Månadslistan #10

 
• Månadens nya syssla: Gå på lägenhetsvisningar
Tre stycken på en månad är ändå rekord för min del. Härligt att äntligen vara så pass nära att få en lägenhet att jag faktiskt få gå på visningar, men irriterande att gå på visningar utan att få någon lägenhet. Har dock inte fått reda på hur det blir med den jag kikade på senast. Hade ändå plats två, så hoppas att den före mig i kön kom på andra tankar.
 
• Månadens oväntat fina stund: När jag om min vän Sandra gick tidigare från en föreläsning och istället låg under filtar i skolans vilorum i två timmar. 
Har inte så mycket mer att kommentera kring det. Det var fint. 
 
• Månadens plugg: Familj och etnicitet
Är så glad över att jag har fått läsa den här kursen. Även om jag tycker att det har varit synd att det funnits för lite tid att läsa allt jag hade velat läsa, så har jag lärt mig så himla mycket. Men det allra bästa har nog varit att jag har fått mer ord, och en större bekvämlighet, med att prata om sådana frågor. 
 
 
 
 
• Månadens projekt: Sandras överraskning
Kan tyvärr inte berätta så mycket eftersom Sandra möjligtvis läser det här, men jag måste ändå påpeka hur himla roligt det här projektet är att greja med. Påbörjade det för ca tre månader sedan (inte för att så mycket tid behövs, men det är skönt att ha gott om tid), men det är först nu det börjar hända saker. Under november ska hon få den, så berättar mer för er efter det. 
 
• Månadens kärlek: Började med tinder igen
Japp, så pass länge kunde jag hålla mig borta från dejtande. Hehe.. Hur som helst tycker jag att det är väldigt kul (och spännande!) men hur det går är ytterst oklart. Skulle vilja säga bra (inte dåligt i alla fall), men vad "bra" egentligen innebär har jag ingen aning om. 
 
• Månadens tips: Smula tofu över sallad
Alltså ja. Gör en matig sallad och smula tofu över, lite som om det vore fetaost. Så himla gott!
 

Ordflödet

 
Det här var en dag då jag trodde att jag skulle ha mycket att skriva. Jag väntade med att skriva det här inlägget eftersom jag tänkte att orden snart skulle komma till mig. Det skulle komma många ord. Men så var inte fallet.
 
 
Jag är alldeles tom. Tom på ord. Men det känns alldeles okej. Det känns faktiskt jättebra just idag, och därför väljer jag att dela med mig av någon annans ord. Så lyssna gärna på Taz. Hon berör. Så himla mycket.
 
 
 

Ursprungsfoto: Anders Jildén
 
 

En fjärdedels psykolog

 
 
Vet inte varför jag är så besatt av att konstatera det. Att på fredag är vi (dvs jag och mina klasskompisar) till 25% psykologer. Det är inte jag som har koll, men när någon som har det belyser mig om sådant, fylls jag av en wow-känsla. 
 
Förstår inte varför. Kanske är det för att det känns så långt bort. Tanken på att vi ska vara psykologer ganska så snart ändå, känns så främmande att blotta tanken på att vi skulle ha kommit en hel fjärdedel på vägen blir näst intill overklig. Men så ligger det till, och i grund och botten är det så verkligt det bara går.

Tårar i skolbänken

 
Jag gråter och ler om vartannat Vad jag gör? Läser en avhandling. Skriver ett fördjupningsarbete. 
 
Trots det vetenskapligt torra språket kommer så mycket känslor igenom. I berättelserna om människorna som flytt sina länder på grund av vem de älskar. Människor som känt sig välkomna i Sverige tack vare att de välkomnats i HBTQ-kretsar. Människor som möts av främlingsfientlighet i Sverige - inklusive HBTQ-kretsar. Människor som tvingas lämna Sverige eftersom utsatthet på grund av homosexualitet inte ses som allvarligt nog - trots att vissa riskerar dödsstraff. Människor som tidigare hade kunnat stanna i Sverige eftersom de har en partner i just Sverige, men som nu inte kan det på grund av den nya lagstiftningen. 
 
 
Foto: Christiane Nuetzel
 
 
Det är mest tårar alltså. Trots att det finns mycket annat positivt i berättelserna också. Jag blir så upprörd, jag blir så arg. För även om det förkommer saker som är positivt, känns hela världen både upp och ner och ut och in. 
 

Julkalendern 2016

 
Ja jag gjorde det. Jag tryckte på play, så nu fylls hela min lilla lägenhet med julmusik. Det i kombination med en värmefläkt på högsta effekt är verkligen allt jag vill ha just nu. 
 
Nej, jag har inte börjat. Julen får egentligen vänta ett litet tag till, men jag kan bara inte låta bli att göra ett litet undantag just för ikväll. 
 
 
 
 
För kanske har ni hört, eller inte, men oavsett kan jag berätta att årets julkalender heter Selmas saga. Det beskrivs som ett magiskt juläventyr som utspelar sig under sent 1800-tal och handlar om en Saga som beger sig iväg på en luftskeppsexpedition för att ta reda på om tomten finns. Hur bra låter inte det? Aftonbladet skrev att alla julnostalgiker lär bli nöjda, så jag känner mig nöjd. 
 
❄ Mycket mer info finns inte att hitta än, men lite till går att läsa här

Kära Göteborg

 
 
•  Kära Göteborg. Jag trodde aldrig att jag skulle säga det. Men jag tycker om dig även när du är grå  •
 

Dikter om dig

 
Jag har skrivit så många små dikter om dig.
Idag slår jag ihop några av dem.
För dig.
Till dig.
 
 
-     -     -     -     -     -     -
 
 
J a g    k a n    v a r a    n o r m a l
m e d    d i g
I n t a l a r    j a g    m i g
 
 
M e n    o a v s e t t    a l l t
h ä n d e r    n å g o t    d ä r 
D ä r    f r a m f ö r    d i g
 
 
D e t    r ä c k e r    a t t    d u    ä r
f ö r    a t t    j a g
s k a    l y s a    u p p
 
 
 
 
 
E n    d a g
s k a    j a g    b e r ä t t a
o m   a l l t
d u    ä r
f ö r    m i g
 
 
A t t   j a g
v i l l    g e    d i g
m e r
ä n    a l l t
j a g    h a r
 
 
I d a g   s ä g e r    j a g
i n g e t    a l l s
 
 

Ett urklipp från mitt liv

När jag skriver det här är det fredag och på andra våningen av hundrabussen sitter vi. Jag och ångesten.
 
Det var längesedan. Det var längesedan jag satt på en hundrabuss. Det var längesedan jag hade ångest. Det var längesedan jag hade ångest på en hundrabuss. Mest är det irriterande. Trycket över bröstet alltså. För även om det kan vara jobbigt så vet jag ju att det går över. Frågan är när. 
 
 
 
 
Helgen är helt och hållet planerad. Vara hos farmor och farfar med lillebror, äta tackos hemma, se på idol, ha syskonmys, bila till Upplands Väsby, hälsa på mormor och morfar, äta på fin restaurang, kväll + natt hos mormor och morfar, bila till Borås och åka buss hem till Göteborg. Däremellan ska jag läsa en avhandling om hur det är att som lesbisk invandra till Sverige (då jag snart ska skriva ett fördjupningsarbete om det) och kanske hinna ta det lite lugnt också. Hinna andas bort ångesten. 
 
Samtidigt tänker jag på så himla mycket. Världen, livet, vänner, kärlek, lägenheter. Känns som att jag hade kunnat nämna allt. Samtidigt som det känns som att jag inte tänker klart en endaste tanke. Men det är okej att det är så ibland. Till och med jätteokej. 
 

I rymden finns inga gränser

 

Kan vi inte bara skicka ut alla i rymden? Skicka ut mig. Skicka ut dig. Och skicka ut alla som är besatta av gränser. Ja, skicka ut alla som låter sin världsbild påverkas av de osynliga linjerna vi dragit. Gränserna mellan Sverige och allt annat. Gränserna mellan oss och dem.

 

Det händer nämligen något speciellt där. Där i rymden. Man överväldigas. Hävdar astronauter och kosmonauter. Man chockeras menar de vidare. Man får en ny syn av att se vår planet från ovan.

 

 

 

 

 

Därifrån verkar jorden så liten. Den verkar så skör. Därifrån verkar den vara precis vad den är. En liten del av något oändligt. 

 

Men inte minst blir det tydligt att den är en. Jorden är EN planet. Det är ETT klot vi alla vandrar på. Allt annat är en illusion. 

 

För från rymden ser man inga gränser. Man kan inte se dem, för de finns inte.

 

 

 

Så kan vi inte bara skicka ut alla i rymden. Bara en stund. Skicka ut mig. Skicka ut dig. Och skicka ut alla som är besatta av gränser. Skicka ut oss så att vi på riktigt kan förstå, att gränser bara är något vi hittat på.

 

 


Studiegångsdrömmar

 
Det vore en fantastisk för tidig julklapp. Att behöva korrigera några siffror i min adress. Att behöva kånka på möbler och småsaker till huset bredvid. Att behöva vänja sig vid att ha en riktig lägenhet.
 
 
Foto: Kirsty TG
 
Ja tänk att få möjligheten att sova längre än två meter från ett brummande kylskåp. Tänk att få ha en ugn. Tänk att på riktigt få plats med flera människor samtidigt. Tänk att få ha något som på riktigt känns som ett hem.
 
Det vore en dröm. Så jag vågar inte tro på att det kommer hända. Åtminstone inte än. Jag vågar inte tro att lägenheten jag ska på visning av idag kommer bli min den första december. För jag tror verkligen inte att den kommer det.
 
Men det är ju härligt att drömma. Och det är skönt att känna att jag åtminstone kommer närmare. Drömmen blir allt mer verklig för varje köpoäng som jag samlar på mig och tids nog kommer jag stå där och korrigera några siffror. Tids nog kommer jag kunna säga att jag bara flyttat några meter längst med Studiegången.
 

Något jag vågat

 
Som kontrast till förra inlägget vill jag idag berätta om något helt annat. Något jag vågat.
 
 
Det är så mycket som varit ingrott i mig. Vissa mönster som verkat omöjliga att bryta. Jag hade börjat accepterat det. Hade börjat tänka att jag aldrig skulle klara av att bryta mig loss från vissa saker. Men jag tror att jag hade fel.
 
För trots att det varit en sommar då ätstörningsmonster varit på en ovanligt lång och otrevlig visit. Och trots att jag kommit upp i en vikt som jag inte vägt på väldigt många år. Trots det har jag slutat väga mig
 
Egentligen har det inte varit ett beslut - vilket förvånar mig. Det förvånar mig eftersom jag brukar göra "allt eller inget". Förlita mig på min självdiciplin. Och för det krävs ett beslut.  
 
Men denna gången har det bara blivit så här. Antagligen till stor del eftersom jag upptäckte att jag i stort trivdes bra i min kropp, men mådde dåligt av att se siffrorna. Lösningen på det var att helt enkelt inte titta på siffrorna. 
 
 
 
 
Eller okej, så enkelt var det förstås inte. Men i princip. Att inte ha haft siffror att förhålla mig till har verkligen varit bra för mig. Även om jag till och från haft ångest av att inte veta, och min kroppsuppfattning har gett mig väldigt olika bilder av hur jag ser ut, så känns det lättare att börja trivas i min kropp när jag inte har några siffror som spelar in i bedömningen. Dessutom leder det till att jag mer och mer lyssnar på min kropp och därmed lär känna dess signaler (det är nästan så att jag möjligtvis börjar ana att en liten mättnadskänsla är på väg att komma tillbaka). 
 
Jag säger dock inte att jag aldrig någonsin kommer ställa mig på en våg igen. Nej, påhittade förbud har jag redan haft för många av i mitt liv. Men jag tänker att det helt klart är en bra grej att låta det förbli ett sällsynt inslag i mitt liv, istället för något som hela mitt liv påverkas av.
 

Hur ska jag våga?

Det har hänt för många gånger nu. För många gånger har jag hänvisat till en framtid. Sagt att det finns saker jag vill göra, men inte vågar. Just nu. Men jag har gått för länge och väntat på mod. Jag har tänkt att det bara ska komma. Om jag bara väntar. Men tiden skapar bara större steg. Med tiden krävs allt mer mod för att våga. Ta stegen. Så jag borde börja nu. Jag borde verkligen försöka våga.

 

 

Fyra saker jag vill men inte vågar:

 

• Jag vill ställa upp i ett poetry slam

• Jag vill prata under andakten på körövningen

• Jag vill sjunga solo i kören

• Jag vill gå på ett ”sångprov” för en något mer avancerad kör

 

 
 

 

I huvudsak tror jag att det finns två anledningar till att jag inte vågar:

 

 

Den första och största anledningen är att allt handlar om saker som är väldigt viktiga för mig. För mig blir det därför som om jag har något att bevisa. Jag måste bevisa att jag är bra på att framföra poesi och musik och jag måste bevisa att jag har något vettigt att säga. Inte för att jag sagt att jag är eller har det. Nej, det har jag inte påstått. Men om jag inte är ”bra” så borde det väl inte kunna vara så viktigt för mig? Och om det inte kan vara viktigt för mig då, vem är jag då om jag inte är bra?

 

Att inte ”visa upp” mig själv på det sätt som de här situationerna faktiskt innebär, blir ett sätt att undvika risken att hamna i det dilemmat. Det blir ett sätt att skydda den del av min identitet som består av att jag är en som skriver, en som sjunger och en som tycker om att prata inför folk. Att inte visa upp det, innebär att ingen kan ifrågasätta den delen av mig. Eller åtminstone inte förneka den. Men det gör också att jag undviker saker jag tycker om.

 

 

 

Den andra anledningen är min nervositet. Jag blir verkligen otroligt nervös inför saker som dessa, vilket förstås har att göra med just det faktum att det är så viktigt för mig. Men problemet är att min nervositet har blivit allt mer ”fysisk” den senaste tiden. Det är nästan obeskrivligt hur mycket jag till exempel skakar. Och hur hårt och snabbt mitt hjärta slår. Och hur säker jag känner mig på att jag när som helst kommer svimma. 

 

Detta leder förstås till en ond spiral. Inte minst eftersom det handlar om prestationer. Jag blir nervös över vad nervositeten ska orsaka (inte minst eftersom den faktiskt orsakat en hel del) och därmed får jag ännu en anledning att låta bli. Men samtidigt ger jag mig inte möjligheten att vänja mig vid situationer som gör mig nervös. Och det är verkligen inte något jag känner mig nöjd över.

 

 

 

Det jag nu borde komma in på är en lösning. Hur ska jag våga? Men ärligt talat vet jag inte det. Jag har ingen aning om vad jag ska göra åt det här. Men att jag åtminstone kommit fram till att jag vill göra något åt det känns som ett framsteg. Nu vill jag verkligen börja våga.

 


Filterfri poesi #3

 ∞
 
Jag är bara
hoplimmade skärvor
En illusion 
av att vara hel
 
 

Det du är

Du. Det räcker med att du är för att jag ska lysa upp. Är i samma rum som jag. Är den du är. Allt du är får mig att falla. Falla in i något jag aldrig vill falla ur. Glömma bort att annat än du existerar.

 
 

Egentligen är det allt jag vet. Jag vet att du är något viktigt, men varför är en fråga jag inte har svar på. Trots att jag ständigt ställer den. Tror mig behöva bestämma. Vill inte bestämma. Vill bara vara där du är. 

 

Jag tänker att du är levande nostalgi. Du är ett minne av en vår full av frihetskänslor. Men kanske är du samtidigt något mer. Kanske har inte allt hunnit bli något som fanns då. Kanske finns något i det du är nu.


En fin vän

Tänk att vi fattade grejen redan första dagen. Tänk att vi när vi lämnade psykologiska institutionen för första gången insåg att vi nog tänker och känner ganska lika kring väldigt mycket. Trots att vi samtidigt är väldigt olika på många plan. Är så tacksam över det. Över att vi såg till att lära känna varandra direkt. Att vi inte slösade en massa tid på att gå i samma klass utan att förstå att vi tycker om varandra.
 
Det har hänt mycket sen dess. Efter mer än ett år på psykologprogrammet har jag fått så mycket tid med dig. Tänk att vi till och med firade in det nya året tillsammans! Är så tacksam över det. Över att jag fått uppleva så mycket med dig. Och att mer väntar.
 
Jag är så glad över att jag fått lära känna dig och över att jag ständigt får lära känna ännu mer av dig. Är så glad över att du är en del av mitt liv och över att jag får vara en del av ditt. Det är så spännande att se vad som händer oss. Vilka vägar våra liv kommer ta. Ser fram emot att upptäcka det tillsammans.
 
 
Det jag helt enkelt försöker komma fram till är ett tack och ett grattis. Tack Ellinor för allt du är och grattis till att du nu har varit du i hela 20 år. 
 
Tycker om dig så mycket ♥



RSS 2.0