Månadslistan #8

 Månadens kärlek: Gick från kaos till motsatsen
Ja, på kärleksfronten har det varit kaos den här sommaren. Har uppskattat det, fast samtidigt inte, så det kändes ändå skönt att reda i saker och ting - även om det innebar att konstatera att det inte kommer bli något "vi". Har kunnat släppa det och valt att börja dejta - vilket trots en mängd oklarheter känns som motsatsen till kaos, i jämförelse med den här sommaren. 
 
 
 Månadens största: Att få se Miriam Bryant live
Det var verkligen stort för mig. Att jag var där. Så nära. Att jag så fullständigt försvann in i musiken.
 
 
✳ Månadens finaste: Alla "nya" människor
Insåg precis nu att jag verkligen träffat många nya människor den här månaden. Eller egentligen den här sommaren, men nu är det ju augusti jag tittar tillbaka på. Så många fina personer, med så många fina - och väldigt olika - personligheter. Ser fram emot en höst som många av dem helt klart kommer vara en del av.
 
 
✳ Månadens roligaste: Kulturkalaset!
Ja, utöver Miriam Bryant var det så mycket roligt som hände under Kulturkalaset. Hade inte förstått hur stort det faktiskt är - med över 2000 programpunkter -  g a l e t !  Gick ju förstås inte på allt, men några höjdpunkter var helt klart Emil Jensens framträdande och kvällen då jag och Sandra var flummigt övertrötta och bl.a. lyssnade på två låtar av Ida Redig. 
 
 
✳ Månadens fundering: Vilken betydelse har diagnoser?
Förstås har jag funderat på detta kopplat till mig själv, men också mer generellt kopplat till saker jag läst inom psykologi. Självklart har de betydelse, t.ex. på så sätt att de gör det lättare att se till att personer får rätt vård, men vilken betydelse har de egentligen för identiteten? Är det "bra" eller "dåligt" att identifiera sig med sin diagnos? Vad innebär det om något man ser som en del av sin personlighet, plötsligt ses som ett kriterie för en diagnos? Blir det en mindre del av vem man är "på riktigt" då? Ja, som ni förstår har jag inte riktigt kommit fram till så mycket, och kommer kanske inte göra det, men oavsett känns det som viktiga funderingar för mig både som person och blivande psykolog. 
 
 
 Månadens tacksamhet: Sandra
Är förstås tacksam över alla fina människor jag har i mitt liv, men måste verkligen lyfta fram min vän Sandra. Jag är alltid tacksam över att hon finns, men inte minst i perioder då livet känns extra svårt. Vet inte hur jag hade kunnat hantera augusti utan henne. Tur att jag inte behöver få reda på det. 
 
 
 Månadens tips: @yayanaomi på instagram
Det här instagram-kontot har verkligen lyst upp många av mina dagar den här månaden. Personen som äger kontot är Johanna Ljungqvist och hon delar bl.a. med sig av en mängd klipp på hennes dotter Naomi - en fyraåring med väldigt stor personlighet och mycket att säga. Hela hon utstrålar så mycket livsglädje! Se på klippen så förstår ni vad jag menar.

Dagen före dagen

Äntligen äntligen är det nästan nästan dags. Hela jag jublar över att skolan äntligen drar igång imorgon. Vill lära mig mer om hur vi skapar ett första intryck av människor. Vill lära mig mer om fördomar och hur de uppstår. Vill lära mig mer om vad kärlek är.
 
Men inte minst vill jag träffa mina fina klassvänner, för åh va jag saknat dem! Jag har saknat att träffa dem jag inte brukar träffa utanför skolan och jag har saknat att träffa mina närmsta på ett mer vardagligt sätt. Vardagen är en så stor trygghet för mig. Det är så tryggt att veta att människor som betyder mycket för en finns tillgängliga och inte, till exempel, är så långt bort som i Norrköping. 
 
 
Men min plan är att behålla de delarna av sommaren som jag ändå uppskattat. Långa frukostar till exempel. Ska verkligen dra nytta av att mitt schema allt som oftast faktiskt är långfrukost-kompatibelt. (Hur klarade jag egentligen av att börja kl 8 och dessutom pendla, under gymnasiet??)

Precis bakom och långt bort

Foto: Clem Onojeghuo
 

Allt ligger precis bakom. Bakom något. Tårarna når allt som oftast inte fram, utan ligger precis bakom ögongloberna. Trycker på. Likt ångesten. Som trycker på precis bakom bröstbenet. Skapar ett tryck likt allt annat. Allt som ligger precis bakom något. 

 

Näst intill inget kommer ut. Utan bakom något byggs allt upp. Fångar in mig i mig själv. Det är som om någon spänt fast en kikare vid mina ögon. På fel håll. Är så medveten om att jag ser på världen genom något. Jag ser så mycket som verkar så långt borta.


Det är inte svårare nu

♥     ♥     ♥

 

Jag har gjort det här förut. Tryckt undan allt jag känner för dig. Lärt mig att se dig som min vän. Inget mer.

 

Jag trodde att det skulle innebära att det skulle vara svårare nu. Jag skulle inte klara av det en gång till, tänkte jag och hoppades på att det faktiskt skulle bli någonting av oss. 

 

Så blev det inte. Men nu när jag står här är det inte så jobbigt. Även om det gör ont, är jag så lättad över att veta. Nu behöver jag inte balansera på ett jobbigt mellanläge där jag nästan släppt dig men alltid är beredd på att fånga dig igen. 

 

Det stora jobbet var redan gjort. Hade nog inte släppt taget om det. Med dig såg jag mig fortfarande som chanslös. Allt var på riktigt, fast ändå inte helt. Det är därför inte så svårt att ta ett steg tillbaka. Placera mig i läget jag var innan denna sommaren drog igång.

 

Med det inte sagt att jag ska glömma det här. För även om jag inte kallar det för en sommarflört så ser jag det som något i den stilen. Och det känns fint att ha en sådan historia i bagaget.


Happy Vegan - Ny vegansk livsmedelsbutik i Göteborg

För er som på något vis har missat det, så måste jag berätta att det i Göteborg händer roliga saker på veganfronten. Den stora nyheten är Happy Vegan - en helt vegansk livsmedelsbutik som öppnat i Linné. Eller öppnat och öppnat. Den officiella öppningsdagen har inte varit än, men folk har varit så nyfikna att de öppnat upp dörrarna ändå, trots att inte riktigt allt är färdigfixat ännu. 
 
En av de där nyfikna var förstås jag, som häromdagen tog mig dit med en vän. Och ja, det var så fantastiskt som det låter. På en relativt liten yta kändes det som att de fått plats med allt; äggersättning, det veganska i karamellkungens sortiment, nötter, superfoods, hela Astrid och Apornas sortiment och mängder av vegansk ost - för att bara ta några exempel. Var i veganhimlen. Helt klart.
 
 
Men även om jag är alldeles överväldigad över hur bra det här är just nu, så är det verkligen ännu roligare att höra om de tre grundarnas visioner. De vill ha ett större sortiment. De vill ha en större lokal. De vill pressa priserna ner till de som de stora mataffärerna har. De vill ha event. De vill möjligtvis ha ett café. Och hallå, de kämpar med att få vegansk Ben & Jerry´s till Sverige! 
 
Det finns så himla mycket som är bra med det här! Men inte minst tänker jag på tillfällen som julen (förstås, julbesatt som jag är). Att ha en butik där man kan köpa i princip allt kommer ju verkligen både underlätta och göra det roligare - till skillnad från förra året då jag fick flyga runt halva stan för att försöka hitta det jag ville ha till julbordet (vilket jag trots det inte lyckades med fullt ut). Åh, det gör mig så glad! 
 
Personligen lär jag verkligen bli stammis, inte minst eftersom butiken bara ligger några hundra meter från Psykologiska institutionen där jag pluggar. Alltså. Det är verkligen overkligt bra. 
 
Så, det jag vill komma till är förstås att jag tycker att ni borde ta er dit. Så snart som möjligt! Men tills dess kan ni kolla in t.ex. deras facebooksida och deras hemsida. Där kommer inte minst mer information komma om den officiella öppningen, då det bland annat kommer finnas smakprov och rabatter. Missa inte det! 
 
 
Bilderna är lånade från Happy Vegan och finns även på deras facebooksida

En kväll på Götaplatsen

 
Det saknas ord i mig. Vill säga att gårdagen var overkligt magisk, men orden känns inte rätt. Åtminstone inte tillräckligt rätt.
 
Igår såg och hörde jag Miriam Bryant och Göteborgs symfoniker. Det var i grund och botten vad som hände. Men utöver det hände så mycket annat. I mig.
 
Kan inte ens själv förstå hur mycket hennes musik betytt för mig. Hur mycket den betyder. Och än mindre vad det innebar för mig att få stå där på Götaplatsen. Så nära. Uppleva allt på riktigt. Jag pendlade mellan att le så att mungiporna värkte och att känna hur ögonen fylldes med vätska. Så himla mycket känslor. 

Sommarsår

Jovisst. Det är härligt med somrar. Men de blir lätt lite för mycket. Eller snarare för lite. För lite rutiner. 

 

Jag tänker inte skylla på sommaren. Det är inte sommarens fel att jag mår dåligt ibland. Allt går i skov. Året runt. Men på sommaren blir det annorlunda. Visserligen finns inte stressen där, men samtidigt finns för mycket tid. För mycket tid att känna.

 

 

Visst gillar jag att känna. Men jag känner mycket som det är. Och när jag är i en svacka har jag extra litet behov av överdrivet med tid att just känna. Behöver balans. Inte förtränga känslorna, men inte heller känna dem extra mycket. 

 

När jag är i en svacka behöver jag vardagen. Jag behöver fasta mattider. Schemalagda lektioner. Jag behöver en riktning. Jag behöver lära mig saker. Jag behöver människorna. Vännerna. Jag behöver mindre ensamtid. Men inte för mycket socialt. Behöver kunna säga att jag behöver en kram och också få en sådan. Inom en timme eller så.

 

Så just nu saknar jag den. Vardagen. Men inte bara för att jag behöver den, utan också för att jag tycker om den. Jag tycker så himla mycket om den.


Allt för dig

Det är så svårt. Att jag vill göra allt för dig.

 

Jag är beredd att kasta mig ut. Eller kanske snarare in i något. Något jag vanligtvis skulle tänka åtminstone sju gånger kring. Men som jag nu kan tänka mig att göra utan att tveka. 

 

Foto: Julia Caesar 

 

Men jag är också beredd att vänta. Låta dig ta din tid för att leta dig fram och se vad som känns rätt för dig. Och landar du där jag har landat nu ska jag äntligen omfamna dig fullt ut.

 

Det är som om jag är beredd att offra mig själv. Glömmer att jag också ska leva. Medan vi experimenterar. Medan jag väntar.


Nästa station: Uppsala

Jag blev förvånad. Förundrades över att jag inte kände mer. Jag som hade längtat så efter att gå på de där gatorna igen, gick nu där och upplevde inte mycket alls. Mer än turistkänslan. Hos mig och de som jag mötte. Och känslan av att vara klar.
 
Jag säger inte att jag aldrig kommer bo i Uppsala igen. Nej, vid det här laget har jag lärt mig att jag aldrig kan veta var jag hamnar. Jag står fortfarande i bostadskö i Uppsala. Precis som i Lund. Och Varberg. Och Halmstad. Och Stenungssund. Och en mängd andra städer som jag inte vet om jag någonsin kommer vilja bosätta mig i. Men tänker att mitt framtida jag kommer tacka mig. 
 
 
Jag gillade verkligen Uppsala. Att flytta därifrån var som att skiljas från en väldigt god vän. En som lärt en så mycket. Hjälpt en. Och som man upplevt så mycket med. Men vid en återförening kan det bli uppenbart att man växt ifrån varandra. Och så blev det den här gången. 
 
Livet har tagit så många vändningar sen jag flyttade därifrån och jag har fått en ny trygg plats. Göteborg har blivit mitt hem. På riktigt. Och när jag gick runt i Uppsala blev det tydligare än någonsin. Jag och Göteborg har skapat något fint tillsammans, något jag verkligen vill bygga vidare på. Är så enormt tacksam över det. Att jag i Göteborg inte längtar bort.

Andra livnär sig på kärlek, men du frodas utav hat

 
Jag tänker mycket på ätstörningsmonster. Kan inte bedömma avståndet till dem. Om jag tänker kring ärr eller fortfarande öppna sår. Inga nya sår bara. "Snälla ge mig inga nya sår", tänker jag och sätter dörren på glänt.
 
Det är verkligen magiskt ute. Kvällssolen letar sig fram mellan välklädda grenar och genom den friska luften springer jag. Eller snarare flyger. Känslan av att det nästan är en höstkväll får mig att flyga fram på grusvägarna. Jag tänker att jag älskar det. Konstigt att jag inte springer oftare än jag gör. 
 
 
Foto: Kristian Olsen
En ny låt sätts på i lurarna.
 
♫ "Jag hatar att du existerar när du pratar ännu mera. Ditt extrema sätt att resonera. Allt du gör och att du finns."
 
Det blir tankekaos inom mig. Eller kanske känslokaos. Vet inte. Oavsett fortsätter låten.
 
♫ "Din brist på humor och avsaknad av logik, får dig att ej vara som någon annan. Nej du måste vara helt unik. Då andras lycka gör dig ledsen, andras sorger gör dig glad. Andra livnär sig på kärlek, men du frodas utav hat."
 
Jag inser att jag är arg. Åh, så arg jag är på dig. Vill ta vartenda ord i låten och skicka som ett brev till dig. Kära ätstörningsmonster. Jag har så mycket jag vill säga dig.
 
♫ "Aldrig har jag träffat någon så trångsynt och korkad. Någon som ljuger så mycket, fattar ej hur du orkar. Så full av lögner och så full av svek. Helt tom på, helt tom på, helt tom på självmedvetenhet. Agerande utan reson, subjektiv utan funktion."
 
Ilskan ger mig energi. Får mig att springa allt snabbare fram. Det hela känns motsägelsefullt. Varför springer jag ens? Det känns som att kraftansträngningen är ett sätt att bevisa att jag är starkare än du. Men kanske är det snarare tvärt om. 
 
♫ "Jag hatar att du existerar när du pratar ännu mera. Ditt extrema sätt att resonera. Allt du gör och att du finns."

Du är den enda vännen jag vill bryta upp med

När jag under första året på gymnasiet kämpade mig upp för skolans många trappor, då var jag glad att jag hade dig. Jag hade ingen energi för andra.  Och lika lite som jag såg andra, lade andra märke till mig. Det gjorde ingenting alls. Det gjorde inget att jag inte lärt känna någon i klassen. Jag behövde inga vänner. Du var min bästa och enda vän. 

 

Foto: Jean Kleisz
 

Jag insåg inte att du levde på min ensamhet. Du behövde att jag isolerades, att alla som möjligtvis kunde bry sig hölls på så långt avstånd som möjligt. Mitt självhat var din näring och jag älskade hur du gjorde att jag försvann. 

 

Men du var ingen vän. Inte ens om du varit mänsklig hade du varit det. Du var bara ett ätstörningsmonster och även om jag älskade dig så hatade jag att jag älskade dig så mycket.


Så överlevde mina växter under sommaren

Okej, först och främst bör jag säga att alla faktiskt inte överlevde. Men alla utom en åtminstone, och det är antagligen så mycket bättre än om jag inte hade gjort något speciellt alls för att mina växter skulle klara sig medan jag åkte fram och tillbaka i vårt avlånga land. Jag brukar nämligen vattna flera av dem varannan dag, så att jag var iväg en hel vecka blev lite problematiskt (inte minst eftersom sommarvärmen förvandlade min mini-lägenhet till ett växthus). Men som sagt, de flesta mår trots allt fint nu, så här kommer lite tips kring hur man kan lyckas med det.

 
Flaskor
Tips nummer ett är att samla på sig ett gäng plastflaskor och göra ett litet hål i korkarna, så att vatten långsamt kan droppa ut när man ställer dem upp och ner i krukan. Exakt hur stort hålet bör vara är jättesvårt att avgöra och beror bl.a. på hur mycket vatten växten behöver, så man får testa sig fram - förslagsvis innan man reser iväg.
 
Jag valde att ställa flaskorna lite på sned - istället för att trycka ner dem i jorden - så att luft också kunde komma in genom hålet och underlätta droppningen. Ett annat alternativ är att göra några hål i botten av flaskan, så att luft kan komma in den vägen. Väljer man att trycka ner dem i jorden kan dock ett större/fler små hål i korken behövas.
 
Plastpåsar
För mina små växter som egentligen inte behöver vattnas särskilt ofta, satte jag på plastpåsar som jag gjorde små lufthål i. På detta sätt minskade jag risken för uttorkning på grund av värmen, i och med att vattnet som avdunstade "stannade" i påsen och droppade ner på växten igen. Detta fungerade verkligen bra, men tyvärr även för små skadedjur/mögel som frodas i den instängda miljön. Så dubbelkolla att dina växter inte är drabbade av något sådant innan du klär dem i en påse, så du slipper komma hem till mindre roliga överraskningar (det var det som hände den av mina växter som inte överlevde)
 
Skugga
Självklart är det också en bra idé att flytta dina växter från fönster och andra soliga platser, till skuggiga delar av ditt hem. Det finns ingen anledning att dina växter ska sola, och därmed växa extra snabbt och bli extra törstiga, just precis när du är iväg. Spara det till någon annan gång.
 
Vänner
För min del var inte detta ett alternativ just den här gången, men har man någon vän (eller annan mänsklig varelse) som kan hålla koll på ens växter medan man är borta, är det förstås optimalt. Det slår alla flaskor och påsar i världen!

Tack till dig

Tack du fina människa som stoppade mig för att säga att jag har ett fint leende och önska mig en fin dag. 

 

Foto: Fritz Bielmeier 
 

Du kunde inte veta det, men en fin dag var verkligen inte något jag hade. Det hade varit en dag då jag struntat i att äta fast jag var hungrig. Det hade varit en dag då jag ifrågasatt mitt motstånd till att ta antidepressiva.  Det hade varit en dag då jag inte hade lett. Inte på riktigt i alla fall. 

 

Inte ens leendet jag gav dig när vi möttes var äkta. Jag log för att det är vad jag brukar göra när de sociala koderna är otydliga. När det känns som att man nog inte ”ska” säga hej eftersom man promenerar runt i en storstad, men när det ändå är så pass få på gatan att man inte bara vill ignorera den man möter. Då försöker jag få ögonkontakt och sen ler jag.

 

Men leendet jag gav dig sen, efter att du sagt de där orden, det var så äkta det bara går. Du lyste upp min dag. På riktigt.


Vi skapar minnen i din hemstad

 
För en vecka sedan begav jag mig till Norrköping för andra gången den här sommaren. Kändes speciellt. Att åka till en plats jag aldrig tidigare hade besökt vid två tillfällen så tätt inpå varandra. Och tycker fortfarande att det känns speciellt att gå runt bland de fina husen och tänka att det är just på de gatorna som min vän Sandra gått runt under hela sin uppväxt. Gillar Norrköping för det, men också för att det råkar vara en väldig fin och precis lagom stad.
 
Denna gången träffade jag dock på betydligt fler människor än förra gången, bl.a. några av Sandras vänner, men inte minst också Ellinor som rullade in på perrongen ungefär samtidigt som jag. Så underbart att ha psykologtrion samlad! Tillsammans var vi på utebio med sing along, åt vi väldigt mycket popcorn, cyklade vi runt i regn, råkade vi (fast mest Sandra) ut för att ett cykelhjul sprängdes, besökte vi second hand-butiker, åt vi lunch bestående av bl.a. jordnötter och jordnötssmör under ett träd utanför ICA, låg vi på ett berg och pratade om hur små vi människor egentligen är, spelade vi ett otroligt roligt spel tills vi somnade i varandras famnar och så gjorde vi en mängd andra saker som innebar att vi hade det bra tillsammans.

Ovissheten

Jag slås av hur ovisst livet är. Det är så mycket som händer som jag inte förstår. Aldrig kunnat förutse. Varför är jag ens här? Och varför lever just jag det här livet?
 
Jag trodde mig ha en klar bild av stora delar av min framtid, men här är jag nu, helt omkullkastad av livet. Jag menar hallå, jag är i full färd med att bli psykolog - bara det! Men det är så mycket annat också - stort som smått - som förvånar mig. Händer allt det här mig? Hur hände det?
 
Foto: Lukasz Szmigiel
 
Inte minst därför känns den kommande hösten så spännande. Jag vet i princip ingenting mer om livet än vilka kursböcker jag behöver (och till och med det är jag osäker på) och även om det kan skrämma kontrollfreaket i mig så gör det mig mest nyfiken. Nyfiken på vad det ska bli av allt.



RSS 2.0