För vissa kan man bara inte låta bli att sakna

Jag känner mig ganska så förvånad över mig själv. Förvånad över att jag tycker att det är så jobbigt. Men att det ändå känns ganska så fint ändå. 
 
Jag syftar förstås på det faktum att vi har så oregelbundet schema (jaså? var det inte helt glasklart att det var det jag tänkte på?). Det finns många fördelar, som att det går att lägga upp studierna som man vill, men det jobbiga är inte minst att jag hinner börja längta så. Jag längtar efter flera av mina klasskompisar.
 
 
Men som sagt, det är ju ganska fint ändå. Att ha några att sakna. Både människor jag redan hunnit kommit nära och människor jag längtar efter att få lära känna. 
 
På måndag börjar en ny delkurs (som för övrig främst handlar om tonåren, vilket jag ser fram emot, men också får mig att vilja ropa "hallå, jag är fortfarandre där!") och som det ser ut så kommer den innebära mer skoltid. Det gör mig så glad. 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback