I färgdimman pausas livet

 
Det är som om livet är pausat. Det är inte det. Förstås. När jag går utanför min dörr så fortsätter livet och allt händer i ungefär samma takt som normalt. Men det är så det känns. Att leva i en röra som denna får det att kännas som att allt står still. Här lever jag inte, här står jag bara ut tills målaren är klar.
 
Jag blir ganska så stressad inombords av det här och får ont i huvudet av färglukten jag sover i. Men det är ju som tur är för något bra. Om några dagar ska jag få ställa iordning allt i en helt nymålad mini-lägenhet. Det ser jag otroligt mycket fram emot!   

Tyngdlagen

Jag ska inte känna mig tung, tänkte jag och kände mig ännu lite tyngre. Det är bra, lite rörigt, men ändå ganska så bra för att vara som det är. 
 
Jag fyller på med energi. Frukt är bra sägs det. Och vissa dagar kan man vara i väldigt stort behov av frukt. Eller en kram. Men frukt funkar som sagt också. 
 
Utöver frukt är det väldigt trevligt att få reda på att man klarat tentan. Det har jag alltså tydligen gjort. Det lättar. Är en lättnad. 
 
Men lite tung är jag ändå och det får man vara, tänkte jag och kände mig lite lättare.

Rödbetshype

Vissa människor har stort inflytande på en...
 
Exempelvis kan vissa människor få en att använda rödbetor till all möjlig sorts mat. Rödbetor i ugn, rödbetssoppa, rödbetshummus, rödbetsvårullar, rödbetscrepes och nu senast: rödbetspaj! Det är imponerande att få någon som mig - som inte gillade rödbetor - att helt plötsligt använda det i så otroligt mycket och ständigt experimentera fram nya smakkombinationer för denna fina röda beta. Jag är tacksam för det och nu hoppas jag på att med detta recept även smitta er med röbetshypen. 
 
(Till er som känner mig väldigt väl vill jag dock tydliggöra att detta inte innebär att min rödbetssalladsfobi botats. Det är något helt annat. Men är glad över att jag släppt mina fördomar och insett att alla rödbetor inte behöver vara hemska bara för att några får för sig att bli rödbetssallad)
 
 
 
Till pajdegen: 3 dl vetemjöl | 0,75 dl olja | 0,5 dl vatten | en nypa salt
 
Till fyllningen: 400g rödbetor | 1 gul lök | 200g fast tofu | 1 grönsaksbuljongstärning | 1 tsk timjan | 2,5 dl havregrädde | svartpeppar | salt
 
Så här gör du:  Börja med att blanda ihop vetemjölet och saltet till pajdegen. Tillsätt sedan oljan och vattnet och nyp ihop till en smidig deg. Kavla ut den och lägg i en pajform på ca 25 cm i diameter (eller tryck ut den direkt i formen) och förgrädda det sedan i mitten av ugnen, i 200°C, ca 10 min. 
 
Medan pajskalet är i ugnen, kan du fördriva tiden med att skala och grovriva rödbetorna (tips: har du matberedare med "rivfunktion" använd den. 400 g låter kanske lite, men det känns som otroligt mycket när du står där med rivjärnet). Hacka sedan löken och smula tofun. Fräs löken och tofun i lite olja och krydda med buljong, timjan, salt och svartpeppar. Låt steka en stund och tillsätt sedan röbetorna och grädden. Smaka av och tillsätt mer salt/svartpeppar/timjan efter tycke. Häll sedan fyllningen i det färdiggräddade pajskalet och kör in allt i ugnen igen och grädda 15-20 minuter.
 
Ta ut din finfina paj, låt den vilja åtminstone några minuter och njut sedan av den tillsammans med exempelvis en god sallad och en klick havre-fraiche. 
 
 
Vill du ha mer vegopaj-inspiration kan du kika på det här inlägget som blogg.se-redaktionen har satt ihop. Där hittar du utöver detta recept fyra andra på vegetariska pajer

Prick ett år sedan

I lördags var det exakt ett år sedan jag tog steget. Det var trehundrasextiofem dagar sedan jag tog steget att dela med mig av talet jag höll hösten 2013. Det som betytt så mycket för mig. Och som var viktigare än så mycket annat. 
 
Det är sorgligt att det ska behöva vara ett stort steg. Att prata om ätstörningar eller annan psykisk ohälsa borde inte kännas som att man öppnar upp hela sin själ och blottar sig för världen. Så känner jag inte nu, men så kände jag då, och därför är jag så otroligt tacksam för alla fina ord jag fick här på bloggen, på facebook och i "verkliga" livet.
 
 
Att jag valde att dela med mig av talet ledde inte minst till att jag äntligen kände mig fri att även skriva om den aspekten av mitt liv här på bloggen. Det har varit så skönt och känts så otroligt viktigt. För vi måste prata mer om psykisk ohälsa för att skammen och den ensamhet som ofta medföljer ska minskas, men också för att förståelsen hos utomstående ska öka. Det är viktigt. Vill skriva det tusen gånger om. Viktigt. Viktigt.  V I K T I G T.
 
Om någon av er missat inlägget jag pratar om så går det att hitta här. Läs gärna. Är det något inlägg jag vill att ni ska läsa är det just det. 

Fötterna får stå ut

Det värsta med vattenpölar, eller vatten över huvud taget, var fötterna. Det var som om pölarna expanderades så till den grad att fötterna blev en del av dem. Plask. Plask. Fötter som kämpar för att vandra framåt.

 

Och det värsta med morgonregn var just att det föll på morgonen. Fötterna fick då tillbringa hela dagar som vattenpölar. Blöta. Kalla. Plask. Plask. Mot skolkorridorgolvet.  

 

Såhär i efterhand tänker jag att jag borde blivit sjuk. Kanske blev jag det också, men märkte det inte. När man är så utslagen att man inte ens orkar tänka kring att man går runt med söndertrasade tygskor i regnrusket, då är det inte lätt att märka ifall man blir lite förkyld. 

 

Självklart hände det någon gång att jag tänkte att jag borde köpa nya skor, men tanken stannade där. Allt blev så jobbigt. Skulle jag ha tänkt vidare så skulle jag också behövt ta ställning kring vilken typ av skor jag ville ha. Och vilken färg. Och sen skulle jag behöva ta mig till en affär. Och prova. Och köpa.

 

Det blev för mycket. Jag orkade det inte. Så jag gick ständigt runt med två vattenpölar till fötter.

 

-     -     -     -     -     -     -     -     -     -     -     -     -     -     -     -     -     -     -     -     -     -     -     -     -     -     -     -     -     -     -     -     -     -     -     -     -     -     -

 

- Ett minne från tiden då jag var som sjukast i ätstörningar


Är jag författare nu?

Det kanske inte är den finaste boken i bokhyllan, men det är ändå en bok. En  r i k t i g  bok. Och i denna bok kan man på sidan sextiofem finna en novell skriven av mig. Ganska så häftigt ändå.
 
"Det stora steget" är en novell jag skrev för ungefär ett år sedan under skrivarkursen jag gick i Uppsala. Den handlar om ett stort steg som är påväg att tas men som förvandlas till någonting helt annat. Något som inte ens fanns i huvudpersonens fantasi, trots att det egentligen borde vara något väldigt vardagligt. Mer säger jag inte tror jag. 
 
 
När jag själv läser den såhär ett år senare fylls jag av väldigt blandade känslor. Är stolt, men samtidigt besviken. Eller nej, inte besviken, mer förundrad. Jag är förundrad över hur mycket mitt skrivande förbättrats det senaste året - med andra ord, jag själv tycker att den helt klart hade kunnat vara bättre skriven. Är fortfarande nöjd med själva historien och strukturen, men hade jag skrivit den idag hade jag gjort stora förändringar i hur jag skrev det. 
 
Dessutom inser jag hur mycket jag påverkats av kursen. Både på gott och ont. Jag lärde mig extremt mycket, men i novellen ser jag också hur jag tagit beslut eftersom jag tänkt att det är så man "borde göra" - på bekostnad av det som är "jag" på riktigt. Önskar att jag inte hade gjort det.
 
MEN jag känner mig inte så negativ som jag kanske låter. Det är enormt kul att en av mina texter nu finns i en riktig bok och jag är enormt tacksam över att ha fått denna möjligheten! Sen att jag även ser alla novellens brister är ju i grund och botten någonting positivt. Det tyder ju på att jag rör mig framåt.

Pluggmagkänsla

Jag har varit så velig. Inte kunnat bestämma mig. Har det varit bra eller dåligt? Skulle jag gjort på något annat sätt? Skulle jag gjort mer?
 
Eftersom det i denna prestationsvärld alltid går att göra mer hade även jag kunnat plugga mer till tentan. Faktum är att jag verkligen hade kunnat det, för förra helgen var helt oplanerad - eftersom jag skulle plugga - men trots det gjorde jag minimalt. Istället åt jag långa frukostar och tog långa promenader. Det brukar bli så när tentor/andra prov närmar sig. När andra ökar upp plugghastigheten börjar jag fundera på att ta "fria förmiddagar/eftermiddagar" och när vi är så nära som dagen innan tar jag helledigt.
 
Det är som om jag inte styr över mig själv. Det sker automatiskt. Det är inte så att jag är helt fullkomligt trött på att plugga utan efter ett tag så bara trappas det ner. Automatiskt. 
 
 
Kanske är det så enkelt att jag på ett omedvetet plan känner av när jag faktiskt börjar få koll. När det räcker med plugg. Hittils har den hypotesen åtminstone inte motbevisats. Förra våren när jag pluggade lite allt möjligt (och allt inte kändes så "viktigt") så experimenterade jag lite och lät plugget styras av just den där magkänslan. Och det gick ju bra. Så kanske borde jag lita på det och inte gå runt och vara orolig över att jag möjligtvis lever i en falsk trygghet.

En dag ska hon bli älskad

Hon kan inte låta bli att älska. Hon lyfter upp den stora koppen med båda händerna och värms av chaiteet som rinner genom hennes kropp. Hon kan inte låta bli att sitta där och älska. Hon älskar hur hon ser på allt med nya ögon nu. Älskar hur minnena omformas och drömmarna nyskapas. Hon älskar hur hon ständigt verkar vara på bristningsgränsen. Och att det finns en dag för sådant. 

 

In love by Dr. Wendy Longo (CC BY-ND)

 

Det är bara av kommersiella syften. Men hon bryr sig inte. Trots att hon är en som borde irriteras. Helt klart.

 

För en dag ska hon vara en andra irriterar sig på. Hon ska köpa chokladaskar och skicka fina sms. Hon ska glädjas när det råkar vara en söndag. För då kan hela dagen förvandlas till en gemensam sovmorgon.

 

♥   ♥   ♥


Jag drömmer om att lägga ut en instagrambild där du kysser mig och skryta om hur mycket jag älskar dig.

 

Problemet är bara att jag inte vet vem du är än.
 
 
♥   ♥   ♥
 

Lämna mig inte

Jag har så svårt att förstå. Inte logiskt sett. Men känslomässigt. 

 

Mitt jag vill inte på riktigt ta in att det faktiskt inte är någon brådska. Det finns tid och saker och ting behöver tid för att på riktigt kunna gro. Det är inte bra att stressa på. Det finns inget behov av det heller. 

 

Trots det går jag runt med en känsla av att människorna kring mig snart kommer ryckas ifrån mig. Snart är min chans förbi. Min chans att lära känna dessa fina personer är snart överspelad och då blir de bara ytterligare några människor som klivit in i mitt liv för att sedan lika plötsligt kliva ut.

 

 

Det mest rimliga kanske hade varit att därför inte vilja komma nära. Men sådan har jag inte blivit. Jag har blivit en  som skyndar på allt jag kan för att hinna så mycket som möjligt under den förmodat korta tiden. Vill inte låta någon jag känner för gå till spillo. Och kanske har jag en förhoppning om att det ska finnas en känslomässig gräns som gör att vi kan trotsa livets avsked. 

 

Det finns mycket positivt med det. Jag har en tendens att få väldigt fina relationer till många fina personer och steget dit från enbart bekantskap är ofta ganska litet. Är väldigt tacksam för det. Uppskattar det. Men borde hitta en inre balansgång. Borde inte vara så orolig för att människorna jag bryr mig om snart ska tas ifrån mig. För det finns ingen förutbestämd deadline. 


Hår-influenser

Tre hår-inlägg på raken? Ja, det blir lätt så under dagar som är så enormt hår-influerade som mina nu har varit. Eller faktiskt. Det har inte bara varit dagarna som gått i hårets tecken. I princip det enda jag drömt om de senaste nätterna har varit hår. Långt hår. Kort hår. Fint hår. Fult hår. Mitt hår. Ditt hår (?). Hår överallt. Hår hela tiden.  
 
 
Så innan jag kan gå vidare med mitt liv känner jag att jag måste visa upp mig. Det här är jag. Såhär ser jag ut nu. Måste inte minst påminna mig själv om det, då jag fortfarande blir förvånad varje gång jag möts av min egen spegelbild.
 
Och är det första gången du klickar dig in hit och undrar varför jag gör så stor grej av mitt hår, kan du scrolla ner till inläggen här nedanför. Då tror jag att du förstår. 

Nu har jag håret i min hand

 
Alltså.  G A L E T  är det här! Så enormt mycket försvann (betydligt mer än planerat) och nu sitter jag här med håret i min hand. Så sjukt konstigt. Att se sitt hår så här. Och att vänja sig vid det lilla som blev kvar.

Nu ryker det

 
Ä  n  t  l  i  g  e  n   är det dags att klippa av sisådär fyrtio centimeter av allt det här. Inte för att sedan slängas i papperskorgen, utan för att någon gång i framtiden hamna på huvudet på ett barn med alopecia eller annan sjukdom som gör så att hen tappar håret. Där kan det vara så mycket mer betydelsefullt.

Mina viktigaste julklappar

"Du behöver ju inte spara dem till sist." sa pappa, som för att tydliggöra att det antagligen inte var presenterna jag skulle bli gladast över. Jag förstod ingenting. Jag kunde verkligen inte ana vad som gömde sig i de relativt tunga paketen.
 
 
Om jag blev förvånad? Helt klart. Hade aldrig någonsin kunnat föreställa mig att jag skulle få en brandsläckare och en brandfilt i julklapp. Och jag hade verkligen ingen aning om att de dessutom kunde vara så fina! 
 
Om jag skulle sparat de bästa presenterna till sist, hade jag helt klart kunnat spara dessa. Pappa behövde inte vara orolig. Jag blev inte besviken. Hur skulle jag kunna bli det? Bättre julklappar får man faktiskt leta efter.

Känn ingen sorg för mig Göteborg

Jag har verkligen aldrig tyckt om Göteborg.
 
Bra början va? Bra att börja en relation med att verkligen inte tycka om någon. Eller i detta fall något. För även om jag ser det som att jag har relationer till städer så ser jag dem inte som individer. Nej där går gränsen.
 
Hur som helst hade alltså relationen till det som idag är min hemstad kunnat börja bättre. För det var inte ens någon form av "hatkärlek" det handlade om. Jag var bara uppriktigt ointresserad och kunde inte förstå hur folk kunde få för sig att sjunga sånger om en stad som Göteborg. 
 
När jag var på mässa inför att välja universitet var jag ändå snäll. Tänkte att jag skulle ge Göteborg åtminstone en liten chans, så jag gick till deras monter och frågade vad som gjorde dem speciella. Efter en stunds funderande fick jag svaret att det som gjorde dem speciella var att de inte hade något speciellt. Ingenting alls? Nehe. Där gick Göteborg miste om sin chans.
 
 
Så när magkänslan i början av förra året fick för sig att viska att det var till Göteborg jag skulle flytta blev jag otroligt konfunderad. Älskade ju Uppsala så innerligt, hur kunde jag då vilja flytta till en stad som jag kände så otroligt lite för? Det korta (men ganska så otydliga) svaret på den frågan är att jag ville flytta till en stad som kunde ge mig möjligheten att skapa ett nytt liv, men också behålla de bästa bitarna av mitt gamla. Och Göteborg skulle nog ändå kunna det, tänkte jag.
 
Gång på gång upprepade jag för folk att jag nog skulle kunna göra Göteborg till det jag vill. Det var nog en sådan stad sa jag, en stad man kan forma efter sina egna önskemål. Lite diffust sådär. Mest var det nog ett försök att övertala mig själv om att Göteborg faktiskt var en stad jag kunde lära mig att trivas i. 
 
Men det blev inte så mycket "lärande". Allt skedde spontant. Vet visserligen inte hur mycket som var stadens förtjänst och hur mycket som berodde på att saker i mitt "nya liv" började så himla bra. Oavsett började jag tycka om Göteborg. På riktigt. 
 
Och nu ser jag på denna stad med helt andra ögon och kan verkligen se så himla mycket fint. Den som sa att det speciella med Göteborg (och kanske mest menat Göteborgs universitet) är att det inte finns något speciellt hade helt enkelt fel. Det finns helt klart massvis som gör Göteborg speciellt!
 
Men viktigast av allt är ändå att jag nu känner mig hemma på ett sätt som jag aldrig tidigare gjort. För första gången bor jag i en stad som jag inte på något sätt längtar bort ifrån och det känns verkligen så otroligt fantastiskt.



RSS 2.0