En av mina kärlekshistorier

•          •          •

 

Fina ni. Åter igen konstaterar jag hur snabba vändningar livet kan ta. Hur något som kändes så möjligt plötsligt kan kännas minst lika omöjligt. Hur något som fyllt en med så mycket lycka plötsligt kan vara det som smärtar allra mest. 

 

Det har varit en månad då jag kastat mig ut. Gång på gång har jag gjort mig sårbar eftersom det var värt riskerna det innebar. Det började på riktigt när jag skrev ett meddelande till henne. Till hon som gjort mig knäsvag sedan i mars, men som jag aldrig riktigt vågat närma mig. Och efter det bestämde jag mig för att kämpa. 

 

Foto: Giulia Bertelli 

 

Och jag är så stolt. Jag är så stolt över alla steg jag tagit. Att jag berättade för henne hur jag känner. Att jag vågade tro på mer. Men också att jag vågade ställa de jobbiga frågorna. Att jag till slut vågade ta reda på om hon trodde att vi över huvud taget hade en chans. För även om svaret gav mig en känsla av att gå under, gav det mig också en möjlighet att värna om mig själv. För om det inte finns någon chans alls är det inte värt att fortsätta kämpa så innerligt. Det kommer bara göra allt ondare. Och jag är stolt över att jag såg till att jag inte drog ut på lidandet på det sättet. 

 

Men oavsett är det förstås tungt nu. För även om det handlar om en relativt kort kärlekshistoria har så mycket hunnit hända och så mycket hunnit kännas. Allt jag gjort har handlat om henne. Till och med de minsta vardagssysslorna har jag associerat till henne. Så det är så svårt att sluta med det. Så svårt att gå tillbaka till det som fanns innan allt det här. 

 

Det är så svårt att försöka inse att drömmarna bara kommer förbli just drömmar.


Jag tänker våga tro på mer

•          •          •
 
Jag pendlar mellan att drunkna i drömmar och inte våga hoppas på något alls. Det är så fantastiskt, men samtidigt så läskigt, att känna saker. Det är så otroligt svårt, men samtidigt så lätt, att kasta sig ut.
 
Det är så himla mycket jag skulle vilja veta. Jag skulle vilja kastas in i framtiden bara för en sekund, för att få se om det finns en mening med att göra sig sårbar. För det gör så himla ont att gå sönder.
 
Foto: Ben Rosett 
 
Men nu är det ju inte så det fungerar. Det är snarare det som är grejen med kärlek. Ovissheten. Den otroliga önskan om att det ska vara på riktigt. Och trots allt finns ju ingen tvekan. Den lilla chans att det här skulle kunna bli något fint är värt risken att slitas itu. 

En psykologstudent ventilerar

•          •          • 
 
 
Idag hade vi en föreläsning om ätstörningar. Självklart kommer vi beröra det ämnet mer under utbildningen, men det här var ändå det som ska lägga grunden för vår kunskap om ätstörningsproblematik. Och visst gjorde den det. Åtminstone till viss del. Föreläsaren var en jag verkligen tycker om och jag upplevde det som att den gav en bra bild av hur komplex problematiken kan vara. Exempelvis att det finns fler varianter av ätstörningar än många tror, att hetsätning och kompensatoriskt beteende kan se ut på flera olika sätt och att många går från en ätstörning till en annan. Dessutom tyckte jag det var väldigt bra att exempelvis skönhetsideal och mycket annat lyftes fram som riskfaktorer snarare än orsaker till att någon får en ätstörning. För absolut att de påverkar på ett väldigt dåligt sätt, men anledningarna till att personer blir sjuka är betydligt mer komplexa än så. 
 
Men - ja för så klart kommer det ett men - jag slogs av hur svårt det är fånga och förmedla hur himla vidrigt det är att vara sjuk i en ätstörning. Jag tror inte att de i klassen som inte haft någon som helst koppling till problematiken fick en fördjupad kunskap kring det. Tyvärr.
 
Foto:  Christian Bruno
 
Jag tycker inte att det idag kom fram hur tungt det är att bära omkring på en ätstörning. Hur det är som att gå runt i en stor och tung dräkt som man knappt orkar ta ett steg i och som långsamt kväver allt man är. Hur läskigt det kan vara. Hur det känns som att man är hemsökt av demoner som långsamt kontrollerar mer och mer av en själv. Hur hela livet präglas av den enorma ångest som finns kring att ha ätit, äta, eller ska äta. Hur så mycket är präglat av äckel. Hur allt blir mer och mer svart. Hur livet känns olevbart. 
 
Det känns som att samhället generellt behöver förstå den delen bättre, men extra viktigt känns det för oss som blivande psykologer. Likt all problematik vi kommer möta behöver vi få en så bra uppfattning som möjligt inte bara om vad exempelvis en viss sjukdom är utan också hur det är att tampas med den. Hur det känns. Självklart är det svårt i och med att alla upplever saker olika och självklart kan jag personligen bara förmedla hur det känts för mig och inte hur det känns generellt att ha en ätstörning, MEEEN det funkar inte att blunda för den biten. Jag skulle snarare vilja hävda att den är viktigast för att vi så bra som möjligt ska förstå andra människors lidande. Så jag hoppas så att vi framöver kommer få mer av det när det gäller ätstörningar, men också gällande andra former av psykisk ohälsa.

Så innerligt hög på livet

 

•          •          •

 

Tänk vilken bergochdalbana livet är ändå. 

 

Tänk att man helt plötsligt kan vara i ett läge då man bara måste ut i mörkret och springa snabbare än man någonsin gjort, eftersom man annars troligtvis skulle explodera av känslor.  Tänk att man kan vara i ett läge då man efter den där springturen tänker att det kunde vara lite kul att ringa en kompis, men överraskar sig själv med att börja störtgråta när hon svarar. Tänk att allt i det här läget är ett resultat av lycka. Och tänk att lycka i så otroligt stor dos kan vara näst intill fullkomligt ohanterligt. 

 

Det jag försöker säga är alltså att jag är just lycklig. Så oerhört lycklig. Det känns som att det här är höjden av att leva, samtidigt som livet så som det brukar vara känns helt orimligt. Det känns orimligt att fortsätta göra saker som att plugga, handla mat, sova, städa, äta och laga matlådor, när jag känner så här. När allt jag vill göra är att bada i mina känslor. 

 

 

Foto: MARK ADRIANE
 
 

Ni kanske anar vad det här handlar om och ja, ni har rätt. Jag har fallit pladask för någon. Mer än så är det inte just nu och huruvida det blir det väntar att se. Men åh vad jag hoppas. Tänk om det kunde vara denna gången allt blev på riktigt.

 

 


Det ligger i luften

 
•          •          •
 
 
Foto:  Andrew Dong 
 
 

”Om vi bara slutar andas, slutar allt då?” De visste båda att det inte fungerar så. Inte ens andningen kan man styra. För håller man andan tillräckligt länge kommer den till slut. Den djupa inandningen. Och allt det där man inte vill ha inom sig letar sig in i varje cell.

 

”Du måste sluta tänka så.” Hon suckade. De visste båda att det inte fungerar så. Man kan inte bara sluta tänka. Inte sluta påverkas. Världens tankar är lika mycket ens egna som ens egna är världens. 

 

”Det handlar om att andas ut. Du får inte glömma det.” Man måste få ut allt som trasar sönder en inombords. Ut med allt. 

 

Och sen andas sen in igen.

 




RSS 2.0