Kreativitetsdödare

 
Sitter här gång på gång med idéer om vad jag vill dela med mig av här. Allt för ofta dyker dock liknande problem upp. Program på datorn tvingas tvångsavslutas, bilder försvinner spårlöst och de som finns kvar tar en halv evighet att ladda upp och gå igenom. Det tar så lång tid att jag tappar intresset. Inte för själva bloggandet utan bara för själva väntan som datorn tvingar en utså. I-landsproblem. Ja. Men också en otrolig kreativitetsdödare.

En av studentkorridorerna på Sernanders väg

Stod med kameran i högsta hugg för att fota vår nygjorda dekoration till köket (som man kan se på första bilden och som för övrigt var otroligt rolig att göra) när det slog mig att jag knappt visat något av studentkorridoren som faktiskt varit mitt hem i näst intill ett halvår nu. Därför tog jag lite bilder så att ni ska få en liten aning om hur en korridor i Flogsta höghus kan se ut.
 
Ni får bland annat se vårt ganska så funktionsodugliga kök med verkligen allt och ingenting överallt. En bild på ett norrsken som tydligen lagt sig över Flogsta någon gång innan min tid här på Sernanders väg (som jag såååå gärna hade velat se!). Ett försök att strukturera upp städningen. Vårt allrum, dvs förvaringsrummet för en trasig tv och ett el-element. En utav våra icke-levande växter. Och själva korridoren, som trots solens djärva försök att då och då lysa in, envisas med att vara dunkel och ganska så oinspirerande (för att verkligen uttrycka det milt).
 
Mitt rum kan man finna näst längst in till vänster och hur det ser ut där inne ska jag visa inom en snar framtid.

Tioårsdagboken

 
Tips till i princip alla: Köp en 10-årsdagbok! Eller möjligtvis 5-årsdagbok om du känner att det är lagom ambitiöst. Med en sådan får man sisådär fyra små rader till att skriva vad man under dagen haft för sig. Det vill säga, det är snabbt och enkelt, vilket gör så att även de (till exempel jag) som inte riktigt "kan" skriva dagbok varje dag kan se till att få ner något. Och tänk va roligt det blir sedan när man kan titta tillbaka! En liten rad någon dag lär ju kunna väcka betydligt fler minnen! Och dessutom, tänk så roligt att man varje dag - från och med år två - kan se vad man hade för sig exakt den dagen året/åren innan. Åh, känner mig nästan något överentusiastisk över detta. Men bara nästan...

Skrivarchokladen

Jag har börjat nu, och det känns som att det är på riktigt nu. Jag pratar förstås om "boken" som jag inte minst skrev om i inlägget med mina förhoppningar inför tvåtusenfemton. Jag har börjat skriva på den nu och det känns så oerhört roligt och bra. Visserligen har jag börjat flera gången tidigare men snabbt kört fast, men jag tror att det kan ha att göra med att jag inte vetat vart jag skulle börja. Anar att jag varje gång jag försökt börja har gjort det i fel del av historien.
 
 
Nu hoppas jag dock att jag börjat på rätt ställe. Det känns som det, inte minst eftersom jag nu i alla fall kan se en diffus disponering av historien i mina tankar. Hoppas så att det här håller i sig.
 
Fick ett litet tips när jag läste en bok om självbiografiskt skrivande, om just det här med att se till att hålla motivationen och inspirationen uppe. Tipset var "belöning". Han menade på att det hade visat sig lyckat att ha någon form av belöning som man kan unna sig när man till exempel skivit den mängd som man satt som sitt dagliga mål (om man nu har ett sådant). Tyckte det lät super, så jag köpte mig lite mörk choklad som jag nu ser som min "skrivarchoklad". Med tanke på den fart jag har nu så lär jag dock få öka mängden ord jag ska skriva för att få en chokladbit, för med den här farten så lär jag få springa och köpa choklad mest hela tiden.

När det som sägs vara "ingenting" faktiskt kan vara Morfea

Jag har sprungit runt massvis hos olika läkare den senaste tiden och jag kan bara säga en sak om det: Äntligen! Har haft så många saker som besvärat mig under en lång tid, men som ingen verkat ta på allvar. Kanske minns någon att jag i somras skrev ett inlägg i vilket jag brusade upp över just detta, över hur jag kämpade för att ens få träffa en läkare - utan resultat.
 
Det var inte förrän jag flyttade till Uppsala som jag började tas seriöst. Jag fick träffa en nyexminerad läkare som satt med en tom journal och därför inte hade några förutfattade meningar om mig, utan faktiskt lyssnade på vad jag hade att säga. Hon gjorde sedan en undersökning, mer omfattande en någon annan jag varit med om och därefter togs massvis med prover och remisser skickades vidare till akademiska sjukhuset.
 
Därefter har jag varit med om alla möjliga undersökningar och fyllt jag vet inte hur många provrör med blod, och det senaste besöket på sjukhuset gjorde jag igår. Jag var på hudmottagningen och undersökte de där blåmärkena som sakta växt sig större och större, men som läkare tidigare bara viftat bort med orden "det är bara dina blodådror som syns igenom". Nu fick jag dock träffa en hudspecialist som såg på det hela med lite andra ögon.
 
 
Det resulterade att jag utöver provtagning förstås, fick min första lokalbedövning och fick sy för första gången. Läkaren tog nämligen ett hudprov i det minsta av "blåmärkena" för att sedan kunna skicka det på analys. Hen kunde alltså inte sätta någon säker diagnos än, men sa att det sannolikt är en ganska så ovanlig hudsjukdom som heter Morfea som kort sagt gör så att huden fläckvis blir rödblå och något stel och hård. Det sitter som tur är bara ytligt, så det är inget farligt, och dessutom bör behandling "bota" det, så det är ingenting man behöver vara orolig över.
 
Men hur som helst så kan man ju verkligen konstatera att man kan bemötas på så olika sätt inom vården. Är verkligen oerhört tacksam för vården här i Uppsala, men blir frustrerad när jag tänker på att jag skulle behöva flytta för att tas seriöst. Tänk om jag bott kvar, och tänk på alla som bor på platser där man inom vården inte tas på allvar. Det ska inte vara så! Vart man bor ska inte ha någon betydelse när det kommer till hur man bemöts inom vården och hur man undersöks och behandlas!

Vinnaren av Godhetskalendern

Några av er kanske minns att jag nämnde att det skulle finnas någon fördel med att anmäla sig till Godhetskalendern (utöver det faktum att jag faktiskt fick se att ni var betydligt fler än jag från början hoppades på som var med och gjorde goda gärningar) och äntligen kan jag berätta vad det var!
 
Genom att anmäla er så anmälde ni er faktiskt också till en liten minitävling och när allt var över så lottades en vinnare ut bland er som skulle få en liten överraskning på posten. Egentligen var ni visserligen alla värda en "belöning", helt klart, men jag hoppas och tror att alla leenden och tack ni fick under kalenderns gång var minst lika bra "belöning".
 
Ett litet problem uppstod dock. Eftersom jag inte kunde hitta vinnarens adress så mailade jag hen, men trots att jag skrev ett flertal gånger så fick jag inget svar - vilket alltså är anledningen till att allt dragit ut så på tiden. Men till sist så kände jag att jag inte kunde vänta längre, så därför bestämde jag mig för att lotta fram en ny vinnare.
 
 
Och den nya vinnaren är MOA!!!!
 
Stort grattis till dig Moa! (Vars blogg jag för övrigt tycker ni ska kika på) Idag har jag lagt din lilla överraskning på posten, så imorgon ligger den förhoppningsvis i din brevlåda och väntar på dig. Vill också passa på att tacka dig Moa, för något annat än ditt deltagande i Godhetskalendern. Tack så enormt mycket för alla dina fina kommentarer här. Blir så enormt glad av att klicka mig in i hit och upptäcka att du skrivit något. Så tack.
 
Och som sagt, STORT TACK TILL ALLA som var med i Godhetskalendern på något sätt, oavsett om ni anmälde er inte. Och tack till alla er som även annars klickar er in hit. Ni är så fina allihop, glöm aldrig det!

Dumpstrar i hemmiljö

Jag är inte särskilt jättetajt med någon i korridoren där jag bor, men jag måste ändå säga att det är med blandade känslor jag står när någon flyttar ut. Båda som bor vägg i vägg med mig flyttade nyligen ut och till en början känns det tomt. Det är ju ändå några välkända ansikten som jag inte längre kommer träffa på här hemma. Men samtidigt är det förstås lite spännande att se vem som flyttar in härnäst.
 
 
Lite lustigt är det dock att det alltid ser ut som på bilden här ovan när någon lämnat korridoren - det är alltså fritt fram att ta vad man vill ha (observera dock att när bilden togs hade jag redan fyndat massvis med guldkorn och antagligen har många andra gjort detsamma). Antingen har folk inte så mycket framförhållning när de köper mat eller så kom flytten ganska plötsligt så att de inte hann äta upp vad de hade, ingen aning, men oavsett är det ju lite skoj för oss som blir kvar. Alltid hittar man något skoj, kanske något man älskar eller något som man kanske inte har köpt själv men är nyfiken på att testa. 

Kära farmor

Glöm aldrig Mummu. Så avslutade hon brevet. Min Mummu. Min farmor. En tår eller två föll ner för min kind och det kändes som när finska nyheter börjar på radion och jag tvingas byta kanal. Det gör lite för ont då. Det känns lite för långt bort.
 
Jag har i princip bott hos min farmor. När jag var yngre var jag nämligen där näst intill varje dag. Fram tills ganska nyligen (okej det var två år sedan, men det känns som igår) bodde de cirka hundra meter från oss så det var otroligt smidigt, jag kunde ju lika gärna vara där. När de flyttade från sin villa till en lägenhet - samtidigt som jag gick på gymnasiet - så blev det förstås att jag var där allt mindre i jämförelse med när jag var liten, men fortfarande otroligt mycket. Att flytta till Uppsala blev därför en oerhörd omställning.
 
 
Ibland känns det outhärdligt, inte minst med tanke på farmors ålder. När jag väl träffar henne ser jag hur jobbigt hon har det och jag tror vi alla känner att det inte är långt kvar. Varje jul och varje födelsedag så finns det en liten tanke om att det kanske är den sista, och när jag är hemma hos henne och farfar visar hon saker hon satt små lappar på för att försäkra sig om att jag och/eller Jamie ska få dem när hon inte längre finns till. Det gör ont i mig. Att se henne planera så. Och det gör ännu ondare nu när jag är här och jag läser att hon ber mig att minnas henne. 
 
Någon kan säga att sådant är livet. Folk blir gamla och folk lämnar denna jord. Jag har dock väldigt svårt att förlika mig med det. Antar att fler har det. Så jag ber att hon ska få leva ett tag till och att just leva inte ska behöva vara för jobbigt för henne.

En gång som blev ingen gång

Nu var det dags. På med nya löpartights, gympaskorna och jackan jag knappt använt eftersom jag på Myrorna fyndat en så enormt fin kappa. I med nya hörlurar från lillebror och på med peppmusik. Nu var det dags och åh så härligt det skulle bli.
 
 
Åh så härligt det SKULLE HA BLIVIT vill säga, om det inte hade varit så halt att jag knappt ens kunde promenera på trottoaren utan att halka. Det har varit så i flera dagar nu, men jag trodde ändå att det var bättre och att de möjligtvis sandat och saltat mer. Men nehe då. Så in gick jag igen och tog en varm dusch och låtsades att jag gjorde det för att jag var svettig.

Morotsmarmelad med smak av ingefära och lime

Fick för mig att jag ville göra marmelad. På morötter.
 
 
Hade jag utifrån kunnat se på mig själv när jag fick idén hade jag gjort det med en frågande blick. Morötter? Kan man göra marmelad på dem? Blir det gott? En snabb googling senare blev jag dock varse om att det inte alls var något unikt jag kommit på. Över fjorton tusen träffar fick jag. Nämen va? Är det bara jag som aldrig tidigare hört talas om morotsmarmelad och än mindre smakat på det?
 
Hur som helst så kunde jag inte annat än testa. Så jag valde ett recept i mängden som endast krävde ingredienser jag hade hemma, vilket blev en med smak av ingefära och lime från ICAs hemsida. Resultatet blev mycket lyckat, så nu kommer jag i ett bra tag framöver äta söta morötter till frukost.

Minusgrader rensar luften

Jag vet inte hur det är hos er, men här faller snön. Och med den ökade mängen minusgrader utomhus faller också temperaturen inne hos mig. Sjutton grader ligger det oftast kring nu. Men med min värmefilt och en kopp rykande te i handen har jag det ändå ganska så behagligt. 
 
Har inte så mycket för mig nu. Förutom att jag funderar en väldans massa kring allt och ingenting så vadar (okej inte riktigt, men nästan) jag genom snön till busshållplatsen, för att åka in till stan och fika med vänner. Det är i princip min huvudsyssla. Men det är ganska så fint måste jag säga.

Tårfri

Denna dag är en framgång. Detta är nämligen veckans första tårfria dag. Inte för att jag idag hållit något inne, nej det har jag slutat med, men det känns faktiskt lite bättre idag. Att vandra på mina favoritgator med musik i lurarna jag fick av lillebror i julklapp, det hjälpte något.
 
 
Vet inte riktigt varför jag har varit så sentimental och vad det är jag har känt och känner, men vad det än är så är det mycket. Mycket av allt möjligt. Och dessutom har jag väl känt och känner mig lite ensam här i mitt lilla korridorsrum med mitt tanketrassel. Blir en väldig omställning efter en månad fullspäckad med roliga aktiviteter och fina människor.
 
Men hur som helst så känns det lite bättre nu. Tårfri som sagt. Det känns skönt. Men samtidigt är det bara att inse att sådana här perioder kommer ibland och det är helt okej.

För saknad kan vara lika tungt som tyngsta resväskan

En klump fanns i halsen, som ville att det skulle bli så mycket mer än de få tårar som fanns i ögonvrån. Men jag behärskade mig. Jag kunde ju inte bryta ihop där och då. Ett ytterligare problem hade jag dessutom redan stött på. Hade inte lyckats lyfta upp den största väskan på tåget. Men en vänlig själ hjälpte mig. Redan då undrade jag hur det skulle gå och visste egentligen inte om jag mest syftade på hur jag skulle klara av att kånka med mig väskan, eller huruvida jag skulle kunna hålla inne tårarna.
 
Men jag klarade det. Andra gången fick jag hjälp av en trevlig konduktör och tredje gången klarade jag det faktiskt själv. Och upp på bussen klarade jag mig, och promenaden från busshållplatsen klarade jag av trots en ofantligt utmattande uppförsbacke. Klarade mig in i huset, upp på fjärde våningen, in i korridoren och in på mitt rum. Sen gick det inte mer.
 
Jag släppte allt jag höll och kände att nu klarar jag inte mer. Och denna gången var det ingen fråga om det gällde den tunga packningen eller tårarna. Det gällde båda. Orkade inte lyfta ett gram till och orkade inte hålla det inne mer, så jag föll ihop i sängen och brast ut i gråt.
 
 
Utmattheten var inte svår att tacklas med, men tårarna å andra sidan var desto värre. Känslostorm var det och mest var det en ledsamhet över att jag inser att jag nu inte kommer ha lillebror på kramavstånd. Tufft kändes det. Tuffare än när jag lämnade honom för själva flytten, antagligen eftersom jag då hade varit ganska så hemmablind och inte sett vilken lyx det var att bo i samma hus som honom.
 
"Men du behöver ju inte vara ledsen Cecilia. Vi ses ju snart igen.", sa han när jag sen ringde med tårar rinnandes ner för min kind, och han har ju egentligen rätt i det. Snart kommer jag väl in i någon form av "vardagsliv" och längtar bara sådär lagom efter honom medan tiden swishar förbi. Men här och nu känns det långt bort. Det känns ganska så omöjligt. För så tomt som det känns nu har det nog aldrig känts tidigare.

Mina förhoppningar inför 2015

Förhoppningar. Jag tycker att det är så mycket bättre att fokusera på förhoppningar istället för att avsätta en massa löften som lätt bara blir till jobbiga krav. Därför skrev jag förra året en lista över mina förhoppningar inför 2014 och det kan jag verkligen känna nu var en bra idé. Det är så roligt att plocka fram den nu när året gått och se att i princip alla mina förhoppningar gått i uppfyllelse. Men det var även bra under årets gång eftersom jag kunde se till den under dagar då tankar om meningslöshet dök upp, och se att livet inte på något sätt är meningslöst. Det är dumma tankar. För även om det under vissa dagar, eller kanske till och med veckor, känns som om inget nytt sker, så händer så otroligt mycket i livet som man lätt glömmer att se om man inte ser på det i ett lite större perspektiv. Livet är fullt av mening.
 
Därför ska jag även i år skriva en lista med mina förhoppningar och den kommer här:
 

Under 2015 hoppas jag att...
 
.. jag får känna lite kärlek. På riktigt denna gången. Tror inte att jag fullständigt varit redo innan eftersom jag haft så mycket kring mig, men nu är det minsann dags. Det behöver inte nödvändigtvis leda till ett ordentligt förhållande nu i år, men jag vill så gärna bara känna av det om så bara lite granna. Jag vill bli förälskad så att jag glömmer allt annat. Jag vill ha någon att hoppas på. Hoppas att denne någon ska vara någon som också kan älska mig och vilja vara med mig. 
 
... jag får bygga på relationer. Jag vill lära känna nya människor och jag vill bygga på relationer med personer jag redan träffat. Dessutom vill jag lära känna mig själv ännu bättre, för när allt kommer till kritan så är den viktigaste relationen man har ändå den man har till sig själv. Därför är det viktigt att ta reda på vem man är och vårda relationen till sig själv, så att man kan leva så som man vill leva.
 
... jag utvecklas i mitt skrivande och börjar skriva på "boken". Jag inser det bara mer och mer, hur mycket jag tycker om att skriva. Roligt är det och givande, både för mig och andra hoppas jag, eftersom det är mitt sätt att bearbeta saker och som förhoppningsvis på något sätt också kan beröra eller inspirera andra. Och nu börjar jag bli redo för att börja skriva på "boken". "Boken" som jag för så många nämnt och som jag känner är min mening att skriva. 
 
... jag reser. Vet inte när var eller hur, men på något sätt och till något ställe som inte är Grekland. Vill se något annat, något nytt och uppleva något jag aldrig upplevt tidigare.
 
... jag får "uppgradera" till ett bättre boende. I nuläget känner jag inte att jag pang bums måste flytta, trivs ändå ganska så bra i mitt lilla korridorsrum, men jag vill ju hitta något annat egentligen. Något ställe med mer hemkänsla där jag kan tänka mig bo under en längre tid.
 
... jag kan börja springa. Det handlar inte om att jag behöver en spark i baken för att sätta igång, det handlar om att jag av flera anledningar inte vågat utsätta min kropp för för stor påfrestning. Men sakta men säkert ska jag försöka sätta igång igen, för jag vill så himla gärna och jag vill så gärna också springa i något lopp av något slag.
 
... jag påbörjar en längre utbildning igen. Detta är dock inte så viktigt om det inte visar sig kännas passande. Kanske dyker några andra planer inför hösten upp och då är det okej, men kanske att det blir psykologprogrammet.
 
... jag får må bra. Både fysiskt och psykiskt. Har läkarbesök inbokade som jag hoppas ska gå bra och jag vill minska stress och press. Dessutom vill jag mer inse att jag är bra som jag är och hoppas att jag till störst del ska kunna vara lycklig. 
 
... jag blir ännu mer medveten. Jag vill bli ännu mer medveten om vad mina val har för betydelse och jag vill följa mina värderingar i mina handlingar. Om jag anser att något är fel att stoppa i min mun ska jag inte göra det, om jag inser hur jag på något kan bidra till miljöförstöringen mindre så ska jag göra det och finns det något jag känner att jag vill ändra på ska jag göra det.
 
... jag kan inspirera, beröra och lyfta. Jag vill inte bara göra detta genom text utan också genom att även i år på något sätt hålla tal. Det är bland det bästa jag gjort och därför vill jag ta varje möjlighet jag kan till att göra just det. Jag vill vända mörka ting till ljusa, genom att använda dem till att inspirera andra. Men jag vill också finnas där för andra på ett mer personligt plan, ännu mer än jag gör idag. Om någon känner sig långt ner, vill jag så mycket jag bara kan lyfta denne. För varje centimeter uppåt har betydelse när det kommer till att lyftas.
 
... jag vill "komma ut". Det här har ganska mycket med punkten ovan att göra. Jag har nämligen något jag vill prata om. Något jag vill vara öppen med. Något som under så lång tid var och på sätt och vis fortfarande är en del av mitt liv, men som varit så svårt att prata om. Jag är mer öppen nu, många vet, men jag vill kunna vara fullständigt öppen och jag vill inte minst kunna skriva om det här på bloggen. För man ska kunna vara öppen med sådant, och det behövs pratas om - nu mer än någonsin. Och jag vet att jag genom att vara öppen med detta kan använda min historia ännu mer för att inspirera. Därför ska jag göra det i år. Har bara inte riktigt bestämt mig för hur jag ska ta nästa steg. Men det kommer. Jag ska inte vara tyst mer!
 
 
Det var några av mina förhoppningar. Vilka är dina? Vad drömmer du om och vad hoppas du att detta året ska innebära för dig?



RSS 2.0