Väntan tillsammans

I väntan på Santorini är vi tillsammans. Jag och lillebror. Och jag njuter så otroligt mycket av det. Har alltid uppskattat tid med honom, men nu när jag har fått börja känna av hur det är att vara utan honom en längre tid, så uppskattar jag det desto mer. Dagar när jag inte har några planer är allt jag önskar att han ska sluta skolan och komma dit jag är - vilket vanligtvis är hos farmor och farfar - så att vi bara kan ha roligt tillsammans.
 
 
Vet att jag nämnt det flera gånger tidigare, men jag kan inte låta bli. Jag kan inte låta bli att poängtera hur tacksam jag är över att ha det så här. Att jag och min hela sex år yngre lillebror kan vara bästa vänner. Det är så fint. Det gör mig så glad. 

Komma in i puberteten. Igen.

Att våra kroppar är fascinerande är jag nog inte ensam om att tycka. Jag tycker att det är så oerhört fascinerande att de över huvud taget finns och fungerar i så hög grad som de gör. Ju mer jag lär mig om kroppen desto mer förvånas jag över att den inte kollapsar, att det inte blir kortslutning i alla dess system, med tanke på allt som dagligen händer runt omkring den.

 

Jag menar, tänk på den värld och de liv vi låter dem vistas i. Det är inte direkt en statisk miljö. Varje sekund så förändras den: temperaturen ändras, vi angrips av mikroorganismer, vi äter, vi hittar på en massa saker i våra liv osv. Listan kan göras oändlig.

 

Kroppen påverkas förstås av allt den utsätts för - ibland på ett positivt sätt, men många gånger på ett negativt sätt - men som tur är har den en mängd strategier för att anpassa sig till det. Strategier som minst sagt är just fascinerande. 

 

Hade någon för några år sedan sagt till mig att jag på grund av en sådan strategi skulle komma in i puberteten inte bara en gång, utan två gånger, så skulle jag antagligen tro att hen skämtade. Varför då? Hur då? Är det ens möjligt? Ja, för kroppen är det fullt möjligt. Det är inte så den föredrar att göra förstås, men det är något den helt klart är kapabel till om situationen kräver det. Till exempel om man drabbas av en ätstörning. 

 
 

Jag själv kom in i puberteten väldigt tidigt - med allt vad det innebär - men väldigt tidigt fick jag också problem med maten. I början påverkade det mig dock inte särskilt mycket rent fysiskt. Mat innebar både tröst och ångest, och rent viktmässigt var jag snarare något överviktig, så även om psyket påverkar hormoner till viss del så hade det ändå inte så enormt stor påverkan.

 

Men när jag några år senare började utveckla bulimiska symptom, och ytterligare några år senare anorektiska, så började kroppen påverkas i alla högsta grad. Ju mer jag ”mixtrade” med min kropp, ju mer jag utsatte den för och ju sjukare jag blev, desto mer tog kroppen skada. Inte minst hormonsystemet.

 

För när kroppen får för lite näring och hamnar i överlevnadsläge gör den allt för att gå på sparlåga och hålla sig stark så länge som möjligt. Därför anpassar den och i vissa fall ”stänger av” system som anses mindre ”viktiga” - t.ex. hormonsystemet - och det var därför min pubertet stannade av tidigare än planerat. Jag reflekterade inte över det särskilt mycket då, förutom när mensen försvann för det var ju ganska tydligt, men utöver det kan jag såhär i efterhand se och inse att min kropp inte hade utvecklats färdigt.

 

Jag trodde då att jag helt enkelt hade kommit ur puberteten och tyckte väl på sätt och vis att det var skönt, inte minst med tanke på att finnarna jag hade haft problem med helt plötsligt var som bortblåsta. Men min kropp var inte särskilt nöjd. Den var inte ”klar” med puberten.

 

Och det är därför som jag nu, när även hormonsystemet äntligen börjar återhämta sig från ätstörningen, har kommit in i puberteten igen. Som jag nämnt tidigare så har mensen kommit tillbaka (och varit relativt regelbunden - tjoho för det!), men även allt annat som följer med puberteten. Jag har inte minst fått säga hej till finnarna och extrema humörsvägningar igen. 

 

Min kropp tror helt enkelt att den är där den slutade (dvs. att den är sisådär tretton år), så jag får helt enkelt försöka ha överseende med det. Det känns lite märkligt, inte minst med tanke på att jag i övrigt känner mig som äldre än jag faktiskt är, men samtidigt känns det lite komiskt det måste jag erkänna. Att komma in i puberteten två gånger känns komiskt, men också som sagt väldigt fascinerande.


Tillbaka i Fritsla

Åter igen är jag här. Här där det finns betydligt färre människor och betydligt mer skog. Det känns dock som om jag lever i min resväska, då jag bara mellanlandar här innan vi åker till Grekland (nästa lördag!).
 
 
Det känns alltid ganska märkligt att komma tillbaka. På alla möjliga sätt. Men denna gången känns det på något vis ganska skönt. Kanske har det att göra med att jag börjar komma in i sommarlovs-känslor och därför känner att jag tar det lugnt och njuter lite mer. Jag vet inte riktigt.
 
Skolan är visserligen inte riktigt slut än, men rent fysiskt ska jag inte gå dit mer. Har inte ens någon tenta kvar då jag på något mirakulöst vis även klarade näringslära-tentan trots att jag inte pluggade inför den. Så allt jag nu ska göra är att korrekturläsa och finslipa på novellen, samt skriva en essä om att skriva - det känns inte direkt som några jobbiga punkter på "att göra-listan".

Niklas Mesaros: Sjöhästar

 
Gång på gång bekräftas att min kärlek till ord är sann. Det här är bara ett exempel. Ett exempel på hur fina ord kan vara.

Meningen med livet?

"...och så blir syrakonstanten ett komma nio gånger tio upphöjt i minus fyra, meningen med livet blir två och pH-värdet blir ungefär tre komma fyra."
 
 
Fann en liten skrivbok som jag tidigare använt för att anteckna saker som folk sagt och som jag av någon anledning ville minnas. Fann då detta citat som vår kemilärare sa under en genomgång - tydligen den femte november 2012. Minns hur kul det var. Att se hur hon "testade" oss. Och hur många som faktiskt inte lade märke till att hon sa någonting anmärkningsvärt, eftersom de i tankarna var någon helt annan stans.

Du orkar inte hur länge som helst

En gång var det en psykolog, som när han höll ett föredrag om stresshantering, höll upp ett glas med vatten. Publiken förväntade sig förmodligen den klassiska frågan: "Är glaset halvfullt, eller halvtomt?", men det var inte vad psykologen frågade denna gången. Istället frågade han: "Hur tungt är det här glaset?" Han fick många svar på sin fråga, mellan ungefär 20g och 500g, men det var inte vad han var ute efter.
 
"Den exakta vikten spelar ingen roll"-fortsatte han. "Allt beror på hur länge jag håller det. Om jag håller det i en minut så är det inga problem. Om jag håller det i en timme så lär jag förmodligen få ont i armen. Och om jag klarar av att hålla det i ett dygn, ja då lär ni få ringa ambulansen. Vikten är fortfarande den samma, men ju längre jag håller det desto tyngre blir det att bära."
 
 
 
När det gäller stress är det på samma sätt. Man orkar inte bära saker och ting hur länge som helst, utan förr eller senare blir bördan så tung att man inte orkar vandra vidare. Precis som med vattenglaset, så behöver man ställa ner det ibland. Man behöver en stunds vila innan man med ny kraft orkar bära det igen.
 
Så försök tänka på det. Vilka bördor du än bär på, vad som än tynger ner dig, försök om möjligt att släppa dem för en stund. Vila, för att sen när du blivit stärkt kunna bära det som måste bäras.
 
Livet är kort, så glöm inte bort att leva.
 
 
Det här är en återanvänd text från min gamla blogg. Orginalet hittar du här.
 

Skrivarlust

Känner äntligen att jag har "kommit igång" med skrivandet lite mer. Inspirationen flödar och jag hoppas så att det ska fortsätta så. I framtiden kommer det därför - förhoppningsvis - dyka upp lite mer likt denna, lite mer "kreativt" och kanske även lite mer fiktiva texter. Vi får se. Det beror på vad känslorna vill.

 

 

E G E N T L I G E N    V I L L    J A G    B A R A    V A R A    T Y S T

 

Egentligen vill jag bara vara tyst

Jag vill inte säga ett ord, för varje liten stavelse tycks hävda att jag tror

att jag förstår

Men det går inte att begripa

För det finns inga kopior av dig i mig, du är fullkomligt unik, 

men du måste förstå att jag vill ingripa

 

Jag vet inte vad det är som faktiskt sker i dig, men jag ser att du går sönder

Långsamt faller du isär och jag står inte ut med det,

även jag vill fly iväg

 

Egentligen vill jag bara vara tyst

Jag vill inte säga ett ord, för varje liten stavelse tycks hävda att jag kan

beskriva min kärlek till dig

Men det är inte möjligt

För känslor är unika, det finns inga ord lika starka som dem,

men du måste förstå att jag, 

jag älskar dig


Pizzamysteriet

Arg lapp: "Till dig som tagit två av mina pizzor och glömt kvar en i ugnen igår kväll: så länge du inte är en tjuv så ber jag dig att åtminstone betala för dig. Du vet mitt rumsnummer eftersom det stod på fryslådan, så det är bara att knacka på. Dessutom är det ditt ansvar att rengöra ugnen efter dig."
 
Något mindre arg lapp några dagar senare: "Till dig som lämnade tillbaka en utav mina pizzor, förlåt om min förra lapp var oartig. Jag bara antog att det var du som tagit båda pizzorna. Förlåt för det. Ett tips bara: sätt inte in en pizza i ugnen när du är dödstrött - nästa gång kanske köket brinner upp."
 
 
Dessa lappar var förklaringen jag fick till varför hela korridoren och allt i den stank så otroligt mycket, en morgon när jag vaknade. Det luktade bränt, men inte på ett "rökigt" sätt utan som om någon eldat något som inte borde eldas. Någon hade dock känt av det innan mig och skapat tvärdrag i korridoren, men den otroligt påtagliga odören satt trots det i otroligt länge. 
 
Men allt är ett mysterium. Precis som när annat märkligt händer här, sprids korridorsrykten och det är det enda jag kan basera min uppfattning om situationen på. Eller tja.. rykten och lappar. Baserat på det tror att jag vet vem det är som har blivit offer för detta brott, men vem som är skyldig är betydligt mer oklart. Vi får se om framtiden kan utvisa det.

En liten tid som filosofistudent

Är så otroligt lättad. Jag har nu fått reda på att värdeteori-tentan som kändes så otroligt bra, gick minst lika bra som det kändes. Så enormt glad är jag över det!
 
 
Det känns lite som att jag med mina månader som filosofistudent har bevisat någonting för mig själv. Från att under första veckan känna mig som någon som hamnat fullständigt fel och som inte kände igen någonting läraren pratade om, gick jag till att faktiskt förstå och känna att jag passade in lika bra som alla andra.
 
Jag har bevisat för mig själv att det finns så enormt mycket jag är kapabel till och att allt snarare handlar om vad det fakiskt är jag VILL göra. Nu vill jag inte läsa mer filosofi, så därför ska jag inte göra det, men det finns annat jag vill göra och det ska jag satsa på. För även om vissa saker kan kännas skrämmande och kanske främmande till en början, så ska man inte var rädd för att ta de steg som krävs för att göra det man vill göra. Det gäller att försöka tro på sig själv, så ska man se att man med tiden "kommer in" i det som till en början var så otroligt nytt.

Vilse i åskskogen

Att ensam i skogen hitta en lika ensam tresitts-soffa bland tallarna. Att på riktigt springa vilse - men rädddas av sin smarta telefon förstås. Att skrämmas av åskan och därmed börja springa (eftersom man inser att det är alldeles för långt hem). Att bli näst intill dränkt av ett skyfall. Att springa runt frysandes i skvalpande skor. Att inse att jackan inte är vattenavstötande utan drar åt sig varje liten droppe. Att känna sig blötare än man gör när man duschar. Att skapa en liten flod av vatten i korridoren när man i sina genomblöta kläder går till sitt korridorsrum. Att ta en riktigt varm dusch efteråt.
 
 
Det ger mig på något sätt ett så väldigt glädjerus. Jag hade kunnat vara butter över att promenaden blev sisådär tre timmar istället för en halvtimma och att jag frös som bara den, men nej, det tänker jag inte vara! För på något sätt så var det så underbart. Och med (stor) risk att låta klyshig vill jag hävda att det var för att det fick mig att känna att jag lever.

Foundation från Lush

Sminktips är inte direkt vanligt förekommande här. Nej, jag tror faktiskt att det aldrig tidigare dykt upp här på bloggen. Men ikväll vill jag faktiskt dela med mig av ett sådant tips.
 
Har nämligt börjat ställa betydligt mer krav på mitt smink - och då inte främst med avseende på det estetiska utan hur det faktiskt tillverkats. Tyvärr är det dock så att stor del av sminket i affärerna inte uppfyller dessa krav och är därmed inte heller något alternativ för mig längre. Tyvärr är det snarare så att man får leta ordentligt för att verkligen hitta något bra - men det man till slut hittar är då så otroligt suveränt!
 
 
Och nu har jag alltså funnit en sådan "suverän" foundation. Till alla som använder sig av det kan jag härmed rekommendera lush! Burken är liten, men den är dryg, så den räcker länge. Dessutom lägger den sig fint på huden så att det ser naturligt ut.
 
Och utöver det är den som sagt bra på så himla många andra sätt också. Inte minst eftersom den främst innehåller naturliga ingredienser, inga mineraloljor, inga animaliska ingredienser och inte heller är testad på djur. Lite roligt är det dessutom att det på undersidan - där det står att den är handgjord - också står vem som gjorde den och när.

Älskade Bäckäng

 
Råkade trilla över en film som min gymnasieskola nyligen gjort. Fick mig att längta tillbaka så oerhört. Livet i stort föredrar jag som det är nu och inte som det var under gymnasietiden, men själva skolan, åh va jag saknar den! Så tacksam är jag över att jag har fått gå på fantastiska Bäckäng!

Prioriteringsteknik

Det är absolut nödvändigt att prioritera. Prioritera rätt. Men allt som oftast är det något jag misslyckas med. I stunden tror jag att jag gör det rätt, för jag tror att det finns utifrån ställda krav som automatiskt toppar prioriteringslistan. Men då har jag fel. Så fullständigt fel.
 
 
Därför ska jag idag göra mitt bästa för att prioritera rätt. Jag har tänkt en gång extra och insett att jag kan underlätta för mig själv. Verkar koncentrationsförmågan alldeles obefintlig - vilket den för tillfället gör - så är det helt okej. Det finns inget som säger att jag måste sitta här just nu och banka in rekommenderat dagligt intag av vitamin B6, när jag egentligen vill fokusera på novellen som faktiskt ska publiceras. Jag vill hellre skriva på den, för min chans att göra det är bara nu. Tentera näringslära-kursen kan jag göra i juni istället. Eller augusti. Eller September.
 
Så det är vad jag ska göra. Jag ska skriva på novellen och sedan ta en promenad med kameran i den härliga majsolen. För att samla krafter. D E T känns som att prioritera rätt. 

Ångestmoln

Till en början är den alldeles odefinierbar. Smygande kommer den och innan den riktigt verkar så förväxlar  jag den med så mycket annat. Hunger? Magont? Trötthet? Rastlöshet? Jag kan helt enkelt inte avgöra vad det är min kropp vill säga mig.

 

 

Tills jag förstår. Tills den växer och jag känner igen känslan tydligare än någonting annat. En klump. En ångestklump. Som så tydligt finns där trots att den är så abstrakt. Kroppen är i ”fight or flight - läge” och adrenalinet pumpar inom en. Och anledningen verkar obefintlig. 

 

Det har varit en sådan dag idag. Dagen har varit bra i övrigt och i övrigt har jag mått bra, men lite mer ångest än vanligt har också hälsat på. Det är jobbigt när det blir så, men jag är bättre på att hantera det nu.


Snart tar vi vårt pick och pack och åker hem

 
Nu är biljetterna bokade! Snart snart befinner jag mig för nittonde gången på ön som jag så länge kallat mitt andra hem. Underbara Santorini, snart kommer jag!

Bli publicerad?

 
Efter en kvällslektion i kreativt skrivande känner jag mig minst sagt kreativ. Ideérna sprudlar och tur är väl det, för på torsdag nästa vecka så ska första versionen av novellen vara inlämnad. Just det, jag har inte berättat. Vi ska få våra noveller publicerade! Det ska göras en novellsamling av dem, som bland annat ska säljas på studenbokhandeln. Så enormt glad är jag över det! Verkligen ett fantastiskt "första steg". 

April 2015

Tänkte återuppta en gammal favorit - nämligen att sammanfatta månaden med hjälp av instagram. För även om det kan få det att kännas som om tiden rusar fram allt fortare, så är det ju så fint att faktiskt blicka tillbaka på det som nyligen hänt och se att det händer mycket fint i vardagen.
 
 
Min april började med att jag avslutade etik-kursen jag läste. Detta firades inte minst med choklad. Firades gjorde också farfar och lillebror några dagar senare då jag tagit tåget ner till lilla Fritsla. Gjorde en egen mini-smörgåstårta till firandet som jag blev så otroligt nöjd med (förutom att jag hade velat få plats med ännu mer gott ovanpå...)
 
 
De få dagarna jag hade i Fritsla tillbringades främst med lillebror. När vädret tillät cyklade vi iväg till skolan och hade skoj bland rutschkanor och gungor. Visst, vi är inte särskilt små längre, men att fullständigt växa upp är inget vi planerar.
 
Dock begav jag mig som sagt tillbaka till Uppsala bara efter några dagar. Den resan blev lång. En ledning hade rivits ner i Stockholm vilket gjorde så att vårat tåg var tvunget att stanna i Södertälje. Så där satt jag i tre timmar, tills ersättningsbussar kom.
 
 
Sen kom våren på riktigt. Och sen kom Alice.
 
 
Jag och Alice hade så fantastiskt underbart. Förutom att försöka hinna med att prata om så mycket som möjligt av allt det vi aldrig hunnit berätta för varandra, ägnade vi oss mycket åt mat. Ja, det blev verkligen helgens tema. Vi var på Uppsala vegofest, pratade om mat och njöt både av saker som andra och vi själva lagat.

Förundras

 
Kan inte sluta fascineras av himlen. Så obegriplig. Och så obegripligt vacker.

Valborg - årets största högtid?

Varifrån kom alla människor? Jag vet inte hur många gånger jag igår undrade det. Människor överallt. Inte bara i centrum (som till stor del var helt avstängt från biltrafik) utan verkligen överallt. Gräsmattor var fulla, till stor del med fulla människor, och på trottoarer och cykelvägar befann sig så många att det var en riktigt pärs att ta sig hem på cykel. 
 
Alla verkade så lyckliga. För att sommarn snart är här i purpurvågor? Eller för att högtiden innebär flera dagar med tjugofyratimmars-drickande? Tja... det sistnämnda verkar helt klart vara huvudfokus, men jag hör till den lilla skara som främst gläds över den sprudlande vårglädjen. Därför var det fint att Valborgs-Uppsala bjöd på en hel del av det också.

 
Min valborg tillbringade jag med min vän Elin. Vi såg på forsränningen (vilket var skoj, men hade antagligen varit roligare ifall vi hade kommit och paxat platser innan den stora folkmassan lagt sig längst med hela Fyrisån), hade picknick, var på en konsert med Orphei Drängar, åt glass och hade det oerhört bra i varandras sällskap.
 
Orphei Drängar var för övrigt så fantastiskt bra! Mamma har tjatat på mig ända sedan jag flyttade hit och sagt att jag bara måste lyssna på dem innan jag flyttar, och det gjorde hon med all rätt. Jag och Elin blev som förtrollade, och när de till sist avslutade med studentsången så blev vi helt fullkomligt tagna. Det är märkligt vilka känslor musik kan plocka fram.  



RSS 2.0