Månadslistan #9

✳ Månadens känsloläge: Mestadels överdrivet bra
Ja, månaden började med ett överdrivet bra känsloläge. Självklart kul, men det var nästan så att jag både blev trött på mig själv och av det. Jag var så speedad och hade så många roliga idéer att jag efter en vecka var alldeles utmattad. Därför har det varit skönt att vara i ett lite mer "neutralt" läge efter det. Fortfarande generellt bra, men inte riktigt så hög på livet som jag var första veckan.
 
✳ Månadens jobbigaste: Påminnelserna om döden
Verkligheten skakade verkligen om mig, när farfar åkte in på sjukhus och därefter farmor och därefter farfar ännu en gång. Självklart var/är det jobbigt, men ser jag till mig själv i det hela så är jag väldigt tacksam över att jag råkade befinna mig i allmänt bra känsloläge när det hände. Vet inte hur jag hade hanterat det om det hade hänt i början av augusti...
 
✳ Månadens roligaste: Mina vänner Sandra och Ellinor kom till Fritsla
Trodde inte att det skulle betyda så mycket för mig, men det gjorde det. Helt klart.
 
 
✳ Månadens händelse: Mentorprogrammet drog igång
Äntligen blev jag matchad med en tonåring och äntligen var det dags för programstart. Det var verkligen kul, och jag ser så mycket fram emot allt vad det här året kommer innebära.
 
✳ Månadens återförening: Klassen och kören
Okej, det här var nästan ett fusk. Det var så många återföreningar som gjorde mig lycklig den här månaden att jag väljer att svara klassen och kören. Men det säger ju ganska mycket (eller ja, åtmistone att jag har en fantastisk klass och en minst lika bra kör)
 
✳ Månadens kärlek: Jag började och slutade dejta
Det hann hända mycket den här månaden. Mycket mer än jag kan beskriva i en sådan här liten punkt, men sammanfattningsvis så började jag dejta igen, träffade en fantastiskt härlig tjej ett tag, men var sedan av olika anledningar tvungen att säga att jag inte ville träffas mer. Tyckte att det var uppriktigt jobbigt, men lärde mig väl antagligen något av det. Kanske mest att kärlek och relationer inte alltid är så lätt. 
 
✳ Månadens tips: Ta hand om dig!

Ordklädd tändsticksask

 
Att månadens tema för Monthly Makers var "Bokstäver och ord" gjorde helt klart mig glad. Kan nästan inte komma på ett tema jag skulle uppskatta mer (men antagligen lär jag bli motbevisad med något framtida tema). Hur som helst ville jag göra något mer än bara skriva någon dikt eller så, så därför fick det bli en tändsticksask till sist.

Det är inte livet som tar liv ifrån oss

Livet är skört. Det är alltid det. Men eftersom vi inte skulle kunna hantera att tänka på det hela tiden, förtränger vi att liv tar slut. Och även om vi säger att vi borde leva varje dag som om den vore den sista, så kan vi inte på riktigt tänka att den kan vara det. Den kan vara den sista.
 
Jag är nog en av de som förtränger som mest. Mycket eftersom jag har varit lyckligt lottad. Jag har aldrig behövt finna mig i att någon nära har försvunnit från mig. 
 
Men döden kommer läskigt nära ibland. Till exempel under de senaste veckorna. Plötsligt fick farfar andnöd och hamnade på sjukhus, och jag undrade hur mycket en så pass gammal kropp kan klara. Mycket, är svaret, för tack och lov överlevde han och är nu hemma. 
 
Fina fina farmor
 
Och där trodde jag det skulle räcka. Som om livet alltid är logiskt och rättvist, tänkte jag att det var tillräckligt med påminnelser om döden för ett tag. Jag var inte beredd på att det var farmors tur att bli upphämtad av samma ambulans några dagar senare. Lyckligt nog var det inte lika illa för henne. Det var "bara" lite saltbrist och hon kunde komma hem bara någon dag senare. 
 
Nu är alltså båda hemma och därmed också odödliga för mig. Farmor ska alltid fuska omedvetet i kortspel och farfar ska alltid hålla full koll på vädret. De ska alltid finnas där. Tänker jag rationellt så vet jag förstås att de inte kommer det, men vem kan tänka rationellt kring döden?

HBTQ i Idol

I ett nystädat rum sitter jag och tänker på Idol. Jag tänker på alla regnbågsflaggor som det viftades med under slutaudition. Jag tänker på Saga och Frida som är öppna med att de har flickvänner. Och mest tänker jag på Cameron som under kvalet kom ut som trans. 
 
För att vara Idol är det här stort. Självklart har HBTQ-personer varit med tidigare, så som Erik Rapp (2013), Fanny de Aguiar (2014) och Magnus Englund (2015), men jag kan inte minnas att det någonsin fått vara något som framgår tydligt. Inte för att det borde göras någon stor grej av det förstås, men fler HBTQ-personer behöver få synas i media. 
 
 
Och som sagt så är det inte minst stort att även någon som är trans (och dessutom bara 16 år!) vågar berätta om det öppet, då det verkligen aldrig tidigare förekommit i Idol. Det är så himla stort behov av det. Så viktigt på så många plan.
 
Men jag kan inte hjälpa att känna mig orolig också med tanke på att HBTQ-personer - trots att de knappt fått synas i Idol - har fått ta emot mycket skit under sin medverkan (Fanny fick exempelvis grova dödshot när hon var med). Blir så ledsen över att det ska behöva vara så. Hoppas så på att de som är med i år har bra människor omrkring sig som hjälper dem med den biten, så gott det bara går.  

Blivande mentor

Så här i september när mer än hälften av tvåtusensexton har passerat, men det ändå är väldigt många dagar kvar tills man kan börja säga att det är slutet av året, så inser jag att jag verkligen bockar av punkter på min lista för året. Det är nästan så jag önskar att jag hade kunnat skriva den där årssammanfattningen nu, för åh så mycket som har hänt. Men eftersom jag inte kan det riktigt än, kommer här istället lite information som har koppling till några av punkterna:
 
J a g    s k a    b l i    m e n t o r  !
 
Japp, så ligger det till. En av mina förhoppningar inför året var ju att engagera mig i något - möjligtvis något form av volontärarbete - och därför har jag valt att bli mentor för den ideella organisationen Mentor Sverige.
 
Att vara mentor för Mentor Sverige innebär kort sagt att man blir en vuxen kompis för någon mellan 13 och 17 år. Varför? Jo, för att många tonåringar helt enkelt behöver/vill ha fler vuxna i sitt liv - och anledningarna till det kan vara lika många som antalet tonåringar som söker till mentorsprogrammet. I ett större perspektiv är detta ett sätt att jobba förebyggande för att minska t.ex. ungdomars droganvändning och psykiska ohälsa. 
 
 
Som mentor har jag genomgått en väldigt grundlig intervju och därefter en kort utbildning, och nu har jag även matchats med en tonåring. Man slumpas alltså inte ihop, utan även tonåringen intervjuas för att kunna skapa så kompatibla mentorspar som möjligt. Mentorsparet träffas sedan två gånger i månaden, under ett års tid, och kan verkligen hitta på allt möjligt.
 
För mig är alltså nästa steg att allt ska dra igång på riktigt och faktum är att det gör det redan imorgon. Imorgon är det nämligen programstart, vilket innebär att jag för första gången ska träffa den jag matchats med och dennes föräldrar. Jag ser verkligen fram emot det och hoppas och tror att det här året kommer vara givande både för den jag ska vara mentor till och för mig. 
 
 
Vill du veta mer om Mentor Sverige kan du kika in på deras hemsida. Kanske kan du också tänka dig att bli mentor eller kanske är du mellan 13 och 17 och känner att även du skulle vilja ha en till vuxen i ditt liv - i så fall tycker jag helt klart att du ska söka till programmet!
 
 

Oväntat vid ett vattentorn i Fritsla

 
Tänk att det var så orimligt. Trots att det verkligen inte var det egentligen. Men det fanns helt enkelt inte en tanke hos mig att Fritsla var något jag ville visa upp. Och tydligen hade jag subtilt överfört den inställningen till Sandra och Ellinor. 
 
Till Fritsla åker man helt enkelt inte. För vad ska man där och göra? Frågan har varit retorisk fram till idag. Vad ska vi göra i Fritsla? 
 
För även om Fritsla inte har så mycket att bjuda på, så är det en del av mig. Jag har levt större delen av mitt liv där, och även om jag själv inte uppskattar särskilt mycket av den lilla hålan, så uppskattade jag ändå väldigt mycket att få visa upp den. Och det verkade ändå som att mina vänner uppskattade att se den. 

Blunda inte för nyponen

På vägen till skolan passerar jag en nyponbuske. Har haft koll på den i flera veckor nu och i söndags konstaterade jag att de var perfekta. Nyponen alltså. Plockade därför enorma mängder som jag sedan trädde på en tråd som jag hängde i mitt fönster. Planen är att de ska torka och att jag sedan ska göra bland annat nyponpulver av dem.

 

 

Det märkliga är att jag inte ens vet om jag tycker om nypon. Visserligen sa jag det till den som frågade vad det var jag plockade, men ville ju bara uppmuntra till att ta till vara på det som naturen bjuder på. Och vem vet, kanske upptäcker hen något nytt gott. Och vem vet, kanske upptäcker även jag att jag tycker om det. Oavsett är det väldigt fint att ha nypon hängandes i fönstret.


Tips: Hot for food

 
T I P S !
 
Om du vill ha matinspiration - kika in "Hot for food" på youtube (och egentligen i princip alla andra sociala medier också - men främst youtube). Det är helt klart min favorit-youtubekanal på grund av i princip allt. Först och främst  gör de sååå god mat (har alltså testat en hel del) som inte nödvändigtvis behöver vara extremt "nyttig", vilket jag verkligen uppskattar i och med att majoriteten av de veganska mat-kanalerna på youtube fokuserar på "hälsosam" mat och ofta rawfood. Dessutom är både maten och hela deras videor i sig, så snyggt gjorda rent visuellt, vilket förstås gör det roligare att titta på.
 
Men det som gör hela kanalen är så klart Lauren och John själva. Allt blir ju bättre med härliga personligheter, och det har de verkligen! Kolla på några klipp så förstår ni nog vad jag menar.

Vi måste lära känna varandra, kroppen och jag

Det är så svårt att förhålla sig till. Jag består av fler celler än jag gjorde förut. Kläderna sitter inte riktigt som de gjorde förut. Om någon skulle få för sig att lyfta mig så skulle det vara jobbigare än det var förut. 

 

Det är märkligt att det ens ska spela någon roll. Att vågen visar några få kilo mer förändrar egentligen inte världen på något sätt. Åtminstone inte på något sätt som har någon som helst betydelse. Egentligen. Ändå är jag onödigt medveten. Inser att min kropp har förändrats, men kan samtidigt inte få en bild av den. Och varje morgon när jag plockar fram byxorna ur garderoben tror jag att jag på något sätt ska ha svällt upp ännu mer under natten så att de inte ska passa (trots att de gjorde det dagen innan). 

 

Jag är dessutom helt klart drabbad av ”spotlight effekten” (dvs tendensen hos oss människor att tro att människor omkring oss uppmärksammar oss mer än de egentligen gör - som om vi hade en spotlight riktad mot oss). Jag tror att alla ser och tänker kring det faktum att jag nu är lite större, trots att väldigt få antagligen gör det och trots att det OM de skulle göra det egentligen inte skulle spela någon roll. Men det är som om jag inte på riktigt vill ta till mig det. Som om något i mig inte vill ändra mitt kritiska förhållningssätt till min kropp. 

 
Foto: Zé Zorszan
 

Men faktum är att jag verkligen bara borde landa i mig själv. Att vikt och kroppsstorlek i grund och botten inte spelar någon roll är ju förstås skäl nog, men det finns så mycket annat som också talar för det. Att jag har mer kraft och energi. Att jag (åtminstone just nu) äter relativt normalt och att jag mår bra av det. Men inte minst också för att jag är mer bekväm i min kropp. 

 

Det sistnämnda kan säkert låta som en liten grej, men är snarare motsatsen. När jag har vägt X kg mindre har jag verkligen haft problem med att jag känt mig så obekväm i min kropp. Jag har haft dålig hållning och haft så svårt att veta var jag ska göra av min kropp i olika sammanhang. Det spelar t.ex. ingen roll hur jag har suttit eller stått, allt har i princip alltid känts onaturligt. Kanske är det svårt att förstå om man inte upplevt det själv, men det har verkligen varit en svår grej, och jag försöker verkligen landa i att det nog inte är så svårt längre. 

 

Men som med mycket annat är det lättare sagt än gjort. När jag varit sjuk i ätstörningarna tänkte jag förstås att orsaken till att jag var så obekväm i min kropp var att jag inte var smal nog, och att helt koppla bort den tanken är svårt. Det är som om jag inte tänker den, men att den ändå finns där och hindrar mig från att känna mig nöjd med mig själv. 

 

Det gör mig så frustrerad. Att detta inlägg inte bara kunde vara ett inlägg där jag säger ”hej, det är så härligt att jag mår bättre och känner mig mer bekväm i min kropp”, men kanske är det ändå ett steg på vägen. Ett steg mot att faktiskt kunna vara nöjd med min fantastiska (← en dag ska jag helt mena det) kropp. 


Varning för kaktusfikon

Det är inte ofta jag varnar för någonting. Speciellt inte för frukt. Men det måste jag faktiskt göra nu. Jag blev nämligen nyfiken på att testa kaktusfikon, vilket skulle visa sig vara en väldigt dålig idé. 
 
Jag kände mig lite tveksam redan från början, så som man kan känna när man funderar på att testa någonting helt olikt allt man är van vid, men tänkte att jag skulle gå emot den känslan. För säkerhets skull tänkte jag dock att det var bäst att bara köpa en - istället för att slå till på en full korg för 15 kr - och plockade därför upp en från den stora högen i fruktaffären.
 
Eftersom jag var hungrig var jag nära att testa den på väg hem, men som tur var kom jag på att det var en bättre idé att googla runt lite för att ta reda på hur den äts bäst. När jag gjorde det trillade jag nämligen in på "varningsinlägg" (likt detta) där det informerades om de små små taggarna som letar sig in i huden och svider som bara den. Tydligen kan det räcka att man lyfter upp dem och lägger dem i sin korg, för att man ska få flisor i fingertopparna. 
 
 
Det verkade dock inte som att jag fått någon flisa av att plocka en frukt, men väl hemma valde jag att ta på mig plasthandskar när det var dags att skära upp den. Jag kollade på mitt kaktusfikon, men kunde inte se några taggar och drog då slutsatsen att detta var ett "slipat" fikon - då jag också läst att de kan vara det ibland, just för att ta bort taggarna. Eftersom jag redan hade handskar på mig valde jag ändå att behålla dem på och tur var väl det, för kort därefter sved det till i mitt ena lillfinger. Snabbt tog jag av mig handsken och kikade, och visst, där satt en knappt synlig flisa. Fikonet hade alltså taggar och en av dem hade gått igenom handsken, vilket också några till gjorde när jag senare fortsatte skala/skära upp mitt kaktusfikon (jag kunde ju inte ge upp här). 
 
Jag tänkte att det kanske skulle vara värt det. Kanske var den så god att det skulle vara värt några flisor, men NEJ det var den inte. Rent smakmässigt, var det inget speciellt alls. Smakade nästan ingenting. Och dessutom var den full av kärnor, likt en passionsfrukt, men som var stenhårda, vilket jag inte uppskattade alls. 
 
Det var verkligen ingenting alls jag uppskattade med denna frukt och det är därför jag vill varna. Var väl lite kul att testa, men kommer verkligen inte göra det igen!

Min bästa vän är min vrede

- En dikt från en skrivarkurs i Vessigebro

 

 

Hade jag fått sudda ut dig ur min historia hade jag nog inte gjort det.

Oavsett hur många gånger jag önskat att jag kunnat bränna upp dig,

oavsett hur många gånger jag velat sudda ut mig själv på grund av dig,

vet jag inte om jag hade velat ändra på något.

Det är märkligt.

Hur alla sår du skapat,

gett mig något oändligt att ta av.

Kommer aldrig få slut på ord på grund av dig.

Tack vare dig.

Hade aldrig velat vara utan det.

 


Studentlivet levererar

Jag kan meddela att det verkligen är så underbart att vara tillbaka i skolan som jag föreställde mig det. Det räcker med att jag ser någon i klassen för att jag ska bli lite extra glad och tacksam över allt vad skolan innebär. Att det dessutom är oerhört intressant just nu gör det inte direkt sämre. Kärlek är som tidigare nämnt ett efterlängtat ämne, men även saker som aggressivitet, attityder, fördomar och självbild. 
 
 
Just självbild var vad vi senast hade föreläsning om och det är dessutom något jag tycker är extra intressant. Hur vet man vem man är? Hur tar man reda på mer om vem man är? Och finns det egentligen någonting som rent objektivt är ens "rätte jag"? Fler frågor än svar visserligen, men åh så intressant det är att fundera kring.

Oväntat sällskap

Det kan tyckas märkligt - inte minst med tanke på mitt kontrollbehov - men bland det bästa jag vet är när livet ger mig upplevelser jag inte alls hade väntat mig. När något vardagligt blir till något unikt. Då bubblar en dos lyckorus inom mig och jag tänker att livet minsann är spännande på så otroligt många vis. 
 
Som ni kanske förstår har jag ett exempel jag vill dela med mig av. 
 
Foto: Dan Stark
 
Jag hade inte ens planerat att ta en promenad, men fick ett infall att upptäcka Skatås löparslingor. Så jag begav mig dit och började gå, helt utan att tänka kring vilket av alla spår jag skulle följa. Efter ett antal ogenomtänkta vägval hamnade jag därför vid ett vägskäl där jag var tvungen att välja mellan en slinga på 5 eller 10 kilometer, och eftersom 5 kilometer kändes för kort fick det bli 10. Kul att gå milen tänkte jag och traskade vidare. 
 
Men det oväntade var inte att det helt oplanerat blev en milen-promenad, utan det faktum att jag de sju sista kilometrarna fick sällskap av en professor från Kina. 
 
Vårt samtal började med att han frågade vilket löpspår han var på, och sen fortsatte det bara. Det fanns så mycket att prata om och väldigt mycket av det hanns med innan milen var promenerad. Inte minst pratade vi om kulturella skillnader och olika samhällfrågor, och jag slogs av hur lite jag faktiskt vet om Kina. 
 
Det var inte direkt så jag trodde att min söndags-förmiddag skulle se ut, men åh vad tacksam jag är över att den blev som den blev. Jag lärde mig så otroligt mycket, fick nya perspektiv på vissa saker och hade inte minst väldigt trevligt. Att jag dessutom fick öva min engelska var ett stort plus - sker alldeles för sällan.

Ord till mig själv

Snälla Cecilia, nu måste du lyssna på mig. Även om jag bara kommer säga saker som du redan vet, måste du lyssna på mig. För du är så dålig på att förstå. Ja det är du. Du är så dålig på att förstå det du faktiskt redan vet. 

 

Foto: Daria Nepriakhina 
 

Du kan inte ha kontroll på allt. Speciellt inte framtiden. Det gör ingen som helst nytta att du ägnar så mycket tid åt att försöka tänka dig fram till svar på frågor om framtiden, som om det skulle vara avgörande för hur den kommer bli. Det är inte ditt ansvar. Du har inte förmågan att ens påverka ditt eget liv på det sättet. 

 

Livet fortgår och varje dag du får kommer vara fylld av både stora och små händelser. Händelser du inte kan förutsäga. Hur mycket du än försöker. Du kan därför inte heller veta vem du kommer bli förälskad i. Du kan inte veta om du träffat henne än. Allt du kan göra är att leva vidare för att se. 


Filterfri poesi #2

 ∞
 
Jag är din framtid
sa du på skämt
men med en förhoppning
om att en dag mena allvar
 
 



RSS 2.0