Maj & Juni 2015

Missade att göra ett instagram-inlägg för maj, så här kommer istället en dubbel med bilder från både maj och juni månad.
 
 
 1) En fin himmel i Uppsala 2) En glad Cecilia som precis hade avslutat sina filosofi-kurser 3) En soffa jag stötte på mitt ute i skogen 4) Soluppgången kl 04.30 när jag var på väg hem till familjen 5) Änden på "vår" grekiska gata 6) Kamari beach på Santorini 7) Flygförseningen gav mig en extra stund på stranden med en extra bananjuice 8) Sista texten till skrivarkursen skickades in 9) Allt som var kvar i mitt rum i Uppsala under mina sista dagar där 10) Ett av alla "friband" jag pärlade med föreningen "Frisk och Fri" på min födelsedag 11) En bild från en rolig fotostund med lillebror 12) Fina Uppsala som jag insett att jag kommer sakna

En återfunnen text

Gick igenom några mappar på datorn och fann den här texten. Det är en av alla texter som jag skrev i höstas/vintras när jag hade min "filosoferings-period" och som blev min första text på poeter.se (för övrigt Sveriges största skrivarsajt). Det var också så att denna blev vald till "uppmärksammad nykomling" där hela fem gånger (har ingen aning om det är mycket eller lite, men för mig var det stort), vilket gav mig massa pepp till att skriva. Av någon märklig anledning glömde jag dock bort poeter.se och har därför bara låtit texter ligga på datorn sen dess. Men det ska det bli ändring på nu! För skrivarpepp, inte minst från andra som gillar att skriva är underbart!
 

 

F Ö R B L I N D A D E

 

Absurt är vad det är. I ett rum sitter vi, en mängd människor vars liv för en timme eller två korsar varandra. Vi sjunger. Om glädje sjunger vi och du leder oss alla. Och ingen tycks se att du bär ett liv på dina axlar.

 

Du står. Som en ledande gestalt står du framför oss och leder oss i varje ord, i varje ton och vi tycks se upp till dig. Utan dig vet vi inte hur vi ska vara och hur vi ska göra. Du sprudlar av glädje och jag såg upp till dig. Jag såg upp till dig tills jag insåg att du bar ett liv på dina axlar.

 

Tredje gången gillt säger man och i detta fallet verkar det som det. Den tredje gången vi sågs fick jag också se vem du är, baserat på ett besinningslöst val du gjort. Fullständigt tappade jag fokus. Jag kunde inte slita blicken från dig, trots att synen gjorde ont i mig. Fokus gick inte att behålla när jag insåg att du bar ett liv på dina axlar.

 

När vi nått ett avslut tänkte jag på hur det hade varit om du hade sett min frånvaro. Jag tänkte på hur det hade varit om du hade registrerat att jag befann mig i en annan tankevärld än resterande i rummet verkade befinna sig i och om du hade frågat mig hur allting stod till. Jag hade då tydliggjort att tanken på att du bar ett liv på dina axlar gav mig ett obehag jag inte kunde komma ifrån. Jag kunde inte slita blicken och släppa tanken på kroppen kring din hals. 


Grattis farmor

 
Fina farmor. Det här har varit din dag. Din födelsedag. Jag är så glad över att jag har fått fira den med dig. Jag är så tacksam för varje dag jag får med dig. 

Vi kan väl säga att vi firar sommaren

Ibland är äldre lite som barn; de kan få för sig att de vill ha något - av ingen anledning alls (förutom att det är gott kanske) - och får de inte det väntar en stor besvikelse. Åtminstone är min farfar lite så.
 
Härom dagen fick han för sig att han ville ha jordgubbstårta - och då syftade han inte på vad vi skulle ha för efterrätt till farmors födelsedagsfirande på fredag. Nej, han vill ha jordgubbstårta. Punkt slut. Han ville bara ha det och så var det med det.
 
 
Därför gick jag och lillebror igår dit och bakade. Farfar beklagade sig över att vi valde att baka tårtan från grunden, för oj oj va jobbigt det verkade vara, men eftersom det ännu inte finns några färdiga tårtbottnar som är veganska så hade vi inte något annat alternativ. (Tur att det är roligt att baka)
 
Hur som helst så blev den både otroligt fin och god. Och viktigast av allt: efter två stora bitar tårta var farfar otroligt nöjd.

Bilder från den 19e resan

Det blev många bilder tagna i Grekland - därför har jag ännu inte hunnit gå igenom alla. Men tänkte ändå att det var på tiden att jag bjöd på några. Därför kommer här ett litet axplock.
 
Tröttnar aldrig på vulkanutsikten
Det är märkligt hur denna restaurang kan kännas så hemma...
Sisådär åttiosju procent av tiden tillbringade vi här - på restaurangen "Splash", i affären vi helt enkelt kallar för "hörnan", nere vid havet, eller i lägenheten eller vid grannhotellet som båda låg precis bakom mig när jag tog denna bilden.

En midsommar

Midsommar var det nu ja. Märkligt. Har inte alls känts som det. Inga midsommarkransar blev det i år och egentligen inget riktigt firande - det närmsta vi kom midsommar var väl att vi åt (ooootroligt mycket) jordgubbar och färskpotatis.
 
I brist på midsommar-bilder fick det bli en av alla greklands-bilder. Minnet från resan är det somrigaste vi har just nu.
 
Men en otroligt bra dag har det trots det verkligen varit och det var väl ändå det viktigaste. Det kommer ju fler midsomrar man kan fira mer. Om man känner för det. 

Livet i ett tömt rum

IKEAs tunnaste bäddmadrass, ett lakan, ett täcke, ett överkast och några kuddar. Det är allt jag har kvar här nu. Allt annat är sålt eller donerat till olika second hand-butiker eller insamlingar. 
 
 
Jag sover inte skönt, men det är inget problem. Jag tänker snarare på hur bra jag har det och hur lyckligt lottad jag är. För det här, det är ju verkligen bara tillfälligt.
 
Dessutom har jag ju tak över huvudet, rent vatten, kläder att klä på mig och mat att äta. Och dessutom kan jag fördriva tiden med min dator, telefon, några tidningar, en bok eller min kamera. Det vill säga: jag har det väldigt bra. Man bör minnas att alla inte har det.

Oväntad händelserikedom

 
Den oplanerade födelsedagen blev oväntat nog väldigt händelserik. Förutom en eftermiddag/kväll med min fina vän Elin, bio och god mat, ägnade jag dagen åt att pärla. Inte själv dock. Det visade sig nämligen att föreningen "Frisk och Fri" hade en pärldag, så dit gick jag. Totalt gjorde vi 221 FriBand i olika färger som ska säljas till förmån för deras viktiga arbete mot ätstörningar. Kändes som något bra att ägna sin födelsedag åt.

En och samma, men ändå någon helt annan

Det är på dagen ett år sedan. Det är trehundrasextiofem dagar sedan jag iförd denna klänning både blev myndig och tog studenten. Det var minst sagt en speciell dag. En dag jag så länge väntat på och som jag nu ska minnas för evigt. För det var startskottet på ett helt nytt kapitel.
 
Mitt år som artonåring har på alla tänkbara sätt varit olikt alla mina andra levnadsår. För första gången har mitt huvudfokus inte varit att prestera; det har inte varit att till exempel klara av ett visst läsår för att ta mig ett steg närmare ett yrke. Istället har jag fokuserat på M I G. Och jag, jag har växt mer än någonsin det här året.
 
Det har dock inte varit det lättaste året. Mycket har gjort ont inom mig och i höstas fick kroppen nog. Trycket inombords blev för stort och allt vällde över. Jag kände mig liten då. Trots att jag som länge känt mig vuxen, för första gången kunde säga att jag faktiskt var det.
 
 
Men samtidigt har det inte varit det mörkaste året. När jag blickar tillbaka fem år så inser jag hur allt är så mycket ljusare nu - trots att det kan vara svårt. Det är visserligen svårt att minnas detaljer från den mörkaste tiden eftersom minnesluckorna är ganska stora, men huvudskillnaden är tydlig: nu kan jag se en mening med att kämpa mig genom det som är svårt.
 
För det blir lättare. Det blir bättre. Därför är det värt att kämpa. Visst kan jag önska att det i vissa fall vore lättare, men samtidigt är det från det svåra som jag lär mig som mest. Från allt som hänt och allt gammalt som kommit upp till ytan och smärtat det här året, har jag lärt mig så mycket. Så mycket om mig själv och livet i sig självt. Och det är jag ändå så tacksam över.
 
Det går alltså inte att undgå att den som idag fyller nitton inte alls är densamme som för ett år sedan blev myndig. Jag har förändrats så mycket och insett så mycket, att den jag nu är, är någon helt ny. På ett bra sätt förstås. Men med det inte sagt att jag ska glömma den jag varit. Nej, för henne ska jag för evigt också bära med mig. För det är ändå tack vare henne som jag är den jag är idag.

En vanlig men unik resa

Egentligen var det precis som vanligt, men ändå inte. Inget var egentligen särskilt speciellt, men ändå var allt annorlunda. Det är svårt att sätta fingret på exakt vad som gjorde det, men man kan konstatera att saker förändras med tiden.
 
Det var mitt nittonde besök på den fantastiska grekiska ön Santorini. Den ö som känts som mitt andra hem sedan jag var ynka fem år. Precis som vanligt var det härligt att vara där. Och härligt var det att känna, att man för varje gång man åker dit, lever mer och mer vardagsliv än turistliv där.
 
 
Numera har vi vänner där, och det är främst för att träffa dem som vi åker dit. Vi har sett och ser deras liv förändras - precis som våra. Inte minst har några av våra vänner fått en liten flicka som jag njöt av att få vara  med. 
 
Det är så härligt att känna sig hemma. Det är härligt att jag och Jamie t.ex. kan gå in på våra vänners restaurang enbart för att sitta där och spela (deras) backgammon. Det är härligt att man möter personer man känner i princip vart man än går. Och det är härligt (trots att det är väldigt jobbigt) att ha människor det gör ont att säga hejdå till.
 
P.S. En himlans massa bilder är på gång...

En sista tid

 
Är tillbaka i Uppsala och allt fullständigt exploderar. En explosion av grönt har tagit över staden och gjort den finare än jag någonsin tidigare sett den. Det är så vackert och tanken på att jag ska flytta från den här staden börjar göra ont i mig. Väger jag alla plus mot minus så kommer jag dock fram till att jag vill flytta - det är ju därför jag tagit beslutet - men det är inte utan att en saknad kommer lägga sig inom mig.

Efter många om och men…

...är vi till sist hemma. Resan var nämligen minst sagt besvärlig. Först försening, sen (ovanligt) kaotiska köer på flygplatsen, flygplatspersonal som "försvann" (och därmed gjorde så att köerna stod still), resväskor som fastnade på rullbandet, trafikstockning bland bussarna som skulle köra oss fram till flygplanet och som om det inte var nog var det massvis som fått helt fel plats på planet. Men till sist kom vi som sagt hem och det var otroligt skönt ändå.
 
 
Själv hinner jag dock bara tömma väskan innan den ska fyllas igen. Borde börja packa nu faktiskt, för imorgon bär det av från lilla Fritsla till Uppsala igen. Mest för att flyttstäda och sälja saker, samt säga hejdå till en stad jag verkligen börjat älska. 
 
Och jag ska njuta, av sommarsvergie (snälla låt det bli en riktig sommar!). För från och med idag har jag sommarlov. Ett rikigt sommarlov helt utan plugg och jobb. Kan knappt förstå det.

Upptagna med att göra ingenting

 
Det är inte lätt att hitta tid till att sätta sig ner med datorn. Här i Grekland. Vi har fullt upp med att bränna oss, äta gott och träffa trevligt folk. Det ser jag i för sig inte som något jättestort problem (förutom brännandet, det hade jag gärna kunnat skippa), men jag utlovar lite fler inlägg om vad vi har för oss här, när vi kommit hem till Sverige igen.

Mumsiga morotsjärpar

Vill dela med mig av ett recept på något så mumsigt som morotsjärpar! Gjorde dem själv för några veckor sedan och har sen dess haft ett litet lager i frysen. Har ätit dem med t.ex pasta och tomatsås, ris och "creme fraiche-sås"och i en wrap. Känner därför att jag kan påstå att de passar med det mesta (eller åtminstone otroligt mycket!) 
 
 
 
Ingredienser (Ca 4 portioner)
| 2 burkar kikärtor (ca 500g utan spadet) | 2 morötter | 1 gul lök | 2 vitlöksklyftor | 2 tsk olivolja | 3 msk majsstärkelse | 2 tsk spiskummin | 1 tsk salt |
 
Börja med att hälla av spadet från kikärtorna och skölj dem. Mixa dem sedan fint i en t.ex. en matberedare (skulle säkert funka med t.ex. en stavmixer också, men det är nog lite kämpigare - men ger mindre disk!) och häll ner i en skål. Riv därefter morötterna (jag rev en grovt och en fint), finhacka löken och vitlöken och rör ner i kikärtorna tillsammans med olivolja, majsstärkelse, spiskummin och salt. Forma sedan till avlånga järpar och stek gyllenbruna i lite olja. Om de inte är genomvarma när de fått fin färg, eller om man vill ha en lite "knaprigare" yta, kan man ställa in dem en stund i ugnen också - 175° kan vara lagom.



RSS 2.0