Tappar greppet

•          •          •

 

Tappar greppet om livet. Bara lite. Och mest på ett bra sätt. Men det är ändå ett faktum. Jag kan inte hålla det i min famn. 

 

Jag är så hemma, men ändå så vilsen. Känner mig själv så bra, men är ändå så oviss om vad som är bra för mig. Allt är bra. Men på så olika sätt. Och var går gränsen mellan att utmana och offra sig själv? 

 

  

Men ser jag tillbaka på alla de dagar jag hittills levt finns inget jag ångrar. Inte ens det som stjälpt mig. Så jag försöker lita på att det kommer vara likadant med det här. Att det är så mycket större risk att ångra det man inte försökt fånga eller inte klarat av att släppa. Att helt plötsligt kanske man står där med mer än hela livet i sin famn.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback