Feberfrossa och björnbärssnår

•          •          •
 
Det här med att dra igång med en ny termin gick sådär. När feberfrossan slår an får man nämligen bara glömma att komma tillbaka till rutiner. Istället får man ligga nerbäddad, se på serier och äta glass - vilket visserligen inte är helt fel (om man inte är sjuk) men just nu är det inte direkt vad jag längtar efter. För under all orkeslöshet finns så himla mycket energi till att göra saker. Längtar på riktigt efter ett fullspäckat schema.
 
 
Det börjar dock gå mot rätt håll nu. Febern har gått ner och jag har till och med orkat ta mig ut på björnbärsjakt - vilket visserligen också gick sådär, men var åtminstone mysigt. Så kanske kanske drar allt igång på riktigt inom några dagar.

Monthly makers - Kläder

•          •          • 
 
Jag vill så himla gärna bli mer kreativ. Eller snarare främst få utlopp för min kreativitet i högre grad än jag får nu. Men konstigt nog är det väldigt svårt. Kanske för att det hela tiden finns så mycket annat att ta sig an att projekt allt som oftast åsidosätts. Jag, så är det nog. Men gillar det inte.
 
Som ett sätt att påminna mig om att göra något åt det här försöker jag ännu en gång hänga på Monthly Makers.  För er som inte hört talas om Monthly Makers tidigare är det en "kreativ utmaning" som tolv bloggare driver. Varje månad kommer en av bloggarna med ett tema som det är tänkt att man ska skapa något av. Och denna månaden var det Elsa som presenterade temat "kläder".
 
 
Mitt bidrag denna månaden blev minimalt: några broderade blad på min jeansjacka. Att jag dessutom gör ett inlägg om det så sent som två dagar innan deadline, symboliserar väldigt bra hur lite utrymme jag gör för min kreativitet (det ska tilläggas att jag till och med trodde att deadline redan var passerad, så blev possitivt överraskad när jag insåg att så inte var fallet). Men hur som helst tänker jag att några blad ändå är ett första steg. Någonting litet är bättre än inget helt enkelt. Och så får vi hoppas att jag har har lust att ta mig an ett något större projekt nästa månad.  

Inför tredje året

•          •          •
 
Ibland slår det mig att tiden går så fort. Jag vet, det inte direkt en ny tanke, men alltså på riktigt - gu vad tiden går fort! Det känns som att det var alldeles nyss som jag började psykologprogrammet, men så står jag nu här med en vecka kvar till jag ska påbörja år tre. Galet. När jag tänker på det blir det så uppenbart hur långt vi hunnit komma rent studiemässigt. Tio av nitton kurser är avklarade och åh vad mycket vi har lärt oss. Det kan vara lätt att glömma det i vardagslunken. Att vi faktiskt rör oss framåt. Allt närmare vår psykologexamen.
 
 
 
 
Foto: Sebastian Mantel 
 
 
Terminen som väntar lär bli en spännande en. Med kurserna "psykopatologi och psykosomatik" och "utredning och åtgärder avseende individen" känns det som att det börjar bli på riktigt. Nu har vi grunderna och ska fördjupa oss kring vad som händer och vad vi som psykologer kan göra när något går snett psykiskt. Ser så himla mycket fram emot det.
 
Men jag ska erkänna att det också känns lite läskigt. Att det blir mer på riktigt. När man pluggar mer teoretiska kurser kan man alltid gömma sig bakom en bok om det blir svårt. Riktigt så kommer det inte vara nu. Speciellt inte till våren när det är dags för praktik. Men det är förstås en bra grej. Jag vill inte vara en som gömmer mig när det blir svårt. Men lite läskigt är det ändå. 
 

En sån som tränar

•          •          •

 

Jag trodde aldrig att jag skulle bli en "sån som tränar". Jag såg på träning som ett av livets alla "borden"; något man borde ägna sig åt för att vara hälsosam, något man borde ägna sig åt för att "kunna" äta mer. Ett borde som jag tyckte var så otroligt jobbigt (och inte minst otroligt tråkigt) - vilket var en av alla aspekter som fick mig att hata (starkt ord jag vet, men helt befogat nu) idrotten i skolan, men också ta ett steg djupare in i ätstörningarna då mixtrande med maten fick "kompensera" för icke existerande träning.  

 

När jag blev äldre förändrades visserligen min relation till träning, men inte direkt till det bättre. När mat- och kroppsångest närmade sig och jag var rädd för att trilla tillbaka in i ätstörningsmönster vände jag mig till träning istället för maten. Det kändes som ett hälsosammare alternativ, vilket det nog också var, men fortfarande problematisk. För även om det aldrig blev att jag började överträna så var tankesättet bakom fortfarande ätstört - varje steg handlade om att bränna några fler kalorier.

 

 

Men på senare tid har något förändrats. Det började med att löpningen blev ett tävlingsmoment genom att jag allt mer lade fokus på att bli bättre på att springa både snabbare och längre. Och sen med att jag i Kroatien fick ett väldigt sug efter att simma. Att jag därefter faktiskt började simma på valhallabadet och fick en form av träningsrutin som fungerade väldigt bra, har gett mig mycket på väldigt många plan - inte minst när det gäller mitt förhållande till träning. Allt mer känner jag att jag behöver träna. Men ännu viktigare: att jag VILL träna. Av så många anledningar.

 

Jag vill träna för att det är härligt (för det blir faktiskt det när man väl hittat träningsformer som man gillar). Jag vill träna för att orka mer i vardagen. Jag vill träna för att jag gillar att se hur kroppen klarar av mer. Jag vill träna för att kunna springa lopp (för det verkar kul ju). Jag vill träna för att det ger mig paus från både tankar och känslor. Jag vill träna för att det gör att jag mår bättre psykiskt. Jag vill träna för att komma ut i naturen. Jag vill träna för att orka ta mig till fler platser på cykel. Men jag vill också träna för att det numer hjälper mig med mitt förhållande till mat; det gör mig inte minst bättre på att känna av kroppens signaler (så som hunger och mättnad). 

 

Jag går alltså allt mer och mer mot att bli en "sån som tränar" och åh vad det känns bra. Att träning allt mer blir en naturlig del av vardagen och som dessutom (oftast) är förknippad med glädje, är verkligen något jag knappt trodde var möjligt. Men nu sitter jag här och är fullkomligt exalterad över att jag idag sprang över en mil för första gången i mitt liv. Hela tolv kilometer blev det faktiskt. Galet. Galet att jag har en kropp som faktiskt klarar av det. Det om något är en stark motivation för att springa vidare.

 


Glöm inte att rotlöshet kan växa bort

 
•          •          •
 
 
Foto: Corinne Kutz
 
 
Titeln är en av de trehundrafyrtiotvå minidikterna jag har skrivit sen skrivarkursen i juni förra året. Av någon anledning har just den ekat i mig det senaste. 
 
Egentligen vet jag inte riktigt varför. Kanske för att jag helt enkelt skapat mig fler rötter. Fler källor som bygger upp mitt liv. En allt större trygghet. Något som ger en någorlunda stabilitet i en omskakande värld.
 
Men kanske också för att jag är i en period då jag letar nya öppningar. Nya utrymmen att leta in mig i. Slå rot även där. Och vem vet vad det kommer innebära. Mer än att jag blir allt mindre rotlös.
 

det är aldrig för tidigt att andas

•          •           •
 
Andas. Jag påminner mig själv om att jag måste stanna upp. Och andas. Inte för att det är alldeles för mycket som händer nu, eller alldeles för mycket som snurrar runt inom mig. Utan för att det alltid är viktigt.
 
Jag har dessutom haft några dagar som skavt. Inte rent dåliga, bara sådär diffust ohärliga som vissa dagar bara är. Sådär så att en mängd småsaker helt enkelt inte riktigt passar in. Allt känns, inte så jättemycket men ändå på något vis lite, fel. 
 
 
Mitt sätt att hantera det som skaver är just nu att simma. Åh så glad jag är över att jag hittat det. När jag inte vet hur jag ska ta mig an resten av en dag sätter jag mig bara på cykeln till badhuset och snart ligger jag där och tar simtag efter simtag. Ibland räcker det med en liten tur. Men ibland, när känslan av att dagen skaver inte vill försvinna, fortsätter jag en stund till. Det hjälper. På så många vis. 



RSS 2.0