Låter andras ord vara mina

•          •          •
 
 
Klockan är egentligen alldeles för mycket för att vara vardag.
Tenderar att bli så rätt ofta nu. Trots ständig trötthet.
Vill inte skylla på det, men tror jag skräms av mina fina drömmar.
 
Men den här kvällen har jag en anledning (jag kommer på en annan anledning).
För när torsdagen blir till fredag kommer Linnea Henriksson släppa nytt
och då kan jag ligga där i skenet av ljusslingan och hoppas att några av hennes ord ska kännas som mina.
Och det gör de. Några handlar om en Cecilia som inte längre finns. Några om en som inte ännu dykt upp.
Och några träffar helt och hållet rätt här och nu.
 
 
 
Det var inget fel och så. En del av det du skrev det gjorde ont ändå - SMS
 
Så om du bara lägger dig här. Kan ha fel, men jag tror. Att om du bara lägger dig här. Kanske hjälper det? - SMS
 
Det tar tid att bygga upp. Men går fort att ta isär. Jag ser framför mig att du inte är här - SMS
 
Så svårt att hitta ord, jag måste blunda lite. Stänga ute skiten lite. Jag kan inte, inte bry mig - ANDAS
 
Det är som man faller och aldrig landar. Och sen så landar man ändå utan att man marken når. Ungefär nåt sånt - ANDAS
 
Du som alltid vill vara starkast. Det är inte alltid det går - DET ÄR INTE ALLTID DET GÅR
 
Lyft upp din blick nu och se på mig. Jag står framför dig. Försöker kämpa för oss två - VADÅ
 
Det lyser genom persiennen. Vi kan stanna här i sängen. Låta världen sakna oss. Vi har bara tid för oss - TÄNKER PÅ DIG
 
Och du, en sån som varar i längden. Där andra försvinner i mängden - INGEN ANNAN
 

Låt mig bara tända ett ljus till

 
•          •          •
 
 
light a candle, light the dark, light the world
light a heart or two
light a candle for me, I'll light a candle for you
 
- Avalon
 
 
 
I samma andetag som jag för ett år sedan berättade att jag fått en lägenhet, berättade jag att jag julen 2017 skulle kunna ha en riktig gran för första gången i mitt liv. Det var en aspekt som gjorde mig orimligt glad. Och det gör mig också orimligt glad nu när jag införskaffar saker som ska klä mitt hem i julstämning. Men julkänslor är lika pendlade som resterande känslor som bor i mig. På väg att bubbla över för att sekunden senare eka tom. Ligga på minus. Om nu julkänslor kan göra det. 
 
Jag vet inte hur jag vill ta mig an den här julen. Jag går mellan att tänka att DET HÄR ÄR MINSANN JULEN MED STORT J och "det här är bara ännu en jul". Och jag vet inte hur jag skulle vilja att jag tänkte. 
 
Men hur mycket jag än pendlar fram och tillbaka, landar jag ändå i att en magisk jul väntar. Kanske är det den här julen. Eller så är det en annan. Vem vet. Men någon gång i tiden kommer jag möta den. Min jul.

Inget utan er

 

•          •          •

 

det bor något vackert i allt det här. jag lovar dig det.

smärtan beror på vad man jämför den med. ju mer fint man fått känna desto ondare gör det att gå sönder.

men såren är trots det så mycket mindre nu. så mycket mindre.

glöm inte det.

 

 

Foto: Jonas Jacobsson 
 
 

Jag gråter ut all ensamhet och gläds. Jag gläds åt att de är färre nu. Tårarna. Att jag har nummer att knappa in. Att jag kan gråta ut i en telefonlur. För jag har människor som inte är längre bort än så. Behöver inte hålla ut längre än några signaler. Och när jag behöver det är det istället ringklockan som ljuder. Och plötsligt är jag omsvept av en varm famn. 

 

Kommer aldrig kunna uttrycka min oändliga tacksamhet över det. Över allt de redan gjort. Över allt jag inte förstår att de kommer göra. Över att jag aldrig kommer kunna falla för djupt för att komma upp. Över att jag aldrig kommer vara ensam. Hur ensam jag än känner mig.

 

Lever för dem. Tack vare dem.

 


Inte bara jag

 

•          •          •

 

 

Är så trött på hur mitt liv i slutändan alltid handlar om mig. Hur många människor jag än lever för. Hur mycket jag än delar med andra. Vi lever bara omlott. Våra liv korsas bara mer eller mindre. Aldrig helt och fullt. 

 

 

Känner så innerligt hur mitt liv inte är menat att levas så. Vill leva två liv som ett. Leva lika mycket med och för någon annan som med och för mig själv. Har så mycket att ge. I det stora, men lika mycket i det lilla. Vill att det lilla i mitt liv ska vara lika mycket någon annans som mitt.

 

 

Jag är så trött på att utgå ifrån mig själv. Att varje steg jag tar i slutändan bara beror på mig. Hur jag vill leva mitt liv. Vart jag vill. Jag vill att det lika mycket ska handla om någon annans steg. Någon annans väg. Låta vägarna sammanstråla. Ta oss an livet tillsammans.

 

 


Tappar greppet

•          •          •

 

Tappar greppet om livet. Bara lite. Och mest på ett bra sätt. Men det är ändå ett faktum. Jag kan inte hålla det i min famn. 

 

Jag är så hemma, men ändå så vilsen. Känner mig själv så bra, men är ändå så oviss om vad som är bra för mig. Allt är bra. Men på så olika sätt. Och var går gränsen mellan att utmana och offra sig själv? 

 

  

Men ser jag tillbaka på alla de dagar jag hittills levt finns inget jag ångrar. Inte ens det som stjälpt mig. Så jag försöker lita på att det kommer vara likadant med det här. Att det är så mycket större risk att ångra det man inte försökt fånga eller inte klarat av att släppa. Att helt plötsligt kanske man står där med mer än hela livet i sin famn.


Väl ute ur bubblan

•          •          •
 
Att man lätt hamnar i en bubbla när man är kär är ju inte direkt någonting nytt. Till stor del är det ju det som är så fantastiskt. Att allt annat bleknar. Att allt som är viktigt är det som känns och händer här och nu. Och har man likt mig en period då en flickvän är något man längtar extra mycket till, finns en möjlighet att det där förstärks ytterligare. 
 
 
Som sagt, till stor del är det ju bara fantastiskt. Jag älskar att helt och hållet hänge mig till mina känslor på det sättet. Men när bubblan plötsligt spräcks blir det så uppenbart att man för en stund glömt att livet är fullt av så himla mycket annat fint också. Och i tomheten av att inte längre kunna hoppas på kärleken, kan det till och med vara svårt att påminna sig om vilka alla de där andra sakerna brukat vara. Och det kan göra mig frustrerad. Jag gillar inte tanken på att det plötsligt är så mycket jag inte kan se. 



RSS 2.0