Tänk att liten blir stor

 
Kära Jamie. Har så svårt att förstå att du inte är särskilt liten längre. Tretton år. Tonåring. Hur kan det vara så?
 
Är så ledsen att jag inte kan vara hos dig, men tänker på dig. Hoppas så att du har haft en alldeles fantastisk födelsedag!

Det är ett val: att förneka eller erkänna sanningen

Jag förstod att det antagligen var bra. Inte minst för miljön. Men jag, jag skulle aldrig ”klara av” att bli vegetarian - än mindre vegan.

 

Men så kom en tid då jag började fundera. Jag läste bl.a. boken ”Äta djur” av Jonathan Safran Foer, såg dokumentärer och fick på andra sätt mer information om hur saker och ting faktiskt ligger till. För första gången öppnade jag ögonen ordentligt och insåg inte enbart hur bra det är att välja vego, utan också hur enormt dåligt det är att äta kött. 

 

Så sakta men säkert blev jag (lakto-ovo) vegetarian. Jag skrev med stolthet ett inlägg här på bloggen om det och kände att jag tagit ett oerhört bra beslut. Ett bra beslut för djuren, miljön och inte minst för mig själv. Men det visade sig att det ändå fanns en klump i magen när jag åt och när jag handlade. Även om beslutet var ett beslut i rätt riktning så kände jag inte alls att jag levde moraliskt. Det visade sig att jag hade hamnat i den så kallade ”lakto-ovo-fällan” och försökte få mig själv att tro att det jag gjorde var något oerhört bra, men sanningen var att jag fortfarande bidrog till en massa lidande.

 

Men för varje dag som gick så blev jag sämre och sämre på att blunda. Jag insåg att mjölken i mitt glas egentligen inte var till mig, utan till kossornas kalvar, och att kossorna tvångsinsemineras, samt har avlats fram för att vi ska få så mycket mjölk som möjligt. Korna lever inte i någon bregott-reklam - även om man vill tro det. Ca 90% av sina liv tvingas de leva inomhus, många uppbundna så att de inte kan vända sig eller klia sig, medan kalvar och tjurar ofta står inne året om. 

 

Och ägg. Det är inte direkt bättre. Hönor som lever i burar med 15 andra där de har mindre än ett A4-papper var, eller frigående som lever i grupper av tusentals hönor. De går runt i sin egen avföring, blir sjuka, angriper varandra, och efter korta men extremt produktiva liv utsätts de som ännu inte dött för en utdragen död. Men ekologiska som är frigående utomhus, det är väl bra? Tja.. lite mindre dåligt kanske. De är 6 hönor per kvadratmeter istället för nio, och det ska finnas en möjlighet för dem att gå ut på en ”rastplats”. Men då denna möjligheten i många fall bara är en liten liten utgång, så har troligen minst hälften av alla hönor aldrig hittat ut. 

 

Mjölk- och äggindustrin är ju dessutom integrerad med köttindustrin, så om man äter mejeriprodukter och ägg så bidrar man också otroligt mycket till köttindustrin. Man bidrar till all den misshandel som utövas bakom stängda dörrar, där djur utnyttjas för vår njutning, och man bidrar till att så otroligt många liv släcks. Vad har vi för rätt att göra det? Vad har vi för rätt att utnyttja så enormt många individer?

 

Detta är en liten del av den obehagliga sanningen om hur verkligheten ser ut och i och med det har vi alla ett val att göra. Antingen väljer man att blunda för detta och fortsätter leva i enlighet med dagens normer, eller så väljer man att se och inse, och då jag personligen har väldigt svårt för det förstnämnda så anser jag att jag inte har något annat alternativ än att bli vegan. 

 

Att vara vegan är dock inte alls så svårt som man tror. Utöver allt som man oftast vet är vegetabiliskt kan man dricka och äta mjölk, ost, yoghurt, grädde, smör, majonnäs, korv ”kött”-bullar, ”kött”-färs, glass, och massvis med andra saker, men som är gjorda på t.ex. soja eller havre istället. Det är superlätt (och supergott!), men trots det är det någonting att vara oerhört stolt över!


Din lampa är din röst

 
Jag hoppas att ni ikväll klockan 20.30 släcker era lampor. Jag hoppas att ni inte lurades av dåliga argument på Debatt på SVT, mot att vara en del av Earth Hour. Självklart räddar vi inte världen genom släcka i en timme. Vi kan inte genom det lösa alla problem med miljöförstöring och liknande. Men indirekt gör det massor!
 
Din lampa är din röst. Genom att vi släcker ikväll säger vi klart och tydligt att miljöfrågor är något viktigt som vi alla måste satsa på. Saker och ting måste förändras. Så låt oss släcka och visa för alla som nedprioriterar miljön, att den är så mycket viktigare än de tror!

Avslut och nystart

Tjoho! Då var etik-tentan avklarad! Lite tidsbrist hade jag, men det kändes ändå otroligt bra faktiskt. Hoppas så på att det inte är en falsk trygghet.
 
 
Nu ser jag fram emot Värdeteori-kursen som börjar på måndag. Kursen som jag knappt vet någonting om. Vet bara att det är filosofi och handlar om huruvida man objektivt kan säga om något är rätt eller fel. Har jag för mig i alla fall. Vi får väl se.
 
Något jag säkert vet är i alla fall att kurslitteraturen på svenska (tack och lov för det!) och att jag ska få springa runt (okej, främst sitta still men ändå) i fina gamla universitetsbyggnaden. Det uppskattas verkligen!

Stresshantering

 
Det verkar vara någon form av "boom" med mandala-liknande böcker just nu. På bokhandlarna kan man finna hur många olika som helst. Jag själv har nyligen köpt mig en och rekommenderar er verkligen att göra detsamma. Otroligt bra sätt att stressa ner!

För jag är inte min ålder

Det slog mig när han apropå något helt annat sa: ”jag är ju tjugonio, så jag borde lärt mig nu”. Jag blev helt ställd och började fundera kring något helt annat än det vi pratade om. Antingen var det det faktum att han såg betydligt yngre ut än han egentligen var, eller så var det att jag insåg att omgivningens syn på mig äntligen har kommit ikapp.

 

Senare när hela tentapluggs-gruppen hade samlats så insåg jag att det faktiskt var så det var. Alla var betydligt äldre än jag, hade hunnit med en massa spännande saker redan, men det underbara var att det inte märktes. Jag kände mig inte liten och ingen verkade se på mig som det heller. Jag passade helt enkelt in.

 

Det var en lättnad att inse det. Det var en lättnad att inse att omgivningens syn på mig inte längre var att jag var ”den lilla” och nedvärderade mig på grund av det, utan att jag faktiskt platsade där minst lika bra som alla andra. 

 

Inte riktigt lika liten längre...

 

För det är faktiskt någonting jag känt under i princip hela mitt liv. Har alltid varit väldigt mogen av mig och alltid känt mig som några år äldre än jag egentligen var, och det har faktiskt på vissa vis varit lite jobbigt. Visserligen blev det lite bättre när jag i högstadiet hoppade upp en klass, då passade jag in lite bättre, men det som har varit jobbigast har nog varit att jag velat göra så mycket och haft så mycket tankar, men att det just nedvärderades.

 

Det är inte det att jag bara vill ”kunna” umgås med äldre, utan att jag vill kunna umgås med vem som helst oavsett ålder och att de ska kunna bilda sig en uppfattning om mig utan att basera den på min ålder. Jag vill kunna ha åsikter och tankar som tas på allvar och som ses som värdefulla, oavsett hur gammal jag eller den som får ta del av dem är. Så borde det kunna vara oavsett om man är fem eller femtiofem, men i många fall är det inte så.

 

Så jag är tacksam över att den första frågan inte längre är hur gammal jag är. Jag är tacksam över att jag äntligen platsar i många sammanhang jag länge velat platsa i och att omgivning äntligen börjar se mig mer för den jag är. Skulle det sedan t.ex. i plugg-gruppen komma fram att jag är betydligt yngre än de andra, så är det ingen stor grej, för då har alla redan insett vem jag är.


Ett minne värt att bevara

Prick ett år sedan är det idag. Hela trehundrasextiofem dagar har gått sedan jag och min fina vän Erica satt på tåget upp mot Stockholm, med en underbar vecka framför oss. Vi hade då ännu inte promenerat runt hela Stockholm med resväskor (vilket vi förstås inte riktigt gjorde efter det heller, men det kändes verkligen som det) eller träffat näst intill överengagerade forskare - däribland till exempel "Såpbubblemannen" och Christer Fuglesang. Vi hade inte heller sett alla häftiga experiment vi senare skulle få se, eller träffat alla andra härliga människor som precis som oss var på väg mot Stockholm.
 
Och vi hade absolut inte tävlat i finalen av Unga Forskares gymnasiearbetestävling. För det var ju för det vi åkte upp till Stockholm. 
 
 
På sätt och vis önskar jag att jag av samma anledning hade kunnat sitta på det där tåget med Erica igen. Vi hade så roligt. Är så oerhört tacksam för att Unga Forskare anordnade tävlingen, att vi gick vidare hela vägen till finalen, att vår underbara skola Bäckäng sponsrade vårt tävlande och inte minst att jag hade Erica att göra arbetet med och uppleva allt roligt med. Så tacksam för att jag nu bär på ett minne värt att bevara.

Med hål på hälen

Lite på tal om strumpor vill jag prata om något som både är en glädje och en frustration i mitt liv: Strumpbyxor!
 
Ni som känner mig vet antagligen hur mycket jag gillar strumpbyxor (och hur mycket jag faktiskt ogillar byxor). Jag går i strumpbyxor eller tunna tights året runt, medan byxor är något jag använde sist december 2013. Helt intolerant är jag visserligen inte; jag accepterar fortfarande pyjamasbyxor, löpartights, vissa shorts och ibland mjukisbyxor, men jeans och i princip alla andra sorters byxor behagar mig inte det minsta. Mest är de obekväma. Fruktansvärt obekväma. Men dessutom känns det inte som "jag". Att gå i byxor alltså.
 
 
Men. Nu till dagens i-landsproblem. De går ju sönder! Köper visserligen inte de tunnaste, så de klarar i alla fall av lite grann, men ändå! Dessutom har vi tvättmaskiner här som rent utav misshandlar kläderna. Näst intill allt får lite småhål överallt och mina kära strumpbyxor är inget undantag.
 
Vet inte riktigt vad jag ville säga med detta. Mest att jag idag går runt i ett par strumpbyxor med ett växande hål på hälen och tänker på att jag behöver köpa nya.

World Down Syndrome Day


Rocka sockorna!

 
Idag har jag, förstås, varit med och rockat sockorna för att uppmärksamma World Down Syndrome Day som är imorgon. Har du det? Oavsett så tycker jag vi är med och rockar sockorna imorgon också. För olika är minst lika bra! Annorlunda är jättebra!
 
Och har du missat det fantastiska eventet på facebook, så är det problemet nu löst. För det kan du finna här! 

Ett annat sorts tentaplugg

Allra sista etikföreläsningen hade vi idag. Helt ofattbart. Den här kursen är snart slut och i princip halva terminen har gått. När hände det? 
 
 
Hur som helst så ska jag nu därför ha lite mer än en vecka, som jag ska tillbringa iförd t.ex. mina favorit-hängsleshorts. Inte för att det egentiligen har någon betydelse, men det gör det hela lite roligare. Tentaplugget alltså. Ja, för det är det som väntar den kommande veckan. Men det känns inte så så jobbigt ändå. Visserligen råkade vi i skrivakursen få en oerhört tidskrävande skrivuppgift just denna veckan, vilket förstås var oerhört typiskt, men trots det kommer detta vara långt ifrån tentaplugget jag fick känna på under min lilla tid på läkarprogrammet...

Kostundersökning på gott och ont

Som jag tidigare nämnt så läser jag parallellt med allt annat för tillfället en distanskurs i näringslära. Den är oerhört bra. Bra föreläsningar, bra kurslitteratur och bra upplägg. Egentligen är det en sådan kurs som alla borde läsa. Folk borde få de riktiga grunderna i näringslära istället för att till så hög grad som idag låta sin kost påverkas av media.
 
Men hur som helst så har vi en uppgift för tillfället som är oerhört påfrestande (även om det antagligen är på olika sätt för olika personer). Kort sagt så är det en kostundersökning, men en oerhört omfattande sådan. Vi har fått ett program från skolan, i vilket vi ska registrera allt vi äter och dricker (här handlar det alltså om att vara exakt - ta med varje lite ingrediens och väga allt) men även vår aktivitet. Med "aktivitet" menas dock inte enbart träning och liknande - vilket jag trodde först - utan när det gäller detta ska vi anteckna ALLT vi gör under dagarna. Ringer min lillebror så ska jag sedan anteckna i hur många minuter vi pratade och huruvida jag stod eller satt när vi pratade och precis likadant ska jag göra med allt annat jag gör under dagen.
 
 
Visserligen kan man själv välja hur noggrann man vill vara, men bäst är det om man är så exakt man bara kan. Jag kan förstå det. Resultatet ska ju användas och analyseras i kursen, och även till viss del vara grund för forskning. Men det är oerhört påfrestande. Inte minst så tar det ju oerhörd tid och tar upp så enormt stor del av ens fokus under dagen. Vi ska visserligen "bara" göra det under tre dagar, men det kan kännas som oerhört lång tid ibland.
 
Dessutom finns det förstås en stor risk att påverkas psykiskt. Jag är väl antagligen bland dem som påverkas mest i och med att jag redan har en ätstörning i bagaget, men dessutom finns det en enormt stor mängd personer som ligger i riskzonen för matproblematik. Tre dagar med en så extrem kontroll som detta, kan lätt få bägaren att rinna över, och kanske till och med göra så att man då eller senare fastnar i ätstörningsträsket.
 
Men som sagt, samtidigt förstår jag att vi gör det här och jag håller med om att resultatet ska bli oerhört intressant! Men när det finns ordentliga undersökningar som t.ex. Livsmedelsverkets "Riksmaten", så hade man kanske i detta fall kunnat nöja sig med en ingående enkät...

Synsätt

"Albert Einstein There are two ways to live your life - one is as though nothing is a miracle, the other is as though everything is a miracle" by BK (CC BY-NC-SA)

Utrotad uttråkan?

Man kan fråga sig huruvida uttråkan är utrotad. Jag tror det. Vårt samhälle ser annorlunda ut nu. Eller så är det bara mitt liv som förändrats. Kanske är det bara jag som påverkas på detta sätt. Men det tror jag inte.

 

Jag minns en söndag. Minns inte hur gammal jag var, nej jag minns egentligen inte så mycket mer än att det var en söndag - och varför jag minns det, det kan man fråga sig. Antagligen var det vår, ungefär en vår som det är nu, för när jag på mina korta ben trippade ner för trappan från ovanvåningen så kunde jag se solkatterna som kastades mot väggen. Det var en underbart härlig dag, men känslan inom mig upplevde jag då som allt annat än härlig.

 

Uttråkan. Uttråkan var vad jag kände. Det fanns inget att göra och allt kändes bara så oerhört tråkigt. Sekunderna tog åratal på sig att ticka, och det var därför jag hade begett mig ner till mamma, mest för att säga att jag var uttråkad, men också för att hon förhoppningsvis skulle kunna hjälpa mig med att hitta på något att göra.

 

 

Är fullt medveten om att det inte alls var något jag uppskattade, att vara uttråkad, men jag kan ändå sakna det något. Faktiskt ganska så oerhört. Inte minst när jag var som mest stressad kunde jag önska mig att bara få vara och inte ha någonting att göra. Vi rusar så i våra liv att det snarare är att vi har tusen saker vi inte hinner med. Tusen saker som vi gärna skulle vilja göra, men som vi nedprioriterar för annat. Därför har vi ännu mindre tid till att vara uttråkade.

 

Men saken är den att även om vi hade haft mer tid, så tror jag att de flesta av oss inte hade blivit uttråkade. I alla fall inte på samma sätt som när vi var små. För det är annorlunda nu. Vi har något som vi inte hade då, något som man ständigt skulle kunna vara upptagen med om man skulle vilja. Vi har internet.

 

Med internet har man alltid något att göra, och man kan lätt få tiden att flyga. Därför kan man i princip inte (eller i alla fall inte jag) bli uttråkad. Jag vet inte riktigt vad jag tycker om det. Visst kan det vara bra ( ja, internet är bra på väldigt många vis), men för en som längtar efter det härliga i uttråkan sätter det lite käppar i hjulet.


Regnet kommer alltid tillbaka

Skulle köpt en regnjacka för sisådär en halv evighet sen, men trots att mamma tjatade så frågade jag mig själv om och om igen om jag verkligen behövde en. De jackorna jag har funkar väl? Så jag drog ut på det så långt det bara gick. 
 
Men förstås så kom regniga dagar, inte minst i höstas, och varje gång stod jag där i en tunn tygjacka eller möjligtvis en kappa, som varje gång blev tung av fuktighet. Varje gång tänkte jag att nu, nu ska jag minsann köpa mig en jacka, men trots det blev det inte av.
 
 
Förrän idag när jag var på Lindex för att köpa mig en sjal. Då sprang jag nämligen på en jacka jag blev fullständigt förälskad i. Lite i största laget är den, hade velat ha den i sisådär en halv storlek mindre, men nu får jag ju i alla fall plats med även mina tjockaste koftor under.

Var är du i detta nu?

Kan inte låta bli att tänka: var är du? Vad gör du? Hur mår du? Hur är du?
 
Love by Aftab Uzzaman (CC BY-NC)
 
Jag har ingen aning om vem du är. Vet inte vad du har varit med om eller hur ditt liv ser ut. Vet inte vad du gillar och drömmer om, eller hur du tänker och känner. Men jag hoppas och tror att du finns någonstans på denna jord och gör någonting i detta nu. 
 
Det är märkligt att tänka så. Att vi lever parallellt. Vi båda har våra liv och lever dem helt omedvetna om att just våra liv kommer bli ett. Någon gång. Någon dag.

Disneyvår

Minns hur jag när jag var liten beklagade mig så över att våren aldrig var som i disneyfilmer. Varför kunde det inte komma en massa snö om vintern som sedan långsamt långsamt smälte bort? Varför var det tvunget att gå så fort? Varför var snön tvungen att förvandlas till en massa slask? 
 
 
Men i år fick fick jag minsann min disneyvår. Massvis med snö, som visserligen kom lite för sent, men som ändå var väldans fin, och som aldrig blev till slask. Den tog sisådär tre månader på sig att smälta bort och det var precis så som jag önskat mig; det gröna gräset (eller tja... mest gulaktiga för att vara sanningenlig) under det tjocka snötäcket började sakta titta fram mer och mer, tills spåret av täcket enbart var små vita fläckar här och var. 
 
Och där är vi nu. Även om det har varit över tio grader celsius här i Uppsala i flera dagar finns fläckarna fortfarande kvar och det är sådär vardagsfint. Disneyfint. 

Varma vindar

 
Varma vindar drog in över vårt land idag. Hela sexton grader blev det här i Uppsala och det väckte hopp. Hopp om att saker och ting ska förändras.
 
Det behövdes, inte minst idag då det var internationella kvinnodagen. Vi behöver ha hopp om att samhället ska fyllas med mer värme. Om att det ska komma en framtid då det inte på något sätt ska vara en nitlott att födas som kvinna.

Ett kärt återbesök

Oväntat. Det sägs att den alltid kommer oväntat, men det här måste ha varit ett rekord. Ovanligt nog var den efterlängtad, men förhoppningen om att den faktiskt skulle dyka upp hade varit minimal. Det hade sagts till mig att risken att den aldrig kommer komma tillbaka är ungefär 50% och även om jag senare hade blivit uppmanad att släppa de orden eftersom det finns så mycket man kan göra nu för tiden, kunde jag verkligen inte släppa det. Tänk om det var så det skulle bli. Tänk om jag aldrig någonsin skulle kunna få barn.

 

Men så kom den. Samma morgon som  jag skulle skriva min allra första tenta, då kom mensen tillbaka. Måste säga att det var lite skrattretande till en början; över ettusen dagar hade den att välja bland och så väljer den att komma tillbaka dagen då jag ska skriva tenta. Och dessutom hade ju remiss och allt skickats till akademiska för att utredning skulle påbörjas och förhoppningsvis en hormonbehandling som skulle ”lura” kroppen att starta en menscykel igen.

 

Men kroppen behövde kanske inte luras trots allt. Den kanske klarade av det helt själv. Och lyckan av att upptäcka det var total. När jag verkligen hade förstått hur det låg till föll en tår eller två ner för min kind och jag tänkte att det här helt enkelt måste ha varit min kropps sätt att ge mig någonting att vara lycklig över oavsett hur dagen skulle sluta. Det här var ett tecken på att jag faktiskt tagit ett stort steg mot friskheten från ätstörningen och inte minst så var det ett stort tecken på att jag faktiskt kommer bli en mamma någon gång. 

 

Det där med barn är oerhört viktigt för mig. Att jag vill få barn är nämligen det enda här i livet som jag är fullständigt säker på. Allt annat kan jag tveka kring, men DET, det vill jag och har alltid velat från djupet av mitt hjärta. Tanken på att jag skulle ha skadat min kropp så fullkomligt att jag skulle ha förlorat den chansen, gjorde därför oerhört ont i mig.

 

Men nu hade den alltså kommit, med alla besvär som tjejer allt som oftast klagar över. Jag har full förståelse för det - att man klagar alltså - för det är faktiskt väldigt jobbigt, men jag personligen kommer aldrig någonsin mer klaga över smärta eller annan problematik, för det är verkligen värt all den möda det innebär. Det är ett tecken på att kroppen funkar och förhoppningsvis också på att ett annat liv kan skapas inom en. Och det, det är bland det finaste som finns. Det är något fint som jag insett att man inte kan ta för givet och därför kan jag aldrig nånsin mer klaga.

 

Så jag bad av hela mitt hjärta att det inte skulle vara någon engångsföreteelse utan ske sisådär var trettionde dag eller så. För det, det skulle verkligen vara som att varje månad få en present.


Sommardrömmar

 
Drömmer mig bort för en stund. Till somrar. Somrar som varit och somrar som väntar.

Bortblåst abstinens

Har gått och väntat på det här paketet i evigheter. Visserligen beställde jag det i torsdags, så det var ju inte så länge sedan, men har väntat längre än så. Har gått med en gnagande abstinens, som bara blivit värre och värre, så det var därför jag bestämde mig för att göra slag i saken och göra en beställning. 
 
Så vad är det jag så innerligt saknat? Jo, att pyssla. Har saknat den sortens kreativitet så oerhört mycket. Har saknat att samla på allt möjligt som kan komma till nytta, ha ett bord fullt med småsaker jag kan skapa saker av och att dränka mina händer i färgglada fläckar av hobbyfärg. 
 
 
Men det är slut på den saknaden nu. Nu kan jag låta kreativiteten flöda hur mycket den bara vill. Så underbart och stresshantering på högsta nivå. Inte för att jag är i behov av stresshantering (första gången på enormt många år som jag faktiskt kan säga det), men med tanke på att jag lätt hamnar i ett läge då jag är det, så tänker jag att detta är superbra i preventivt syfte.

Fina du

”Molnen kommer spricka upp min vän, och det finns någon som behöver dig. Titta upp och du ser mig.”

 

Fina du. Jag ligger här och lyssnar på Linnea Henrikssons ”Timmen är slagen” och hör orden. Orden hon sjunger som ekar om det jag känner. Längtan som blandas med oron. Oron för dig.

 

Fina du. Det gör ont att veta att det gör ont för dig. Vill skynda mig ut i mörkret och springa springa ända hem till dig, så att jag kan omfamna dig och bara finnas där för dig. Du hade inte behövt säga någonting. Jag hade kunnat se och känna vad som sker inom dig. 

 

 

Men fina du, det går inte nu. De fyrahundranittiofem kilometrarna emellan oss gör det svårt. Jag vill veta hur du verkligen mår, vad som plågar dig, men jag kan inte springa ända hem till dig. Och när jag inte kan se dig min vän, finns bara orden där som kan säga hur det verkligen ligger till. Och det är därför jag ber dig att berätta, trots att det kan göra så ont. 

 

Fina du. Jag vill inte att något ska behöva vara tungt för dig. Du är mitt allt och du är också värd allt vad denna värld har att erbjuda. Jag vill att du ska vara lycklig, men om du inte är det vill jag veta det. Vill veta så att jag kan göra allt för dig.

 

Fina du. Du kanske inte ser det själv men du är underbar på alla sätt och vis, och livet har så mycket fantastiskt planerat för dig. Det kanske inte känns så nu, men det kommer komma en tid när det gör det, och jag ska göra allt för att bära dig dit.


Färgglad inspiration


(1) quote #29, (2) quote #42, (3) quote #47, (4) quote #63, (5) quote #65, (6) quote #73 by Stefany (CC BY)



RSS 2.0