En av mina kärlekshistorier

•          •          •

 

Fina ni. Åter igen konstaterar jag hur snabba vändningar livet kan ta. Hur något som kändes så möjligt plötsligt kan kännas minst lika omöjligt. Hur något som fyllt en med så mycket lycka plötsligt kan vara det som smärtar allra mest. 

 

Det har varit en månad då jag kastat mig ut. Gång på gång har jag gjort mig sårbar eftersom det var värt riskerna det innebar. Det började på riktigt när jag skrev ett meddelande till henne. Till hon som gjort mig knäsvag sedan i mars, men som jag aldrig riktigt vågat närma mig. Och efter det bestämde jag mig för att kämpa. 

 

Foto: Giulia Bertelli 

 

Och jag är så stolt. Jag är så stolt över alla steg jag tagit. Att jag berättade för henne hur jag känner. Att jag vågade tro på mer. Men också att jag vågade ställa de jobbiga frågorna. Att jag till slut vågade ta reda på om hon trodde att vi över huvud taget hade en chans. För även om svaret gav mig en känsla av att gå under, gav det mig också en möjlighet att värna om mig själv. För om det inte finns någon chans alls är det inte värt att fortsätta kämpa så innerligt. Det kommer bara göra allt ondare. Och jag är stolt över att jag såg till att jag inte drog ut på lidandet på det sättet. 

 

Men oavsett är det förstås tungt nu. För även om det handlar om en relativt kort kärlekshistoria har så mycket hunnit hända och så mycket hunnit kännas. Allt jag gjort har handlat om henne. Till och med de minsta vardagssysslorna har jag associerat till henne. Så det är så svårt att sluta med det. Så svårt att gå tillbaka till det som fanns innan allt det här. 

 

Det är så svårt att försöka inse att drömmarna bara kommer förbli just drömmar.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback