En psykologstudent ventilerar

•          •          • 
 
 
Idag hade vi en föreläsning om ätstörningar. Självklart kommer vi beröra det ämnet mer under utbildningen, men det här var ändå det som ska lägga grunden för vår kunskap om ätstörningsproblematik. Och visst gjorde den det. Åtminstone till viss del. Föreläsaren var en jag verkligen tycker om och jag upplevde det som att den gav en bra bild av hur komplex problematiken kan vara. Exempelvis att det finns fler varianter av ätstörningar än många tror, att hetsätning och kompensatoriskt beteende kan se ut på flera olika sätt och att många går från en ätstörning till en annan. Dessutom tyckte jag det var väldigt bra att exempelvis skönhetsideal och mycket annat lyftes fram som riskfaktorer snarare än orsaker till att någon får en ätstörning. För absolut att de påverkar på ett väldigt dåligt sätt, men anledningarna till att personer blir sjuka är betydligt mer komplexa än så. 
 
Men - ja för så klart kommer det ett men - jag slogs av hur svårt det är fånga och förmedla hur himla vidrigt det är att vara sjuk i en ätstörning. Jag tror inte att de i klassen som inte haft någon som helst koppling till problematiken fick en fördjupad kunskap kring det. Tyvärr.
 
Foto:  Christian Bruno
 
Jag tycker inte att det idag kom fram hur tungt det är att bära omkring på en ätstörning. Hur det är som att gå runt i en stor och tung dräkt som man knappt orkar ta ett steg i och som långsamt kväver allt man är. Hur läskigt det kan vara. Hur det känns som att man är hemsökt av demoner som långsamt kontrollerar mer och mer av en själv. Hur hela livet präglas av den enorma ångest som finns kring att ha ätit, äta, eller ska äta. Hur så mycket är präglat av äckel. Hur allt blir mer och mer svart. Hur livet känns olevbart. 
 
Det känns som att samhället generellt behöver förstå den delen bättre, men extra viktigt känns det för oss som blivande psykologer. Likt all problematik vi kommer möta behöver vi få en så bra uppfattning som möjligt inte bara om vad exempelvis en viss sjukdom är utan också hur det är att tampas med den. Hur det känns. Självklart är det svårt i och med att alla upplever saker olika och självklart kan jag personligen bara förmedla hur det känts för mig och inte hur det känns generellt att ha en ätstörning, MEEEN det funkar inte att blunda för den biten. Jag skulle snarare vilja hävda att den är viktigast för att vi så bra som möjligt ska förstå andra människors lidande. Så jag hoppas så att vi framöver kommer få mer av det när det gäller ätstörningar, men också gällande andra former av psykisk ohälsa.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback