Om att vara öppen med ätstörningar

Det var svårt för mig att börja prata om mina ätstörningar. Jag gick runt och var (obefogat) rädd för hur folk skulle reagera och visste helt enkelt inte hur jag skulle göra. Men innerst inne kände jag ändå att jag ville vara öppen.
 
Istället för att nu beskriva och förklara den känslan tänkte jag dela med mig av ett blogg-inlägg (från min förra blogg) jag skrev när jag befann mig i det läget, dvs september 2012. Jag vill dock poängtera att det dröjde ytterligare ett år efter det att jag skrev detta, innan jag faktiskt lyckades börja prata om det. Det säger nog en hel del om hur svårt det kan vara att vara öppen med sånt här i dagens samhälle...
 
-   -   -   -   -   -   -   -   -   -   -   -   -   -   -   -   -   -   -   -   -   -   -   -   -   -   -   -   -   -   -   -   -   -   -   -   -   -   -   -   -   -   -   -   -   -   -   -   -   -   -   -   -   -   -   -  Originaltitel
        ↓
 
• VARNING FÖR METAFORER OCH LIKNELSER OM PERSONLIGA TING •
 
Jag låg i soffan och tittade på alla de gamla böckerna som stod i bokhyllan. Jag tänkte på hur jag allt för ofta känner mig lite som en sån där bok, lite mystisk sådär och med en historia som få förväntar sig. Enda skillnaden är att de böckerna inte är låsta med något stort tungt hänglås, utan deras historia är tillgänglig för vem som helst. För böcker har inga känslor, de är inte rädda för hur andra ska reagera, när deras historia avslöjas. Det är däremot jag, nej förresten, var jag. Förut skämdes jag över min berättelse, till och med så mycket så att mina närmsta vänner ingenting fick veta. Nu har saker och ting dock förändrats en del...
 
Jag inser nu att även om det är få som vet om hela historien, så är det många som vet vad den handlar om. För likt du genom att se en boks omslag och läsa på dess baksida, kan få en uppfattning om vad det är för sorts bok och vad den handlar om, så kan de som träffat  mig någorlunda regelbundet under de senaste åren också se på mig vad min historia handlar om. Därför hade det varit väldigt dumt av mig att tro att den fortfarande är helt hemlighetsstämplad.
 
Jag för tre år sedan...
 
I slutet av förra året kan man nog ändå säga att jag började på ett nytt kapitel. Ett nytt kapitel, i en helt ny bok, men i samma serie. Den boken har ett mycket färggladare omslag, roligare handling och absolut ingen stort lås som håller den stängd. För jag tror numera på att det är bra att vara öppen. Ni vet ju själva hur det kan vara om man börjar läsa bok nummer två i en serie. Den kan vara bra men ändå bli ganska så obegriplig ibland ifall man inte vet om vad som har hänt i ettan.
 
Så tror jag att det faktiskt kan vara för en del som lärt känna mig ganska så nyligen. Jag har bara delat med mig av bok nummer två och då kan jag ibland bli lite svår att förstå. Jag kan och vill inte ljuga, men ibland kan jag inte säga hela sanningen om de inte vet något från "bok nr 1" och min osäkerhet i dessa situationer blir nog då ganska tydlig.
 
Så vill jag inte att det ska vara längre! För nu är jag redo att berätta den första historien, jag vill det för att folk ska förstå mig bättre och även för att folk kanske ska kunna lära sig något av den. Jag skäms inte alls - för inget är något jag kunde hjälpa - och jag tycker inte längre att det är jobbigt att prata om det. Däremot är frågan hur i hela friden man börjar, för "Det var en gång..." känns väl inte direkt lämpligt...
 
✼   ✼   ✼

Vegansk färskost

 
A l l t s å  ♥ | Har varit på jakt efter den här så länge! Eller tja.. sedan förra måndagen när den lanserades, men det känns som en eeeevighet när man går runt och är nyfiken (veganer och andra nyfikna köper upp hela lagren såå fort!)  Jag menar,  f ä r s k o s t  liksom! Fast ja, helt utan "ost" förstås. Kan det bli bättre? Ja självklart kan det det (dum fråga...), väntar ju på massvis med andra saker som jag vill att någon ska lyckas göra, men detta är verkligen ett enormt steg på vägen. Vill typ baka scones, eller varför inte cupcakes med massa frosting, nu nu nu!

Lov? Va, finns sånt?

Va?! Lov? Har man sånt på universitetet? Ja tydligen.
 
Jag tackar och tar emot, även om jag kan erkänna att det känns lite märkligt. Vad ska jag nu hitta på? Jag som börjat komma in i rutinen att gå i skolan och plugga ska alltså ha ett glapp mellan två kurser då jag inte ska plugga alls. Märkligt, men ändå skönt förstås.
 
 
Det verkar ändå som att det kommer bli en vecka fullproppad med roligheter. Jag ska träffa saknade vänner, gå på bokmässan, hälsa på farmor och farfar, vara med lillebror, vara med som försöksperson i en forskningsstudie (!), åka till IKEA och inte minst passa på att ta det lite lugnt. Det blir nog väldans bra. Hoppas bara på att förkylningen som smyger sig på inte kommer allt för nära.

Fucking Åmål-tenta

FÖRSTA HEMTENTAN ✓ | Med en scen ur filmen "Fucking Åmål" låg jag igår kvar i sängen. Det var min hemtenta. Scenen ur "Fucking Åmål" alltså. Eller ja, för att förtydliga, vi hade fått en scen ur "Fucking Åmål" som vi skulle koppla till saker som stod i vår kursbok och ja, på sätt och vis analysera lite smått. Den var ganska öppen som ni kanske förstår, vilket det verkligen fanns både plus och minus med. 
 
 
Hur som helst så hade vi väldigt god tid på oss i alla fall. Nu har jag därför hela dagen på mig att lyckas skriva ut den så att jag kan lämna in den imorgon under kursavslutningen (ja, våra lärare är ganska så gammelmodiga och vill ha allt i handen). Det borde jag nog klara tror jag...

Om att lära sig leva med återbesök

▲ OM ÄTSTÖRNINGSKAMPEN | Det är länge nu som jag kämpat. Inte på ett sådär innerligt påfrestande sätt som jag en gång gjorde, men ändå med en oerhörd kraft. För när det värsta var över var det fortfarande en kamp kvar och den fortsatte jag kämpa i mot ett givet mål. Vart jag skulle var en självklarhet. För motsatsen till sjuk är väl frisk?

 

Ja, visst har jag kämpat och kämpar ännu, men frustrationen inom mig har med det bara växt sig starkare och starkare. Borde inte en massa kämpande till slut leda fram till målet? Det kan tyckas att det borde vara så. Men det verkar inte som det - åtminstone inte för mig.

 

För hur mycket jag än kämpar och hur många steg jag än tar framåt, så trillar jag tillbaka. Inte så djupt in i allt som jag en gång var, nej dit ska jag aldrig mer, men bakåt trillar jag. Det finns stunder då jag tror att allt har varit och är helt förgäves. Jag frågar mig om jag någonsin ska komma fram och tänker att ja, jag måste bara kämpa lite lite hårdare.

 

Men nu, nu är jag trött på det. Jag tänker inte sluta kämpa, men jag är trött på att pressa mig allt mer och mer. Trött på att känna mig misslyckad när saker inte blir som planerat. För vad innebär det egentligen att vara frisk? Innebär det att man ska bli och för evigt förbli fri från de där demonerna som hemsöker en? I så fall tror jag att jag aldrig blir frisk. För de, de där dumma demonerna, de verkar ha oändligt med returbiljetter. 

 

Så vad är det jag säger? Säger jag att jag tror att jag alltid kommer vara sjuk? Nej, så är inte fallet. Man ska inte behöva vara sjuk. Men jag tror inte att allt är så svart eller vitt. Jag skulle inte ens säga att jag är sjuk nu, trots att jag inte heller skulle kunna kalla mig frisk. Men vad är egentligen friskt och vad är sjukt? Definitionerna känns otydliga, och just därför väljer jag att inte fokusera på dem. 

 

Jag tänker att det istället handlar om att bli stark och lära sig hantera det. Jag tänker att det handlar om att man måste inse att demonerna då och då gör återbesök och att man helt enkelt måste acceptera det. Jag tänker att det handlar om vad man gör och hur man är när de hälsar på. Att man inte låter dem styra och påverka för stor del av ens liv.

 

Men självklart så kan det vara olika. Vissa blir helt fria från ätstörningsmonstrena, men jag känner mig som sagt tveksam till att jag skulle vara en av dem. Men det behöver inte vara hela världen. Jag mår för det mesta bra och tänker dessutom att det blir lättare ju bättre jag blir på att bemöta dem starkt när de dyker upp. Desto bättre jag blir på att vara tydlig med att de inte är välkomna, desto mindre långrandiga kommer de bli. Så funkar det nog. De kommer nog inse att det inte är så trevligt att bo där man inte är välkommen.


Fem år är en kort tid

Fem år. Det är många som reagerat på det. Sagt att de aldrig skulle kunna tänka sig att studera så länge. Och jag har nickat och sagt att ja det är en lång tid, men det ska nog gå på något vis.
 
 
Jag har inte ljugit, bara ändrat mig. Nu tycker jag att fem år känns alldeles för kort. Hur ska jag hinna lära mig allt? Hur ska lilla jag på ynka fem år klara av en hel psykologutbildning? Är det alltså tänkt att jag ska bli psykolog? Känns märkligt. Så otroligt märkligt.
 
Vi är många som har pratat om det. Om hur mycket det är man känner att man vill lära sig och lyckas förstå under de här åren, och hur svårt det är att tänka sig där om fem år med examensbeviset i handen. Kommer man vara redo för allt vad psykologyrket innebär? Enligt psykologer vi intervjuat är svaret nej. Man kommer aldrig bli redo. Men förhoppningsvis räcker fem år för att åtminstone göra en någorlunda beredd.

Normmanifest

"Om du alltid försöker vara normal så kommer du aldrig få reda på hur fantastisk du kan bli."
 
 
Att säga att tusen tankar snurrade runt när jag kollade på utställningen "PLAYGROUND", det är att underdriva. Det var mer än så och det kändes som att näst intill allt man kan känna stod jag där och kände. Jag kände mig sorgsen, lycklig, tacksam och inte minst arg. Hur kan vi gå runt och peka ut saker som gör oss unika och hävda att det finns något fel med det? Hur kan vi ha fått för oss att färgen på vår hud, storleken på våra byxor eller vem vi älskar, spelar någon roll? Mer än att det är saker som gör oss unika. Gör oss fantastiska.
 
Det är svårt att finna ord. Men något jag kan säga är att jag är tacksam över att det finns människor som använder sin kreativitet till något bra. Något som förändrar. För vi måste förändra det här!
 
Ingen ska behöva gå runt och försöka vara normal. Ingen ska behöva tro att de är något annat än fantastiska!

Ett "precis som vanligt"

∞ TANKAR FRÅN ETT BESÖK I FRITSLA | Jag känner en gnagande känsla. Av sorg? Tomhet? Saknad? Jag kan inte sätta fingret på vad det är jag känner, men det känns. Mer än någonsin känns det och det får mig att vilja brista ut i gråt. Får mig att vilja stanna tiden och snabbspola bakåt. Jag vill dit igen. Jag vill att allt ska vara precis som vanligt. Jag vill sitta vid farmor och farfars runda matbord och spela kortspel tillsammans med lillebror.

 

 

Egentligen är det märkligt. Jag vill ju inte tillbaka till den tiden. Allt är så mycket bättre nu på näst intill alla sätt. Och farmor och farfar har det så mycket bättre i lägenheten de nu bott i under några år. Men trots det kan jag inte göra något åt att jag känner mig sorgsen när jag går förbi deras gamla hus. Jag kan inte låta bli att önska att allt var som förr. Att allt var precis som vanligt. Jag skulle så gärna vilja leka kurragömma i det där huset och gömma mig i källaren där jag aldrig kunde hittas.

 

Men sådant är livet. Tiden går och vi med den och vi skapar oss nya minnen. Vi märker det inte, men här och nu skapar vi oss ett nytt ”precis som vanligt”. Hade vi kunnat snabbspola framåt hade vi med största sannolikhet sett oss själva tittandes tillbaka på detta nu och önska oss tillbaka hit. Vi skulle se att allt är ”precis som vanligt” så som det är nu, trots att allt ändrats.

 

Och snart har det ändrats igen.


Förvånansvärt i fas

Vid ett överfullt bord sitter jag för tillfället och förundras över strukturen. Det kanske inte ser så ut, men jag har faktiskt en väldig struktur just nu. Jag vet vad som behöver göras och gör därför varken mer eller mindre, vilket känns så skönt. Känns bra att känna att jag och skolan promenerar i samma takt, trots att jag tar mig tid till att till och med göra ingenting alls när jag känner för det.
 
 
Jag hoppas så på att detta ska hålla i sig. Jag vet att jag bara läser en introduktionskurs just nu - det blir säkert betydligt jobbigare sen - men jag hoppas ändå på att jag fortsättningsvis ska kunna se vilka krav som ställs på mig och inte luras att tro att jag måste klara av mer än jag är kapabel till.

Om året av fasa och förhoppning

"Idag tycks vi gå runt och tro att planeten har en lättare förkylning, när planeten drabbats av cancer"
- Johan Rockström 
 
 
Jag är lite efter när det gäller att lyssna på årets sommarprat. Vanligtvis så lyssnar jag på alla - ja precis alla - men i år har jag i jämförelse med det bara lyssnat på ett fåtal. Mer har bara inte blivit av. Men tänker att det kan finnas något bra med det - nu har jag ju massvis "sparade" att lyssna på under hösten.
 
Hur som helst så lyssnade jag i alla fall på ett härom dagen, nämligen Johan Rockströms (professor i miljövetenskap). Mycket lyssnansvärt måste jag säga! Bra ämne och bra sagt! Så lyssna vettja! 

De borde gå hand i hand

De borde gå hand i hand. Men det gör de inte...

 

Det gör mig så frustrerad. Jag blir så frustrerad när jag ser att de motverkar varandra. Båda vill åt samma håll, båda vill hitta den rätte, men desto mer sökandet pågår efter den ene, desto mer försvåras sökandet efter den andre.

 

I Hold It All Here av Casey Marshall (CC BY)

 

Jag vill inte behöva kompromissa. Jag vill inte leta efter någon och sedan anpassa mig till denne. Jag vill hitta den rätte och att denne rätte också gillar mig för mitt rätta jag. Och jag vill tro att det är möjligt.

 

Men det är svårt. För varje saknad bit av mig som hittar sin rätta plats, gör det svårare att hitta någon som passar ihop. Passar ihop med mig.

 

Men det borde vara värt det. Hur svårt det än må vara. Med tiden borde båda sökandena lyckas och jag borde kunna vara lika lycklig som vi kommer vara. Det borde gå. Det kanske bara kommer ta lite längre tid. Jag gör åtminstone mitt bästa för att intala mig det.

♥  ♥  ♥


Mycket bra känns så mycket

Livet är så spännande just nu. Och så bra. Men trots det så otroligt utmattande. Får huvudvärk av att ta in allt, hålla koll på allt och försöka placera mig själv på platsen jag befinner mig på just nu. Gör samtidigt mitt bästa för att blunda för gamla hjärnspöken som får för sig att hemsöka mig. Det passar sig liksom inte just nu. Har fullt upp som det är.
 
 
Så jag kör på min bästa strategi. Jag tar på mig de mest omatchande och bekvämaste plaggen i min garderob lite för tidigt på kvällen och gör vad jag känner för från sängen. För tillfället är det dricka kaffe och läsa bloggar. Det är allt jag ska göra ikväll. Eller tja... bara tills Idol börjar. För då ska jag se på det och äta avokado-mackor.

34 fina saker med hösten

Bildkälla: English Woodland in Autumn av @sage_solar (CC BY)
 
Skulle kunna komma på fler, samtidigt som det hade räckt med färre för att konstatera att hösten minsann är en fin årstid.

Earthlings

 
Jag har gjort det nu. Jag har sett Earthlings. Har tidigare gjort ett försök men blivit så fullkomligt förfärad att jag inte kunnat titta på hela. Men jag vill inte blunda för sanningen. För det är såhär det ligger till. Så jag såg till att ta mig igenom den.
 
Visserligen hade jag redan läst om det mesta som togs upp, men jag tror ändå att det var bra att få se det på detta sätt. Så rått som det på riktigt är. Hur obehagligt det än var. 

Nystarten

 
Har inte riktigt hunnit landa tror jag. Så mycket nytt, så mycket nya människor, så mycket drömmar som väcks och så mycket som bara händer. Känner mig helt utmattad. Fast på ett bra sätt. För allt känns än så länge väldigt bra.



RSS 2.0