Mitt 2017

•          •          •
 
Det här året. Jag är verkligen så tacksam över det.
Det må ha varit stormigt. Och jag har nog frågat mig fler gånger än någonsin
hur mycket känslor (både positiva och negativa) en människa kan rymma.
Men jag är trots det, eller kanske just därför, så himla tacksam över allt det medfört.
 
 
Året började verkligen inte bra. Utöver skolan hade jag helt plötsligt börjat på ett jobb jag inte trivdes med, jag var stressad över flytt och jag var dessutom olyckligt kär. Antagligen var inte det de enda faktorerna som spelade in, men det fick allt att rinna över och jag hamnade i en depressiv episod. Jag skulle ljuga om jag säger att det var det jobbigaste jag varit med om, men det var läskigt på ett nytt sätt. Det var läskigt hur allt gick så fort. Det var läskigt hur jag tappade kontrollen. Och det var läskigt att se hur allt raserades. 
 
Våren som var kvar efter jag kommit ur den depressiva episoden handlade därför mycket om återhämtning. Både för mig själv i mig själv, men också i relationer. För att må dåligt på det sättet, med människor så nära mig, var nytt för mig. Till stor del var det bra, eftersom de höll mig uppe, men det blev också jobbigare, eftersom jag såg hur ont jag gjort dem. 
 
Utöver återhämtning, handlade våren också om att komma över och börja om rent kärleksmässigt. Jag började dejta och även om det inte ledde till något så var det en faktor som bidrog till att jag lyckades komma över den jag behövde komma över. 
 
Utöver det gjorde jag en himla massa roligt under våren. Reste till London. Var på standup. Flyttade (!). Och hade himla kul i skolan.
 
 
 
 
Sen kom sommaren som jag bedömer som min bästa någonsin. Jag stack iväg på tågluff med fyra fina vänner, firade därmed min födelsedag i Prag, var i Almedalen med Djurens Rätt, hängde i Norrköping, började simma, drog igång löpningen igen, odlade, bakade massa bröd, grejade hemma och hade en liten "sommarflört". 
 
Därefter kom hösten och vintern med resten av året och min tidsuppfattning rubbades totalt. Samtidigt som det kändes som att skolan började bli mer "på riktigt" gick jag nämligen och blev så otroligt kär. Hamnade så fullkomligt i en bubbla som var så otroligt fantastisk, men sen också blev så otroligt jobbig. Men mitt i det lärde jag mig att jag vågar och kan ta steg när jag väl känner något för någon och det var nog den viktigaste insikten för i år.
 
 
 
 
Vad hösten bestod av mer har jag nästan svårt att säga. Det känns som att kärleken var allt, och det var den förstås samtidigt som den inte alls var det. Mycket var också skola, panik inför praktiken till våren, kör och löpning, uppblandat med en himlans massa tankar. 
 
Och det är där jag slutar mitt år. I en himla massa tankar. Tankar om vad som är rätt och fel. Och hur jag egentligen vill leva mitt liv. 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback