina dagar tillsammans med lillebror, då är det dags. För det är minsann på tiden!

Ris och Ros

 
Det gick bra igår. Nervositeten var verkligen helt fullkomligt obefogad. Att få tillbaka min första inlämnade text var ingen stor grej alls i och med att responsen var precis som den skulle vara - det vill säga full med både ris och ros. Blev glad av det. Det gav verkligen självförtroendet en bra push, samtidigt som jag fick konkreta tips för att faktiskt kunna bli bättre. Jag kan inte säga annat än att det gör mig ännu mer förhoppningsfull inför allt vad denna kursen har att erbjuda.

Skolkväll

Idag är det skoldag. Eller tja.. snarare skolkväll. Så himla roligt! Måste erkänna att det knappt känns som om jag går i skolan, med tanke på att allt är så otroligt annorlunda. 
 
Jag pluggar dock på heltid, även om det för tillfället inte känns som det. Denna terminen ska jag läsa en kurs i näringslära, en i kreativ svenska och två i praktisk filosofi, men än så länge är det bara de två förstnämnda som är igång så det är väldigt lugnt. Dessutom är den i näringslära en distanskurs, så för tillfället gör jag det mesta hemifrån. Är faktiskt bara i själva skolan en gång varannan vecka mellan 17 och 20. Känns otroligt märkligt.
 
Hur som helst så är det väldigt roligt. Är skoj att läsa kurser som handlar om sådant som jag enbart ägnat mig åt på fritiden tidigare. Syftar då alltså främst på kursen i kreativ svenska, som jag verkligen hoppas ska göra så att jag utvecklas i mitt skrivande. 
 
 
Men idag är jag något nervös, det måste jag erkänna. Skickade nämligen in min första skrivuppgift förra veckan och ska förhoppningsvis få respons på den idag. Känns lite läskigt. Har ingen som helst aning om på vilken nivå jag ligger med mitt skrivande. Hoppas kunna få bra konstruktiv kritik just eftersom jag verkligen vill utvecklas, men hoppas ändå på att inte bli fullkomligt sågad. Vet inte riktigt hur jag skulle ta det. 
 
Så jag håller tummarna och försöker hålla självförtroendet uppe. Tycker ändå själv att min text var bra, så det står jag fast vid tills motsatsen bevisas. 

Mitt lilla hem

Nu ska ni äntligen få se lite mer av mitt lilla korridorsrum. Inte direkt något underverk rent inredningsmässigt, men jag har gjort vad jag kunnat med det jag haft möjlighet till och tycker ändå att det är ganska bra för att vara ett rum i Flogsta. Lite ont om "dold" förvaring, det är väl det enda jag kan "irritera" mig på något. Men trivs gör jag ändå ganska så bra måste jag säga. Och ja. Jag måste bara tillägga. Min säng älskar jag!
 



RSS 2.0