I färgdimman pausas livet

 
Det är som om livet är pausat. Det är inte det. Förstås. När jag går utanför min dörr så fortsätter livet och allt händer i ungefär samma takt som normalt. Men det är så det känns. Att leva i en röra som denna får det att kännas som att allt står still. Här lever jag inte, här står jag bara ut tills målaren är klar.
 
Jag blir ganska så stressad inombords av det här och får ont i huvudet av färglukten jag sover i. Men det är ju som tur är för något bra. Om några dagar ska jag få ställa iordning allt i en helt nymålad mini-lägenhet. Det ser jag otroligt mycket fram emot!   

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback