Månadslistan #7

✳ Månadens städer: Göteborg, Fritsla, Örebro, Upplands Väsby, Stockholm, Uppsala och Norrköping
Tror inte att jag missat någon stad som jag befunnit mig i den här månaden. Men oavsett kan det ju konstateras att juli verkligen präglats av runtresande i vårt avlånga land. Har uppskattat det väldigt mycket, men ser nu fram emot att få vara hemma i Göteborg ett tag. 
 
✳ Månadens kommentar: Va?! Du som verkar vara en så kissnödig person!
Känner att den här kräver sin förklaring. Fast samtidigt att jag nog inte kan ge en som på riktigt kan förklara att den här kommentaren var helt rimlig. Lite komisk, men helt berättigad. Så jag lämnar det här.
 
 
 Månadens besvär: Mat
Gillar inte att jag behöver skriva det, men det är så det har varit. Har haft mycket matångest och pendlat mellan att tröstäta och äta för lite. Det är inte bra, men hoppas och tror att det bara är en liten svacka. Det kan vara jobbigt, men också okej.
 
 Månadens överraskning: Att blogg.se valde att dela med sig av mitt "komma ut-inlägg"
Att se mitt inlägg länkat på t.ex. startsidan för blogg.se var stort för mig. Blev så glad av det och kommentarerna som tack vare det trillade in värmde verkligen så otroligt. 
 
✳ Månadens tips: Ta vara på vildhallonen!
Det är verkligen hallon-år i år och åtminstone här i Göteborg, åtminstone i den delen som jag bor, växer mängder av hallon i vartenda dike. Om det skulle göra det nära er också, så tycker jag att ni ska ta vara på det. Gå ut och plocka hallon till frukosten eller ät direkt från busken. Oavsett - njut!

Filterfri poesi #1

 ∞
 
 
 

Inget värt en livskris

Saknar barns vishet
Att kunna inse
att tristess är just tristess
Inget värt en livskris
 
•     •     •
 
Jag önskar så att jag inte hade så svårt att acceptera den. Eller snarare hantera den. Tristessen. För över ett år sedan skrev jag ju ett inlägg om att jag trodde att den var utrotad. Kanske ur hela samhället. Men åtminstone ur mitt liv. Jag skrev om att jag sörjde det. Att jag i min stressiga vardag längtade efter att ha så pass mycket tid att jag till och med skulle kunna känna mig uttråkad. Att inte ha något alls att göra. Och ja, det var också något jag hade i åtanke när jag denna sommaren valde att inte jobba.
 
Men sanningen är att jag inte kan hantera den. När tristessen närmar sig, trillar jag direkt in i oönskade tankebanor. Känslan av att vara uttråkad infinner sig aldrig, utan istället hamnar jag i en existentiell kris. Jag tänker att hela livet är meningslöst.
 
Foto: James Ballard
 
När jag tänker efter har jag nog varit så väldigt länge. Kanske är det också därför jag blivit så bra på att underhålla mig själv. Och kanske har det i sin tur bidragit till att jag extremt sällan faktiskt hamnar i tristess. Kanske har det inte bara berott på stress och kanske har det inte varit tristess jag saknat när jag varit stressad. 
 
Jag borde göra efterforskning. Känner sig folk uttråkade någon gång? Hörde nämligen en forskare som sa att det kan vara bra att göra det ibland. Åtminstone verkar det som ett bättre alternativ än att känna att livet är meningslöst de gånger man inte har något att göra. 

Acceptansproblematik

Det gör ont att läsa det här. Jag kan inte förstå att samhällets normer hade grott sig så djupt in i mig att till och med min kropp rent fysiskt reagerade så starkt. Jag kan inte förstå att det skulle vara så svårt att acceptera.
 
•     •     •
 
Det började med en ”feelgood-film”. En film som på alla sätt var så där klyschig, men ändå fin, som en feelgood-film brukar vara. Och visst gjorde den mig glad. Fast samtidigt inte.

 

När den ena tjejen hade ”blivit av” med sin pojkvän och den andra tjejen var på väg bort därifrån (men alltså klyschigt nog stoppades av tjejen som nu var singel) började tårarna rinna ner för min kind. Rent konkret kunde jag inte förklara varför. För att det var fint? Ja kanske, men kanske mest för att jag tänkte att jag minsann aldrig kommer få ett sådant ögonblick.

 

Jag var så avundsjuk. Jag ville också hitta en tjej som var så där fantastisk på alla sätt och vis och som uppriktigt älskade mig. Jag tänkte att det då skulle vara lättare. Lättare att acceptera den jag är.

 

Men eftersom jag (dumt nog) antog att det aldrig kommer hända, var det så otroligt svårt för mig att acceptera att jag är den jag är. Och det gjorde så ont. Tårarna fortsatte rinna och jag lade mig i fosterställning kramandes ett mjukt gosedjur. 

 

Sen gick det fort. Plötsligt satt jag där i sängen med gråten i halsen och kunde inte andas. Det stack i händer, fötter och öron (!) och för varje sekund domnade händerna bort mer och mer. Efter en liten stund kunde jag inte röra fingrarna alls, men försökte ändå knappa in ”panikångest hjälp” i googles sökfält.

 

Jag hittade några tips. Jag testade att sätta mig på sängkanten och trycka fötterna mot golvet och fokusera på hur det kändes. Jag testade att kupa händerna och sätta dem över munnen, för att på så sätt inte andas ut så mycket koldioxid. Jag testade allt möjligt, men inget fungerade.

 

Jag insåg att det var andra gången jag fick en riktig panikångestattack. Först trodde jag att det var den första, men sen insåg jag att en episod för länge sedan måste ha varit det också. För det kändes som det här, och det här måste vara panikångest. 

 

Det var bara att härda ut och efter en halvtimme glädjas åt att kunna andas ut. 

 

Det känns som att det är meningen att en sådan upplevelse ska ge en något och kanske gjorde den det. Kanske gav den mig en insikt i hur jag verkligen - på riktigt - känner. Trots det är det så himla svårt. Så svårt att acceptera. 

 

Men jag frågar mig varför. Varför kan jag inte tillåta mig själv att älska den jag älskar??

 

- Från oktober 2015


Min lilla syster

 
Äntligen har jag sett filmen "Min lilla syster" och precis som jag anade var den otroligt bra. Få filmer (om ens någon) lyckas skildra ätstörningsproblematik på ett så genuint sätt som den gjorde. Oftast romantiseras och förminskas sjukdomen - antagligen på grund av okunskap - och riskerar då att vara triggande på olika sätt för personer som själva har en ätstörning och/eller bidra till att personer faller in i ett ätstört beteende. Men i "Min lilla syster" gjordes inte det.  Är så glad över det. För en film som den behövdes. Och antagligen behöver egentligen alla se den.

Flytande lycka

När jag fick reda på att den här månadens tema till Monthly Makers var "saga", var mitt val förstås självklart. Något Harry Potter-inspirerat skulle det helt klart bli! Men så var det ju det där med glasflaskan jag ville göra något med. Gick det att kombinera? Klart det gjorde!
 
 
Resultatet blev det här.  En flaska med "Felix Felicis" - också känt som "Liquid Luck" - från Harry Potter och halvblodsprinsen. För er som inte är så insatta i Harry Potters värld så är det helt enkelt en trolldryck som gör en oootroligt lycklig i några timmar. Tänkte att det kunde vara en bra grej. När vardagen blir för stressig, eller när det känns tungt av någon annan anledning, kan jag behöva lite Felix Felicis. 

Saker som gör mig orimligt glad

Eftersom jag just nu verkar vara på väg ur en känslomässig svacka och upp på en glädjefylld topp (tack för det!) fick jag för mig att lista några av de vardagliga ting som på sådana toppar gör mig näst intill orimligt glad. Så här kommer det:
 
 

Perfekt synkade spårvagnsbyten      Blogg-kommentarer    ✳   Kramar   ✳   Avokado på extrapris   ✳   Regnbågar   ✳   Varma täcken   ✳   Fina ord      Oväntade samtal med personer jag inte känner   ✳   Kaffe vid kaffesug   ✳   Godkända tentor   ✳   Vackra hus   ✳   Långa djupa pratstunder      Vildhallon   ✳   Kärlek   ✳   Fängslande musik      Frukostar   ✳   Julen   ✳   Vintern   ✳   Våren   ✳   Sommaren   ✳   Hösten


Bortglömd glömska

Foto: Tom Skarbek-Wazynski 

 

När det blir mörkt blir jag glömsk. Jag glömmer bort att det är så livet är ibland. Att det är så mitt liv är. Jag glömmer bort att allt som skapas inom mig är en mängd lögner; jag kommer aldrig ta mig ur det, jag kommer aldrig kunna tänka, känna eller se på världen på ett annat sätt. 

 

Jag glömmer att det faktiskt går över. Att jag är en person som kort efter jag vridit mig i ångest och känt att allt är meningslöst, gläds orimligt mycket av vildhallon. Plötslig far ett glädjerus genom kroppen på grund av en sol som spricker upp. Eller härlig luft. Eller en bra serie. 

 

Varje gång det går över tänker jag att jag borde förstå det. Minnas det för framtiden. Jag glömmer hur glömsk jag blir när det blir mörkt.


Portens Bageri - Caférecension

Klockan 13.15 en gråmulen sommaronsdag, kliver jag in på Portens Bageri på Munkebäckstorget 8 i Göteborg. Jag hade tänkt att det var dags. Dags att kika in det där cafét som jag visste låg nära "min" fruktaffär, men som jag aldrig sett skymten av. Antagligen eftersom jag varit för fokuserad på frukt (cafét och fruktaffären visade sig nämligen ligga vägg i vägg). 
 
 
Ljud: Det första jag hör när jag kommer in är Ed Sheeran. Jag tänker "det var värst vad hans låtar förföljer mig", men blir ändå glad. Gillar ju den sortens musik. Dessutom ansåg jag att volymen var precis lagom (vilket den ju verkligen inte alltid är på fik). I övrigt hördes personalen som pratade lite med varandra, samt tystnaden från caféts gäster. Även om det kom lite fler gäster (var bara totalt fyra när jag kom), blev det aldrig särskilt livat. Den lugna stämningen bidrog nog till att de som inte satt ensamma (vilket var majoriteten), pratade relativt tyst. 
 
Stil: Likt da Matteo är Portens Bageri inrett i en modern och rustik stil, med övervägande brunt och svart. Mycket fina tavlor, plansher och andra dekorativa detaljer dessutom. I jämförelse med da Matteo upplevs inredningen dock som något "billigare", men det tycker jag bara bidrar till en charm som jag tycker om hos caféer.   
 
Kaffet: För 26 kr fick jag en relativt stor kopp bryggkaffe, inklusive påtår. Den var god. Inte mer än så. Men inte mindre heller för den delen.Till kaffet fick jag Oatlys vanliga havredryck, vilket förstås är bättre än ingen växtmjölk alls, men skär sig i kaffet. Undrar varför de inte ställde fram iKaffe, då jag efteråt skymtade den i kylen. 
 
 
Pluggvänlighet: Ganska god. Om man gillar att plugga med lugn musik och någon enstaka person som pratar i bakgrunden (vilket jag kan göra ibland), är det perfekt atomosfär. Eluttag fanns det några få här och där, men tänker att det antagligen är tillräckligt, att man vid behov får sätta sig på en plats nära ett. WiFi däremot verkade inte finnas, så behöver man det är det förstås ett problem.
 
Djupsamtalslämplighet: Ganska dålig. Så länge man inte viskar kan varje ord som sägs höras. Denna gången inte för att det var särskilt lyhört, utan för att det var så litet. Man kan självklart prata där, men kanske att alla inte känner för att prata om det allra djupaste. 
 
Oväntad favorit: Människor som köper bröd. Märklig detalj kanske, men åh vad jag uppskattade det. Det var så himla fint när folk kom in och funderade över vilket av alla goda bröd de skulle ha till morgondagens frukost. Eller kvällens soppa. Det var verkligen en detalj som bidrog enormt till caféts charm. 
 
Tips: Passa på att köpa bröd du också om du går dit. De hade verkligen enormt många sorter som såg otroligt goda ut!
 

Veganboxen

 
Det är egentligen väldigt märkligt att jag inte testat på Veganboxen tidigare. Har nämligen egentligen "varit med" från början då jag följer Sofia von Porat - grundaren av Veganboxen - i olika sociala medier, och får hennes veckobrev (tror de kommer en gång i veckan, men vet inte riktigt, blir positivt överraskad varje gång) på mailen. Trots det har jag aldrig beställt den. Varför? Att en gång i månaden bli överraskad med en låda med veganska snacks, låter väl fantastiskt? Jovisst, men jag har nog varit lite snål mot mig själv. Inte tänkt att jag ska unna mig det.
 
Så, att få en tre-månaders prenumeration på Veganboxen i födelsedagspresent var verkligen  u-n-d-e-r-b-a-r-t ! När jag igår gick till posten och hämtade ut min första box var jag näst intill överdrivet exalterad. Vardagslyx på hög nivå. Det känns redan som att det är ganska stor chans att jag påbörjar en ny prenumeration när den här är över.
 
 
Vill du läsa mer om Veganboxen kan du göra det HÄR
 

Tack för människorna

 
Är så tacksam. Tänk att jag har turen att ha så många fantastiska människor i mitt liv ( till exempel denna ↑ ) Försöker uttrycka den till dem. Tacksamheten. Men gör det aldrig tillräckligt. Det är nog inte möjligt.

På resande fot

 
Ännu en gång är jag på resande fot. Denna gången har jag flytt till Örebro. In i en vänskapsbubbla. 
 
Uppskattar det så otroligt mycket. Även om det är många jag hade velat vara närmre - rent geografiskt - är det fint att ha vänner att resa till.

Känslostorm och ångestklump

Så här några dagar efter jag kommit hem från skrivarkursen, inser jag hur påfrestande den var. Eller egentligen inte kursen som sådan, utan snarare tiden jag var där. Mycket berodde nog på att jag åkte dit med ett känsloläge som var väldigt tveksamt. Det var inget som hänt och jag hade inget som jag kunde peka ut som "problemet", men jag kände mig skör. Som om jag var på väg in i en svacka.  
 
På grund av det blev redan stora känslor större i mig. Att skriva kändes, texterna och minnena de grävde upp kändes, att dela med mig av mina texter kändes, att höra andras tankar om mina texter kändes, att höra andras historier kändes, att vara där kändes. 
 
Men samtidigt hade jag inte tid att känna. Det var så intensivt - vi bara skrev och skrev, och när vi inte gjorde det pratade vi med varandra. Det var fantastiskt! Men otroligt krävande för en som jag, som (trots att jag älskar det) blir så otroligt utröttad av sociala sammanhang. 
 
 
Allt detta var dock inte något som "överskuggade" mina dagar på folkhögskolan. Verkligen inte! Det snarare bidrog till att jag kunde gå in i skrivandet ordentligt och till att jag fick insikter som jag kanske inte fått annars.
 
Mina dagar där var fantastiska. Det var när jag åkte hem som jag kände att allt tagit på krafterna. 
 
Det började på tåget med att jag tänkte kring luften. Jag räknade ner minuterna tills jag skulle få gå ut i friska luften där det fanns syre. Räknade ner tills jag skulle kunna andas. Och sen kom trycket över bröstet. 
 
Det var längesedan jag hade sådan ångest. Åtminstone mer än en månad sedan och det är för mig en lång tid. Men det slog mig att jag inte kände mig förvånad. Det var som om hela denna månadens känslor samlats i en stor klump som nu gjorde så att varje inandning värkte. Det var logiskt på något sätt och därför inte så jobbigt som det skulle kunnat vara.
 
Det jag behövde var att vara själv, lyssna på hög musik, sjunga, promenera långt, äta ordentligt, duscha länge och varmt och gråta tills tårarna tog slut.
 
Så det gjorde jag. 

Vi kan kalla det en kärleksdikt

(Från en tid då jag var fullständigt innesluten i en bubbla)
 
 
 

När jag inser att det är jag väcks besvikelsen

Det är som om jag ser någon annan. Till viss del.

 

Jag ser någon som har det jobbigt. Någon som inte kan tolka sin kropps signaler. Någon som inte vill ge sin kropp vad den behöver. Någon som har lurats att tro att det där med utseende är så pass viktigt att det är värt att hänga upp hela sitt liv på det. Jag ser någon ångestfylld. Någon som går runt med en klump i magen som ibland kan förklaras, men som oftast är obegriplig. Någon som är rädd för sitt eget huvud. Någon som tycker att det där med att leva kan vara väldigt svårt ibland.

 

Jag ser denne någon och tycker synd om henne. Hon är en av alla individer som fastnat i ätstörningens klor, och även om hon till stor del är fri sitter spåren kvar. Det är ingrodda mönster. Inristade. Inbrända. De verkar aldrig gå att sudda ut.

 

Men när jag inser att denne någon är jag ändras känslan. Plötsligt blir jag besviken. Har jag inte kommit längre? Är jag inte någon som lyssnar på min egen kropp? Någon som vill ge den vad den behöver? Någon som insett att det där med utseende inte är så viktigt trots allt? Är jag inte någon som sagt hejdå till matångest? Någon som blivit vän med mitt eget (om än svårbegripliga) huvud? Någon som tycker att det där med att leva är mestadels fantastiskt? 

 

Jo. Men samtidigt nej. Just nu är jag båda sidorna. När jag funderar kring huruvida jag ska ta en kvällssmörgås finns det   b å  d e   en röst i huvudet som säger att den är onödig och en som säger att jag behöver den. Jag blir förvirrad. Ena sekunden kopplar jag bort min kropps signaler, andra sekunden överanalyserar jag dem. Ibland får jag ångest över en banan och ibland kan jag äta en stor bit tårta och enbart tänka att det är fantastiskt. Detta mellanläge är svårhanterligt. Ögonblicken det går bra tänker jag att jag är så frisk som det bara går medan jag i ögonblicken då det går mindre bra klandrar mig själv. När ätstörningsmonsterna dyker upp känner jag mig falsk; jag frågar mig hur jag kan gå runt och ”predika” om hur man bör tänka, hur man bör leva, när jag inte ens kan leva efter det själv.

 

När ätstörningsmonstrena invaderar mig glömmer jag att de är just monster. Resultat av en sjukdom. Det är inte jag som är dålig. Och jag är verkligen inte falsk. Allt jag säger menar jag och vill jag leva efter, men jag drabbas fortfarande av sjukdomens mörker.

 

Det händer inte lika ofta, eller lika mycket som förut, men det händer. Och när det händer är det fortfarande jobbigt.

 

Det gör mig inte till en sämre människa.


Månadslistan #6

Att summera den här månaden känns som en omöjlighet. Så mycket har hänt. Så mycket har känts. Så hur jag än gör finns det saker jag missar. Men jag gör ändå ett försök. Lyfter fram några saker som betytt något.
 
 
✳ Månadens händelse: Födelsedagspicknick, PRIDE, Norrköpingsutflykt och Skrivarkurs
Nej, jag kan inte välja. Faktum är att jag skulle vilja nämna betydligt fler. Denna månad har bjudit på så många händelser som gjort mig överväldigad. Av allt möjligt.
 
 Månadens sorgligaste: Dådet i Orlando
Fäller fortfarande tårar över de som drabbades. Och hela vår värld. Hur kan det finnas så mycket hemskt i den?
 
 
 
 
 Månadens kärleksfråga: Finns känslor jag förträngt fortfarande kvar?
Det har hänt saker som tvingat mig att ställa den frågan. Saker som gjort allt upp och ner och spegelvänt. I princip. Det är både fantastiskt och skrämmande. För det finns en anledning att man förtränger saker. Man vill inte lyfta fram förträngda känslor för att sedan förtränga dem igen.
 
✳ Månadens insikt: Jag skriver poesi
Det är som om jag aldrig vågat erkänna det. Som om poesi vore något "finare", något jag aldrig skulle kunna befatta mig med. Men det är ju faktiskt det jag ofta skriver. Mest prosadikter, men numer även andra typer av dikter. Jag tackar skrivarkursen för att jag insett det.
 
✳ Månadens tips: Känner du dig tveksam över att göra något, gör det!
Att du velar betyder antagligen att något i dig vill det, men även att något blir skrämt. Ofta är det just sådant, som ger sådana känslor, som blir till något speciellt. Om man nu vågar. Gå emot det som skräms. 



RSS 2.0