Måste få vara den jag vill vara, men måste också vilja vara den jag faktiskt är

För fem år sedan var jag riktigt dålig. Jag hade lurat psykologer och kuratorer och andra människor som hade "koll" på mig att jag behövde en sommar fri från BUP och läkarbesök, men så var inte fallet. Det var ätstörningen som talade. Och den sommaren blev jag sjukare än jag någonsin varit. Hela min värld kretsade kring maten jag åt - eller snarare inte åt - siffrorna på vågen, hjärnspöken och enorma mängder självhat. Gymnasiet väntade. Det fanns en hoppfullhet i det. Jag skulle komma till en plats där igen visste vem jag var. Jag skulle få börja om. Och visst skulle jag komma att uppskatta det, men det spräckte inte min ätstörningsbubbla.
 
För fyra år sedan trodde jag att jag var hög på livet. Efter en tid på ätstörningskliniken och efter att några välbehövliga kilon lagts till på min kropp hade jag fått energi att se och göra saker. Jag trodde allt var fantastiskt, men egentligen hade jag bara mer energi. Därför trillade jag in i mörkret igen och mådde egentligen lika dåligt som förut, även om jag lyckades behålla tillräckligt många kilon för att inte behöva vara på ätstörningskliniken. 
 
För tre år sedan kändes det som att jag stod still. Jag mådde bättre, men vissa saker gjorde det näst intill omöjligt att kunna jobba på att må bättre. Jag fyllde sjutton, men mest tänkte jag på att det bara var ett år tills jag skulle fylla arton och skulle ta studenten. Jag drömde om den där studenten. Jag drömde om att flytta. Jag drömde om att börja plugga till läkare. Allt kändes så långt bort, men det verkade ändå långsamt närma sig.
 
 
För två år sedan hade jag den bästa dagen i mitt liv. Jag blev myndig. Jag tog studenten. Och i min kropp bubblade så mycket glädje att jag knappt kunde hantera det. Antagligen var det många som trodde att jag var full. Trots att jag inte hade druckit en droppe. Det räckte med alla de frihetskänslor jag kände. NU skulle jag få leva livet precis som jag ville. NU skulle jag kunna kunna jobba på saker och ting med mig själv och förhoppningsvis få må bättre.
 
För ett år sedan hade allt vänts upp och ner. Jag hade flyttat till Uppsala men bestämt mig för att flytta därifrån. Jag hade börjat på läkarprogrammet men hoppat av. Jag hade börjat leva livet som jag ville, men också insett att det inte löst alla problem. Saker och ting har grävt djupa sår i mig och det skulle ta tid att läka. Jag behövde ta hand om mig själv och vara med vänner som bryr sig. Jag behövde tänka. Jag behövde skriva. Jag behövde leva.
 
Idag är livet något annat. Jag går en utbildning jag tycker väldigt mycket om, trivs med livet rent generellt och har inte minst enormt många människor omkring mig som jag älskar och uppskattar så otroligt mycket. Dessutom har jag tagit tag i saker, vilket har varit och är otroligt jobbigt och påfrestande, men som verkligen leder framåt. Idag är jag mer mig själv än jag någonsin varit och det är något jag känner mig så otroligt glad över. I stort mår jag bra, även om saker och ting fortfarande gör ont och ibland gör mig lite extra skör. Men det är okej. Det viktigaste är att jag har människor som jag både får vara Cecilia som skrattar och säger märkliga saker och Cecilia som har ångest och gråter. Och det har jag. Och det är jag så otroligt tacksam över.

Kommentarer

Kan inte förstå hur personal med massa års erfarenhet av detta om och om kan bli lurade. /hon som gjort samma sak

Svar: Men eller hur! Verkligen enormt synd.
Cecilia Par

2016-06-13 @ 14:36:54

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback