Mot Göteborgsvarvet 2018

•          •          •
 
Det började med att jag blev irriterad på mig själv. Jag blev irriterad över hur jag pratade om den där punkten på min "bucket list", men alltid konstaterade att det låg långt fram i tiden. "Jomen någon gång ska jag också göra det." - sa jag både till mig själv och andra när alla hurtiga började springa. 
 
Men hur långt fram ska någon gång egentligen ligga? Hmm.. tvåtusennitton kändes rimligt. 
 
Tills jag insåg hur lite jag trodde på min egen förmåga.
 
För precis som jag skrev i ett inlägg för ett tag sedan så har jag aldrig varit "en sån som tränar". Jag har som liten visserligen gått i fotboll och tennis ett litet tag, men aldrig faktiskt fokuserat på att bli bättre. Och de perioder jag tränat annat, har jag tyvärr bara fokuserat på att bryta ner och inte bygga upp kroppen.
 
Foto: Ben O'Sullivan
 
Detta innebär att jag just nu, när jag på sätt och vis blivit "en sån som tränar", faktiskt är mer vältränad än jag någonsin varit. Och varje pass (åtminstone nästan) låter mig ta ännu ett litet steg mot ett jag som är friskare och starkare än jag någonsin varit. Jag vet det och tycker förstås att det är fantastiskt och otroligt motiverande, men har trots det svårt att se mig som någon som faktiskt klarar av fysiskt krävande saker. Jag vågar inte ens hänga på under löpningskvällarna som anordnas precis där jag bor eftersom jag tror att jag inte är tillräckligt tränad (trots att de sägs vara för löpare på "alla nivåer").
 
Men detta är ju fjantigt. Jag kan ju inte gå runt och tro att jag inte klarar av saker jag vill göra, när jag med stor sannolikhet (vilket jag kan konstatera om jag bara kliver ut ur mig själv för en liten stund) faktiskt skulle klara av det. Och det är ju inte rimligt att denna tävlingsmänniska som gillar utmaningar, struntar i att just utmana sig över huvud taget i rädsla för att ställas inför en allt för stor utmaning.
 
Så jag insåg att tvåtusennitton inte var särskilt rimligt. Bara fjantigt. Och taskigt mot mig själv att tro att jag skulle behöva så mycket tid för att träna inför det. 
 
Så jag satte ett nytt mål:
GÖTEBORGSVARVET 2018

Jag tror att jag tror att jag förlorat dig

 

•          •          •

 

 

Du är inte menad

Att sörjas

Och jag är inte menad

Att sörja

Det är inte meningen

Att man ska hantera

Förlusten

Av någon

Som finns

 

Men livet har inte längre

Några spår

Av dig

Så vad vore egentligen

Skillnaden

Om du inte fanns

 

 

 

Hopp

Skillnaden vore hopp

Att inte längre kunna hoppas

På spår

Att inte längre kunna hoppas

På dig

 

 


Ordbehov

•          •           •
 
Jag kommer på mig själv med att sakna ord. Vet att det är så ibland. Att det går i vågor. Men det gör det inte mindre tråkigt. Det är nästan så att jag sörjer det. Det är som om en stor bit av mitt liv helt plötsligt bara inte finns där. Och även om det förstås inte är så, så känns det som om mitt liv saknar djup när jag inte får ner det i skrift.
 
 
Jag hade en strategi. Ett dokument som jag döpt till "Det som far ur mitt sinne". Där lät jag allt hamna, utan krav på att det skulle bli något eller att det skulle hänga ihop, och helt utan tanke på vem som skulle kunna få läsa det. Och allt hamnade verkligen där. Alla möjliga texter. Dikter. Noveller. Brev som jag aldrig skulle kunna skicka. Inklusiver alla möjliga tankar och känslor. En del blev senare blogginlägg, andra dikter, och en stor del har jag behållit för mig själv.
 
Men nu insåg jag att det senaste jag skrev där skrevs den 28e maj. Det är ganska längesedan. Det är inte som att jag inte skrivit något alls sen dess, det har jag, men att jag inte skrivit något just där är ett så tydligt tecken på att jag inte varit helt transparent i mig själv. Gillar det inte.
 
Jag hoppas så att det är allt som krävs. En insikt om att jag vill och behöver få ur mig ord.
 

Höjden av skolglädje

•           •           •
 
 
Foto: Kristopher Roller 
 
Idag lämnade jag skolan klockan sju. Det var inte alls planerat, men så kan det gå när hela ens grupp - inklusive handledaren - tappar tiduppfattningen. Det var som om inget annat spelade roll. Allt kretsade kring femåringen med depression som vårt arbete fokuserar på. 
 
Innan dess hade vi dessutom fått information om praktiken som börjar till våren. Galet fantastiskt och galet läskigt. Men det blir så uppenbart. Allt känns så rätt. Jag är exakt där jag ska vara just precis nu. 
 
Så när jag lämnade skolan gjorde jag det med ett lyckorus i magen.  
 

Ibland går en bara runt och uppskattar det lilla

•          •          •
 
Lite då och då får jag en impuls att klicka in på justlittlethings.net och sedan tillbringa näst intill orimligt mycket tid skrollandes där. Det är helt enkelt underbart att påminna sig själv om alla de där små sakerna i livet som ger en små doser av glädjerus. Är så lätt att glömma bort det fina i dem.
 
Här är ett gäng små saker som nyligen gett mig glädjerus:
 
 
 
✳     Tänk vad livet är fint     ✳
 



RSS 2.0