Så hittar du fler bilder till bloggen

Möjligtvis har någon av er märkt att jag den senaste tiden har använt betydligt fler bilder som jag inte har tagit själv. Detta har jag helt undvikt förut, då jag vid ett tillfälle tidigt i mitt blogg-liv fick en kommentar som upplyste mig kring allt det där med upphovsrätt. I och med att så många då (och fortfarande) använde bilder som de enbart gav exempelvis Pinterest som källa till, hade jag antagit att det var helt okej.
 
MEN det är det inte! Det är olagligt att använda sig av bilder som inte är ens egna om man inte fått tillåtelse av den som skapat bilden. 
 
Det finns dock sätt att få tillgång till fler bilder än ens egna, utan att för varje bild behöva hålla på och kontakta den som skapat den. Den generella principen för det är att den som skapat bilden redan vid publicering anger om/hur andra får använda sig av den, istället för att den som är intresserad av bilden ska behöva undersöka det. Jag uppskattar detta väldigt mycket, då det ibland inte finns tillräckligt med tid eller möjligheter att knäppa bilder till vissa inlägg.
 
Det finns lite olika sidor som samlar denna typ av bilder och som "fungerar" på lite olika sätt. Här kommer därför en liten guide kring de tre sidor jag använder mig av mest.
 
 
 
Creative Commons var den första sidan av detta slag jag upptäckte. Fick faktiskt tipset av en bibliotekarie en gång. De använder sig av olika licenser som "säger" olika saker om hur man får använda bilderna. Det kan vara lite krångligt till en början, inte minst själva källhänvisningen, men med tiden trillar poletten ner. 
 
Det finns extremt många bilder som är "stämplade" med Creative Commons licenser vilket också innebär att kvaliteten på bilderna varierar väldigt mycket. 
 
Information om licenserna hittar du HÄR
 
Söker efter bilder gör du HÄR
 
Källhänvisar gör du såhär:
 
Skriv titeln på bilden och gör det till en länk till själva bilden. Skriv därefter "av" eller "by" följt av fotografens namn som du sedan gör till en länk till fotografens profilsida. Skriv sedan inom parentes "CC" (står för Creative Commons) följt av licensen som bilden stämplats med. Gör sedan hela parentesen till en länk till information om just den licensen (Vid bilden brukar licens-symbolerna finnas och så brukar det stå "some rights reserved". Om du klickar på det kommer du till den informationen - d.v.s länka dit).
 
De två bilderna här ovan, samt bilden med loggan för Creative Commons har jag källhänvisat på detta sätt, så det är bara att härma!
 
 
Bildkällor: (1), (2), (3)
 
På Pixabay upplever jag att det finns större andel bra bilder i jämförelse med Creative Commons. Dock fortfarande av relativt varierande kvalitet. En fördel hur som helst är att det är väldigt enkelt. På sätt och vis hänger Pixabay ihop med Creative Commons på så sätt att bilderna är stämplade med en specifik Creative Commons-licens, men en annan än de man hittar på Creative Commons sida. Denna förkortas CC0 och innebär i princip  att vem som helst får använda bilderna hur som helst, och utan krav på någon som helst källhänvisning. Dock är det väldigt uppskattat med en länk tillbaka till Pixabay och bilden/bilderna (se exempel under bilderna här ovan).
 
Mer information om Pixabay och licensen CC0 hittar du HÄR
 
Söker efter bilder gör du HÄR
 
 
 
Bildkällor: (1), (2), (3), (4) 
 
Sist men absolut inte minst kommer vi till min favorit: Unsplash! Där hittar man så ooootroligt många fantastiska bilder! Majoriteten är verkligen av extremt hög kvalitet! Var tionde dag kommer det dessutom tio nya bilder. Dessa får användas hur som helst och inget krav på källhänvisning finns, i och med att även de är stämplade med CC0 -licensen. Likt bilderna på Pixabay så är det dock ändå schyst att på något vis ge en källa till bilden eller fotografen. Själv gör jag det alltid, så länge jag inte modifierat bilden så pass mycket att den i princip kan räknas som en helt ny bild. 
 
Söker efter bilder gör du HÄR

Jag vet att jag behöver förklara

Jag har insett att jag behöver förklara. Men hur ska jag kunna göra det när även jag själv behöver en förklaring?

 

Kanske är det mest det jag behöver förklara. Att allt är väldigt oklart just nu. Det enda som jag egentligen borde kunna veta är vad jag själv känner, men inte ens det har jag någon aning om. 

 

 
Jag är alltså inne på kärleksfronten just nu. Jag bör vara tydlig med det. Och mest tydlig har jag insett att jag behöver vara gällande frågan om jag är tillsammans med någon. Svaret på den frågan är   n e j  .  Det hänt mycket den senaste tiden, men mest har hänt inom mig. Inte uteslutande. Saker har hänt i verkligheten också (som om mina tankar inte vore verkliga - det är de ju förstås!) men det som har snurrat till det hela är att hon fortfarande inte har någon aning om att jag känner något speciellt för henne (antar jag). Och inte vet jag heller om hon ens faller för tjejer.

 

Kan ni förstå att saker och ting känns oklart? Och inte minst med tanke på att jag inte har någon aning om jag är kär. Ibland känns det självklart att jag är det, men ibland känns det även märkligt hur jag någonsin kunnat tro det. Hon är helt klart superduper-fantastisk och hon är verkligen inte lik någon annan människa jag någonsin träffat. På ett bra sätt alltså. Men är jag verkligen kär? Jag vet inte. Det kanske bara var/är en liten (eller egentligen ganska så stor) crush.

 

Jag vet inte. Och kanske behöver jag inte göra det heller.


Månadslistan #4

 Månadens steg: Jag kom ut!

Alltså här talar vi verkligen om frihet gånger tusen! Hade ju förstås kommit ut för en hel del redan innan, men nu är jag också ute för min familj och er mina fina läsare. Känns så fantastiskt! 

 

 Månadens ("nya") intressen: Odling och brödbakning

Det är ju för min del inte direkt några nya intressen. Har helt klart ägnat mig åt det förut, men det var ett tag sedan. Nu har det dock dragit igång ordentligt igen, trots plats- och ugnsbegränsningar. Jag gör vad jag kan med vad jag har; jag fyller min fönsterbräda med allt möjligt grönt och kilar en morgon i veckan ut till det gemensamma köket iklädd pyjamas för att grädda veckans bröd. Det funkar, men det får mig även att drömma ännu mer om en "riktig" lägenhet.

 

 

 Månadens fråga: Hur vet man om man är kär?

Svara på den om ni kan! Själv känns det som att jag borde ha lärt mig något mer under den här månaden, men det känns som att jag bara blivit mer förundrad. Jag känner så otroligt mycket för så många människor att jag inte kan dra gränsen. Och när går det från att bara vara en crush till att vara en förälskelse? Och vad ska man göra då? Hur mycket kan man styra? Kommer det som är menat att hända att hända?

 

 Månadens kommentar: Om en människa kan explodera av känslor kommer jag göra det med dig.

Det här var faktiskt någon jag själv sa, som ledde till en väldigt fin stund. Låter kanske klyschigt, jag vet, men det var verkligen fullkomligt genuint från min sida. Jag var så tacksam (och hög på känslor). Så tacksam över att ha en vän som tillåter alla mina känslor att komma upp till ytan. Och även om det möjligtvis kommer leda till att jag exploderar en dag, så känns det tryggt att veta att det kommer ske med henne. 

 

 Månadens tips:  D A D L A R !

Om du av någon märklig anledning inte har smakat på dadlar - gör något åt det problemet snarast! Alla lovord du antagligen hört kring detta magiska bär är helt sanningsenliga. Det enda man bör tänka på om man vill testa diverse recept med dadlar är att förvara dem högt upp och långt bak i sina skåp. Gärna bakom saker som är väldigt jobbiga att flytta på. De tenderar nämligen att ta slut väldigt fort annars.


När man glömmer vad man menade

✍ Det är ändå ganska så häftigt att jag - trots att många av mina texter är ganska otydliga och går att tolka på ett flertal sätt - ändå brukar minnas exakt vad jag hade i åtanke när jag skrev något specifikt. Jag kan gå långt tillbaka i tiden och hitta texter som jag knappt vet att jag skrivit och därmed minnas tankar och känslor kring personer och situationer, som jag nästan glömt bort.
 
Än så länge har jag bara upptäckt ett undantag och det är denna korta text:
  
 

•  B Ö R J A N    P Å   S L U T  •

 

Hon kunde inte finna sig i att det tagit slut. Hon kunde inte finna sig i att saker faktiskt gör det. De tar slut.

 

Rädd för att slås omkull så blev det att hon stod och stampade. Hon kom ingen vart, eftersom rädslan för att tappa något var så mycket större än glädjen av att fånga någonting nytt. Hon såg inte att det fina blev till vana och det ovana blev fult.

 
 
 

Jag har funderat så mycket kring vad det faktiskt var jag menade. Vet att "hon" i detta fallet är jag, men minns verkligen inte vad det var jag menade med resten. Har själv kommit på flera tolkningar, en del kopplat till hur livet var i höstas (då jag skrev den), men även en del helt "nya" tolkningar kopplade till hur livet är nu. På så sätt har den här texten gett mig mycket mer än många av mina andra texter har. Det är nästan så att jag vill börja skriva ännu mer otydligt så att jag framöver förstår mina egna texter ännu mindre.


Humble Brush

Hur många varv har du tänkt kring vilken tanborste du har?
 
Själv har jag tänkt extremt få. Kanske har jag tänkt kring om jag vill ha en hård eller mjuk, gul eller röd, men inte mycket mer än så. Aldrig har jag tänkt att jag skulle kunna införskaffa en extra fin tanborste, som dessutom är extra bra för miljön och andra människor. 
 
Tills jag hörde talas om Humble Brush. 
 
Humble Brush är verkligen bra på alla sätt och vis. Förutom att de är de finaste tandborstarna jag sett (de finns i olika färger också!) så har de ett handtag av nedbrytbar bambu, stråna är helt BPA-fria och förpackningen är gjord av 100% återvunnet material. För varje tandborste som säljs så donerar dessutom Humble Brush ytterligare en tandborste (alternativt motsvarande summa) till någon i behov. Bra va?!
 
 
Självklart kan inte en tandborste göra allt, men om man ändå ska köpa en tandborste kan man ju lika gärna köpa en bra en! 
 
Vill du ha mer information om Humble Brush kan du kika in på deras hemsida.
 
 
- Det här inlägget är inte sponsrat på något sätt. Jag tycker helt enkelt bara att Humble Brush är så bra att jag vill tipsa er om det!

Hurra för Famla Fint

Hur galet är det inte att vi firar tre år idag??! Jag och bloggen alltså. Hurra för den! Hurra för er! Hurra för oss! 
 
Det är så fantastiskt att se tillbaka på allt som hänt här sen det där första inlägget. Hur mycket som förändrats och hur mycket jag förändrats. Famla Fint är någonting annat idag, något som också betyder något annat. Famla Fint betyder mer. Åtminstone för mig.
 
Men det handlar verkligen inte bara om mig. Alla ni som läser och kommenterar har jag ju förstås också i åtanke. Jag sparar på era fina ord i en mental lista som jag plockar fram lite då och då. För tanken på att något av det jag skriver kan betyda något för er, betyder så mycket för mig och motiverar mig till att fortsätta.
 
 
•  L I T E    F A M L A   F I N T  -  N O S T A L G I  •
 
Mitt allra första inlägg
Om studenten och fest-normer
Första ätstörningsinlägget
Krönikan jag fick publicerad i Borås Tidning
Hur det kom sig att jag blev vegan
Varför jag hoppade av läkarprogrammet
Mitt "komma ut-inlägg"  ➳  hehe vet att detta kanske inte riktigt kan räknas som nostalgi ännu, men tyckte det var värt en plats på denna listan ändå

Varför inte ta en fika med dig själv?

  Har du bjudit ut dig själv på fika någon gång?  
 
Om inte, bör du göra det ungefär nu. Det finns nämligen få personer som som så himla gärna skulle vilja få en lugn stund med dig, än du själv. Ta dig till ett mysigt fik, köp dig något gott och njut av ditt eget sällskap. Ta tid till att prata med dig själv.   P å   r i k t i g t .  Inte bara sådär ytligt (eller sådär rörigt) som det lätt blir när vardagen känns för stressfull. Ta hand om dig.
 
Och får du tid över kan du titta på andra människor. Se alla fina vars liv bara råkat leda in på just det fiket just då. Ni är alla statister i varandras liv. Men samtidigt huvudpersoner i era egna.
 
Gör det till en tradition. Kanske sisådär en gång i månaden. Passa på att utforska alla möjliga sorters fik och njut av alla möjliga sorters miljöer. Kanske kan du skriva något. Eller bara tänka något. 
 
Klicka på bilderna för att komma till källorna
 
Det här inlägget är självklart riktat till var och en av er som läser, men minst lika mycket till mig själv. Det har nämligen slagit mig att jag så många gånger tänkt att jag vill ta en fika med mig själv, men att det i princip aldrig blir av. Jag behöver egentid. Och visst tar jag mig det, men jag är inte så bra som jag skulle vilja på att göra den till riktig kvalitetstid.
 
Därför ska jag försöka göra det till en månatlig sak. Utforska ett nytt café. Äta något. Tänka. Skriva. Vara.

Sista psykologbesöket

Jag har varit frustrerad. Ja. Vilken skillnad skulle egentligen tio psykologbesök kunna göra? Jag var rädd. Rädd för att falla tillbaka in i en massa mörkt. Vilken skillnad skulle då tio psykologbesök kunna göra?
 
Svar: stor skillnad.
 
Jag är så tacksam över den psykolog jag nu gått hos. Hon har verkligen hjälpt mig så otroligt mycket och gett mig en mängd verktyg för att kunna hantera det som är jobbigt, samt jobba mer med mig själv. Det, i kombination med att livet har varit väldigt händelserikt och gått i en giviande riktning, har gjort så att jag utvecklats så otroligt mycket under den här tiden. 
 
Jag hade helt klart velat ha fler besök, men tio räcker i nuläget. Det känns härligt att kunna säga att jag inte är i extremt stort behov av det. Jag kan vila i vetskapen om att jag i höst kommer få börja gå i egenterapi i och med skolan, men även att psykologen jag gått hos nu bara är ett sms bort ifall något skulle krisa. Tror ju inte att något borde krisa så enormt mycket, men det är skönt att veta att någon finns där om det mot all förmodan skulle hända. 
 
 
Jag har helt klart många sår som fortfarande inte är riktigt läkta. Det kommer antagligen ta lång tid. Psykologen var tydlig med det från början. Men det känns härligt att de ändå läker, sakta men säkert. 

Från en tid då jag inte kände som jag gör nu

 
Det här är en text jag skrev en dag i augusti förra året, efter att ha sprungit på ett instagram-konto tillhörandes en tjej som bodde med sin flickvän i världens mysigaste lägenhet. Jag kom på mig själv med att känna mig avundsjuk. Samtidigt som jag mer än någonsin brottades med tanken på att komma ut; Ville jag? Vågade jag? Det är härligt att ha svar på de frågorna nu.
 

❊      ❊      ❊

 

•  M E ST   Ä R   J A G   N O G   A V U N D S J U K   •

 

Det skriker. Inom mig skriker det av lycka och ilska, kärlek och sorg, men kanske allra mest av avundsjuka. Jag vill också. Jag vill också ha någon att hålla om, någon vars värme kan spridas till mig och få mina celler att sakta tina. Någon som ser mig och låter mig få vara mig.

 

Det är svårt när jag inte vet vem jag är. Jag vet inte om jag enbart försöker förneka. För att göra det lättare. Men det gör det svårare. Jag vill inte förneka mig själv. Jag vill inte låta mig formas i samhällets kalla formar och låta det bli vad det vill av mig. Inte om det inte är den jag är. 

 

Jag vet inte. Kanske måste man inte veta. Men avundsjuk är jag. Jag blir avundsjuk när jag ser några som funnit varandra trots att samhället sagt att de inte borde det. Varför kan inte jag också få det? Skulle jag hitta någon att älska, någon lagom lik mig, så skulle jag inte längre tveka. Jag skulle inte ha något emot att låta skriket komma ut. Jag skulle stå och skrika att det är hon och jag nu. Hon och jag, och jag och hon, och inget kan ta det ifrån oss. Inga normer, inga fördomar. Inget kan få oss att vara något vi inte är.

 

Men jag är feg. Jag vågar inte. För tänk om jag aldrig skulle finna henne. Vad är det då för poäng med allt? Varför ska jag samla mod och ta steget om det inte finns någon att ta steget för? Kanske för att ingen ska tro att jag är något jag inte är. Kanske för att vara sann mot mig själv. Kanske för att hon skulle dyka upp om jag lät mig synas.

 

Jag vet inte vad det är jag egentligen vill eller hur det faktiskt kommer bli, men om det finns en mask på mig ber jag att hon ska se igenom den, och är det så att jag lever i förnekelse, så hoppas jag att jag ska se igenom den. När hon står där framför mig. Om hon står där. För då vill jag att vi ska kastas i varandras famnar och skrika de gyllene orden. Vi ska skrika att vi älskar varandra.


Nu exploderar jag nog på riktigt

Som ni säkert förstått så är det mycket känslor bubblandes inom mig. Jag går runt och känner mig väldigt explosiv - men mest på ett positivt sätt förstås. Men tänk då att jag går på en konsert med Frida Öhrn, som enligt mig (och min körledare) har sveriges bästa röst och som har en förmåga att väcka känslor som man inte ens trodde existerar. Vad händer då? Jo, man exploderar. På riktigt. Nästan i alla fall.
 
 
(Och jag exploderar inte direkt mindre för att hon bl.a. sjöng en låt som jag grät till under min student/artonårsdag)

Eftersom det råkar vara en stor grej

Härom dagen kom jag på mig själv med att skratta för mig själv. Ljudligt. I skolan. Det verkade inte vara någon som hörde, men det hade lika gärna kunnat vara det. 
 
Så kan det gå när man känner sig lättad. Och lycklig. Jag är så bubblande glad över att äntligen ha klivit ut ur den där dumma garderoben. 
 
Foto: Jordan McQueen
 
Det här borde ju verkligen inte vara en stor grej, men dagens samhälle gör det till det. Därför är jag så otroligt tacksam över er som kommenterat, skrivit till mig på annat sätt, eller rent utav pratat med mig i "verkliga livet" om detta. Tack för alla kramar och high-fives - både reella och virtuella - tack till alla er som helt enkelt bara finns där. Jag är så enormt tacksam över er. Ni är så otroligt fina.

Hej svejs, här kommer Cecilia ut

Jag kan inte med ord beskriva hur fantastiskt det här är.  Ä N T L I G E N  är jag här! Äntligen är jag i ett läge då jag på riktigt kan tala med er om någonting fantastiskt: kärlek.

 

Jag minns tiden då alla mina vänner var galet förälskade i Darin. Det var förstås ett tag sen, närmare bestämt år 2004, men mina känslor minns jag trots det extremt tydligt. Jag kände mig förvirrad. Jag kunde inte förstå grejen. Alla tjatade om hur snygg han var, men själv kunde jag inte greppa vad det där med ”snygg” egentligen innebar. Vad var det som gjorde just Darin ”snygg” till skillnad från en mängd andra killar? 

 

Själv föll jag som ni kanske förstår inte för Darin, men det innebär inte att jag inte föll för andra. Det gjorde jag   h e l t    k l a r t !  Jag var sådär pirrigt kär i ett flertal kändisar, så till den grad att jag ständigt drömde om dem. Men det fanns en skillnad mellan mig och mina vänner. Utöver att jag inte var kär i just Darin alltså. En skillnad som gjorde så att jag inte ens förstod att jag var kändis-kär och än mindre pratade om det. En skillnad som enbart fick mig att tänka att mina känslor var konstiga. Att JAG var konstig. Skillnaden var att jag föll för tjejer.  

 

 
”Nej nej jag gillar inte Hermione mest, Harry Potter är min favorit.” ”Nej nej jag gillar inte Gabriella mest, Troy är ju den snygge.” Ursäkter som dessa snurrade ständigt runt i mitt huvud, mest för att övertyga mig själv. Men vissa karaktärer, skådespelare eller liknande kunde jag bara inte släppa. Jag kände mig besatt. Och när ”besattheten” även började riktas mot tjejer i min omgivning så kom en ny ursäkt: jag är bara avundsjuk.

 

Jag trodde att anledningen till att jag kände mig besatt av vissa tjejer var att jag ville vara som dem. Alla tankar på att jag skulle vara det minsta kär, förträngde jag så till den grad att jag själv trodde att de inte existerade. Jag tänkte att jag bara var en konstig tjej med extremt dåligt självförtroende och självkänsla.

 

Jag kan inte begripa att det skulle ta så lång tid för mig att förstå att det handlade om kärlek. Innerst inne har jag förstås alltid vetat, men det tog lång tid innan jag på riktigt kunde ta till mig det. Faktum är att det just nu är första gången som jag inser att jag har en crush medan jag har den. Alla gånger tidigare - vilket jag nu inser är otroligt många - så har jag först i efterhand insett att jag varit lite (och i vissa fall mycket) kär. Det är extremt konstigt egentligen, med tanke på att jag vid ett flertal tillfällen trott att jag varit kär i killar - trots att jag aldrig någonsin har känt så mycket för en kille som jag känt för ett flertal tjejer

 

Jag är självklart väldigt arg. Arg på samhället. Jag är arg på heteronormen och all den homofobi som jag har skrämts av, men också internaliserat - och därmed i otroligt hög grad påverkats och påverkas av. Jag är arg, men vill inte att detta ska bli ett argt inlägg, så jag tänker att det får vara något som tas upp i ett flertal inlägg framöver.

 

Jag vill inte att detta ska bli ett argt inlägg eftersom jag just nu bara är så otroligt glad. Jag är så glad över att inte längre behöva hemlighålla det här. Så glad över att äntligen kunna vara mig själv. OCH bäst av allt: JAG ÄR SÅ OTROLIGT KÄR i den mest fantastiska tjejen jag någonsin träffat!!! Så kär att jag ständigt tror att jag ska explodera!!!

 

Bildkälla


Någon gång ska jag hälsa på

Ja jag saknar Uppsala. Trots att jag trivs jättebra i Göteborg. Ja, så ligger det till. Jag vill inte flytta tillbaka. Jag har det bra nu. Men jag kan ändå inte låta bli att sakna.
 
Det är något speciellt med Uppsala. Det var något speciellt med livet jag levde där. Det visade sig vara en jättestor parentes - en period mellan andra perioder, men som helt klart hade något väsentligt att bidra med. Något viktigt. 
 
Det är mycket tack vare Uppsala som jag bor i Göteborg nu. Mycket tack vare Uppsala jag är där jag är idag. 
 
Det tackar jag Uppsala för.
 
 
Tänker att jag kanske ska ta en sväng dit i sommar. Vandra runt på gatorna. Fota. Träffa människor. Tänker att det vore fint. Hoppas det blir mer än en tanke av det.
 
Och dessutom så sörjer jag att jag inte har någon domkyrke-bild till detta inlägg. Har förstås några, men de är tagna med en dålig mobilkamera. Hur kunde jag glömma bort den när jag sprang runt med kameran? Jag har ju till och med stått på domkyrkans trappor när jag fotade Gustavianum mittemot. Varför kom jag inte på tanken att vända kameran, eller varför inte rikta den uppåt? Tänker att detta är ett problem jag får åtgärda om jag åker till Uppsala i sommar...

Skrämmande underbart

➳  Folk har sagt att jag är modig. "Så modigt av dig att ta steget." "Så modigt av dig att kasta dig ut i det osäkra." Och ja, visst är det modigt i och med att det är riskfyllt - men på ett sätt olikt allt annat som varit riskfyllt i mitt liv. Det är risker jag måste ta om jag vill att saker och ting ska hända. Kärlek kräver mod.

 

Jag funderar, jag överanalyserar och jag formulerar om orden jag börjat få ner. Hur kan det tolkas? Vilka konsekvenser kan det få? Jag måste lämna det öppet för möjligheten att kunna säga nej. Måste hålla mig nekbar. 

 

Den blå knappen slår mot näthinnan. Den tycks lysa så starkt att den skriker: "Är du modig nog?" "Vågar du?" 

 

Ett knapptryck och jag hamnar i ingenmansland. Inget har hänt, men jag har tagit ett steg jag inte kan backa ifrån. Snart har allt hänt. Jag behöver inte göra mer. När den lilla texten under meddelandet går från oläst till läst, har något skett. Jag vet inte vad. Jag vet bara att det är värt risken.


Fönsterbrädan är min trädgård

Det är faktiskt som så att det är betydligt mer än avokado som är på gång på odlingsfronten. Främst är det mängder av basilika - som ni kan ana från från krukan som skymtar till höger, så är det betydligt fler plantor än vad som syns i bilden. Dessutom har jag planterat lavendel, vars doft nu börjat spridas i min lilla lägenhet.  U n d e r b a r t !
 
Funderar på att plantera mer - trots den uppenbara platsbristen. Koriander vore drömmen. Åh, det borde jag fixa. Eller åtminstone något mer ätbart. Lär få enorm beslutsångest när jag står vid stället med fröer.
 
 
Jag ska dock inte på något sätt ta åt mig äran gällande de fiffiga lösningarna som ni ser i bilden. Dvs det ommålade havremjölkpaketet som får agera kruka och den hemmasnickrade spaljen av tandpetare som hjälper mina späda plantor att hålla sig uppe. Inspirationen fick jag av SOFIA MILK, som för övrigt verkligen är ett jättetips till alla som gillar pyssel. 



RSS 2.0