Något jag vågat

 
Som kontrast till förra inlägget vill jag idag berätta om något helt annat. Något jag vågat.
 
 
Det är så mycket som varit ingrott i mig. Vissa mönster som verkat omöjliga att bryta. Jag hade börjat accepterat det. Hade börjat tänka att jag aldrig skulle klara av att bryta mig loss från vissa saker. Men jag tror att jag hade fel.
 
För trots att det varit en sommar då ätstörningsmonster varit på en ovanligt lång och otrevlig visit. Och trots att jag kommit upp i en vikt som jag inte vägt på väldigt många år. Trots det har jag slutat väga mig
 
Egentligen har det inte varit ett beslut - vilket förvånar mig. Det förvånar mig eftersom jag brukar göra "allt eller inget". Förlita mig på min självdiciplin. Och för det krävs ett beslut.  
 
Men denna gången har det bara blivit så här. Antagligen till stor del eftersom jag upptäckte att jag i stort trivdes bra i min kropp, men mådde dåligt av att se siffrorna. Lösningen på det var att helt enkelt inte titta på siffrorna. 
 
 
 
 
Eller okej, så enkelt var det förstås inte. Men i princip. Att inte ha haft siffror att förhålla mig till har verkligen varit bra för mig. Även om jag till och från haft ångest av att inte veta, och min kroppsuppfattning har gett mig väldigt olika bilder av hur jag ser ut, så känns det lättare att börja trivas i min kropp när jag inte har några siffror som spelar in i bedömningen. Dessutom leder det till att jag mer och mer lyssnar på min kropp och därmed lär känna dess signaler (det är nästan så att jag möjligtvis börjar ana att en liten mättnadskänsla är på väg att komma tillbaka). 
 
Jag säger dock inte att jag aldrig någonsin kommer ställa mig på en våg igen. Nej, påhittade förbud har jag redan haft för många av i mitt liv. Men jag tänker att det helt klart är en bra grej att låta det förbli ett sällsynt inslag i mitt liv, istället för något som hela mitt liv påverkas av.
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback