Rökmoln

En text om någon som inte finns.
 
 
Med händer som av hennes favorithandkräm doftade kokos och lime, virade hon den stora rutiga halsduken runt halsen. Det var som att mysa in sig i en riktigt mjuk filt. En filt som skulle se till så att hon inte kunde nås av kylan där ute. 

 

På med kängor, kappan och alldeles för stora vantar, och sen ut i den kalla luften. Hon stannade upp en stund utanför porten och såg sina andetag bilda små rökmoln framför henne. Tänk om Charlie stått där nu. Tänk om de stått där mitt emot varandra och låtit sina rökmoln mötas, beblandas och bli ett. Det hade varit fint. Hon hade fått känna Charlies doft och fått en näst intill övermäktig dos av värme. 

 
[ "Fog" av Chrismatos ♥90% OFF, sorry (CC BY) ]
 

Men Charlie står inte där. Hon står där själv och snart har hon backat in igen. Kylan känns så skrämmande. Det hon inte vet är att Charlie väntar på en plats som är så mycket varmare än hennes lägenhet någonsin kan bli och vill inte annat än att hon ska komma just dit. För tillsammans blir det så mycket lättare när man behöver bege sig ut i kylan. Allt blir så lätt när man kan stå där en stund mitt emot varandra och låta sina rökmoln beblandas. 

 


För vi är inte våra prestationer

Hittade en text jag skrev under månaderna jag tog för att stanna upp, återhämta mig och fundera (dvs. efter jag hoppat av från läkarprogrammet, men innan jag "hoppade på" något annat). Är väldigt glad över det. För den handlar verkligen om något som många av oss ofta behöver påminna oss om...
 
 
SYN I INGENMANSLAND
 

För första gången någonsin lever jag ett liv utan prestationskrav. Jag fokuserar inte längre på prestation och kan därför inte heller värdesätta mig själv baserat på vad jag gör. För även om jag visserligen handlar, jag befinner mig inte i något statiskt läge, så skulle mitt värde vara cirka obefintligt om det skulle ha mätts baserat på vad jag i nuläget presterar och uppnår. Jag skulle inte ha något värde. 

 

Men jag har ett värde, så mycket kan jag ändå veta. Detta trots att jag tidigare (på något ologiskt vis) tänkt att det var prestationen som skapat detta värde och upprätthöll det. Men eftersom det ännu finns, även om jag befinner mig i detta ingenmansland mellan prestationsvärldarna, måste det betyda att värdet grundar sig i något annat än vad jag uppnår. Kanske grundar det sig helt enkelt i mig själv. 

 

När jag tagit en paus från livet förblindat av prestationer och tron på att det är dessa som upprätthåller mitt värde så ser jag mer och mer värdet i den jag är. Jag kan se att jag är någon av värde som gör något av värde bara genom att existera. Prestationer är en del av livet, man kommer prestera vare sig man tror det eller ej, men det är inte dessa prestationer som lägger grunden för det värde man har i sig själv. När jag ser och inser detta kan jag allt mer känna ett lugn i den jag är. Jag är värdefull och jag behöver inte vara orolig för att tappa det värdet.

 

Och när jag får upp ögonen för det värdet kan jag mer och mer glädjas av det jag ser hos mig själv. Jag kan mer och mer bygga upp tron på att andra människor kan uppskatta mig och sakta men säkert börjar jag till och med uppskatta mig själv. Och kanske, kanske kan jag till och med säga att jag faktiskt börjar lära mig att älska mig själv.


Tack för musiken

♫  G I T A R R E N | Är så tacksam över att jag har den hos mig nu. Till skillnad från när jag bodde i Uppsala. Den underlättar så otroligt mycket.

 
Det är märkligt hur mycket musiken kan påverka. Inte för att jag är särskilt bra på att spela gitarr (nej, verkligen inte!), men att sitta och plonka och sjunga en liten stund efter en fullspäckad dag ger mig verkligen en härlig känsla i magen. 
 
Så jag är tacksam. Tacksam över hur härlig musik kan vara. 

Så får du en väldoftande garderob

Jag är ganska så väldans besatt i (väldoftande) dofter.  Det känns som att jag rent psykiskt påverkas - kanske lite överdrivet mycket - av hur det lukar runt omkring mig. Därför är jag väldigt glad över allt som finns som luktar så otroligt gott och just därför blir jag lätt lite extra förälskad i just sådana ting.
 
Min senaste förälskelse är något jag pysslade ihop efter mitt senaste IKEA-besök och som jag helt enkelt inte kan låta bli att dela med mig av. Låt mig presentera mina kära  P O T P U R R I P Å S A R ♥
 
 
För ynka nio kronor påsen köpte jag potpurri med doft av grönt äpple som luktar både friskt och höstigt på samma gång. Jag lade sedan en liten hög på några tygbitar som jag knöt ihop och hängde i garderoben och vet ni vad?? Redan efter några ynka timmar doftade hela garderoben alldeles ljuvligt! 
 
Som sagt, jag kanske är något överexalterad. Eller kanske inte. Kanske är det helt enkelt så att det faktiskt är alldeles fantastiskt att ha en garderob med kläder som lukar grönt äpple.

Röster från bänken

Att det finns så enormt många barn som lever i utsatta situationer är skrämmande. Det kan handla om föräldrar med drogmissbruk, psykisk ohälsa, våld och så mycket mer. Men skrämmande är också det faktum att dessa barn har så svårt att få komma till tals. De får sitta på bänken medan andra (d.v.s. vuxna) fattar beslut om deras liv.
 
Enligt barnkonventionens tredje tilläggsprotokoll ska varje land se till att barn kan få sin sak prövad när deras rättigheter kränks. Men det här tillägget har Sverige ännu inte skrivit på
 
Sverige har fått kritik angående detta (och en mängd andra punkter!) från FN:s barnrättskommité, men än så länge har inget hänt. Det blir som om barnkonventionen bara är en bild utåt, det "ser bra ut", medan barnets bästa (vilket är barnkonventionens huvudfokus!) nedprioriteras. Att skriva på det tredje tilläggsprotokollet skulle dock vara ett steg i rätt riktning. Ett steg som borde tas nu!
 
 
Därför kraftsamlar UNICEF just nu genom sin opinionskampanj "Röster från bänken". Dels har de gjort en poddserie där barn som på olika sätt hamnat i socialt utanförskap får komma till tals, och dels håller de på med en namnlista gällande ett krav till regeringen om att barn ska ha klagorätt. Men för att det ska göra skillnad måste vi alla hjälpas åt!
 
DET HÄR KAN DU GÖRA!
✳ Skriv under kravet till regeringen om att barn SKA ha klagorätt ➳ HÄR
 Lyssna på barnens poddar ➳ HÄR
✳ Sprid detta i sociala medier (och prata med folk förstås!). Använd då gärna hashtagen #rösterfrånbänken

Inget misslyckande

"Thomas Edison I have not failed. I've just found 10,000 ways that won't work" av BK (CC BY-SA)

Psykologbesöket

Det var så bra att få träffa en psykolog. Men det kändes konstigt. Det kändes konstigt eftersom jag antagligen (på ett halvt undermedvetet plan) tänkt att jag lämnat allt det där. Alla besök på BUP, ätstörningskliniken, skolsköterskor, kuratorer - allt som hade med behandling att göra - var något jag lämnat bakom mig. Jag stod stark nu. Jag klarar mig själv. 
 
Men bara för att man brutit benet (och har lärt sig hur man åtminstone gör sitt bästa för att undvika att det händer igen) så betyder det inte att man aldrig kan bryta armen. Man kan gå sönder igen. Kanske på ett annat sätt eller kanske på ett näst intill identiskt vis. Oavsett finns hjälp att få och den bör man ta!
 
 
Jag väntar på samtal nu. Psykologen ska ringa och säga vad som ska ske härnäst. På ungdomsmottagningen gör de nämligen som så att de träffar nya patienter först för ett bedömningssamtal, för att sedan avgöra om de hamnat rätt eller om de borde få komma någon annanstans. Så vi får se hur det blir. Hur som helst känner jag mig lugn i det och litar på att psykologen vet vad som är bäst för mig just nu. 

När det gör lite extra ont

Livet i sig självt är ganska så bra just nu. Jag trivs bra med var jag är och vad jag gör, och upplever det som att det aldrig tidigare i mitt liv hänt så mycket spännande och roligt på en och samma gång. Därför känns det nästan fel att berätta det jag nu ska berätta. Det känns fel att jag inte mår så bra just nu.
 
Det är som om man tror att bara för att saker och ting runt omkring är bra så måste det även vara det inombords. Gång på gång har jag den senaste tiden bara förträngt saker som försökt ta sig upp till ytan och intalat mig själv att "allt är ju bra nu". 
 
Men det är inte bra att förtränga. Saker blir värre då. Och nu har jag insett att det är vad det har blivit. Det är lite värre. Inte värre än det en gång var, men värre än jag intalat mig själv att det är.
 
 
Jag har visserligen börjat förlika mig med att jag antagligen är en person som "antingen är jätteupp eller jättener" - aldrig något mellanting - och kan på många vis ändå uppskatta det, men den senaste tiden har det varit lite väl mycket "ner". Det har gjort ont i mig på sätt som jag inte kunnat hantera och tankarna har slagit knut på varandra betydligt oftare än normalt. Detta i kombination med att jag är i en period då jag verkligen jobbar med att lära mig acceptera vissa mer specifika sidor av mig själv, har gjort det väldigt svårt.
 
Jag har insett att jag behöver någon form av hjälp för att få bukt med det som nu händer i mig, eller åtminstone få verktyg så att jag kan hantera det på ett bra sätt. För det har jag nu insett att jag inte kan. När saker och ting blir lite svårare än normalt tenderar jag att trilla tillbaka i gamla mönster och ta till gamla destuktiva "hanteringsmetoder". Det är inte bra. Jag inser det nu.
 
Därför har jag tagit tag i det och kontaktat en psykolog på ungdomsmottagningen, vilket känns så otroligt bra. Jag ska träffa hen idag och tror verkligen att det kan göra nytta! Tror att jag trots allt är i ett läge då jag är extra mottaglig och villig att jobba med mig själv på sätt som jag inte varit kapabel till tidigare, så trots att det är lite extra svårt just nu så tror jag att detta är en tid jag senare kommer kunna se tillbaka på som en väldigt "bra" tid. "Bra" med betydelsen nyttig och utvecklande".

Jag vet inte hur man gör när man andas

 
Vet inte hur många gånger jag lyssnat på den här. Vet bara att jag ska göra det igen.  
 
♫   ♫   ♫   

Raggsocketiden

 
Raggsocketiden är inne, och gör så att det ändå känns ganska så fint att frysa om fötterna. Det är fint att få gå runt i något så oändligt mys-ingivande hela dagarna om man så vill. Synd bara att majoriteten är gjorda av ull. Lär få gå på en ordentlig skattjakt när de få par jag har (dvs de jag ännu inte hunnit slita sönder) inte går att använda längre.

Kanske är det bara hon som drömmer konstigt

Kanske är det hon som är besatt, eller kanske är det bara hon som drömmer konstigt. Eller kanske är det helt enkelt hon som försöker säga sig själv något.

 

Hon vill tro på det sistnämnda, men det känns som det förstnämnda, vilket gör så att det pyr mer än det hade behövt inom henne. Det känns märkligt som det är. Nu måste hon känna sig märklig också.

 

Men du måste hålla med om att det kan vara tufft efter vissa nätter. Nätter som egentligen är menade för återhämtning, men som istället skapar något nytt att återhämta sig ifrån. Det är jobbigt. Man känner sig inte helt på banan dagen efter. Milt sagt.

 

Ja, det har hänt förr. Personer som du dyker upp och försvårar saker och ting. Ni får henne att gå från inte särskilt involverad alls, till fullkomligt känslomässigt uppslukad. Det kan vara fint. Det är fint att känna saker. Men problemet är att det tar upp näst intill hela hennes arbetsminne och lämnar väldigt lite plats kvar till annat. Det är inte alltid så bra. Det är inte så bra just nu.

 

 
Problemet är kanske också att hon fokuserar så på person. Att hon fokuserar på dig. Hon vill se dig, vara med dig, prata med dig, röra vid dig - utan att egentligen veta varför. För antagligen är det inte du, antagligen är det bara en person som du hon behöver. Någon som ser henne, någon som rör henne, någon som finns för henne.

 

Men det är så svårt. Du gör det lättare. Du blir något konkret hon kan hänga upp det på. Något som kan ge en förklaring till nattens oförklarligheter. Hon luras att tro att du kanske är hennes möjlighet, att du kan laga det trasiga på något vis.

 

Men hon vet förstås att så inte är fallet. Varför skulle just du vara en sådan bara för att du är som en sådan? Och varför skulle just du vara en sådan för henne? Frågorna är förstås retoriska. Du behöver inte svara. Hon förstår hur du känner. Du tycker säkert att hon bara är märkligt besatt, och kanske till och med märklig på alla sätt och vis.

 

Därför gör hon allt för att låtsas som ingenting. Hon låtsas vara hel. 


En ovanligt lång vecka

Förra veckan var så otroligt lång. Visserligen var det skönt, skönt att vara ledig, men det kändes som att det blev lite väl bra. Jag hade ju precis kommit in i rutinen att gå upp tidigt, göra enormt mycket saker under dagarna och självklart - plugga. Det kändes roligt. Och det kändes som att det precis var påväg att sätta igång "på riktigt". Och så fick vi en veckas lov.
 
Jag ska inte klaga. Jag är tacksam. Men faktum är att jag gick hela veckan och ville att den skulle ta slut. Visst, jag hade tid att göra saker som att gå på långa skogspromenader (vilket jag i grund och botten gillar men inte alltid tar mig tid till), men trots det hamnade jag i en rastlöshet likt den man ofta hade när man var liten. Ni vet, när det känns som att det inte finns något alls att göra eftersom allt (som man vanligtvis tycker om) känns såååå tråkigt. 
 
Men kanske var det bra. Jag tror det. Det var nog bra att känna sig rastlös och bli trött på ledigheten. Bra inför den kommande hösten antar jag. 
 
 
Jag vill dock poängtera att veckan var lång ifrån "hel-tråkig". Inte minst så träffade jag massvis med saknade personer och det är jag så glad över att jag hann göra! Men summa sumarum är ändå att jag är otroligt glad över att skolan är igång igen!

Kanelbullens dag

 
Jag hoppas ingen har missat det viktiga faktum att det idag är kanelbullens dag. Se till att äta och njuta!
 
Tips: om ni som jag inte har en ugn och därför inte kan baka egna (eller helt enkelt inte har tid) är faktiskt ICAs frysta väldans goda. Dessutom råkar de vara helt veganska!  

Förändring

"Karen Salmansohn Don't be afraid of change. It's going to happen anyway" av BK (CC BY-SA)



RSS 2.0