Första advent

 
  Hoppas ni hade en fin första advent   

Ser du pastellfärgpaletten?

En text som råkar vara sisådär exakt ett år gammal
 
 
❅ Det går inte mer. Med bedrövelse i rösten fortsätter du din klagan över allt vad det innebär. Allt tar så mycket längre tid nu. Och så är det så kallt också. Och mörkt. Allt senare övergår mörkret i ljus, enbart för att falla över staden igen långt innan dagen blivit kväll. 

Jag ska slå dig. Så kraftigt ska jag slå dig att du förlorar ditt medvetande. Så kraftigt ska jag slå dig att inget längre finns kvar av dig. Så kraftigt ska jag kämpa för att förinta dig. 
 


Jag skulle aldrig slå någon. Våld skulle jag aldrig någonsin använda för att lösa något problem. I alla fall inte i verkligheten. Men i detta fall är det vad som krävs. I detta fall är det helt okej. För lika imaginära som slagen är, är också du. Du finns inte. Här finns bara jag. Och när jag förintat allt som finns kvar av dig är det bara mitt eget medvetande som manövrerar. 

Då kan jag se hur världen förändrats till en pastellfärgpalett. Jag kan njuta av ljuset som uppstår när dag möter natt och vara tacksam över de djupsinniga tankar som uppstår när mörkret tar över och omsluter mig. Jag kan faktiskt också uppskatta att det tar längre tid. Jag kan uppskatta att jag har tid. 

Och när jag fryser om tårna på väg någonstans känner jag mig lycklig. För jag, jag känner att jag lever. Jag kan känna att jag lever i en pastellfärgpalett.
 

Vad hade de gjort om jag inte läst till psykolog?

Jag undrar vad de hade gjort om jag själv inte läst till psykolog. Hur hade de sett på allt då? Hur hade de sett på mig?
 
"Egentligen är sakerna du behöver jobba med saker som kräver lång tid, men vi får ha i åtanke att du ska gå i terapi i och med psykolog-utbildningen också. Därför tänker vi att det får räcka med tio besök." Jaha, tänkte jag när jag hörde detta och visste samtidigt inte alls vad jag kände. 
 
Ja jag ska gå i terapi i och med utbildningen och det kommer bli sååå bra. Ja. Men där är jag inte nu. Just nu står jag här och är visserligen bra på att klara mig själv - det går - men skulle verkligen uppskatta lite hjälp på traven. För en gångs skull. 
 
 
Men samtidigt är jag tacksam. Det gick så fort att få kontakt med vården och de insåg att jag faktiskt behöver hjälp just nu och därför får jag i alla fall  prata med en psykolog vid tio tillfällen. Det är i alla fall något. Det är bättre än att bara antecknas på en väntelista (vilket är verkligheten för alldeles för många - inklusive mig själv förut).
 
Så ja, jag utnyttjar mina tio tillfällen till fullo (för ja, jag har redan hunnit bocka av några av dem) och jag känner redan nu att det gör skillnad. Det är i alla fall något. Men jag kan ändå inte låta bli att undra vad de hade gjort om jag inte läst till psykolog.

Lyx är att äga stolar

Ä N T L I G E N  äger jag stolar!
 
Kan inte begripa att det skulle ta så lång tid. I Uppsala hade jag enbart en skrivbordstol och en jättelåg samt oerhört sliten (läs: ful) stol som fanns där när jag flyttade in, och nu i Göteborg har jag fått klara mig med pallar. Visserligen skulle det ha blivit stolar på direkten när jag flyttade in här, men de var tillfälligt slut på IKEA när jag var där så pallar fick tillfälligt funka.
 
 
Men  N U , nu har jag minsann stolar och bara det känns sååå lyxigt. Ja, tänk va lite som ska krävas ändå. För att vardagen ska kännas lyxig. 
 
Så ja, summan av kardemumman: nu är det fritt fram att komma hem till mig på fika utan att riskera att få ont i svanken. 

Kan det få vara dags nu?

 
Att vi övade på jullåtar på körövningen. Att jag hörde jullåtar på IKEA. Att julbelysningen är uppsatt i stan. Att favorittidningarna har kommit ut med sina julnummer. Att det går att köpa vörtbröd på ICA. 
 
Tycker att detta borde vara bevis nog. Bevis på att det är okej nu. Okej att försvinna in i juldimman.

Kontraster

Jag är ingen stadsmänniska. Men jag kan ändå inte låta bli att känna att det är något speciellt med ljusen som möter mig  i höstmörkret.
 
 
Har alltid tyckt om ljus. Speciellt vackert tycker jag det är just när de är omgivna av mörker, men ändå lyckas lysa igenom.
 
Kontrasterna blir som tydligast då.

Felicity

 
♫ Det tog ett tag för mig att finna det, men nu är det minsann gjort. Jag har funnit (eller tja... det var snarare en vän till mig som upptäckte den) en kör som är så otroligt fantastisk! Enligt vår facebook-grupp består vi av 139 personer (men då får man ju ha i åtanke att alla faktiskt inte har facebook) och vi har så himla roligt tillsammans.
 
Extra roligt var det i lördags då vi hade en höstkonsert, vilket också var min och min väns första konsert. Gick i princip hela övningsdagen, konserten och dagen efter runt med en pirrande lyckorus-känsla i magen. Det är fint det.
 
Tyvärr har jag inga bilder från konserten och har inte heller fått tag på något klipp från just den, men när jag sökte runt lite hittade jag detta klippet från i våras och jag tänker att det också funkar bra ju. Visserligen är det många fler än jag som är nya, så kören har antagligen ändrats en del, men (minst) lika bra tycker jag ändå vi är! 

Föreläsningsförväntan

Är så otroligt förväntansfull. Över att det är måndag imorgon. Över att det är en ny vecka. 
 
Måndag? Skrev jag verkligen måndag? Då måste det väl vara något väldigt speciellt som väntar, något utöver det vanliga? På sätt och vis stämmer det, men på sätt och vis inte. En vecka full av helt vanliga skoldagar väntar, men det är också just det jag känner mig så otroligt spänd inför. 
 
Sexualitetsutveckling, flyktingskap, etnicitet och identitet, kroppsuppfattning och identitetsutveckling. Kan fortfarande inte riktigt greppa att detta är rubriker för föreläsningar som väntar. Huvudkänslan är fortfarande: "pluggar jag verkligen det här?!".
 
Och vad kan vara bättre än att ladda upp inför en ny vecka med en väldans massa avokado??
 
Men som jag tidigare sagt, det är väl förhoppningsvis ett tecken på att jag hamnat rätt. Det känns åtminstone så. Ska verkligen försöka hålla kvar den här känslan, inte minst till i januari då en betydligt "torrare" kurs väntar.

Pray for Paris

Världen är inte hemsk. 
Åtminstone är det vad jag vill tro.
Den är bara fylld av mer eller mindre trasiga människor, varav vissa gör sönder ännu mer.
 
Men vi kan laga. Låt oss göra allt för att laga allt trasigt. 

När värdet stiger

▼ Det var så mycket lättare förut. Innan du blivit något viktigt. Det var lättare när rädslan inte fanns. När du inte hunnit bli något jag kan förlora.
 

Att jag ser dig överallt är därför inget jag säger. Jag säger inte att du är speciell. Speciell för mig. Som i en rädsla för att det skulle skrämma dig. Skrämma bort dig från mig.

 

Men om du var jag och jag var du så skulle jag vilja veta. Jag skulle vilja känna mig viktig och vilja att du kunde vara dig själv. För kanske gillar jag också dig. Kanske gillar jag dig lika mycket som du gillar mig.


Efter regnet

"9/365" av Alexis Fam (CC BY)

Vad jag behövde

Den här helgen var exakt vad jag behövde. Lugna dagar i fin väns sällskap.
 
 
Vi sov så länge vi behövde, promenerade runt på stan, var på "Mänskliga rättighetsdagarna" på Världskulturmuséet och lagade nog antagligen världens godaste bönburgare. Men bäst var ändå bara det att jag fick träffa min Alice.

För vissa kan man bara inte låta bli att sakna

Jag känner mig ganska så förvånad över mig själv. Förvånad över att jag tycker att det är så jobbigt. Men att det ändå känns ganska så fint ändå. 
 
Jag syftar förstås på det faktum att vi har så oregelbundet schema (jaså? var det inte helt glasklart att det var det jag tänkte på?). Det finns många fördelar, som att det går att lägga upp studierna som man vill, men det jobbiga är inte minst att jag hinner börja längta så. Jag längtar efter flera av mina klasskompisar.
 
 
Men som sagt, det är ju ganska fint ändå. Att ha några att sakna. Både människor jag redan hunnit kommit nära och människor jag längtar efter att få lära känna. 
 
På måndag börjar en ny delkurs (som för övrig främst handlar om tonåren, vilket jag ser fram emot, men också får mig att vilja ropa "hallå, jag är fortfarandre där!") och som det ser ut så kommer den innebära mer skoltid. Det gör mig så glad. 

Dynamo poetry slam

I ett inlägg för inte allt för länge sedan, delade jag med mig av ett klipp med Niklas Mesaros. Skrev inte så mycket då. Upplevde att det Niklas sa talade för sig själv.
 
Egentligen vill jag därför inte säga så mycket idag heller. Mer än att han idag stod några meter framför mig och mina fina vänner, och ännu en gång sa en massa fina och bra ord på ett utomordentligt sätt. Detta var på "Dynamo Poetry Slam", en tävling i spoken word (vi var dock publik), där Niklas var gästpoet. 
 
 
Jag blev fullkomligt uppslukad och förlorade mig själv i hans ord. På ett bra sätt förstås. Så fantastiskt var det att få sitta där i verkliga livet i en minimal publik, istället för att höra honom indirekt via en datorskärm. Ville inte därifrån. Ville bara höra mer. För ord kan vara så himla gripande.

Balansjakt

Jag jobbar på att hitta en balans. En balans mellan plugg och fritid. Det är inte det lättaste måste jag säga, dels eftersom vi har ett så oregelbundet schema och dels eftersom jag inte vet hur mycket jag faktiskt behöver plugga. Allt går därför in i varandra. Det känns som att jag är ledig mest hela tiden samtidigt som jag hela tiden "borde" sitta och plugga. Men det är ju inte så det ska vara. Det borde ju gå att finna åtminstone något som liknar en balans.
 
 
För att jobba på detta har jag gjort (och gör!) mycket. Till exempel försöker jag bege mig iväg till bibliotek för att plugga under dagar då jag inte har något schemalagt. Men inte minst planerar jag in en massa fritid också, för att lära mig att jag faktiskt inte behöver plugga hela tiden.
 
Den senaste veckan har jag bland annat haft mina första två övernattande gäster här i Göteborg (dock inte samtidigt, för det hade knappt varit praktiskt möjligt i min lilla lya). Det var väldigt fint och väldigt bra att få använda tid till att dricka te, spela kort och ha idol-mys. Mer sådant ska inplaneras. Inte minst med några nyfunna vänner!



RSS 2.0