Gråtande skratt

 
Vissa dagar blir det lite mycket. Av allt. Allt blir lite roligare än normalt. Och allt roligt bygger upp till ett enda stort bubblande glädjerus inom mig. Det är fantastiskt härligt. Alltså verkligen. Men när en liten obetydlig felsägning får det roliga att rinna över så pass mycket att jag börjar gråta, då blir jag lite trött på mig. Nej jag menar, av mig. 
 
 
Foto: Austin Ban
 
 
För att tydliggöra, vi pratar inte om skratt som får ögonen att tåras, utan skratt som får mig att börja gråta, och när det händer är läget ytterst oklart. Jag påminner omgivningen (men kanske mest mig själv) om att jag är glad, och jag känner verkligen verkligen att det vad jag är, samtidigt som jag frågar mig vad som egentligen är på gång. Jag är så himla mycket. Så himla mycket hela tiden. 
 
Men förstå mig rätt, till stor del uppskattar jag det. Jag uppskattar att i princip alla mina känslor är stora och i princip alltid får ta plats. Men det är så dubbelt. Det är dubbelt eftersom jag känner mig så energisk, samtidigt som jag är så himla trött på att vara just energisk. Svårt att beskriva, men ungefär så ligger det till. 
 
Ungefär så ligger det till just nu när jag skriver det här. 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback