Ett kärt återbesök

Oväntat. Det sägs att den alltid kommer oväntat, men det här måste ha varit ett rekord. Ovanligt nog var den efterlängtad, men förhoppningen om att den faktiskt skulle dyka upp hade varit minimal. Det hade sagts till mig att risken att den aldrig kommer komma tillbaka är ungefär 50% och även om jag senare hade blivit uppmanad att släppa de orden eftersom det finns så mycket man kan göra nu för tiden, kunde jag verkligen inte släppa det. Tänk om det var så det skulle bli. Tänk om jag aldrig någonsin skulle kunna få barn.

 

Men så kom den. Samma morgon som  jag skulle skriva min allra första tenta, då kom mensen tillbaka. Måste säga att det var lite skrattretande till en början; över ettusen dagar hade den att välja bland och så väljer den att komma tillbaka dagen då jag ska skriva tenta. Och dessutom hade ju remiss och allt skickats till akademiska för att utredning skulle påbörjas och förhoppningsvis en hormonbehandling som skulle ”lura” kroppen att starta en menscykel igen.

 

Men kroppen behövde kanske inte luras trots allt. Den kanske klarade av det helt själv. Och lyckan av att upptäcka det var total. När jag verkligen hade förstått hur det låg till föll en tår eller två ner för min kind och jag tänkte att det här helt enkelt måste ha varit min kropps sätt att ge mig någonting att vara lycklig över oavsett hur dagen skulle sluta. Det här var ett tecken på att jag faktiskt tagit ett stort steg mot friskheten från ätstörningen och inte minst så var det ett stort tecken på att jag faktiskt kommer bli en mamma någon gång. 

 

Det där med barn är oerhört viktigt för mig. Att jag vill få barn är nämligen det enda här i livet som jag är fullständigt säker på. Allt annat kan jag tveka kring, men DET, det vill jag och har alltid velat från djupet av mitt hjärta. Tanken på att jag skulle ha skadat min kropp så fullkomligt att jag skulle ha förlorat den chansen, gjorde därför oerhört ont i mig.

 

Men nu hade den alltså kommit, med alla besvär som tjejer allt som oftast klagar över. Jag har full förståelse för det - att man klagar alltså - för det är faktiskt väldigt jobbigt, men jag personligen kommer aldrig någonsin mer klaga över smärta eller annan problematik, för det är verkligen värt all den möda det innebär. Det är ett tecken på att kroppen funkar och förhoppningsvis också på att ett annat liv kan skapas inom en. Och det, det är bland det finaste som finns. Det är något fint som jag insett att man inte kan ta för givet och därför kan jag aldrig nånsin mer klaga.

 

Så jag bad av hela mitt hjärta att det inte skulle vara någon engångsföreteelse utan ske sisådär var trettionde dag eller så. För det, det skulle verkligen vara som att varje månad få en present.


Kommentarer

Vad skönt att den kom tillbaka av sig själv. Hoppas att den fortsätter komma tillbaka.

2015-03-08 @ 05:41:54

HURRA! <3

2015-03-09 @ 14:53:29

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback