Födelsedagsbarnet

Idag blir denna lilla pojken ett år äldre och jag får ännu svårare att hänga med. Han skulle nog hävda att han inte är så liten längre, han fyller ju hela fjorton år och är dessutom längre än jag, men det kan jag inte riktigt begripa. Vad hände liksom med den där lilla fyraåringen med gyllene lockar i nacken som pratade i sömnen om Svampobob? Tiden går så obegripligt fort.
 
 
Men missförstå mig inte. Jag gillar honom förstås inte mindre för att han inte har gyllene lockar längre och inte heller drömmer om Svampbob (vad jag vet). Nej, jag gillar honom snarare mer och mer för varje dag som går. 
 
Jag älskar honom mer än någon annan. 

Månadslistan #3

✳ Månadens avvikelse: Jag firade inte påsk
Jag gjorde faktiskt ingenting typiskt "påskigt" i år. Så nära jag kom var att jag blev överraskad med påskägg, vilket dock (förstås) var väldigt uppskattat. Men tänkten en hel del på den faktiskt. Påsken alltså. På vad den egentligen handlar om.
 
✳ Månadens besvär: Foten. 
Som vanligt har jag självdiagnostiserat mig och denna gång kommit fram till att jag fått en inflammation i foten på grund av att jag under en helg envisades med att gå runt i nya fina skor som klämde allt för hårt på (ena?) foten. Verkar rimligt, men finns även saker som talar emot det. Så som att det inte gått över på en månad (trots att jag använt löst åtsittande skor) och att jag vid vissa tillfällen haft så ont att jag ångrat att jag inte köpte de där kryckorna jag såg på Emmaus. Det säger kanske en del. Kanske mest att jag borde gå till doktorn snart.
 
 
✳ Månadens händelse: Första dejten. 
Jaha Cecilia, du kunde alltså inte hålla tyst om det här heller? Nej, nu går det inte längre. Tänk att jag i förra listan nämnde att kärlek var den månadens kännetecken - tänk om jag då vetat hur mycket kärlek mars skulle bestå av.  S å   h i m l a   m y c k e t .  Allt är dock väldigt komplicerat (nähä? är kärlek komplicerat?) så jag känner att jag måste ta det här steg för steg. Lär med tiden börja skriva betydligt mycket mer om kärlek här, men nu får det räcka med att säga att jag var på min första dejt någonsin, vilken gick bra men inte kommer leda till något mer, kanske delvis eftersom jag egentligen har känslor för någon annan.
 
✳ Månadens tips: Låt inte allt stanna i ditt huvud. 
Detta är ett tips till både dig och mig, och kan innebära väldigt mycket. Vi bör t.ex. (i många fall) bli bättre på att säga vad vi tycker, tänker och känner - både för vår egen och andras skull - men vi bör även se till att handla för att saker vi drömmer om ska ske. Det räcker (oftast) inte med att gå runt och tänka att man vill att något ska hända. Saker och ting kommer (oftast) inte bara till en. Därför bör vi göra saker som möjligtvis kan leda dit vi vill - trots att det ibland kan verka väldigt skrämmande och riskfyllt. 

Framför spegeln

Det var länge sedan jag stod så här. Det var länge sedan jag stod framför spegeln och vred mig gång på gång, som om jag ur en annan synvinkel skulle framstå helt annorlunda. Jag klämmer och känner, jag går igenom hela mig. Jag försöker ta reda på hur mycket det egentligen finns av mig.

 

Jag är arg över att jag står här. Visserligen är det annorlunda nu. Jag tycker inte att allt av mig är överflödigt. Vissa dagar, ja faktiskt de flesta dagarna, kan jag till och med gilla att det finns mer av mig nu. Rent fysiskt så mår jag så mycket bättre av det. Och i vissa fall kan jag till och med stå där framför spegeln och tycka att jag är finare nu.    J a g    ä r    f i n    s o m    j a g    ä r   ♡

 

Men samtidigt finns det dagar som denna. De är betydligt färre, men det händer fortfarande att jag hamnar här och såhär. Jag står och granskar mig själv och känner mig rädd. Rädd för att spegeln lurar mig och rädd för att jag helt plötsligt ska förstoras. Som om några kubikcentimeter extra av Cecilia är det mest förödande jag kan tänka mig.

 

Jag blir så arg, för det finns ingen mening med det här! Det logiska i mig vet ju att vi alla är skapta olika och att vi alla är så otroligt vackra på våra egna vis. Jag kan se det när jag tittar på människor omkring mig - både folk jag känner och personer som är helt främmande för mig. Jag kan se hur det finns skönhet i alla möjliga färger och former, just för att människor i sig själva är vackra, men detta verkar vara något jag glömmer när jag ser på mig själv. Det är som om jag tror att jag är undantaget som bekräftar regeln. 

 

Men det finns inga undantag. Jag vet det. Jag ska bara lära mig inse det också.


Avokado

🌿 Att plantera avokadokärnor känns lite som en trend just nu och helt klart något jag vill hänga på. Har ingen uppfattning om hur lång tid det kommer ta (om ens just denna kärnan kommer gro) men jag måste ju börja någon gång. Finns lite olika metoder man kan använda sig av, men jag valde att använda mig av en "guide" jag hittade här.

 
 
Förresten, visste ni att avokadokärnor börjar blöda när man skär i dem? 

Frihetsgraden

❊ Det är glädjande att se hur allt äntligen börjar synas. En människa skapas - jag tänkte skriva sakta men säkert, men nej, det går väldans fort just nu. Fast samtidigt är inget nytt. Allt har funnits där inom mig, men så enormt lite har tidigare fått komma fram. 

 

När jag träffar personer jag inte träffat på väldigt länge brukar jag säga att jag förändrats. Jag är en annan person nu, brukar jag hävda, men menar egentligen att jag nu börjat vara den jag alltid varit. Jag är inte längre rädd för att säga det jag vill säga. Skratta när jag vill skratta. Gråta när jag behöver det. Men mest av allt vill jag inte ljuga. När någon frågar svarar jag. Ärligt. Jag är ärlig med den jag är.

 

För någonstans har jag kommit till en insikt om att alla inte kan tycka om mig. Jag är nog ganska märklig. Och kanske lite för mycket ibland. Och vissa tycker nog inte om det. Men samtidigt finns det vissa andra som älskar just det där märkliga och som tycker att det aldrig blir för mycket. Jag blir aldrig för mycket jag. 

 

Det är de människorna jag vill lägga min tid och energi på. Energitjuvar har jag fått nog av. Har haft för många människor och sammanhang kring mig som stöpt mig i förutbestämda formar. De vill att jag ska vara på ett visst sätt. Vill sudda bort allt det som är jag. För de tror - eller vill - att jag ska vara någon annan. 

 

Jag börjar lära mig att strunta i dem och vet ni vad, det är fantastiskt! Jag kan komma på mig själv med att undra varför jag känner mig så bubblande glad efter vissa dagar, för att sedan slås av att jag känt mig fri. Fri från dem och det. Åh vad det låter klyschigt. Men åh vad det är så det är. Det kan ibland handla om en liten mening jag valde att säga trots att jag hade kunnat prata runt den, en fråga jag valde att svara ärligt på trots att omgivningen förväntade sig ett förutbestämt svar, eller bara det att jag känt mig fri att vara på ett sätt som speglade mitt humör just den dagen.

 

Jag är inte van vid det. Att känna mig så fri.


Fredrik Backman har gjort det igen

Tips, tips! 
 
Så otroligt fin, rolig och sorglig på en och samma gång. Och med formuleringar som man vill fylla ett helt anteckningsblock med. Bara för att minnas hur finurligt fina de var. 
 
 
Men det är ju Fredrik Backman (ni vet han som skrev "En man som heter Ove"), så man kan väl inte förvänta sig något annat. Ständigt på topp och beredd att lysa upp ens vardag. Om någon mot all förmodan inte läst något av honom så är det bara att kika in på hans blogg för att förstå vad jag menar. Det är på riktigt roligt att läsa det han skriver. Och som språkfantast så tycker jag så mycket om hans sätt att skriva att han antagligen skulle kunna skriva om något extremt ointressant utan att jag på något sätt skulle tappa tycket för honom (antagligen är det något han redan gjort, men som jag inte märkt, eftersom han har förmågan att lyfta fram det intressanta i det ointressanta).
 
Men just "Britt-Marie var här" slår dock inte "Min mormor hälsar och säger förlåt" vilket var boken som kom innan. Den kommer för alltid att vara speciell för mig. Eftersom jag fick känna igen mig i en sjuårig liten Elsa. 

Början på så himla mycket

 
Nu har saker och ting börjat ☼ | Vad jag menar? Våren. Påsklovet. Kanske är det vad jag menar. Eller att jag på riktigt börjat ta mig an punkter från min lista med förhoppningar inför året. Eller att jag börjat våga kasta mig ut (eller snarare in) i saker. Eller kanske allt på en och samma gång.

När orden sviker vänder jag mig till någon annans

♫   ♫   ♫
 
Hela mitt liv så har jag väntat. På att någon ska ge mig den där känslan. Har famlat och ramlat på alla sätt. Men faller jag nu så ska jag landa rätt. 
 
Jag har suttit uppe hela natten snart. Ju mera jag tänker blir allt underbart. Jag knyter min hand och trycker allt jag kan. Fyller bröstet med luft och håller andan.
 
Fyller bröstet med luft och håller andan
 
Jag minns alla åren som jag glömt bort. Även fast de gjort ont så har de gett mig nåt. Jag spelade hårt och slog på allt som fanns. Fast där inne fanns pojken och hans värld brann.

Jag kommer aldrig släcka elden. Så länge jag lever ska jag vakta den. Den blir större och större och jag lovar dig. Att den aldrig mer ska få bränna mig.
 
Att den aldrig mer ska få bränna mig
 
 
- Thomas Stenström

Gårdagens höjdpunkt

 
Det är så mycket i luften just nu. Inte minst värme, som gör så att det helt plötsligt känns möjligt att ta spontana promenader igen. Det känns fint. Att stå på en höjd med en vän, lite sådär härligt pirriga i magen. 

En dag på Vrångö

Jag och mina körkompisar åkte i lördags ut till skärgården, närmare bestämt till Vrångö, och hade en heldag där. Var lite smått förkyld men det spelade inte så stor roll. Var så himla mysigt ju. Så mycket skratt och så mycket sång. 
 
 
Kul också att få möjligheten att prata mer med personer som jag inte riktigt fått möjligheten att prata med så mycket tidigare. Åtminstone inte ordentligt. Är glad över att jag nu fick det. Och dessutom samtidigt som vi hoppade runt på klippor och glädjes åt att det kändes som vår.

Näst intill för mycket av det goda

♥ Just nu är jag verkligen pirr i magen lycklig och studsar runt som ett riktigt energiknippe. Skrattar lite (läs: mycket) mer än vanligt och fån-ler så mycket att det inte är klokt. Ser nog rolig ut när jag sitter där på spårvagnen med telefonen i min hand och tror att jag ser ut som att jag helt nollställt skrollar igenom ett flöde på ett socialt medium. För det gör jag inte. Jag ler tills jag får träningsvärk i kinderna.

 

Är så tacksam över att jag har vänner som tillåter mig (och vill!) att jag sprudlar. Vi brukar prata om explosionsrisken. Hur stor risk det är att jag exploderar om jag inte får prata så snabbt att man knappt hör vad jag säger, om allt som händer just nu. Så det är tur att jag har dem.

 

Förhoppningsvis kommer jag få lite bättre perspektiv på saker och ting framöver och då kommer jag ju även få se vad det blir av allt. Jag hoppas på att det blir något jag kan skriva lite mer konkret om. Istället för bara flummiga texter som den här.


Mensälskande PMS-vrak

Nu har det gått sisådär ett och ett halvt år sedan jag fick tillbaka mensen efter mina ätstörningar (vilket jag för övrigt skrev mer om i ett inlägg för ett tag sedan) och varje månad är det fortfarande som en vinst. Jag blir så lycklig över att min kropp fungerar och påminns om hur viktigt det är att ta hand om sin kropp. Men nu har det dessutom kommit in en annan aspekt: PMS.
 
PMS har aldrig tidigare varit något som besvärat mig. Men sen jag blev frisk från ätstörningarna har jag blivit så otroligt känslig för förändringar i min kropp. Detta gäller visserligen i princip allt, så som blodsocker och temperatur, men inte minst också hormonnivåer. Och i och med att min mens blev relativt regelbunden väldigt tidigt efter "återkomsten" har jag hunnit lära mig känna var i menscykeln jag befinner mig i. 
 
Men denna "känslighet" innebär inte bara att jag känner av förändringar i min kropp, utan också att jag påverkas av dem betydligt mer. Därmed är veckan innan mens otroligt jobbig. Även om jag är medveten om att jag har PMS så har jag inte blivit van vid den och har väldigt svårt att hantera vissa aspekter av den.
 
Bland annat har jag fortfarande problem att hantera hungern. Att kroppen behöver mer energi just veckan innan mens och därför blir extra hungrig tenderar att göra mig stressad. Helt plötsligt får jag ångest över mat och ätstörningstankar passar på att hemsöka mig. 
 
Detta i kombination med att jag blir otroligt nedstämd, stressad, energilös och allmänt ångestfylld gör att jag varje månad blir lite orolig över mig själv. Det känns så himla mycket som att jag är påväg att falla in i något mörkt igen, som om jag är påväg att hamna där jag så länge varit.
 
Ja, även jag blir sugen på choklad när jag har PMS och vet ni, det är faktiskt inte konstigt! Finns biologiska/kemiska förklaringar!    [IMG_4551 av Eva Holm (CC BY-NC-ND)]
 
Men en morgon så är det helt plötsligt bra. Eller faktiskt till och med fantastiskt! Som om mensen inte var bra innan, så kommer den som en räddare i nöden och gör mig överlycklig! Det är så underbart att få uppleva hur allt det mörka som funnits under veckan bara är som bortblåst. Så skönt att under PMS-veckan veta att lösningen är tid; tids nog kommer mensen och då blir allt bra. Tids nog kommer jag nog också förstå detta känslomässigt, och inte bara veta det rent "teoretiskt" och tids nog kommer jag nog därmed lära mig att hantera min PMS bättre.
 
Jag är dock förstås medveten om att även själva mensen är jobbig för många. Inte minst finns det ju många som har stora problem rent fysiskt, med jobbiga smärtor som minst sagt hindrar en i vardagen. Jag förstår att man då inte tycker om mensen. Men personligen är min tacksamhet över mensen så stor att även min mensvärk blir något fint (men då har jag förstås oftast inte extremt jobbig värk, utan en som är hanterbar och lindras med värktablett och vetekudde) . 
 
Därför, om jag nu ska komma fram till en slutsats, kan jag konstatera två saker: ja, jag har det ganska jobbigt under min PMS, men åh va jag älskar mensen!

Idag firar vi inte kvinnodagen...

För vi har inget att fira.
 
 
Varför skulle vi fira att vi behöver en speciell dag för att uppmärksamma allt kvinnor tvingas utstå?
 
Varför skulle vi fira att vi behöver en speciell dag för att uppmärksammas?
 

Någons dag vändes upp och ner

För mig var det en helt vanlig eftermiddag. Jag satt i en överfull buss påväg hem och läste på hur man bäst tar hand om tulpaner. Jag hade nämligen lyxat till det och köpt mig en fin bukett som nu vilade i mitt knä. Jag tänkte på hur fint det skulle bli med dem bredvid sängen och hur mysigt det skulle bli att få krypa ner under en filt när jag kom hem.
 
Men plötsligt så stannade bussen. Vi var alltså inte riktigt framme vid en hållplats utan mitt i en korsning precis innan och ingen förstod vad som hände. Busschauffören stängde av bussen. Gick ut. Kom in igen. Gick ut en gång till. Och kom sen in igen och satte sig på sin plats. Han började prata i högtalaren: "Några har krockat och vi kan inte åka förbi." Inget mer. Dörrarna öppnades och folk gick ut. 
 
Ambulance av wajakemek | rashdanothman (CC BY-NC-ND)
 
På bara några minuter skapades en stor folksamling vid hållplatsen. Kaos. Det blir så tydligt hur skört hela samhället är. Olyckor är inte inkluderade i de noggranna beräkningar som hela samhället är uppbyggt på. Busstidtabeller. Trafikregler. Människors jobbtider. Hämtning på dagis. När något stör systemet störs allt.
 
Men tydligast blir hur skört ett liv är. Någon hade skyndat över vägen. Uppskattat fel. Blivit påkörd av en bil.
 
För någon var det inte alls en helt vanlig eftermiddag. Någons dag vändes helt upp och ner. Någon fördes med ambulans till Sahlgrenska.
 
Jag tog en spårvagn istället och kom hem ungefär en kvart senare än planerat. Tog hand om mina tulpaner efter konstens alla regler och kröp sedan ner under min mysiga filt. Hela dagen hade jag sett det som självklart, men det var det inte. Det hade lika gärna kunnat vara jag som skyndade över vägen vid fel tillfälle. Det kunde ha varit min dag - eller mitt liv - som vändes upp och ner.
 
Vi alla är lika sköra. 

Det var ingen lögn, men inte helt sant heller

 ▼   ▼   ▼ 

 

Det har funnits dagar då jag har utnyttjat det. Mina känsliga ögon. Torra. Röda. Svidande. 

 

Jag säger inte att det inte var sant. Ibland var det just tårar som orsakat det. Men allt som oftast var det inte så det låg till. För det där var en tid då för många tårar redan hade trillat ner för mina kinder. Så många att de tagit slut. Inte smärtan. Men tårarna. 

 

Men när ett fåtal personer valde att inte blunda för mina blodsprängda ögon, var det inte som att jag ställde mig upp och förklarade: ”Nej men du förstår mina ögon bara blir såhär ibland, det är bara så det är. Jag behöver inte ha gråtit. Nej, när jag har gjort det brukar det faktiskt inte ens synas”. Jag struntade i att säga det eftersom det inte lät trovärdigt, men mest för att det var sant att jag var ledsen. 

 

Så ja, ibland utnyttjade jag mina känsliga ögon. Det var som om det var mitt enda sätt att förmedla till min omvärld att jag inte mådde bra. Det var inte helt optimalt förstås. Och egentligen inte något jag gjorde särskilt planerat, eller ens medvetet. Men ibland fungerade det.

 

.        .        .        .        .       .       .       .        .        .        .        .        .       .        .        .        .        .       .       .       .        .        .        .       .        .        .        .        .


Bokreafynd

Bokrean (och Bokmässan!) är verkligen något som man bara inte får missa om man tycker om böcker. Glädjande obligatoriskt moment. Eftersom jag samlat på mig en hel hög med romaner bland annat från olika second hand-butiker så satte jag dock i år upp en regel för mig själv: inget skönlitterärt (så länge jag inte sprang på något ooooerhört speciellt).
 
 
Och det blev så himla bra! Jag gjorde tre guldfynd!
 
En bok för vetenskapsnörden i mig som nu kan få utförliga svar på t.ex. vad som skulle hända om någons dna plötsligt (av någon anledning som antagligen inte existerar) försvinner, och hur fort man kan köra på ett fartgupp och överleva. 
 
En bok om nutidens dödssynder, som antagligen kommer få mig att känna mig mer syndig än jag tänkt att jag är.
 
Och en bok om feminismens historia, med en mängd givande bilder och sketcher av alla möjliga slag, som förhoppningsvis ska ge mig lite mer kött på benen i frågan. 
 
Så ja, jag är nöjd. Ser fram emot att sjunka in i dessa och lära mig allt möjligt oviktigt och viktigt. 

Månadslistan #2

Denna månads månadslista blev inte så väldans kortfattad, men jag tänker att det är helt okej. För precis som jag skrev i förra månadens inlägg så är ju tanken med denna listan att den ska vara återkommande, men ständigt omformas mer eller mindre beroende på hur den aktuella månaden sett ut. Och såhär blev det den här månaden.
 
.         .         .          .         .          .          .          .          .         .          .          .          .          .          .          .          .          .         .          .          .          .         .        .
         
✳ Månadens insikt: Många gånger så tror vi (eller åtminstone jag) på tok för lite på oss själva. 
Inte en ny insikt, men en som (tyvärr) behöver dyka upp gång på gång eftersom man tenderar att glömma bort det. Denna gången kom den när jag fick tenta-resultatet och jag insåg att det gått jäääättebra. Jag som tyckte mig ha pluggat för lite och hade varit så osäker på mig själv. Varför kunde jag inte bara gå in med inställningen att jag skulle klara av det? Och om jag mot all förmodan inte skulle göra det så skulle det få vara något jag fick hantera senare? Vet inte riktigt, men ska försöka bli bättre i framtiden.

 

 Månadens kännetecken: Kärlek.

Fint va? Denna månad har präglats av så himla mycket kärlek att jag inte vetat vart jag ska ta vägen. Jag har gått runt och bubblat av kärlek - och då har jag för tillfället inte ens någon jag är på riktigt kär i. Det händer så mycket, samtidigt som det utifrån sett inte händer något alls. Komplicerat. Lite som kärleken själv. Men härligt!

 

 

 Månadens märkligaste: Jag "gick vilse" i skolan hela tre gånger. 

Det här kräver lite förklaring. Det är nämligen inte så att min skola är en sån där med massvis med korridorer som man lätt kan tappa bort sig i. Nej, snarare tvärt om. Och det som hände var att jag vid alla tre tillfällena enbart gick ut ur klassrummet jag befann mig i och därefter var jag helt vilsen. Min hjärna spelade mig  v e r k l i g e n  ett (eller snarare tre) spratt. Min hjärna var helt inställd på att kafeterian låg åt vänster, men i själva verket låg den åt höger eftersom vi var på andra sidan av skolan, så när jag spontant drog åt vänster för att fylla på min vattenflaska och inte kafeterian låg där kunde jag inte begripa vart den tagit vägen. I några långa sekunder stod jag där helt fullkomligt förvirrad, innan jag insåg sprattet och skrattade åt mitt misstag. Trots det tenderar det att hända igen och antagligen har sista gången inte utspelat sig ännu.

 

 Månadens steg: Jag klippte av håret! 

Ja nu äntligen gjorde jag det. Sisådär en halvmeter rök och det var riktigt svårt att vänja sig vid det. Men nu trivs jag jättebra och njuter av att det är så himla lättskött. 

 

 Månadens tips: Våga testa, men sluta om det inte känns bra. 

Väldigt generellt tips som kan appliceras på i princip vad som helst som är aktuellt för just dig. Det som var aktuellt för mig denna månaden var en fest som jag var rädd skulle bli för "festig". Gillar inte sådana sammanhang och tänkte till en början därför inte gå. Men sen insåg jag att jag faktiskt inte hade någon aning om hur den skulle bli, så jag gick dit ändå men med inställningen att det var helt okej att åka hem ifall jag inte kände för att stanna. Det kändes som en väldigt bra inställning, inte minst eftersom festen visade sig bli helt i "min stil", dvs mest bara en himlans massa roligt prat. Och såhär i efterhand är jag väldigt glad över att jag "vågade" mig dit. 




RSS 2.0