Lagom mycket jag?

 
Jag har det bra. Vill börja med att konstatera det. Jag är på en fin plats, får god mat, har bra kursledare och trevliga kurskompisar. MEN, det här med att vara sig själv i skrift är svårt. Stor del av uppgifterna passar mig inte riktigt, så jag gör mitt bästa för att vända upp och ner på dem och göra dem på mitt sätt. Det funkar ibland. Ibland inte. Vilket på sätt och vis inte är dåligt alls. 
 
På sätt och vis är det kul när saker som inte är jag blir bra ändå. På sätt och vis är det när jag gör saker som inte är jag som jag ännu mer förstår vad som faktiskt är jag. Så på sätt och vis var detta kanske precis vad jag behövde.

På väg mot något speciellt

När ni läser det här sitter jag på ett tåg, eller möjligtvis har bytt till en buss, på väg mot Vessigebro. Antagligen sitter jag och blickar ut över stora öppna fält genom ett smutsigt fönster och funderar kring vad som egentligen ska hända. Ja, det är en skrivarkurs jag ska till och det i sig känner jag mig inte särskilt nervös över, men det som gör det hela till en betydligt mycket mer märklig situation är hur udda jag kommer vara. Det kommer verka som om jag hamnat på helt fel plats.
 
Visst hade jag anat att majoriteten skulle vara äldre än mig, men det är jag ju ändå van vid och tycker om, så det såg jag inte som något problem. Men när jag tänkte mig "äldre" i det här fallet tänkte jag mig kanske 30- till 40-åringar. Jag tänkte inte att i princip alla skulle vara över 50 och att det inte skulle finnas en endaste i min ålder.  Jag är visserligen inte säker på att så är fallet, men det verkar som det baserat på några enkla sökningar på hitta.se. 
 
 
Men ni måste förstå mig rätt, jag har verkligen inte några problem med att vara med äldre (oavsett vilken ålder "äldre" nu innebär). Snarare tvärt om. Jag kan tycka att det är väldigt givande, inte minst i skrivar-sammanhang, att få vara med människor som har helt andra och betydligt mycket mer erfarenheter än jag. Men jag kan inte hjälpa att fundera kring hur de kommer se på mig. Hur kommer min ålder att påverka och hur kommer de ta mina texter (med tanke på att de flesta inte är "vanliga berättelser" utan snarare otydliga, kanske märkliga och oftast ganska djupa texter)? Jag har ingen aning, för jag har ju fortfarande ingen aning om vad det är för personer som kommer vara med. Är det personer som skrivit hela sina liv? Personer som vill testa på det här med att skriva? Personer som bara skriver dikter? Personer som skriver deckare? Jag har ingen aning. 
 
Oavsett jobbar jag på att känna mig trygg i mina texter. För även om jag självklart vill lära mig en massa och få en massa input, så vill jag inte förlora mitt sätt att skriva (vilket till viss del hände under en tidigare skrivarkurs). Jag vill kunna känna mig stolt över mina texter oavsett vad enskilda personer tycker om dem - vilket visserligen är mycket lättare sagt än gjort, men jag försöker.
 
Och oavsett vad som händer under kursen så vet jag att det kommer bli bra på ett eller annat vis. Jag ska få träffa författaren Sara Beischer (hon är en av kursledarna), vilket jag ser väldigt mycket fram emot, och om inte annat så kommer jag antagligen få en mängd nya tankar till nya texter. Det ser jag också fram emot. Verkligen.

Favorit i repris: Hur lever man i nuet?

När jag för ett tag sedan började gå igenom gamla inlägg för att kategorisera dem bättre, slog det mig hur mycket jag har hunnit skriva här. Dessutom slogs jag av hur mycket som glömts bort, ord som varken jag eller (antagligen) ni minns. Det kändes synd. Jag hittade nämligen texter som jag tyckte vore värda att få stå i rampljuset igen.
 
Därför tänker jag framöver lyfta fram just gamla texter lite då och då. Antagligen inte särskilt ofta, men någon gång ibland kan ett guldkorn dyka upp. Till exempel just nu.
 
•       •       •       •       •
 
Det finns en sak som jag så innerligt gärna vill lära mig, men som verkar vara svårare än det mesta man kan tänkas vilja lära sig. Vanligtvis är jag ju relativt lättlärd, men jag kan lära mig sak efter sak, färdighet efter färdighet och banka in en väldans massa kunskap i mitt lilla huvud; dock verkar jag aldrig begripa hur i hela friden jag ska lyckas lära mig detta.
 
Det jag syftar på är det faktum att jag så himlans gärna vill lära mig att leva i nuet. Så ofta pratas det om det; det sägs att det på alla sätt är mest gynnsamt och att man då är som mest lycklig. Det nämns dock aldrig hur i hela friden det ska ske.
 
 
Så ofta tänker jag att jag verkligen verkligen vill leva, just i det ögonblick som infaller just i detta nu. Trots det så finner jag mig själv grubblandes över gamla sår, eller längtandes efter framtiden. Ja, främst är nog problemet att jag allt för ofta tänker att livet börjar då, då när det har skett. Dock byts "detet" ständigt ut, eller görs sällskap av  ännu fler "det" och på så sätt blir nuet en enda transportsträcka.
 
Så vill jag inte ha det, så vill jag inte leva. Just därför är jag väldigt mån om att lära mig denna färdighet. Så om någon där ute sitter på någon vetskap om hur man ska bete sig för att uppnå detta, så får denne någon gärna dela med sig av sin kunskap. Gärna skriva en manual som är lätt att följa, om hur man ska gå till väga. Om livet nu inte vore så väldans komplicerat vill säga...
 
 
Originalinlägget hittar du här

Du ska tro att det blev sommar

Jag tackar min sommarlista för att den här sommaren redan är den mest händelserika någonsin. Visst, jag behöver vilotid också, men det kommer helt klart hinnas med också. Just nu är jag mest bara överväldigad över allt fantastiskt som hänt och som väntar.
 
Så vad har jag gjort? Förutom födelsedagspicknicken, födelsedag och Pride som jag redan har berättat om har jag bla:
 
• Spelat badminton med lillebror
• Sett på serier
• Träffat saknade personer
• Fikat hos farmor och farfar
• Varit på intervju för att bli mentor till en tonåring (för tjoho! äntligen är jag ju också vuxen på pappret)
• Fått om möjligt ännu mer kärlekskaos inom mig
• Varit på massage
• Planerat utflykter
• Varit orimligt nöjd över hur bra bilden nedan blev
• Börjat rensa i mitt rum hemma hos mina föräldrar
• Varit på IKEA
• Haft det allmänt mysigt 
 
 
Och det som väntar närmast är bla:
 
• Utflykt till Sandra i Norrköping - inklusive någon form av midsommarfirande
• Skrivarkurs på folkhögskola - vilket minst sagt kommer bli speciellt (varför ska jag berätta otroligt snart)
• Liseberg med lillebror
• Hälsa på vän i Örebro
• Vila
• Lyssna på massa sommarprat
• Antagligen ännu mer kärlekskaos

Små krukor av soppåsar

När jag härom dagen stod inför problemet att jag ville odla trots att jag inte hade något att odla i, började jag tänka på papperskrukor. Jag har sett så många som köpt/gjort egna och gång på gång konstaterat att det är både snyggt och smidigt - inte minst för att förså i då man kan gräva ner hela "krukan" när det är dags för omplantering (så länge man tar bort/inte sätter på en sån där fin plastbit med namnet på det man odlat). 
 
Därmed hade jag lösningen på problemet. Jag klippte ut några rektanglar ur några papperssoppåsar, vek dem (kortsida mot kortsida), häftade ihop sidorna så att det blev en ficka, vände ut och in och vek ner kanterna. Sen var det bara att fylla med gjord och plantera det jag ville plantera.
 
 
Detta får dessutom bli mitt bidrag till Monthly Makers som denna månaden har temat "växter". Känner att det egentligen var ett tema jag borde ha kunnat göra något betydligt mer orginellt till, men allt annat jag har försökt mig på har faktiskt blivit ganska så misslyckat. Hade ju visserligen kunnat måla blad på en ny glasflaska med tanke på att min förra olyckligt nog gick i tusen bitar. Men den tanken kom jag på lite för sent.

da Matteo - Caférecension

Klockan 15.50 en fredag i maj, när jag äntligen börjat känna att tid faktiskt existerar, klev jag in på da Matteo på Sprängkullsgatan 10A i Göteborg. Så var det inte tänkt. Jag hade planerat att gå till någon av de tre andra da Matteo som ligger mer centralt, men väl där insåg jag att det var enormt många andra som hade tänkt likadant. Så klart. Det var ju den värsta fikatiden jag hade valt. Eller bästa. Det beror väl på hur man ser det. 
 
Ljud: Något som jag insett är ett problem för många caféer är att det ekar. På Brogyllen ledde det till att ljuden studsade runt i rummet och skapade ett "pratbrus", men här var det mer som om varje enskilt ljud förstärktes. Allas röster hördes klart och tydligt, ljudet från kaffemaskinerna dånade i cafét och allt annat som lät hördes klart och tydligt. Det behöver inte vara något fel med att det låter på ett café, ljuden är ju en del av atmosfären, men det som kan vara ett problem är när alla faktiskt kan höra vad alla i cafét säger. Något som dock inte hördes särskilt mycket var musiken som spelades i bakgrunden. Men den lugna, jazziga musiken (tror jag det var, var som sagt svårt att höra) fanns ändå där någonstans och bidrog till en lugnare stämning.
 
Stil: da Matteo är helt klart både modernt och rustikt. Jag gillar det! Det är inte så att jag eftersöker den här stilen på ett café om jag vill ha en mysig stund, men när det inte är mysighet jag eftersträvar kan det vara precis det här jag vill ha. 
 
Kaffet: För 35 kr fick jag en kopp kaffe som var något större än normalt. Det var helt klart  m y c k e t   godare än på många andra caféer! Inte så att jag säger att det var det godaste kaffet jag någonsin druckit, men helt klart väldigt gott. Till kaffet hade de Oatlys iKaffe (dvs havredryck) vilket jag uppskattade väldigt mycket, eftersom det enligt mig är det bästa man kan ha i sitt kaffe. Trots alla dessa plus måste jag tyvärr lägga till ett stort minus. Det ingick inte påtår. Det tycker jag faktisk var riktigt dåligt! Väljer man bryggkaffe, som dessutom kostar så mycket som 35 kr, borde det enligt mig ingå påtår - hur gott/"fint" kaffet än är. 
 
 
Pluggvänlighet: På den här punkten får da Matteo massa plus. Med gratis WiFi, massa el-uttag och massa bra bord funkar det jättebra som pluggplats. Det enda som kan dra ner det är det här med att det är så lyhört - för vissa kan det nog försvåra koncentrationen eftersom det är lätt hänt att man faktiskt börjar lyssna på vad andra pratar om.
 
Djupsamtalslämplighet: Jag kan tyvärr inte säga att da Matteo är ett särskilt lämpligt café för djupsamtal, åter igen på grund av lyhördheten. Stämningen känns mer passande än på Brogyllen, men det faktum att i princip alla kan höra alla bidrar nog till att många skulle tycka att det vore jobbigt att prata om djupa saker just där.
 
Oväntad favorit: Att det fanns så många olika typer av bord och stolar! Det fanns bord som passade för två, fyra eller ännu fler; bord som var höga, låga eller normalhöga och stolar, pallar, barstolar och soffor. Enormt bra, eftersom det därför passar många typer av gäster/sällskap.
 
Tips: Det finns en terass på övervåningen! Tror att det är många som missar den. Den är dessutom mycket mysigare än deras uteservering!
 
Hemsida: http://www.damatteo.se

Vi får inte låta oss tystas

För sex dagar sedan skrev jag om att jag var naiv. Att jag inte på riktigt kunde ta till mig att det finns personer som provoceras av kärlek. Som kränker, hotar och slår människor på grund av deras läggning. Jag har inte sett det. Jag kunde inte riktigt förstå det.

 

Foto: Sergei Akulich 

Natten därpå dog 50 personer.

 

Jag gråter. Och frågar mig fortfarande varför och hur detta kunde ske.

 

Men under Pride-paraden dagen efter valde vi inte att ta en tyst minut för de som mist livet på Gay-klubben i Orlando. Vi skulle inte låta oss tystas. Istället ropade vi så högt vi bara kunde. Vi ropade för de som inte längre kunde ropa. Så högt att det förhoppningsvis hördes upp till dem i himlen. 

 

Det är det enda vi kan göra. Kämpa för de som inte kan kämpa mer. 


Bästa födelsedagsfrukosten någonsin

 
Eftersom bilderna bara lyckades fånga en bråkdel av allt jag blev bortskämd med under min födelsedagsmorgon kommer här en uppräkning:
 
|| soygurt • musli • kokos • hallon • blåbär • mango • müsli • linfrön • kaffe • färskt bröd • jordnötssmör • avokado • melon • sharonfrukt • gojibär • torkad mango • kokoschips • delicatobollar • ballonger • rosor • julklapp (!) • och en av världens finaste vänner ||
 
 
Förstår ni att jag kände mig nöjd? Mest med det sistnämnda förstås. Att få vakna upp på sin födelsedag med någon en tycker så himla mycket om nära intill sig, var verkligen världens bästa födelsedagspresent. 
 
Det har verkligen varit fantastiskt att ha henne hos mig under hela Pride-veckan. Vi har gjort och känt så himla mycket tillsammans och det blev en enorm kontrast till att leva själv. Det var som om det var ett test på hur det skulle kännas att bo med min framtida flickvän, och även om jag trivs med att bo själv så kom jag fram till att det helt klart vore fint.

Måste få vara den jag vill vara, men måste också vilja vara den jag faktiskt är

För fem år sedan var jag riktigt dålig. Jag hade lurat psykologer och kuratorer och andra människor som hade "koll" på mig att jag behövde en sommar fri från BUP och läkarbesök, men så var inte fallet. Det var ätstörningen som talade. Och den sommaren blev jag sjukare än jag någonsin varit. Hela min värld kretsade kring maten jag åt - eller snarare inte åt - siffrorna på vågen, hjärnspöken och enorma mängder självhat. Gymnasiet väntade. Det fanns en hoppfullhet i det. Jag skulle komma till en plats där igen visste vem jag var. Jag skulle få börja om. Och visst skulle jag komma att uppskatta det, men det spräckte inte min ätstörningsbubbla.
 
För fyra år sedan trodde jag att jag var hög på livet. Efter en tid på ätstörningskliniken och efter att några välbehövliga kilon lagts till på min kropp hade jag fått energi att se och göra saker. Jag trodde allt var fantastiskt, men egentligen hade jag bara mer energi. Därför trillade jag in i mörkret igen och mådde egentligen lika dåligt som förut, även om jag lyckades behålla tillräckligt många kilon för att inte behöva vara på ätstörningskliniken. 
 
För tre år sedan kändes det som att jag stod still. Jag mådde bättre, men vissa saker gjorde det näst intill omöjligt att kunna jobba på att må bättre. Jag fyllde sjutton, men mest tänkte jag på att det bara var ett år tills jag skulle fylla arton och skulle ta studenten. Jag drömde om den där studenten. Jag drömde om att flytta. Jag drömde om att börja plugga till läkare. Allt kändes så långt bort, men det verkade ändå långsamt närma sig.
 
 
För två år sedan hade jag den bästa dagen i mitt liv. Jag blev myndig. Jag tog studenten. Och i min kropp bubblade så mycket glädje att jag knappt kunde hantera det. Antagligen var det många som trodde att jag var full. Trots att jag inte hade druckit en droppe. Det räckte med alla de frihetskänslor jag kände. NU skulle jag få leva livet precis som jag ville. NU skulle jag kunna kunna jobba på saker och ting med mig själv och förhoppningsvis få må bättre.
 
För ett år sedan hade allt vänts upp och ner. Jag hade flyttat till Uppsala men bestämt mig för att flytta därifrån. Jag hade börjat på läkarprogrammet men hoppat av. Jag hade börjat leva livet som jag ville, men också insett att det inte löst alla problem. Saker och ting har grävt djupa sår i mig och det skulle ta tid att läka. Jag behövde ta hand om mig själv och vara med vänner som bryr sig. Jag behövde tänka. Jag behövde skriva. Jag behövde leva.
 
Idag är livet något annat. Jag går en utbildning jag tycker väldigt mycket om, trivs med livet rent generellt och har inte minst enormt många människor omkring mig som jag älskar och uppskattar så otroligt mycket. Dessutom har jag tagit tag i saker, vilket har varit och är otroligt jobbigt och påfrestande, men som verkligen leder framåt. Idag är jag mer mig själv än jag någonsin varit och det är något jag känner mig så otroligt glad över. I stort mår jag bra, även om saker och ting fortfarande gör ont och ibland gör mig lite extra skör. Men det är okej. Det viktigaste är att jag har människor som jag både får vara Cecilia som skrattar och säger märkliga saker och Cecilia som har ångest och gråter. Och det har jag. Och det är jag så otroligt tacksam över.

Varför skulle någon vilja slå mig?

 

Jag är naiv. Jag hör och jag tar till mig och jag tror att jag faktiskt förstår, men samtidigt gör jag det inte alls. ”Det är hemskt”, konstaterar jag och känner medlidande med de som drabbas. Det är hemskt att så många riskerar att utsättas och utsätts för både fysiskt och psykiskt våld på grund av vem de älskar. Jag känner empati för dem. Men jag inser inte att jag inte alls står vid sidan av. 

 

 

Jag står inte vid sidan av för jag står mitt i det. Jag är en del av dem. Det finns människor som skulle kunna slå mig om de fick reda på vem jag älskar. Utan att de har någon aning om vem jag är. För mig vore det inte så jättefarligt att hålla min (ännu ej existerande) flickvän i handen, för det är ju sånt ”tjejer gör”, men att kyssa henne på en offentlig plats skulle innebära en risk. Det skulle kunna vara farligt.

 

 

Men jag förstår inte det. Jag kan inte på riktigt ta till mig att kärlek skulle kunna vara farligt. Jag vet att det är det, jag vet personer som drabbats, men i och med att jag har levt inne i garderoben tills nyligen så har jag inte fått erfara det själv. Därför inser jag inte att jag utsätter mig själv för en risk. Vilket är naivt. Men samtidigt kanske inte så konstigt. Det konstiga är ju just att det är en risk.

 

 

Men det sorgliga är att det inte spelar någon roll. Med tiden kommer jag tvingas att förstå att min kärlek provocerar. Den ses som fel. Kanske kommer jag bli slagen. Spottad på. Hotad. Kränkt. Jag kommer inte komma undan. Och då lär jag inte kunna vara naiv längre.

 


West Pride

 
Det går knappt att beskriva den glädje jag går runt och känner just nu. West Pride är igång och varje liten (eller stooor) regnbåge får mig att lysa upp om möjligt ännu mer. 
 
Men det är förstås även mycket allvar i det här. Enormt viktiga frågor lyfts, så mitt i allt har jag dessutom hunnit känna mig allt ifrån sorgsen till arg. Men all kärlek som finns i luften får det att kännas hoppfullt. Ja, kort sagt så är mycket helt åt skogen i vårt samhälle men att se hur många som kämpar för något bättre glädjer.
 
Därför går jag mest runt och ler tills jag får ont i kinderna. 

Sommarlistan 2016

Nu är sommaren i full gång och därmed tänkte jag att jag skulle dela med mig av min sommarlista. Inte hela förstås,  i och med att den innehåller 71 punkter (trots att jag redan bockat av några), men några av mina guldkorn.
 

☼     ☼     ☼

 
 
☼     ☼     ☼

Födelsedagspicknick

Att samla några av dem man tycker som allra mest om och se till att de får lära känna varandra, det måste väl vara en bra idé? Eller är det för bra för att vara sant? Det kändes nästan som det.
 
 
Men trots det blev allt så mycket bättre än jag hade kunnat ana. Min födelsedagspicknick blev så himla fin tack vare mina fina vänner. Blev näst intill orimligt glad av att sitta där på picknick-filten och så så många som jag tycker så himla mycket om. Så summa summarum, det var en bra idé.

En syn som var ny då

Det här är en liten text jag skrev i början mars. Det är nästan så att jag vill säga det för att hävda att det här är känslor jag kände då och inte nu. Men jag vet inte. Ju mer jag tänker på det så inser jag att det här är en text jag hade kunnat ha skrivit idag. Tror jag. Eller kanske är det skillnad nu. Eller kanske inte. Jag vet inte. Känslorna slår knut på sig själva. Men oavsett är det fint att tänka att jag kände såhär då.

 

♥     ♥     ♥

 

Helt plötsligt fanns du bara där. Du som jag pratat så mycket om. Utan att veta att det var just dig jag pratat om. 

 

Efter ett halvår såg jag dig. Hur har jag kunnat missa? All din finhet. Är det okej att jag kallar det så? Allt i dig som är så fullkomligt vackert.

 

Jag kan inte sätta fingret på vad det är, men  d - e - t  rör vid mig. Så innerligt. Osynliga trådar drar mig till dig och jag vill bara vara hos dig ständigt och hela tiden. Kanske kan det kallas kärlek. Men jag vågar bara kalla det för en ”crush”.

 

Vanligtvis brukar jag ge upp här. Inse de reella begränsningarna. Ålder. Intressen. Personlighet. Geografiskt läge. Egenskaper. Matpreferenser. Värderingar. Eller liknande. Dvs både mer och mindre relevanta faktorer, men som alla spelar roll. Gör det hela mer eller mindre omöjligt.

 

Men så är inte fallet nu. Om jag hade haft en lista med kriterier hade jag nu kunnat bocka av samtliga. Du uppfyller allt. Du är perfekt. 


Äntligen kan jag pusta ut

Jag börjar kunna pusta ut nu. Det är en gruppredovisning och en grupp-skrivuppgift kvar, men annars är det slut. Visserligen är det sisådär jättemånga skrivuppgifter som jag ännu inte fått reda på om jag klarat, men men men JAG KLARADE TENTAN! Det känns verkligen bra dubbelt upp. Trodde verkligen inte att jag skulle klara den, mest på grund av att jag var fullkomligt emotionellt instabil när jag skrev den, men trots det gick det poängmässigt väldigt bra. (Men måste erkänna att jag känner mig något förundrad över hur lärarna rättat. HUR kunde de ge mina svar så höga poäng??)
 
 
Så ja, nu pustar jag ut och låter mig istället uppfyllas av allt som är på gång. Klassfest ikväll. Födelsedagspicknick på fredag. Och förstås, PRIDE SNART! För varje regnbåge som sätts upp i staden bubblar ännu en glädjebubbla upp inom mig. Snart snart är jag uppfylld av så mycket mer än bara stress. Snart lever jag sommarliv.



RSS 2.0