Fina du

”Molnen kommer spricka upp min vän, och det finns någon som behöver dig. Titta upp och du ser mig.”

 

Fina du. Jag ligger här och lyssnar på Linnea Henrikssons ”Timmen är slagen” och hör orden. Orden hon sjunger som ekar om det jag känner. Längtan som blandas med oron. Oron för dig.

 

Fina du. Det gör ont att veta att det gör ont för dig. Vill skynda mig ut i mörkret och springa springa ända hem till dig, så att jag kan omfamna dig och bara finnas där för dig. Du hade inte behövt säga någonting. Jag hade kunnat se och känna vad som sker inom dig. 

 

 

Men fina du, det går inte nu. De fyrahundranittiofem kilometrarna emellan oss gör det svårt. Jag vill veta hur du verkligen mår, vad som plågar dig, men jag kan inte springa ända hem till dig. Och när jag inte kan se dig min vän, finns bara orden där som kan säga hur det verkligen ligger till. Och det är därför jag ber dig att berätta, trots att det kan göra så ont. 

 

Fina du. Jag vill inte att något ska behöva vara tungt för dig. Du är mitt allt och du är också värd allt vad denna värld har att erbjuda. Jag vill att du ska vara lycklig, men om du inte är det vill jag veta det. Vill veta så att jag kan göra allt för dig.

 

Fina du. Du kanske inte ser det själv men du är underbar på alla sätt och vis, och livet har så mycket fantastiskt planerat för dig. Det kanske inte känns så nu, men det kommer komma en tid när det gör det, och jag ska göra allt för att bära dig dit.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback