Här ska jag tydligen bo

♦          ♦          ♦

 

Femtionio kvadratmeter är stort. Så pass stort att det går att dansa runt trots att hela vardagsrummet och stor del av både sovrummet och köket, är fyllt av påsar och flyttlådor. Har svårt att vänja mig vid det. Och tror att det kommer bli ännu svårare när allt väl är uppackat. Men åh vad jag älskar att det är något jag behöver vänja mig vid.

 

Har inte heller något emot att behöva vänja mig vid att ha en ugn. Eller ja, ett kök över huvud taget. Inklusive stora bänkytor som gör det så mycket roligare att laga mat. Och som man kan sitta på. Allt det är nog ändå det bästa hittils. 

 

 

 
 
P.S. Ska bjuda på fler bilder snart. Tänker att det kan vara kul att se hur det ser ut även innan jag "kommit iordning" ordentligt. Har bara inte varit hemma så mycket medan det varit ljust, så har inte blivit att jag tagit så många bilder ännu.
 

Förklaring till tystnaden

•          •          •

 

Förlåt för att det ekar tyst här. Hade så gärna velat lägga tid på att fixa med inlägg, men just precis nu går inte det att prioritera. Mest för att tid är en bristvara, men också för att livet generellt sett är upp och ner och ut och in. Mest för att jag lever i ett flyttkaos. Och försöker leva resten av livet parallellt. Vilket är ganska påfrestande, men till stor del på ett bra sätt. 

 
Så jag återkommer så fort jag kan. Förhoppningsvis inom någon dag eller så.
 

Bara ett enda

•          •          •
 
Vi har bara ett liv. Vad vi vet. Och visst är vi medvetna om det.
Och visst händer det att vi tänker att det kanske är något man borde ha i åtanke. Men har vi det?
 
Jag tror inte det.
 
Jag kan inte låta bli att undra hur lite av allt vi gör som vi hade gjort om vi faktiskt hade haft i åtanke att vi bara har ett liv. Begränsat med tid. Hur hade det varit med det där jobbet? Utbildningen? Relationen? Frukosten? Hade du faktiskt gjort som du gör? Låtit allt vara som det är? 
 
Jag inser att jag inte hade det. Jag inser hur mycket jag gör för att jag tänker att jag borde. För att det blir bäst så. Fast det inte alls blir det. För mig. 
 
 
 
Det är ett enormt slöseri med tid. Att lägga timmar, dagar, månader och i vissa fall år, på saker som innerst inne inte är det man mår bäst av. Kanske finns det annat som är mer värt att lägga sitt liv på. Alternativ som faktiskt skulle göra en mer gott.
 
Jag kan inte låta bli att undra hur mycket av allt vi inte gör som vi hade gjort om vi faktiskt haft i åtanke att vi bara har ett liv. Kanske är det en svårare fråga. Vad vill du med ditt liv? Vad vill jag med mitt? Låt oss om inte annat börja i den något enklare änden: vad vill vi faktiskt äta till till frukost imorgon?

Det är så märkligt att vi fortfarande inte förstår

hur fina vi är
 
♥          ♥          ♥
 
 

Första resan bär till London

➳          ➳          ➳
 
På tal om framtidsdrömmar är det mycket sådant just nu. Inte bara gällande den kommande flytten utan också gällande min kommande resa. Whaa! Det är så galet att jag faktiskt har en resa bokad. Kan inte förstå. Att jag. Och en väldigt fin vän. Åker till LONDON. Redan i mars!
 
Att resa är stort i sig, men faktum är att jag aldrig tidigare rest utomlands med andra än mina föräldrar - så det här känns därmed lite extra stort. Skulle ha varit hundra procent bekväm om jag rest till Santorini (där jag alltså varit tusentals gånger), men att resa till andra platser och därmed också andra flygplatser, känner jag mig något nervös (men mest bara positivt spänd) inför. Inser att jag verkligen kommer oroa mig över allt och ingenting, men hoppas på att kunna släppa de känslorna - åtminstone lite grann.
 
Foto: Thomas Kelley
 
Hur som helst är jag övertygad om att det kommer bli bra. Det är ju till London vi ska. Det kan ju bara inte bli dåligt. Ser inte minst fram emot att vara så himla mycket turist det bara går!

Livet med IKEA

 
•          •          •
 
 

via GIPHY

 

 

Kanske är det ett tecken på att det gått för långt, när mina drömmar börjar utspela sig på ikea. Mitt liv är alltså numer både i vaket och sovande tillstånd, en ständigt skiftande ikea-annons. Jag testar mig fram. Byter ut soffan. Bordet. Tänker på hur jag kan inreda min balkong. Funderar kring hur man kan göra om ikea-möbler. Men kommer egentligen inte fram till vad jag vill. Minns ju knappt hur min nya lägenhet ser ut. Kanske kommer de få beslut jag tagit kring möbler, ändå suddas ut när jag väl vridit om nyckeln. 

 

 

På tal om det är det inte alls lång tid kvar nu. Någon gång nästa fredag är lägenheten ÄNTLIGEN MIN och dagen därpå flyttar jag in på riktigt. Det är så GALET! Hela grejen med att jag faktiskt ska flytta känns så mycket som en del av mina drömmar kring ikea-möbler. Det känns inte riktigt på riktigt. 

 

 

Men det är det! Snart snart snart! Hurra för det!

 


Verklighetsflykt

✻          ✻          ✻

 

Jag önskar att jag inte gjorde allt så svårt. Att jag hade kunnat hantera det här och gått vidare mot något mindre komplicerat. Men förlåt. Jag tycks inte kapabel till det just nu. För det spelar ingen roll hur mycket jag tänker att det inte kommer bli vi. Oavsett skriker varenda millimeter av min kropp att du och jag ska bli ett. Allt annat tycks fysiskt omöjligt.

 
 
Foto: Benny Jackson
 

Därför är det så lätt att bara sluta försöka. Sluta försöka komma över dig. Börja komma på ännu en förklaring som innebär att du bara inte erkänner att det ska bli vi. Ännu en förklaring som bara spelar spel. Med mina tankar. Med mina känslor. Med allt jag är. Ännu en förklaring att fly från verkligheten med.

 


En lillebror som blivit större

 
 
Kommer aldrig sluta konstatera hur märkligt det är att du blivit större. Eller att du bara råkar vara alldeles fantastisk. För det slår mig så himla himla ofta. 
 
Åh vad jag tycker om dig!
 
 
♥          ♥          ♥
 

Jag hade velat berätta om dig

 

✻          ✻          ✻

 

 

 

Jag hade verkligen velat berätta om dig

 

Om hur ingen hör

 

Om hur ingen ser 

 

Dina tårar

 

 

 

Jag hade velat berätta om hur du omfamnade mig

 

Du som knappt ens visste vem jag var

 

Du som bara visste att jag vill väl

 

Och kände att det var tillräckligt

 

 

 

Jag hade velat stanna hos dig för evigt

 

Vara den som hjälper dig höras

 

Få folk att förstå hur mycket människa du är

 

Om än en väldigt gammal sådan

 

 

 

Men där och då blev vi så små

 

Små tillsammans

 

Allt jag ville göra var utom räckhåll

 

Så jag kramade dig igen

 

 

 

✻          ✻          ✻

 


Tillfällig hemstad

✴          ✴          ✴
 
Antagligen var det en felhörning. Ja, med största sannolikhet var det det. Men när jag hörde busschauffören säga "välkommen hem" for ändå ett glädjerus inom mig. För jag kände mig himla mycket hemma. Hemma i en stad jag inte hittar i. 
 
Antagligen har jag anammat mina vänners hemkänslor. Tycker nämligen att det är så fint att de tycker om sin hemstad så mycket. Att de har så mycket de saknar där. Och faktum är att jag också har det. Åtminstone vissa tider på året.
 
För när mina vänner åker hem samtidigt känns alla andra platser orimliga att befinna sig på. Ingen plats känns så mycket hemma som Norrköping gör just då.
 
Så dagen innan nyårsafton åkte jag dit.
 
 
 
Hade inte velat avsluta tvåtusensexton, eller påbörja tvåtusensjutton, på något annat sätt. Att känna att jag var på rätt plats just i den stunden, gav mig en känsla av att faktiskt vara på rätt plats i livet - och oavsett hur mycket jag kommer hålla med mig själv om det andra dagar, var det härligt att känna så just då.

Två år som vegan

✳          ✳          ✳
 
I förrgår var det exakt två år sedan jag på riktigt blev hundra procent vegan. Det var exakt två år sedan jag bestämde mig för att jag hade kompromissat för sista gången. För det var inte på något vis rätt att göra det som kändes fel, bara för att det exempelvis underlättade rent socialt. Nej, det var nog. 
 
Två år känns som lång tid, men samtidigt inte alls. Jag kan inte förstå att jag bara varit vegan i två av mina tjugo år i livet. Det är så svårt att förstå att det som jag ser som så självklart idag, var så främmande förut. (Undrar du varför jag blev vegan går det att läsa här)
 
Men hur som helst, mina två år bör ändå firas på något sätt, så jag tänkte ta tillfället i akt att göra något jag inte haft tillfälle att göra - nämligen dela med mig av några av mina favoritdjurbilder från unsplash. Så här kommer de! 
 
 
 
•  Klicka på bilderna för att komma till källorna  •
 

Mina förhoppningar inför 2017

 

När jag började skriva på det här inlägget insåg jag att jag hade betydligt fler förhoppningar än jag var medveten om. Därför har jag valt lite mer specifika förhoppningar i år, och bara ett axplock av de som jag faktiskt har inför tvåtusensjutton.

 

 

Inför 2017 hoppas jag på att:

 

 • Bli tillsammans med någon. Ja. Jag måste börja med det, för åh vad jag hoppas på det! Jag hoppas så på att jag under året läker och sen blir förälskad i någon som älskar mig tillbaka. Vill. Så. Gärna.

 

• Flytta in i lägenheten. Om inget väldigt oväntat händer kommer ju detta ske, och det dessutom väldigt tidigt på året. Ser verkligen fram emot det!

 

• Åka till London. Nästan lika säkert som det är att jag ska flytta in i lägenheten är det faktiskt att jag ska till London - för vet ni? biljetterna är bokade! I mars åker jag och min fina vän Emelie iväg på vår första resa tillsammans - KAN INTE FÖRSTÅ DET! 

 

• Odla. Jag hoppas verkligen på att jag kommer dra nytta av det faktum att jag ska få en lägenhet med mer plats, fler fönsterbrädor, plus en stor balkong. 

 

• Gå en till skrivarkurs. Det var så lyckat i år, så hoppas på att gå någon liknande även år tvåtusensjutton, och att även den ska bli lyckad.

 

• Hitta min ”fotostil”. Det här är faktiskt någonting jag brottas med väldigt mycket just nu. Jag influeras av så många fotografer, med så många olika stilar, att jag inte kan landa i vad som faktiskt är jag. Jag drar åt så många håll att jag nog hindrar mig själv att faktiskt bli bättre. Därför hoppas jag på att komma fram till vad jag vill sträva mot för stil, så att jag faktisk kan jobba mot det.

 

 
 
 
• Lägga mer tid och energi på bloggen. Jag vet inte varför, men i år har jag haft så otroligt liten inspiration för att blogga. Så jag hoppas på att lägga mer tid och energi på bloggen, antingen för att jag får inspiration till det eller för att genom det trigga igång inspirationen. 
 

• Få göra en psykiatrisk utredning. Det här är nog den förhoppningen som jag allra minst tror kommer uppfyllas, dels eftersom vården är så kaosig och dels eftersom jag just nu inte mår så dåligt. Det skickades en remiss redan i augusti, och sedan dess har jag väntat (dvs längre än vårdgarantin) medan remissen skickats mellan olika enheter i Göteborg. Att jag mår ganska bra just nu bidrar ju också till att andra prioriteras över mig (vilket förstås är vad man inom vården behöver göra, med tanke på resursbrist osv), men även till att det inte är hela världen för mig att vänta. Men hoppas verkligen på att utredas under året, så att jag kan förstå mig själv bättre och bli bättre på att hantera situationen och mig själv när saker och ting blir tungt..

 

• Ha en mindre ensam sommar. I år hade jag till stor del en väldigt bra sommar. Jag träffade väldigt många människor, men i perioder blev det lite väl ensamt. Dels eftersom så många lämnade Göteborg medan jag var kvar,  och dels eftersom jag inte jobbade och därmed hade väldigt mycket tid. Jag hoppas därför på att sommaren som kommer kan få lite färre och/eller kortare ensamma perioder. 

 

• Komma närmre personer jag tycker om. Det här känns nästan som en obligatorisk punkt på min förhoppningslista. I grund och botten är ju detta något jag alltid vill - det finns alltid människor i mitt liv som jag vill lära känna bättre.

 

• Skratta. Sist men absolut inte minst hoppas jag på att skratta. Jag hoppas på många flummiga stunder med fina människor, och att vi så ofta det bara går skrattar tills både våra magar och kinder värker. 


Mitt 2016

 
Att sammanfatta det här året känns näst intill omöjligt. Trots det ska jag göra ett försök genom att lyfta fram några höjdpunkter och extra betydelsefulla händelser. Det ger inte en helt fullständig bild av mitt år, men det ger åtminstone små glimtar av det. 
 
 
Låt oss börja med vardagen, för alltså åh vad jag älskar hur min vardag varit i år. Skolan. Kören. Människorna. Ja, mest är det nog det som gjort min vardag så himla himla fin. Jag älskar att hänga på psykologen och olika bibliotek. Jag älskar att kören fått mig att börja räkna mina veckor i tisdagar. Och jag älskar människorna som förgyllt både skolan, kören och alla andra aspekter av min vardag (eller ja, hela mitt liv).
 
Men detta år har också bestått av en hel del o-vardagliga händelser. Jag var på en skrivarkurs mitt ute i ingenstans. Jag var på West Pride. Jag såg/lyssnade på Frida Öhrn. Jag såg/lyssnade på bl.a. Emil Jensen och Miriam Bryant under kulturkalaset. Jag blev mentor för Mentor Sverige. Jag fick extrajobb. Jag fick lägenhet. Jag var i Skövde. Jag var i Norrköping. Jag var i Örebro. Jag var i Helsingborg. Jag var i Stockholm. Och jag var i Uppsala. För att bara nämna några saker som varit lite extra speciella i år. 
 
 
 
 
När det kommer till mig är det också mycket som hänt. Först och främst, JAG KOM UT! Det går inte att beskriva hur bra det var för mig att äntligen ta det steget. Att vara lesbisk är nu en del av min identitet som jag är otroligt bekväm med. Dessutom har det gjort att jag börjat våga känna kärlek och faktiskt låta det "komma ut". Jag har blivit kär och faktistkt gjort något med de känslorna. 
 
Utöver kärleksfronten har jag bland annat klippt av en halvmeter hår, blivit mer säker på vem jag är och vad jag faktiskt tycker och tänker, och jag har allt mer vågat vara den jag är bekväm med att vara. Men samtidigt har jag insett att det är så många delar av mig som jag inte förstår. Känner mig så ofta som ett pussel som verkligen inte kan lösas - vilket förstås alla i viss mån är och inte alls behöver vara något problem - men det känns som att vissa bitar borde få komma på plats. Exempelvis behöver jag förstå min psykiska ohälsa mer. Vad är det som gör att jag aldrig riktigt verkar bli helt frisk? Hur ska jag hantera mig själv i olika situationer? Vad behöver jag? Och vad måste jag göra för att faktiskt må bra? 
 
 
 
 
Slutligen måste människorna få ett helt eget stycke, för det här året hade inte blivit så fantastiskt om det inte vore för dem. Jag är så tacksam både över människorna jag träffat näst intill varje dag och människorna jag bara träffat någon enstaka gång i år. Alla har förgyllt mitt år och mitt liv på sitt helt unika sätt. Men jag vill ändå rikta ett extra stort tack till de som funnits där när livet varit extra svårt. Som har omfamnat mig. Som jag har fått gråta hos. Som har fått mig att vilja fortsätta kämpa. För allvarligt talat, det här året har haft stunder när jag faktiskt inte förstått hur jag ska orka någonting mer, när inte ens ett korn av energi funnits kvar i min kropp. I de stunderna hade det inte gått utan de där människorna. De lyfter mig på ett sätt som inte går att förstå. 
 
Så tack alla människor och tack för att jag också får ta del av era liv. Ni är så fantastiska. Livet är fantastiskt tack vare er.
 

Gott nytt år

✭          ✭          ✭
 
 
✭   Gott nytt år från staden med vattenfall och flytande badkar   
 



RSS 2.0