Och helt plötsligt var jag bara hemma

•          •          •
 
Anpassning. Människans trumfkort. Min brist. För på något vis lyckas det alltid börja skava. Det spelar ingen roll att jag tycker om mitt hem och till stor del tycker att det är skönt att befinna mig på en plats jag känner utan och innan. Att vänja sig vid att vara hemma är ändå så otroligt svårt. 
 
Jag inser förstås att detta inte är något jag är ensam om. Snarare tvärt om. Tror det är ganska vanligt. Att inte veta hur man ska kunna hantera att bara vara hemma.  
 
Men till viss del är det väl antagligen ett tecken på något bra. Ett tecken på att jag har haft en bra resa. Och ett tecken på att det varit fantastiskt att leva tillsammans med fyra fina människor. 
 
 
Och oavsett kommer det ju sluta skava. Med tiden vänjer man ju sig. Även om jag visserligen antagligen inte kommer hinna det innan nästa äventyr. Om en vecka åker jag nämligen till Almedalen - vilket ju också är ett ganska bra sätt att lösa problemet.
 
 
P.S. Jag kan också passa på att berätta att jag hunnit fundera en del. Dvs över allt med bloggen. Och faktum är att jag kommit fram till saker, vilket känns väldigt skönt. Men låt oss ta det i ett annat inlägg under helgen! 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback