Jag tänker våga tro på mer

•          •          •
 
Jag pendlar mellan att drunkna i drömmar och inte våga hoppas på något alls. Det är så fantastiskt, men samtidigt så läskigt, att känna saker. Det är så otroligt svårt, men samtidigt så lätt, att kasta sig ut.
 
Det är så himla mycket jag skulle vilja veta. Jag skulle vilja kastas in i framtiden bara för en sekund, för att få se om det finns en mening med att göra sig sårbar. För det gör så himla ont att gå sönder.
 
Foto: Ben Rosett 
 
Men nu är det ju inte så det fungerar. Det är snarare det som är grejen med kärlek. Ovissheten. Den otroliga önskan om att det ska vara på riktigt. Och trots allt finns ju ingen tvekan. Den lilla chans att det här skulle kunna bli något fint är värt risken att slitas itu. 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback